Kantor
- Den här artikeln behandlar kantorsämbetet i kristen tradition. För andra innebörder, se Kantor (olika betydelser).
En kantor (av latinets cantor, sångare) är i Sverige ett ofta använt begrepp för alla former av kyrkomusiker. I många andra länder och kyrkliga traditioner, avses med kantor ofta körledare och/eller försångare, men bruket kan variera inom en del språkområden. Även i Sverige torde den ursprungliga betydelsen varit den.
Kantorer inom Svenska kyrkan
Kantor är även benämningen på en av de två typer av kyrkomusikertjänster som finns i Svenska kyrkan. Kantor kan också avse innehavare av den lägre kyrkomusikerexamen, kantorsexamen, som normalt erhålls efter två års eftergymnasiala studier på folkhögskola eller högskola. Examen kallas i det senare fallet högskoleexamen i kyrkomusik.
Utbildningen ges vid följande skolor:
- Ersta Sköndal högskola i Stockholm
- Geijerskolan i Ransäter
- Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet
- Hjo folkhögskola
- Mellansels folkhögskola
- Musikhögskolan i Malmö
- Oskarshamns folkhögskola
På kantorsutbildningen studeras i princip samma grundämnen som på organistutbildningen, den högre kyrkomusikerutbildningen, men studietiden är kortare.
För att få ut sin kantorsexamen och därmed bli behörig för kantorstjänst i Svenska kyrkan krävs även att kantorsutbildningen kompletteras med Svenska kyrkans grundkurs. Kursen är läses parallellt som en del av utbildningen i folkhögskoleformen men läses separat under en termin vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut vid högskolestudier.
Historik
I Sverige före reformationen var kantor en präst i en domkyrka som bland annat hade hand om körsången, läsningen och sången i koret (jämför med kantor i synagoga) samt skötsel av bokskåp. Sedermera blev kantor, eller rector cantus, liktydigt med den som såsom försångare ledde församlingssången, innan orgeln tog över den uppgiften; denna uppgift var först främst en lekmannasyssla. År 1881, då sysslan allt oftare hade kommit att vara förenad med klockar- eller organisttjänst, infördes kyrkosångarexamen (kantorsexamen från och med 1930) som krav för innehavare av sådan befattning. Kantor har också använts för att beteckna musiklärare, sångare och musiker i allmänhet.
Historiskt har dagens kantor föregåtts av klockaren, och, så småningom (1958), skol- och kyrkokantorerna. Skolkantorn hade heltidstjänst som vanlig lärare inom den obligatoriska skolans första sex år och dessutom upp till 15 veckotimmar kyrktjänst. Det visade sig rätt snart svårt att få tjänsteinnehavare till dessa tjänster och i början av 2000-talet gick de sista skolkantorerna i pension.
Dagens utbildningar och examen inrättades i början av 1990-talet. Dessförinnan fanns den lägre kantors- och organistexamen som man kunde avlägga efter blott en sommarkurs; emellertid fordrades även att man därtill genomgått en kurs i pedagogik (som kunde vara anordnad som korrespondenskurs) för att vara behörig att anställas som kantor i Svenska kyrkan, något som mången församling inte lade någon större vikt vid. På Stora Sköndals institut (numera Ersta-Sköndals högskola) fanns dock en utbildning för kyrkokantorsexamen som mer motsvarar dagens utbildning.
En fullutbildad kantor i Svenska kyrkan förväntas behärska alla psalmerna, och välja ut vilken psalm som spelas under vilken gudstjänster. Dessutom förväntas de kunna liturgi, samt små passager som sjungs i stället för att sägas. I kantorsyrket ingår även körledning och musikundervisning.[1]
Källor
Fotnoter
- ^ Lina Johnsson (13 november 2006). ”Kantor – annorlunda yrke” (på svenska). Kristianstadsbladet. http://www.kristianstadsbladet.se/new-articles/kantor-annorlunda-yrke/. Läst 12 december 2017.
