Millwall FC

Millwall FC
Fotbollsklubb
Grundinformation
Grundad	1885 (136 år sedan)
Fullständigt namn	Millwall Football Club
Tidigare namn	Millwall Rovers FC Millwall Athletic FC
Smeknamn	The Lions
Serie	Championship
Ort	London, England, Storbritannien
Hemmaarena	The New Den (kapacitet: 20 146)
Klubbfärg(er)
Nyckelpersoner
Ägare	Millwall Holdings plc
Ordförande	John Berylson
VD	Steve Kavanagh
Sportchef	Steve Kavanagh
Tränare	Gary Rowett
Ass. tränare	Callum Davidson
Lagkapten	Alex Pearce
Ass. lagkapten	Shaun Hutchinson
Matchställ
Hemmaställ Bortaställ Tredjeställ
Meriter
Division 2-mästare	1 1987/88
Division 3-mästare	3 1927/28 [South], 1937/38 [South], 2000/01
Division 4-mästare	1 1961/62
Southern Football League-mästare	2 1894/95, 1895/96
Western Football League-mästare	2 1907/08, 1908/09
London League-mästare	1 1903/04
United League-mästare	2 1896/97, 1898/99
Football League Group Cup-mästare	1 1982/83
Football League Third Division South Cup-mästare	1 1936/37
Övrigt
Supporterklubb(ar)	Millwall Supporters Club
Webbplats	millwallfc.co.uk

Millwall Football Club är en engelsk professionell fotbollsklubb i Bermondsey, södra London, England. Man spelar sedan säsongen 2017/2018 i Championship, näst högsta divisionen i engelsk fotboll. Klubben grundades 1885 under namnet Millwall Rovers FC av arbetare från marmeladfabriken J.T. Morton i Millwall i Isle of Dogs. Fram till 1993 spelade klubben på det som nu kallas The Old Den i New Cross, innan man flyttade till sin nuvarande hemmaarena i närheten, kallad The Den. Det traditionella klubbmärket är ett lejon och hos fansen är klubben mest känd som The Lions ("Lejonen"). Millwalls traditionella hemmaställ består av mörkblå tröjor, vita byxor och mörkblå strumpor.

Sedan Millwall gick med i English Football League 1920/21 har klubben kvalificerat sig elva gånger (fem gånger som mästare 1928, 1938, 1962, 1988 och 2001) och degraderats nio gånger. Millwall har tillbringat 88 av sina 94 säsonger i Englands andra- och tredje division. Klubben hade en kort period i Premier League (First Division) mellan 1988 och 1990, där man uppnådde sin hittills högsta ligaplacering då man hamnade på en tionde plats i första divisionen 1988/89. Millwall nådde FA Cup-finalen 2004 och kvalificerade sig därmed Europa-fotboll för första gången i sin historia och spelade i UEFA Europa League. Klubben har också vunnit två League One-slutspelsfinaler 2010 och 2017, Football League Group Cup 1983 och har varit i finalen i Football League Trophy 1999.

I media har Millwalls anhängare ofta förknippas med huliganism. Fansen har gjort sig ett namn med sin ökända sång: "No one likes us, we don't care". Millwall har en långvarig rivalitet med West Ham United. Det lokala derbyt mellan de två klubbarna har spelats nästan hundra gånger sedan 1899. Klubbens fans och Leeds Uniteds fans är även rivaler, och Millwall tävlar i South London-derbyt med de lokala rivalerna Crystal Palace och Charlton Athletic.

Historia

Starten, södra ligan och omlokalisering: 1885–1919

Millwall Rovers första ställ, bärs här av klubbens sekreterare Jasper Sexton 1885.

Klubben grundades som Millwall Rovers Football Club av skotska arbetare i J.T. Mortons marmeladfabrik i Millwall-området på Isle of Dogs i London 1885. J.T. Morton grundades i den skotska staden Aberdeen 1849 för att förse segelfartyg med mat. Företaget öppnade sin första engelska konserverings- och livsmedelsbearbetningsanläggning vid Millwall dock 1872 och lockade därmed arbetskraft från hela landet, inklusive Skottlands östkust, främst Dundee. Klubbens sekreterare var 17-årige Jasper Sexton, son till hyresvärden för The Islander pub i Tooke Street där Millwall höll sina pubar. Millwall Rovers första match spelades på Glengall Road, den 3 oktober 1885 mot Fillebrook, ett lag som spelade i Leytonstone. Millwall förlorade med 5–0.

Rovers hittade en bättre spelplan för säsongen 1886/87, på baksidan av puben Lord Nelson, planen blev sedan känd som Lord Nelson Ground. I november 1886 bildades East End Football Association och Senior Cup-tävlingen. Millwall tog sig till finalen mot London Caledonians, som spelades på Leyton Cricket Ground. Matchen slutade 2–2 och lagen hade trofén i sex månader vardera. Millwall vann East London Senior Cup vid första försöket. Klubben vann också cupen de följande två åren och trofén blev deras för alltid.

I april 1889 togs ett beslut att Millwall skulle ta bort "Rovers" från sitt namn. Man började istället spela under namnet Millwall Athletic Football Club, vilket var inspirerat av flytten till den nya hemmaarenan The Athletic Grounds. Millwall var med och grundade den södra fotbollsligan, de vann den de första två åren och kom tvåa det tredje året. Tack vare sina framgångar blev man inbjuden att gå med i andra divisionen i det engelska fotbollssystemet, men kommittén avvisade detta, delvis på grund av den förväntade ökningen av resekostnader och delvis för att vara lojal mot den södra ligan. De tvingades flytta till en ny arena som kom att kallas North Greenwich 1901, eftersom Millwall Dock Company ville använda sin mark för att lägga upp timmer. Millwall Athletic nådde semifinalen i FA-cupen 1900 och 1903 och var också mästare i Western Football League 1908 och 1909. Den 10 oktober 1910 spelade Millwall sin sista match som en östra London-klubb mot Woolwich Arsenal i London Challenge Cup. Millwall vann matchen 1–0 inför 3 000 åskådare.

Millwall flyttade till en ny stadion med namnet The Den i New Cross i södra London 1910. Klubben hade tidigare spelat på fyra olika planer under de 25 första åren. Begränsat antal åskådarplatser på Isle of Dogs innebar att Millwall var tvungna att flytta för att få fler åskådare. Den beräknade kostnaden för The Den var 10 000 £ (cirka 117 000 kr). Den första matchen som spelades på den nya planen var den 22 oktober 1910 mot regerande Southern League-mästarna Brighton & Hove Albion, som även vann med 1–0.

Millwall Rovers 1887.

Kommer in i fotbollsligan: 1920–1939

Millwall, som nu också hade tagit bort "Athletic" från sitt namn, blev inbjudna att gå med i fotbollsligan 1920 under säsongen 1920/21, tillsammans med 22 andra klubbar, genom skapandet av den nya Football League tredje divisionen. Den Södra ligan slutade existera, då nästintill alla dess klubbar beslutade att lämna - även Millwall. Millwalls första fotbollsligamatch var den 28 augusti 1920 på The Den, och de vann med 2–0 mot Bristol Rovers.

Under säsongen 1925/26 spelade Millwall 11 matcher utan att släppt in ett enda mål, ett fotbollsligarekord som de delar med York City och Reading. Millwall blev känt som ett hårt kämpande Cup-lag, bland annat besegrade de den trefaldiga ligavinnare och regerande mästaren Huddersfield Town med 3–1 i den tredje omgången av FA-cupen 1926/27. Under säsongen 1927/28 vann Millwall tredje division Syd-titeln och gjorde 87 mål på hemmaplan i ligan, ett engelskt rekord som fortfarande inget lag har slagit. Matcher mot Sunderland och Derby County blev folkfester då ungefär 48 000 åskådare såg matcherna under 1930- och 1940-talen. Millwall kom till semifinal i FA-cupen 1937 för tredje gången i klubbens historia. Det var även under denna FA-cup-säsongen som Millwall än idag har sitt publikrekord. I den femte omgången mot Derby såg 48 762 åskådare matchen. Millwall var det 11:e bäst supportade laget i England 1939, trots att man var i andra divisionen. Millwall var också en av de rikaste klubbarna i England. Klubben planerade att förbättra The Den och började även ta in internationella spelare. Millwall pressade på för uppflyttning till första divisionen mot slutet av decenniet, men en vecka in i säsongen 1939/40 bröt andra världskriget ut och Millwalls dröm om högsta divisionen dog.

Klubbens ligaplaceringar från och med 1920.

Krigstiden och nedflyttning till fjärde nivån: 1940–1965

Den 7 april 1945 deltog Millwall i en krigsfinal i fotbollsligan på Wembley Stadium mot Chelsea, men eftersom det var en final i krigstid noteras det inte i rekordböckerna. Under de de sista dagarna av kriget var antalet åskådare begränsat. Åskådarantalet var 90 000, den största publiken Millwall någonsin har spelat för, även kung George VI var där, som laget introducerades för innan kick-off.

Förlusten av många unga män under andra världskriget gjorde det svårt för klubbarna att behålla sin tidigare status. Detta gällde särskilt för Millwall, som tycktes lida mer än de flesta. Från att vara en av landets största klubbar före kriget reducerades Millwall till en av de minsta efteråt. Hemmaplanen The Den drabbades av allvarliga bombskador den 19 april 1943, och en vecka senare förstörde en brand, troligen på grund av en slängd cigarett, en hel läktare. Klubben accepterade erbjudanden från grannarna Charlton Athletic, Crystal Palace och West Ham United om att spela sina matcher på deras plan så länge. Den 24 februari 1944 återvände Millwall till The Den.

Millwalls framgångar varierade efter krigsåren, de förflyttades till Division Three South 1948 och var tvungna att ansöka om omval till ligan 1950. Millwall slutade på 5:e plats, därefter 4:e, och tog sedan steget upp i Division Three South under säsongen 1952/53; men eftersom endast ettan kvalificerade sig uppåt, fastnade Millwall i den tredje nivån trots att det i genomsnitt var över 20 000 på deras hemmamatcher, vilket var en stor siffra på den tiden. Millwall hamnade sedan i den nedre delen av tabellen. En höjdpunkt under perioden var när man skrällde i den fjärde omgången av FA-cupen 1956/57 den 26 januari 1957, och slog Newcastle United med 2–1 inför en publik på 45 646. Millwall var en av de grundade klubbarna av en liga som kom att hette Division Four 1958. De vann Division Four 1962 med hjälp av 23 mål av Peter Burridge och 22 av Dave Jones. De degraderades dock igen under säsongen 1963–1964, men återkom sedan till Division Three. Detta var den senaste gången Millwall spelade i Division Four.

Millwallsupportrar på The Den under en FA-cupmatch mot Crystal Palace den 1 februari 1922.

Obesegrat hemmarekord och "The Class of '71" 1966–1987

Millwall hade ett rekord på 59 hemmamatcher utan förlust (43 segrar och 16 oavgjorda) från 22 augusti 1964 till 14 januari 1967. Under denna period spelade Millwall mot 55 olika lag, höll 35 nollor, gjorde 112 mål och släppte in 33. Detta var till stor del tack vare huvudtränare Billy Gray, som lade grunden, och Benny Fenton, en tidigare spelare. Alla spelare, inklusive kantspelaren Barry Rowan, målvakten Alex Stepney och anfallarna Hugh Curran och Len Julians, fick som minne en guldcigarettändare av fotbollsförbundet. Rekordet slogs så småningom av Liverpool, som var obesegrat i 63 hemmamatcher mellan 1978 och 1981.

I början av 1970-talet inkluderade Millwall många minnesvärda spelare, den tiden minns vissa fans som "The Class of '71". Laget inkluderade då målvakten Bryan King, försvararen Harry Cripps, målskytten och mittfältare Derek Possee, Eamon Dunphy och Barry Kitchener. Millwall missade dock att kvalificera sig till Division One med en poäng. Genom att förbli obesegrade hemma i division två under säsongen 1971/72 blev Millwall den enda klubben som gick igenom en hel säsong utan att förlora en enda hemmamatch i fyra olika divisioner, 1927/28 Division Three South, 1964/65 Division Four, 1965/66 Division Three och 1971/72 Division Two. 1974 var Millwall värd för den första engelska matchen som spelats på en söndag, mot Fulham. Millwall nådde kvartsfinalen i ligacupen 1974 och igen 1977.

Uppflyttning till högsta ligan, ny arena och administration: 1988–2000

Under sina tre säsonger tillsammans hos Millwall gjorde Tony Cascarino och Teddy Sheringham 99 mål sammanlagt.

Grahams ersättare var John Docherty från Glasgow. Under hans andra säsong som manager vann Millwall andra divisionen och blev uppflyttade till den högsta ligan för första gången i klubbens historia. I början av säsongen 1988/89 toppade Millwall ligan den 1 oktober 1988 efter att ha spelat sex matcher (vunnit fyra och spelat oavgjort två) och ramlade ner från topp fem före jul. Framgången berodde främst på Tony Cascarino och Teddy Sheringham, som gjorde totalt 99 mål av Millwalls mål de senaste tre säsongerna. Millwalls första säsong i högsta divisionen slutade med en tiondeplats, vilket var den lägsta platsen som klubben var på under hela säsongen. Följande säsong ledde Millwall ligan under en kväll, i september 1989, efter att man slagit Coventry City med 4–1. Millwall vann bara ytterligare två matcher under hela säsongen och degraderades från högsta ligan i och med att man slutat på en 20:e plats i slutet av säsongen 1989/90. Millwall har sedan dess aldrig spelat i den engelska högsta ligan.

Strax innan nedflyttningen sparkades Docherty och ersattes av före detta Middlesbrough-tränaren Bruce Rioch. Forwarden Teddy Sheringham, som senare spelade för England var den högst poängsatta spelaren i hela fotbollsEngland säsongen 1990/91. Sheringham såldes till Nottingham Forest för 2 miljoner pund (cirka 23 miljoner kr) efter att Millwall förlorat med 6–2 mot Brighton & Hove Albion i andra divisionens slutspel. Tränaren Rioch lämnade Millwall 1992 för att efterträdas av den irländska försvararen Mick McCarthy. McCarthy ledde Millwall till en tredje plats i den nya Division One i slutet av säsongen 1993/94. Detta var Millwalls första säsong på en nya arena, som kom att hette The New Den, men för hemmafansen och i folkmun kallades arenan helt enkelt för The Den. Arenan öppnades av Labour-partiledaren John Smith den 4 augusti 1993. Den nya arenan var den första i England som bestod av endast sittplatser efter Taylor-rapporten om Hillsborougholyckan. Millwall slog Arsenal ut ur FA-cupen 1994/95 i en returmatch i den tredje omgången och slog dem med 2–0 på Highbury. De nådde också kvartsfinalen i ligacupen 1995. Millwall förlorade med totalt 5–1 mot Derby County i semifinalen i slutspelet säsong 1994/95. McCarthy avgick för att ta över Irlands landslag den 5 februari 1996, strax efter att Millwall förlorat med 6–0 mot Sunderland.

Arena

Historia

Millwalls gamla arena.

Millwall började på Isle of Dogs och hade fyra olika matchplaner under klubbens första 25 år. Deras första hemmaplan var en bit mark som hette Glengall Road, där de bara stannade ett år. Från 1886 till 1890 spelade Millwall bakom The Lord Nelson pub på East Ferry Road, som var känd som Lord Nelson Ground. Klubben tvingades lämna planen eftersom ägaren ville använda marken till annat än fotboll.

De flyttade till sin tredje hemmaplan, The Athletic Grounds, den 6 september 1890. Detta var deras första specialbyggda plan, med en tribun med plats för 600 sittande åskådare och en total kapacitet på mellan 10 000 och 15 000. Klubben tvingades dock gå vidare igen, den här gången av Millwall Dock Company som ville använda den för att lagra timmer. De flyttade 1901 till en plats som blev känd som North Greenwich. De förblev därmed en östra London-klubb i ytterligare nio år. Den sista matchen som spelades på Isle of Dogs var den 8 oktober 1910 mot Portsmouth, som Millwall vann med 3–1.

Den 22 oktober 1910 korsade Millwall floden till södra London och flyttade till Cold Blow Lane i New Cross. Klubbens femte hemmaplan kom att heta The Den. Bygget av The Den kostade £10 000 (cirka 117 000 kr) och arenan ritades av den kända fotbollsarkitekten Archibald Leitch. Den första matchen som spelades på The Den var mot Brighton & Hove Albion, som Brighton vann med 1–0. Millwall stannade på arenan i hela 83 år, tills man flyttade till sin sjätte och nuvarande arena den 4 augusti 1993, känd som The New Den men som senare bara kallades för The Den. Arenan har en sittande kapacitet på 20 146 åskådare. Den första matchen på The Den spelades mellan Millwall och Sporting Lissabon, som Millwall förlorade med 2–1.

En panoramautsikt över The Den bakom spelartunneln i det nedre Barry Kitchener Stand.

Färger, ställ och smeknamn

Ställ

Millwalls tröjor 1898, här buren av Joseph Gettins.

Millwalls traditionella ställ har huvudsakligen bestått av mörkblåa tröjor, vita shorts och mörkblåa strumpor genom hela sin 125-åriga historia. Under de första 50 åren, fram till 1936, spelade de i en traditionell marinblå dress, liknande färgerna på Skottlands landslag. Denna färg valdes eftersom den hyllade klubbens skotska rötter, med kärnan i den första Millwall Rovers-truppen från Dundee. År 1936 valde den nyutnämnda Millwall-tränaren Charlie Hewitt att ändra färgen från marinblå till en ljusare kungsblå, och laget har spelat i denna färg till största delen i 74 år, med undantag av 1968–1975 och 1999–2001, då laget spelade i helvitt. Inför säsongen 2010/11 firade klubbens 125-årsjubileum, med att spela i mörkare marinblå. Klubben har behållit denna färg sedan dess. När det gäller att byta färger har vita tröjor och blå byxor eller gula tröjor och svarta byxor varit Millwalls primära bortafärger. De har också spelat i röda och svarta ränder, eller helgrått, helorange, hel rött och gröna och vita ränder. Millwall hade på sig en speciell engångskamouflage för att fira hundraårsdagen av första världskriget mot Brentford den 8 november 2014. Det såldes till fans, och intäkterna gick till Headley Court, ett rehabiliteringscenter för skadade medlemmar av de brittiska väpnade styrkorna.

Klubbmärke

Klubbmärket har varit ett lejon sedan 1936, och introducerades av Charlie Hewitt. Det har funnits många variationer av lejonet; den första var ett enda rött lejon, som ofta felaktigt sägs vara valt på grund av klubbens skotska rötter. Lejonet hade en slående likhet med skyltar som används av pubar som heter The Red Lion. Från 1956 till 1974 var Millwalls klubbmärke två hoppande röda lejon mot varandra. Tidigare ordförande Theo Paphitis tog tillbaka märket 1999, där det användes i ytterligare åtta år. Det nuvarande märket är ett hoppande lejon, som först dök upp på ett Millwall-ställ 1979. Klubbmaskoten är ett jättelejon som heter Zampa, uppkallat efter Zampa Road, vägen som leder till The Den.

The Lions

The Lions (svenska: "Lejonen") är klubbens smeknamn. Man har även sedan tidigare kallats för The Dockers (svenska: "hamnarbetarna"). Det ursprungliga Dockersnamnet uppstod då många av klubbens anhängare i början av 1900-talet arbetade i hamnen. Klubben tyckte inte om det namnet och bytte till "Lions of the South", efter att ha slagit fotbollsligaledarna Aston Villa ut ur FA-cupen 1899–1900. Millwall gick vidare till semifinalen. Klubben antog mottot: We Fear No Foe Where E'er We Go. På 2000-talet började klubben åter erkänna sin länk till Londons hamnar genom att introducera Dockers 'Days, som samlar tidigare framgångsrika Millwall-lag som paraderar på planen vid halvtid. År 2011 utsåg Millwall officiellt den östra delen av The Den till 'Dockers Stand' för att hedra klubbens tidigare smeknamn.

The Lions.

Kit sponsorer och tillverkare

År	Tillverkare tröjor	Huvudsponsor, tröjor	Sekundär sponsor (er)
1975–80	Bukta	Ingen
1980–83	Osca
1983–85		LDDC
1985–86	Gimer	London Docklands
1986–87	Spall
1987–89		Lewisham Council
1989–90		Millwall
1990–91		Lewisham Council
1991–92		Fairview Homes PLC
1992–93	Bukta	Fairview
1993–94		Captain Morgan
1994–96	ASICS
1996–97		South London Press
1997–99		L!VE TV
1999–2001	Strikeforce	Giorgio
2001–03		24 Seven
2003–04		Ryman
2004–05		Beko
2005–06	Lonsdale
2006–07		Oppida
2007–08	Bukta		K&T Heating Services Ltd
2008–10		CYC	Oppida
2010–11	Macron		Matchbet
2011–12		Racing+	Sasco Sauces
2012–13			BestPay
2013–14		Prostate Cancer UK	Wallis Teagan
2014–15		Euroferries
2015–16		Wallis Teagan
2016–17	Erreà
2017–18		TW Drainage & EnergyBet	DCS Roofing
2018–21	Macron
2019–24		Huski Chocolate

Rivaler

Millwall och West Ham skakar hand före en match, september 2011.

Millwall listades som åttonde av 92 fotbollsligaklubbar med flest rivaler, där bland andra West Ham United, Leeds United, Crystal Palace och Charlton Athletic var rivaler. Av dessa fyra klubbar är Leeds det enda laget som inte är från London. Portsmouth, Everton och Gillingham delar också mindre rivaliteter med Millwall, med huliganism mellan sina fans som sträcker sig tillbaka till 1970-talet.

Stor rivalitet med West Ham United

Millwalls allra största rivaler är den närliggande klubben West Ham United. Matcherna mellan de två klubbarna har rankats som en av de mest passionerade i världsfotbollen. De två klubbarna har sällan mötts de senaste åren på grund av att de spelar i olika ligor; majoriteten av deras möten skedde före första världskriget, med cirka 60 möten mellan 1899 och 1915. Klubbarna har spelat mot varandra 99 gånger sedan den första matchen 1899. Millwall har vunnit 38, spelat oavgjort 27 och förlorat 34. På grund av våld mellan de två klubbarnas anhängarna har det tidigare uppmanats att matcherna skulle spelas utan publik. Trots detta spelades det senaste derbyt med publik säsongen 2011/12, som West Ham vann med 2–1.

Millwall har flest vinster genom historien mot West Ham, 38 stycken. Men West Ham är inte långt därefter med sina 34 segrar. 28 matcher har slutat oavgjort. Millwalls Alf Twigg är den fotbollsspelaren som gjort flest mål, då han nätade mot West Ham tio gånger mellan 1905 och 1910. Den största vinsten står Millwall för när man slog West Ham borta med 7–1 den 2 april 1903.

Rivalitet med Leeds United

Millwall är även rivaliter med Leeds United. Rivaliteten mellan lagen började av båda klubbarnas passionerade fans och anknytning till fotbollshuliganism. Klubbarnas två huliganfirmor Leeds United Service Crew och Millwall Bushwackers var ökända på 1970- och 1980-talen för sitt våld och Leeds började kallas för "smutsiga Leeds" i folkmun. Från 1920 till 2003 möttes klubbarna endast 12 gånger eftersom man för det mesta spelat i olika divisioner. Sedan Leeds degraderades från Premier League 2004 har lagen mötts 28 gånger på 16 år. Rivaliteten började i League One under säsongen 2007/08, med oordning och våldsamma sammanstötningar mellan fansen och polisen vid Elland Road. Det fortsatte under säsongen 2008/09 där lagen tävlade om uppflyttning till Championship, som kulminerade i att Millwall slog ut Leeds ur League One-slutspelet i semifinalen. Klubbarna har spelat mot varandra 40 gånger, Millwall har vunnit 18, Leeds 17 och fem gånger har man spelat oavgjort.

South London derbyn

Millwall närmaste grannklubb är Charlton Athletic, där The Den och The Valley är mindre än 6 km från varandra. Millwall och Charlton möttes senast i juli 2020, där Millwall vann med 1–0 på The Valley. Sedan deras första tävlingsmatch 1921 har Millwall vunnit 37, spelat lika 26 och förlorat 12. Millwall är obesegrade under sina senaste tolv matcher mot Charlton, som sträcker sig över 24 år, där de har vunnit sju och spelat oavgjort fem. Charltons senaste seger kom i mars 1996 på hemmaplan.

Även matcherna mot södra Londonklubben Crystal Palace är ett hett derby i England. Millwall och Crystal Palace mötes två gånger under säsongen 2012/13 när båda lagen var i samma division. På The Den slutade matchen 0–0 och 2–2 på Selhurst Park. Under nästan 100 tävlingsmatcher mellan de två klubbarna sedan 1906 har Millwall vunnit 39, spelat oavgjort 29 och förlorat 29. Från och med säsongen 2020/21 spelar Crystal Palace i Premier League, Millwall i Championship och Charlton i League One.

Spelare

Spelartrupp

Målvakter
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
1		George Long	5 november 1993	Hull City (-21)
33		Bartosz Białkowski	6 juli 1987	Ipswich Town (-19)

Försvarare
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
2		Danny McNamara	27 december 1998	Millwall FC
3		Murray Wallace	10 januari 1993	Scunthorpe United (-18)
4		Shaun Hutchinson	23 november 1990	Fulham (-16)
5		Jake Cooper	3 februari 1995	Reading (-17)
11		Scott Malone	25 mars 1991	Derby County (-20)
15		Alex Pearce	9 november 1988	Derby County (-19)
26		Daniel Ballard	22 september 1999	Arsenal (-21)

Mittfältare
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
6		Maikel Kieftenbeld	26 juni 1990	Birmingham City (-21)
7		Jed Wallace	26 mars 1994	Wolverhampton Wanderers (-16)
8		Ben Thompson	3 oktober 1995	Millwall FC
14		Sheyi Ojo	19 juni 1997	Liverpool (-21)
17		George Saville	1 juni 1993	Middlesbrough (-21)
18		Ryan Leonard	24 maj 1992	Sheffield United (-18)
21		Connor Mahoney	12 februari 1997	Bournemouth (-19)
24		Billy Mitchell	7 april 2001	Millwall FC
28		George Evans	13 december 1994	Derby County (-21)

Anfallare
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
9		Tom Bradshaw	27 juli 1992	Barnsley (-18)
10		Matt Smith	7 juni 1989	Queens Park Rangers (-19)
20		Mason Bennett	15 juli 1996	Derby County (-20)
22		Jón Dadi Bödvarsson	25 maj 1992	Reading (-19)
23		Benik Afobe	12 februari 1993	Stoke City (-21)

Millwall laddar upp för avspark, oktober 2010.

Utlånade spelare

Nr Land Pos Namn 12   F Mahlon Romeo (i Portsmouth till 31 maj 2022)

Nr Land Pos Namn 32   MF Tyler Burey (i Hartlepool United till 1 januari 2022)

Not: Spelare i kursiv stil är inlånade.

U23-laget

Nr Land Pos Namn 27   F Junior Tiensia 31   MV Ryan Sandford 32   MF Tyler Burey 40   F Besart Topalloj 41   MV Joe Wright

Nr Land Pos Namn 44   F Daniel Moss —   F Alex Mitchell —   MF Sean O'Brien —   F Jayden Davis —   A Jay Barton

Årets spelare

Framröstade av Millwalls supporterklubb och årskortsinnehavare.

År Vinnare 1971 Barry Bridges 1972 Bryan King 1973 Alf Wood 1974 Alf Wood 1975 Phil Summerill 1976 Barry Kitchener 1977 Terry Brisley 1978 Phil Walker 1979 Barry Kitchener 1980 John Lyons 1981 Paul Roberts 1982 Dean Horrix 1983 Dean Neal

År Vinnare 1984 Anton Otulakowski 1985 Paul Sansome 1986 Alan McLeary 1987 Brian Horne 1988 Danis Salman 1989 Terry Hurlock 1990 Ian Dawes 1991 Teddy Sheringham 1992 Aidan Davison 1993 Kasey Keller 1994 Keith Stevens 1995 Andy Roberts 1996 Ben Thatcher

År Vinnare 1997 Lucas Neill 1998 Paul Shaw 1999 Neil Harris 2000 Stuart Nethercott 2001 Matt Lawrence 2002 Steve Claridge 2003 Tony Warner 2004 Darren Ward 2005 Darren Ward 2006 David Livermore 2007 Richard Shaw 2008 Paul Robinson 2009 Andy Frampton

År Vinnare 2010 Alan Dunne 2011 Tamika Mkandawire 2012 Jimmy Abdou 2013 Danny Shittu 2014 David Forde 2015 Jimmy Abdou 2016 Jordan Archer 2017 Steve Morison 2018 Shaun Hutchinson 2019 Lee Gregory 2020 Bartosz Białkowski 2021 Bartosz Białkowski

Noterbara tidigare spelare

Detta är en lista över noterbara fotbollsspelare som har spelat för Millwall, inklusive spelare som har blivit hedrade i Millwalls Hall of Fame, internationella spelare som har representerat sitt land när de spelade för Millwall, spelare som har varit i klubben 10 år eller längre, spelare som har gjort över 100 matcher eller gjort 50 mål och även de som grundade klubben 1885.

Algeriet

• Hameur Bouazza

Australien

• Tim Cahill
• James Meredith
• Dave Mitchell
• Kevin Muscat
• Lucas Neill
• Jason van Blerk

Barbados

• Michael Gilkes
• Paul Ifill

Kanada

• Marc Bircham
• Adrian Serioux
• Josh Simpson
• Kris Twardek

Komorerna

• Jimmy Abdou

Tjeckien

• Jiří Skalák

England

• Gary Alexander
• Sam Allardyce
• Chris Armstrong
• Herbert Banks
• Mark Beard
• Gordon Bolland
• Ray Brand
• Les Briley
• Joe Broadfoot
• Peter Burridge
• John Calvey
• Jimmy Carter
• Nick Chatterton
• Steve Claridge
• Jack Cock
• Jimmy Constantine
• Colin Cooper
• Tony Craig
• Harry Cripps
• Ian Dawes

 

• Danny Dichio
• Marvin Elliott
• John Fashanu
• George Fisher
• Jack Fort
• Freddie Fox
• Paul Goddard
• Len Graham
• Lee Gregory
• Neil Harris
• Brian Horne
• Gordon Hill
• Richard Hill
• Terry Hurlock
• Johnny Johnson
• Len Julians
• Harry Kane
• Bryan King
• Barry Kitchener
• Matthew Lawrence
• David Livermore
• Dave Mangnall
• Alan McLeary
• Stuart Nethercott
• Derek Possee
• Andy Roberts
• Henry Roberts
• Paul Robinson
• Barry Rowan
• Neil Ruddock
• John Seasman
• Paul Shaw
• Teddy Sheringham
• Reg Smith
• Alex Stepney
• Keith Stevens
• John Willie Sutcliffe
• Tony Towner
• Alf Twigg
• Phil Walker
• Darren Ward
• Keith Weller
• Dennis Wise
• Tony Witter
• Steven Wood

 

Jamaica

• Shaun Cummings

Nya Zeeland

• Chris Wood

Nigeria

• Danny Shittu

Nordirland

• Tom Brolly
• Bryan Hamilton
• Ted Hinton
• Chris McGrath
• Billy McCullough
• Conor McLaughlin
• Josh McQuoid
• Anton Rogan
• George Saville
• Ian Stewart

Irland

• Keith Branagan
• John Byrne
• Tony Cascarino
• Kenny Cunningham
• Alan Dunne
• Eamon Dunphy
• David Forde
• Jon Goodman
• Joe Haverty
• Charlie Hurley
• Mark Kennedy
• Andy Keogh
• Mick McCarthy
• Aiden O'Brien
• Kevin O'Callaghan
• Steven Reid
• Robbie Ryan
• Richard Sadlier
• Dave Savage
• Pat Saward
• Gary Waddock
• Shaun Williams

Saint Kitts och Nevis

• Bobby Bowry

 

Ryssland

• Sergei Yuran

Skottland

• Jordan Archer
• Willie Carr
• Stephen Crawford
• Hugh Curran
• Jimmy Forsyth
• Malcolm Finlayson
• John Gilchrist
• Paul Hartley
• Duncan Hean
• Alex Jardine
• John McGinlay
• Alex Rae

Trinidad och Tobago

• Carlos Edwards
• Justin Hoyte
• Tony Warner

USA

• Kasey Keller
• John Kerr
• Bruce Murray
• Zak Whitbread

Wales

• Malcolm Allen
• Joe Davies
• Walter Davis
• Jermaine Easter
• Paul Jones
• Dick Jones
• Steve Lovell
• Steve Lowndes
• John Lyons
• Steve Morison
• Ben Thatcher
• Alf Watkins

Not: Spelare som spelar i Millwall just nu: Jón Daði Böðvarsson, Shane Ferguson och Mahlon Romeo har alla representerat sitt landslag när de spelat för Millwall, och kommer att bli tillagda i listan när de lämnar klubben.

Tränare

Millwall har haft 34 permanenta och 15 tillfälliga tränare sedan utnämningen av klubbens första professionella huvudtränare, Bert Lipsham den 4 maj 1911. Från 1890 till 1910 var Millwall-direktörerna Kidd, Stopher och Saunders tränare och arbetade också som klubbsekreterare. Bob Hunter var chef i Millwall under 15 års tid. Han var även klubbens officiella tränare i 21 år. Han dog när han fortfarande var aktiv i klubben 1933 efter att ha tjänat Millwall i totalt 36 år. Steve Claridge har rekordet som kortast tiden hos klubben, efter att ha varit tillfällig tränare under 36 dagar. Alla tränare har kommit från Storbritannien eller Irland.

År Namn 1890–1899 Fred Kidd(s) 1899–1900 Edward Stopher(s) 1900–1910 George Saunders(s) 1911–1918 Bert Lipsham 1918–1933 Bob Hunter 1933–1936 Bill McCracken 1936–1940 Charlie Hewitt 1940–1944 William Voisey 1944–1948 Jack Cock 1948–1956 Charlie Hewitt 1956–1958 Ron Gray 1958–1959 Jimmy Seed 1959–1961 Reg 'J.R.' Smith 1961–1963 Ron Gray 1963–1966 Billy Gray 1966–1974 Benny Fenton 1974 Theo Foley(t)

År Namn 1974–1977 Gordon Jago 1977 Theo Foley(t) 1978–1980 George Petchey 1980 Terry Long(t) 1980–1982 Peter Anderson 1982 Barry Kitchener(t) 1982–1986 George Graham 1986–1990 John Docherty 1990 Bob Pearson(t) 1990–1992 Bruce Rioch 1992–1996 Mick McCarthy 1996 Ian Evans(t) 1996–1997 Jimmy Nicholl 1997 John Docherty 1997–1998 Billy Bonds 1998–1999 Keith Stevens 1999–2000 Keith Stevens och Alan McLeary

År Namn 2000 Steve Gritt och Ray Harford(t) 2000–2003 Mark McGhee 2003–2005 Dennis Wise 2005 Steve Claridge 2005–2006 Colin Lee 2006 Dave Tuttle 2006 Tony Burns och Alan McLeary(t) 2006 Nigel Spackman 2006–2007 Willie Donachie 2007 Richard Shaw och Colin West(t) 2007–2013 Kenny Jackett 2013 Steve Lomas 2013–2014 Neil Harris och Scott Fitzgerald(t) 2014–2015 Ian Holloway 2015–2019 Neil Harris 2019 Adam Barrett(t) 2019– Gary Rowett

(s) = sekreterare (t)= tillfällig

Millwall i Europa-fotboll

Den 22 maj 2004 spelade Millwall mot Manchester United i FA-cup-finalen och förlorade med 3–0. Eftersom United redan hade kvalificerat sig för Champions League fick Millwall en plats i Europa League. Millwall spelade i den första omgången och förlorade med 4–2 (1–1) på två matcher mot ungerska Ferencváros. Detta var den första och än så länge enda gången Millwall spelat Europa-fotboll.

Uefa Europa League

Säsong	Turnering	Omgång	Motståndare	Första matchen	Andra matchen	Totalt
2004/05	Europa League	Första omgången	Ferencváros	1–1	1–3	2–4

Supportrar

"No one likes us, we don't care" (filinformation) Den ökända ramsan, sjungen av Millwallsupportrar — No one likes us, we don't care

Millwall har i genomsnitt haft cirka 12 000 åskådare per hemmamatch över deras 93 säsonger i den engelska ligafotbollen. Detta, även fast klubben har tillbringat majoriteten av tiden sin existens som en Jojo-klubb mellan den andra och tredje divisionen. Millwall är ursprungligen baserad i East End i London men klubben flyttade över Themsen 1910 till sydöstra London och stöd hämtas från de omgivande områdena. Klubben och fansen har en ökänd historisk med huliganism, som kom till prevalens på 1970- och 1980-talet med ett företag som ursprungligen kallades F-Troop, och så småningom blev mer allmänt känt som Millwall Bushwackers, som var en av de största huliganfirman i England. Vid fem tillfällen stängdes The Den av FA och klubben har fått många böter för folkmassa. BBC-dokumentären Panorama bjöds av Millwall 1977 för att visa att huliganryktena om klubben var en myt. Istället porträttade BBC huliganismen som djupt rotad i Millwall och försökte länka dem till högerpolitik. Showen blev sedan extremt skadlig för klubben, och dess rykte om våld fortsatte. Millwalls tidigare ordförande Reg Burr kommenterade en gång: "Millwall är en bekväm plats för fotboll att hänga sina sociala problem på", ett exempel är rapportering av en dömd mördare Gavin Grant. Även om han hade spelat för åtta olika klubbar och endast representerat Millwall i fyra matcher, samt spelade för Bradford City vid den tidpunkten, använde BBC rubriken "Tidigare Millwall-anfallare Gavin Grant skyldig till mord".

Det stigma av våld som är knutet till Millwall kan spåras tillbaka över 100 år. Då Millwall spelade mot lokala rivalen West Ham United på Upton Park den 17 september 1906 i ett Western League-match. Båda anhängarna bestod huvudsakligen av hamnarbetare, som bodde och arbetade på samma ort i östra London. Många var rivaler som arbetade för motsatta företag och tävlade om samma verksamhet. En lokal tidning, East Ham Echo, rapporterade att, "Från den första sparken på bollen sågs det troligtvis vara några problem, men stormen bröt när Dean och Jarvis kom i kollision (Millwall fick två spelare avvisade under matchen. Detta väckte avsevärd spänning bland åskådarna. Folkmassorna på banken hade fått feber, fria slagsmål var ett faktum. Folk hoppade in i folkmassan och anhängare slogs medvetslösa. Upton Park stängdes i två veckor 1934 efter folkmassa störningar efter besöket av Bradford Park Avenue. Planinvasioner resulterade i ytterligare en nedläggning 1947 och 1950 fick klubben böter efter att en domare och linjeman blev bakhåll utanför utanför planen.

Millwallsupportrar invaderar planen efter man kvalifecerat sig till Championship, maj 2017.

På 1960-talet började det rapporteras mer och mer om huliganism i England. Den 6 november 1965 slog Millwall väst London-klubben Brentford med 2–1 borta på Griffin Park och under matchen kastades en handgranat in på planen från Millwall-läktaren. Brentfords målvakt Chic Brodie plockade upp den, inspekterade den och kastade den i sitt mål. Den hämtades senare av polisen och var fast besluten om att den var ofarlig. Det kämpades i och utanför planen under matchen mellan båda klubbarnas av supportrar, med en Millwall-fan som fick trasig käke. På Sun-tidningen morgonen efter löpte rubriken "Soccer Marches to War!" Problemen fortsatte att rapporteras men denna gång på Loftus Road den 26 mars 1966 under en match mellan Queens Park Rangers och Millwall, vid en tidpunkt då båda lagen var nära toppen av ligatabellen, samt pushade för uppflyttning till Division Two, men Londonderbyt vann av QPR med 6–1. Under andra halvlek kastades ett mynt från terrasserna som slog huvudet på Millwall-spelaren Len Julians, som började blöda. Stadionannonsören varnade för att matchen skulle avbrytas om det fanns fler störningar från publiken, vilket fick några Millwall-fans att invadera planen i ett misslyckat försök att få matchen bruten. När Millwalls obesegrade hemmarekord på 59 matcher slutade mot Plymouth Argyle 1967 krossades bortalagets tränares fönster. Samma år attackerades en domare och FA beordrade klubben att sätta upp staket runt The Dens terrasser. Den 11 mars 1978 bröt ett upplopp ut i The Den under en FA-kvartsfinal mellan Millwall och Ipswich Town, där hemmalaget förlorade stort med 6–1. Striderna började på terrasserna och fortsatte ut på planen; dussintals fans skadades. Bobby Robson, dåvarande tränare för Ipswich, sa efteråt om Millwall-fansen, "De (polisen) borde ha vänt eldkastare mot dem". 1982 hotade Millwalls ordförande Alan Thorne att stänga klubben på grund av våld som orsakades efter man förlorat en FA-cupen-match mot non-League-laget Slough Town.

1985-upploppet i Kenilworth Road, efter en FA-match i sjätte omgången mellan Luton Town och Millwall den 13 mars 1985, blev en av de värsta och mest rapporterade händelserna med fotbollshuliganism någonsin. Den kvällen trängde sig ungefär 20 000 människor in på arenan som då vanligtvis bara rymde hälften av det antalet för att se Luton slå Millwall med 1–0. Många planstormningar, strider på läktaren och missilkastning inträffade, varav ett sådant objekt träffade Lutons målvakt Les Sealey. Det ledde till att Luton förbjöds att ha bortanhängare på deras arena i fyra år framåt. Matchen sköts upp och Luton erbjöd Millwall att spela matchen på onsdagskvällen, men detta ignorerades. FA fastställde en utredning som drog slutsatsen att de var "inte nöjd med att Millwall F.C. vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder i enlighet med kraven i FA-regel 31 (A) (II)." Millwall fick böter på £7 500 (cirka 87 000 kr). Millwall överklagade dock straffet och beslutet drogs sedan tillbaka.

I maj 2002 anslöt hundratals huliganer till Millwall och gjorde det oordning runt fotbollsplanen, efter att laget förlorat en slutspelsmatch mot Birmingham City. Det beskrevs av BBC som ett av de värsta fallen av civil oro som sett i Storbritannien på senare tid. En polis taleskvinna sa att 47 poliser och 24 polishästar skadades, och Metropolitan Police övervägde att stämma klubben efter händelserna. Dåvarande ordförande Theo Paphitis svarade att Millwall inte kunde skyllas för handlingarna från en tanklös minoritet som knyter sig till klubben. ”Problemet med mobbvåld är inte bara ett Millwall-problem, det är inte ett fotbollsproblem, det är ett problem som plågar hela vårt samhälle”, sade han. Paphitis introducerade senare ett medlemsschema där endast fans som skulle vara beredda att gå med och bära medlemskort tillåts till The Den. Scotland Yard drog tillbaka sitt hot mot stämning och sade: "I ljuset av de ansträngningar som gjorts och en donation till en välgörenhetsorganisation som hjälper skadade poliser har Metropolitan Police Service beslutat att inte fortsätta rättsliga åtgärder mot Millwall FC i samband med störningen". Vissa juridiska experter sa att det skulle ha varit svårt att hålla en fotbollsklubb ansvarig för något som inträffade borta från dess hemmaplan och involverade människor som inte deltog i matchen. Det system som infördes av Paphitis gäller nu endast för upplevda högriskbortspel. Många fans skyller på planen för att minska Millwalls borta-stöd, till exempel i Leeds United där fans får ut kuponger som sedan byts ut mot biljetter vid en bestämd punkt som West Yorkshire Police väljer på matchdagen. Även tidiga starttider arrangerade av polisen leder ofta till att bara några hundra fans kan gör resan till bortamatch.

Spela upp media

Millwallsupportrar firar efter att Shane Lowry suttit en frispark från 32 meter mot Charlton Athletic på The Valley, 16 mars 2013

I januari 2009 fick hundratals Millwall-fans som betraktades som "högriskindivider" tillgång till en FA-cup-match i fjärde omgången borta mot Hull City. Matchen vanns av Hull med 2–0, detta ledde till att sittplatser, mynt och plastflaskor kastades av några borta-supportrar. Det fanns motstridiga rapporter i media om huruvida missiler ursprungligen kastades av Hull-anhängare efter sjungande och skirkande av Millwall-fans mot Hulls Jimmy Bullard (en före detta West Ham-spelare) strax före matchstart. Den 25 augusti 2009 spelade Millwall mot West Ham United i fotbollsligacupen och förlorade 3–1 efter förlängning. En Millwall-supporter knivhöggs under sammandrabbningar mellan de två klubbarnas fans utanför planen. Hundratals West Ham-fans invadera planen vid tre tillfällen, vilket tvingade matchen att tillfälligt avbrytas en gång. Polisen sa senare att våldet på grund av dess omfattning organiserades i förväg. Efter matchen överlämnades Millwall tre anklagelser av FA, men gick fri från alla av dem. West Ham fick fyra anklagelser och fann sig skyldiga på två punkter: våldsamt, hotfullt, obscent och provocerande beteende och att gå in på spelområdet. West Ham fick böter på 115 000 pund (cirka 1,3 miljoner kr).

Efter en match mot Queens Park Rangers på Loftus Road i september 2010 sa tränaren Kenny Jackett att Millwalls huliganproblem till viss del var överdrivna av mediesensationalism. "Jag ser det som orättvist. Vi är en lätt klubb att kritisera och under min tid i klubben har man sett att det rapporteras orättvist mycket om oss", sa han. Han menade då att det sker extremt mycket våld inom andra fotbollsklubbar också, men att det inte rapporteras om det lika mycket, som när det händer Millwall något. Under en match mellan Millwall och Huddersfield Town rapporterade The Observer att en Huddersfield Town-fan hade kastat ett mynt på en linjeman och att några Millwall-fans hade ingripit och överlämnat den skyldige till polisen. News of the World hade emellertid rubriken: "Millwall Thugs Deck Linesman With Concrete". Detta har lett till en belägringsmentalitet bland klubbens anhängare, vilket gav upphov till Millwall-fansens berömda och ökända sång: No one likes us, we don't care, (svenska: Ingen gillar oss, vi bryr oss inte), att sjungas i trotsigt försvar av sig själva och deras lag. I april 2013 mötte Millwall Wigan Athletic i en semifinal i FA-cupen. Millwall förlorade matchen med 2–0. Mot slutet av matchen bröt våld ut i en del av läktarna med Millwallfans, som slogs inbördes och mot polisen. det resulterade i 14 arresteringar, varav två var Wigan-anhängare. I januari 2014 slet ett Millwall-fan en linjeman flagga efter att ett hörn inte gavs till Millwalls sida under en match mot Leicester City; Millwall förlorade dessutom med 1–3. Den 29 maj 2016 spelade Millwall i Final League-slutspelet i finalen mot Barnsley på Wembley Stadium, men mot slutet av matchen, med Barnsley som vann 3–1, bröt en grupp Millwall-supportrar sig genom en säkerhetsbarriär och attackerade Barnsleyanhängare, av vilka några tvingades lämna arenan för att undvika våldet. Det kastades också föremål mot Barnsley-spelarna och Barnsley-supportrarna under matchen. Striderna och våldet fördömdes av fotbollsförbundet. Den 26 januari 2019 slog Millwall Premier League-laget Everton med 3–2 i FA-cupen. De två klubbarnas supportrar kolliderade på The Den före matchen, med ett Everton-fan som blev knivskuren i ansiktet. En ledande polisofficer i Metropolitan sa att det var "något av det mest chockerande fotbollsvåldet som ses under en tid". Under matchen ska även rasistiska sånger sjungits av vissa supportrar.

Den 5 december 2020 spelade Millwall mot Derby County i den första matchen då fans var tillåtna på arenan efter att Covid-19 brutit ut. Några av de 2 000 närvarande fansen buade när spelarna satte ner ett knä och lyfte knytnäven före matchen till stöd för Black Lives Matter (BLM). Fansens agerande fördömdes av FA, EFL, Kick it Out och andra medier. Kabinettsminister George Eustice vägrade att fördöma Millwall-fansen och sa att den politiska rörelsen Black Lives Matter var emot vad de flesta brittiska trodde på och fans borde vara fria att uttrycka sina åsikter. Ledaren för Brexitpartiet Nigel Farage kallade BLM för ett marxistiskt parti som hade blivit "sussed" av Millwall-fans och krävde att knäböjandet skulle avslutas. I nästa match på The Den mot QPR den 8 december 2020 applåderade Millwall-fansen när QPR och Millwall-spelare lyfte upp en anti-rasism-banner om ojämlikhet i fotboll. De 2 000 Millwall-fansen jublade också QPR-spelarna som tog knäet. Ingen Millwall-spelare knäböjde. Före matchen fick alla fans ett brev från klubben som sa: "Världens ögon är riktade mot den här fotbollsklubben ikväll - din klubb - och de vill att vi ska misslyckas. Tillsammans som en kommer vi inte att låta det hända." Några Millwall-anhängare hade sagt att deras agerande under Derby-matchen inte hade rasistiska avsikter, utan istället var emot politiseringen av Black Lives Matter-rörelsen i Storbritannien.

Millwall brick

Millwall brick.

En "Millwall brick" är ett improviserat vapen av en papperstidning som används som en slags miniklubba. Namnet har den fått från Millwall FC efter att dess huligansupportrar uppfann den i slutet av 1960-talet. Millwall brick användes som ett smygvapen vid fotbollsmatcher i England under 1960- och 1970-talen. Vapnets popularitet då verkar ha berott på den stora tillgången på tidningar. Det var svårt för polisen och andra vakter att både hitta och begränsa att tidningar skulle medföras in på fotbollsarenan.

I slutet av 1960-talet - då fotbollshuliganismen var som störst i England - började polisen att kontrollera och beslagta alla föremål som kunde användas som vapen, dessa var bland annat: stålkammar, pennor, öl mattor, häst mässingar, polomynt, skosnören och stövlar. Men supportrarna fick fortfarande ta med sig tidningar. Större tidningar fungerade bäst för att kunna skapa en Millwall brick. Polisen började titta med misstänksamhet på en viss supportergrupp som alltid hade större tidningar än andra. Tabloidtidningar hade ett mer "oskyldigt utseende" än andra tidningar, därför började man även använda sig av dessa.

En Millwall brick är ofta konstruerad av flera tidningsark staplade och väl vikta på längden. Det resulterande röret böjs sedan på hälften för att skapa ett handtag och ett rundat huvud vid vikningen.

Noterbara supportrar

Namn	Yrke
Baker, DannyDanny Baker	Radio-DJ och komiker
Michael BarrymoreMichael Barrymore	Skådespelare
Bell, GeoffGeoff Bell	Skådespelare
Big NarstieBig Narstie	Rappare
Ted CheesemanTed Cheeseman	Boxare
Punk, CMCM Punk	Tidigare WWE-brottare
Crow, BobBob Crow	Tidigare facklig ledare för RMT
Day-Lewis, DanielDaniel Day-Lewis	Skådespelare
Madeline DugganMadeline Duggan	Actress
Emilio EstevezEmilio Estevez	Skådespelare
Fordham, AndyAndy Fordham	Tidigare dartvärldsmästare
Frederiksen, LarsLars Frederiksen	Sångare i Rancid
Garton, JohnnyJohnny Garton	Boxare
Harley, SteveSteve Harley	Sångare i Cockney Rebel
Harper, FrankFrank Harper	Skådespelare
Blake HarrisonBlake Harrison	Skådespelare
Hassan, TamerTamer Hassan	Skådespelare
Haye, DavidDavid Haye	Pensionerad världsmästare i boxning
Liddle, RodRod Liddle	Journalist
Lord Ouseley	Kick It Out-grundare
Love, NickNick Love	Filmregissör
Maloney, KellieKellie Maloney	Tidigare boxningspromotor, född Frank Maloney
Roland ManookianRoland Manookian	Skådespelare
Louie McCarthy-ScarsbrookLouie McCarthy-Scarsbrook	Rugbyspelare
Morse, LailaLaila Morse	Actress
Murray, PatrickPatrick Murray	Skådespelare, Mickey Pearce i Only Fools and Horses
Des O'ConnorDes O'Connor	Underhållare
Oldman, GaryGary Oldman	Skådespelare
Theo PaphitisTheo Paphitis	Entreprenör, Dragons 'Den
Pip, ScroobiusScroobius Pip	Musiker
Timo SoiniTimo Soini	Politiker
Wallace, GreggGregg Wallace	MasterChef presenter
Denzel WashingtonDenzel Washington	Skådespelare
Wright, IanIan Wright	Före detta fotbollsspelare

• 

  Danny Baker

• 

  Daniel Day-Lewis

• 

  Andy Fordham

• 

  David Haye

• 

  Lord Ouseley

• 

  Gary Oldman

Meriter

Liga

• The Championship eller motsvarande (nivå 2): Mästare 1987/88
• League One eller motsvarande (nivå 3): Mästare 1927/28 (South), 1937/38 (South), 2000/01; Playoff-vinnare 2009/10; Uppflyttade 1965/66, 1975/76, 1984/85
• League Two eller motsvarande (nivå 4): Mästare 1961/62; Uppflyttade 1964/65
• Southern Football League: Mästare 1894/95, 1895/96
• Western Football League: Mästare 1907/08, 1908/09
• London League: Mästare 1903/04
• United League: Mästare 1896/97, 1898/99

Cup

• FA-cupen: Finalist 2003/04
• Football League Trophy: Finalist 1998/99
• Football League Group Cup: Mästare 1982/83
• Football League Third Division South Cup: Mästare (delad med Watford) 1936/37
• Football League War Cup: Finalist (South) 1944/45
• East London Senior Cup: Mästare 1886/87, 1887/88, 1888/89
• East London FA Cup: Mästare (delad) 1885/86

Damlaget

Millwall Lionesses Football Club heter klubbens damsektion. Laget har sin bas i Rotherhithe, London. Laget bildades 1972 och spelar i Eastern Region Women's League, femte divisionen. Hemmamatcherna spelas på St Paul's Sports Ground som tar cirka 1 000 åskådare. Eftersom herrlaget går under smeknamnet "The Lions" valde damlaget att kalla sig för "Lionesses" (svenska: lejoninnor). Damlaget har nått stora framgångar, bland annat två vinster FA Women's Cup, 1991 och 1997.

Millwall Lionesses möter Arsenal WFC på The Den, mars 2015.

I maj 2019 tillkännagavs att en grupp i Lionesses skulle dela sig från Millwall FC, strax efter avslutningen av FA Women's Championship 2018/19. Gruppen valde då att bilda en ny klubb som heter London City Lionesses. Klubben fick ta över Millwall LFC:s plats i FA Women's Championship. Lionesses spelar idag på Princes Park som tar cirka 4 100 åskådare.

Millwall Lionesses är idag alltså ingen professionell fotbollsklubb, vilket London City är.

London City Lionesses.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Millwall FC.
  Bilder & media
• Officiell webbplats
• Millwall FC på SvenskaFans.com