Lev Trotskij

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Leo Trotskij)
Hoppa till: navigering, sök
Lev Trotskij

Lev Trotskij

Född Lejba Davidovitj Bronsjtejn
7 november 1879
Janovka (nära Jelizavetgrad), guvernementet Cherson, Kejsardömet Ryssland
Död 21 augusti 1940 (60 år)
Coyoacán, Mexico City, Mexiko
Nationalitet Sovjet
Maka Aleksandra Sokolovskaja
Natalja Sedova
Religion Judisk (ateist)
Namnteckning Lev Trotskijs namnteckning

Lev Davidovitj Trotskij (ryska: Лев Давидович Троцкий), före 1905 Lejba Davidovitj Bronsjtejn, född 7 november 1879 i Janovka, guvernementet Cherson i Kejsardömet Ryssland, död (mördad) 21 augusti 1940 i Coyoacán i Mexico City i Mexiko, var en ukrainsk (sovjetisk) politiker, revolutionär och marxistisk teoretiker av judisk härkomst. Han var som socialdemokrat ledare för Ryska revolutionen 1905 och blev bolsjevik efter februarirevolutionen 1917. Han var tillsammans med Vladimir Lenin en av de främsta ledarna för oktoberrevolutionen och blev folkkommissarie för utrikes ärenden (utrikesminister) i den sovjetryska regeringen ("Folkkommissariernas råd") 1917-1918.

Trotskij deltog vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Som krigskommissarie var Trotskij ansvarig för grundandet av Röda armén och dess ledare under ryska inbördeskriget 1918-1920. Han startade, tillsammans med Lenin, de första ryska koncentrationslägren och skrev bland annat boken Kommunismen och terrorn där han förklarar och försvarar användandet av röd terror.

1923 organiserade Trotskij Sovjetunionens vänsteropposition, de så kallade bolsjevik-leninisterna inom Allryska kommunistiska partiet (bolsjevikerna) mot Josef Stalin. Kraftmätningen slutade med att Stalin segrade och att Trotskij uteslöts ur partiet 1927 och utvisades från Sovjetunionen 1929.

Namnet Trotskij tog han från Troki, det polska namnet på Trakai.[källa behövs]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Trotskij föddes som Lejba Bronstein i en välmående judisk lantbrukarfamilj i byn Janovka i guvernementet Cherson, vilket låg inom det judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland. Trotskijs hemby låg nära en judisk jordbrukarkoloni i kretsen Jelizavetgrad som upprättats efter Rysslands erövring av området i slutet på 1700-talet. Lejba Bronsteins familj var sekulariserad och talade inte jiddisch, vilket var det brukligaste språket bland judar i Ukraina, utan den blandning av ryska och ukrainska (surzjyk) som var vanlig i denna del av landet.[1]

Första kontakten med politiken[redigera | redigera wikitext]

Fotografi av Trotskij (1897)

Politisk organisering (1896–1902)[redigera | redigera wikitext]

Lev Trotskij fick sin första kontakt med politiken under sina sista studieår i Nikolajev 1896, genom en av de ryska rörelserna narodnikerna. Narodnik betyder folkvän och syftar på innebörden "att gå till folket". Under den här tiden var det tankarna kring feodalsamhället, och de egendomslösa bönderna som formade budskapet. Det var också här han kom i kontakt med marxistisk teori, som sedermera kom att bli grundvalar för de verk och idéer Trotskij presenterade för industriarbetare och studenter. De bildade sedan ett av Rysslands kanske första riktiga partier, Sydryska arbetareförbundet, att jämföra med de fackförbund som växte fram i Europa under slutet av 1800-talet.

I takt med att organisationen blev allt mer uppmärksammad för sina upplysningskampanjer till ryska medborgare att ifrågasätta tsarens auktoritära styre, blev de arresterade av tsarens säkerhetstjänst. Det kan tilläggas att upplysningen kom relativt sent till Ryssland, och fick inte samma genomslagskraft på landsbygden, där det fortfarande fanns människor som trodde att tsaren var av ett högre väsen - en odiskutabel despot, utvald av gud.

Trotskij, tillsammans med 200 förbundsmedlemmar sattes i fängelse år 1898 i väntan på verkställande straff. Samtidigt utanför murarna hölls den första kongressen för det nybildade partiet Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP). Trotskij tillkännagav nu sitt fulla stöd, och medlemskap i partiet.

Trotskij träffade sin tidigare kamrat, och även marxist Aleksandra Sokolo i fängelset, och de skulle komma att gifta sig när den slutliga domen, fyraårig exil i Sibirien utdelades. De bosatte sig i Ust-Kust och fick två döttrar.

Rysslands socialdemokratiska parti (1902–1903)[redigera | redigera wikitext]

Kontakterna med socialdemokratiska partiet togs återigen upp. Partiet grundade en socialistisk tidning vid namn Iskra (Gnistan) som gavs ut i bland annat München och London. Genom att använda sig av ett falskt pass under pseudomynen "Trotskij", tidigare tillhörandes en fånge i Odessa kunde Trotskij ta sig ifrån Sibirien redan 1902, för att bege sig till London och möta upp med övriga socialdemokrater, samt redaktion- och utgivare av partiets tidning, som även de befann sig i exil. Till redaktionen hörde personer såsom Julyj Martov, Vladimir Lenin och Pavel Axelrod. Redaktionen bestod av främst äldre personer, som befunnit sig i europeisk exil sedan långt tillbaka. Men Trotskij fick en ledande roll i tidningen trots sin ringa ålder på 21 år. Det var Lenin som var pådrivande att få honom invald efter att ha sett Trotskijs potential med sina föredrag och sitt arbete för tidningen. En sjunde redaktionsmedlem var också nödvändig för att en eventuell omröstning gällande ett ställningstagande inte skulle bli jämnt fördelade.

Under partiets andra kongress, 1903 i Bryssel och London bildades två fraktioner inom det socialdemokratiska partiet. De två skilda fraktionerna utgjordes av de mer revisionistiska mensjevikerna ("minoritetsman"), och de revolutionära bolsjevikerna ("majoritetsman"). Trotskij och merparten inom Iskra anslöt sig till mensjevikerna, vars politik byggde på reformism och opinionsbildning, i likhet med det socialdemokratiska partiet i Tyskland och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Trotskij hade dock ingen bunden ställning till mensjevikerna efter att de haft planer på att samarbeta med ryska liberaler, han såg sig som oberoende socialdemokrat och var öppen och delaktig i samarbete mellan båda fraktionerna.

Revolutionerna (1905–1917)[redigera | redigera wikitext]

Revolutionen 1905[redigera | redigera wikitext]

Demonstranter på väg till vinterpalatset (1905)
Denna artikel är en del i serien
Trotskism
Fjärde internationalens emblem

Lev Trotskij

Fjärde internationalen


Marxism

Leninism
Oktoberrevolutionen


Framstående trotskister
James P. Cannon
Tony Cliff
Ted Grant
Joseph Hansen
Gerry Healy
Pierre Lambert
Livio Maitan
Ernest Mandel
Nahuel Moreno
J. Posadas
Max Shachtman
Peter Taaffe
Trotskistiska internationaler
(återförenade) 4:e internationalen
Internationalist Communist Union
International Socialist Tendency
International Marxist Tendency
Internationella kommittéen för den fjärde internationalen
Kommittén för en arbetarinternational

Den första ryska revolutionen bröt ut 1905 i Sankt Petersburg, till följd av omfattande strejker bland arbetare i städerna och uppror på landsbygden. Massiva demonstrationer genomfördes mot tsar Nikolaj II för att uttrycka missnöjet med krigsnederlaget mot Japan i rysk-japanska kriget, samtidigt som man ställde krav på bättre villkor för befolkningen. Den 9 januari, senare uppkallad "blodiga söndagen" inleddes efter att strejkande arbetare startade ett till synes fredligt demonstrationståg mot vinterpalatset, uppehället för tsarfamiljen som dock inte var på plats vid tillfället. Tsaren hade lämnat staden men placerat soldater och säkerhetstjänstemän på flera ställen i staden. Demonstranterna hade med sig kvinnor och barn för att markera att man inte hade något våldsamt uppsåt, eftersom man visste om att det fanns utstationerade trupper. Men man skulle gå en förödande katastrof till mötes. De ryska soldaterna öppnade eld rakt mot leden med demonstranter. Korrespondenter på plats, även från Sverige, rapporterade om sårade människor, och lik som täckte gatorna på uppskattningsvis 2000 - 4000 stycken.

Följderna av det här utlöste samma år världens dittills största och kända generalstrejker och protester, inte bara i Ryssland och Sankt Petersburg utan även i närliggande städer runtom i Europa och Asien. Tsar Nikolaj II gav med sig för att säkra sin fortsatta ställning, och tillät för första gången arbetare att organisera sig, och sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter.

Trotskij skrev även en bok vid namn 1905 rörande revolutionen.

Arbetarråden[redigera | redigera wikitext]

Lev Trotskij hade vid den här tiden blivit mer revolutionär. De nya möjligheterna till organisering gav Trotskij ett politiskt inflytande i Ryssland. Trotskij var en av nyckelfigurerna bakom Sankt Petersburgs första sovjet, där han den 26 oktober 1905 valdes till vice ordförande, vilken upplöstes av myndigheterna redan efter två månader.[2] Han valdes tillsammans med 400 andra medlemmar som var valda av runt 200 000 arbetare. De representerade sammanlagt 5 fackförbund och 96 fabriker. Efter att ha riktat negativ och skarp kritik mot tsarens auktoritära styre greps flera ansvariga 1906, däribland dem även Trotskij som återigen blev dömd till landsförvisning, den här gången på livstid.

Emigration, och första världskriget (1907–1917)[redigera | redigera wikitext]

Trotskij besökte inte bara ryska socialdemokraternas partikongress som hölls i London, utan engagerade sig i flera andra socialdemokratiska partier i Europa, framför allt det tyska och under sin tid i exil gav han ut flera marxistiska och socialistiska texter. Han sågs med misstänksamhet av Lenin som 1914 skrev i skriften Om nationernas självbestämmanderätt: "Den tjänstvillige Trotskij är farligare än någon fiende! /.../ Trotskij har ännu aldrig haft en bestämd mening i någon enda betydande marxistisk fråga, han har alltid 'krupit i skydd' av en eller annan meningsskiljaktighet och löpt över från den ena sidan till den andra. För närvarande befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap."

Första världskriget bröt ut 1914, och tillsammans med en del andra socialistiska partier ansåg Trotskij att det var ett orättfärdigt krig i imperialismens intressen. Han detog i Zimmerwaldkonferensen 1915 och utvisades ur Frankrike till USA på grund av sin agitation mot världskriget.[3] Under denna tid utvecklade Trotskij sin teori om den permanenta revolutionen. Han ansåg, till skillnad mot både Lenin och mensjevikerna, att en revolution i det efterblivna Ryssland skulle kunna starta revolutione även i det industrialiserade Västeuropa.[3]

Februarirevolutionen 1917[redigera | redigera wikitext]

Trotskij befann sig i New York när Tsar Nikolaj II tvingats abdikera efter februarirevolutionen. Han lämnade USA snabbt för att bege sig tillbaka till Ryssland, men det skulle bli en fördröjning efter att ha stoppats av en brittisk flotta och internerades på ett kanadensiskt koncentrationsläger i Halifax. Den 5 maj var Trotskij på plats i Ryssland. Han var fortfarande mensjevik och ledde tillsammans med bland andra Anatolij Lunatjarskij en grupp vänstermenjeviker.[3] men sympatiserade med bolsjevikerna, som efter revolutionen hade ett stort inflytande över sovjeterna.

Efter julidemostrationerna 1917 hamnade Trotskij i fängelse några veckor. Under tiden, i augusti, upptogs hans grupp som medlemmar i bolsjevikpartiet och Trotskij invaldes i centralkomittén.[3] Detta sågs på med misstänksamhet från stora delar av partiet.[källa behövs]

Efter att Trotskij gått in i partiet sa Lenin misstänksamt att "[Trotskij] är med oss, men han är inte vår."[4] Hur som haver valdes Trotskij till ordförande i Petrograds sovjet när han släppts ur fängelse.[3] Han diskuterade tillsammans med Lenin, Stalin, Zinovjev och Kamenev om planer på att störta den provisoriska regeringen under Kerenskij. Trotskij var även ordförande i partiets revolutionära krigsråd som hade ansvaret för att genomföra revolutionen den 7 november 1917.[3]

Vid makten[redigera | redigera wikitext]

Ryska SFSR (1917–1922)[redigera | redigera wikitext]

Trotskij porträtterad av Albert Engström i Moskva 1923.

Efter att bolsjevikerna intagit regeringsställning efter den genomförda oktoberrevolutionen och utropat Ryska SFSR den 7 november, 1917 ställdes man inför hur man skulle förhålla sig gentemot väst, och i synnerhet Tyskland vars trupper avancerade allt längre in i Ryssland. Man ville sluta fred så fort som möjligt för att kunna fortsätta revolutionen med full kraft. Torotskij var utrikeskommissarie i Folkkommissariernas råd och ledde förhandlingarna med Tyskland som ledde till Freden i Brest-Litovsk. När freden var undertecknad avgick Trotskij som utrikeskommissarie, men inom kort utnämndes han till krigskommissarie.[3] Han ledde skapandet av Röda armén, och ledde den i ryska inbördeskriget, som under 1918-1922 utkämpades mot de vita arméerna och deras utländska hjälptrupper. Under inbördeskriget steg Trotskij fram som den näst mest kända sovjetpolitikern efter Lenin.[3] Efter att Röda amén besegrat de vita deklarerades Sovjetunionen 1922, men blev inte erkänd förrän 1924.

Sovjetunionen under de första åren präglades först av krigskommunism för att få kontroll över landet. Man införde sedan NEP, Nya ekonomiska politiken för att inte gå för fort fram i det ditintills underutvecklade Ryssland.

Karl Kautsky, tysk socialdemokrat och nationalekonom gav ut en bok vid namn "kommunism och terrorn" där han riktade kritik mot röda armén under inbördeskriget. Trotskij gav ut en bok som svar med samma namn, fast med en annan underrubrik, där han försvarade terrorn med att fienderna i vita armén använde terror mot bolsjevikerna, och Trotskij argumenterade även för att den nya regeringen behövde få kontroll över landet som glidit in i anarki, inte minst mot yttre fiender.

Den 2 december 1927 utesluts Trotskij ur sovjetiska kommunistpartiet samt berövades alla sina uppdrag.[5]

Exil (1929–1940)[redigera | redigera wikitext]

Under sin tid i exil fortsatte Trotskij att ge ut flera politiska verk. Bland annat "Till marxismens försvar" och "Den förrådda revolutionen", där Trotskij försvarar marxism och kommunism, men analyserar och fördömer vad han anser är en stalinistisk utveckling i Sovjetunionen.

Trotskij beskrev bland annat den "statsbärande" centralkommittén som diktatur över proletariatet, statskapitalistiskt och bonapartistiskt. Lenin hade tidigare använt just begreppet statskapitalism under NEP för att skilja på företag med blandat statligt kapital och privat kapital, från "företag av entydig socialistisk typ", där det fanns sovjeter och således betecknades som proletär egendom. Ingetdera av dessa definitioner involverade dock Trotskijs syn på Sovjetunionens ekonomi under Stalin. Trotskij skrev att man med goda skäl kan återfinna bonapartistiska element redan under Lenins tid, men att "sovjetisk bonapartism under Lenin var en möjlighet, under Stalin har den blivit verklighet."


Trotskij, som hade blivit utslängd från komintern, bildade nu en ny international, Fjärde internationalen. Han hade problem med isolering och sekterism. Trotskij stod också för entrism (politisk infiltration) för han ansåg det var en väg få komma in arbetarrörelsen igen. Detta beror framför allt på den berömda franska vändningen 1934, då Trotskij rekommenderade trotskisterna att gå in i det franska socialistpartiet.

Trotskijs exil inleddes i Turkiet, gick via Frankrike och Norge till slutstationen Mexiko. Där bodde han en tid tillsammans med konstnärerna Diego Rivera och Frida Kahlo, men efter bråk med Rivera flyttade han 1939 till ett eget hus i Coyoacán, en stadsdel i södra Mexico City.

Den 24 maj 1940 överlevde han ett mordförsök lett av Iosif Romualdovitj Grigulevitj, den kommunistiske målaren David Alfaro Siqueiros och Vittorio Vidali.[källa behövs] Säkerheten i huset höjdes ytterligare, men Sovjets agent Ramón Mercader lyckades, genom en kvinnlig sekreterare, komma i kontakt med Trotskij, och slutade visiteras. Den 20 augusti 1940 tog Mercader med sig en ishacka, som han drev in i Trotskijs huvud. Trotskij skadades dock bara, bråk uppstod och livvakterna störtade in för att döda Mercader. De stoppades av Trotskij med orden "Döda honom inte! Denna man har en historia att berätta."[källa behövs] Dagen därpå avled Trotskij på sjukhus. Mercader fängslades i 20 år, och belönades med orden Sovjetunionens hjälte när han flyttade till Sovjet 1961.

Trotskijs hus i Coyoacán finns bevarat och är numera museum.

Dagens trotskister betonar partidemokrati, internationalism, kritiskt stöd till "socialistiska" staters egendomsförhållanden och Lenins tankar och idéer om staten och proletariatets diktatur. Man vidhåller dock, till skillnad från Lenin och Stalin, att socialismen inte kan byggas i ett enskilt land. Än idag finns det trotskister som använder entrism som politisk arbetsmetod.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Service (2009), ss. 11-19.
  2. ^ Alsing Rolf, Lundh Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4  s. 23
  3. ^ [a b c d e f g h] Ådne Goplen: Store norske leksikon, snl.no, artikeln "Lev Davidovitsj Trotskij", läst 2010-08-20
  4. ^ Stefan Lindgrens Leninbiografi, sid. 234.
  5. ^ Alsing Rolf, Lundh Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4 , s. 87
Källor

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Michail Teresjtjenko
Utrikesminister i den ryska provisoriska regeringen
Folkkommissarie för utrikes ärenden
19171918
Efterträdare:
Georgij Tjitjerin