Johannes Magnus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ärkebiskop Johannes Magnus
Johannes Magnus (i en något fantasifull 1800-talsavbildning i 1600-talsdräkt)
Johannes Magnus (i en något fantasifull 1800-talsavbildning i 1600-talsdräkt)
Kyrka Romersk-katolska kyrkan

Stift Uppsala stift, ärkebiskop
Period 15231531
Företrädare Gustav Trolle
Efterträdare Laurentius Petri Nericius

Stift Uppsala katolska stift (ärkebiskop i exil)
Period 15331544
Efterträdare Olaus Magnus

Född 19 mars 1488 i Linköping
Död 22 mars 1544 i Rom
Johannes Magnus sigill

Johannes Magnus, före 1530 Johannes Magni, född 19 mars 1488 i Linköping,[1] död 22 mars 1544 i Rom,[2] var en svensk katolsk präst, ärkebiskop av Uppsala stift (1523-1531, 1533-1544), ämbetsman, teolog, genealog och historiker.

Han räknas som den siste på svensk mark styrande katolske ärkebiskopen av Uppsala stift, innan han reste till Rom som ett resultat av den pågående reformationen i Sverige. I samband med resan delegerade han ansvaret för Uppsala stift till den katolske prästen Hans Brask.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Johannes Magnus föddes 1488 som son till borgaren i Linköping Måns Petersson och Kristina, bror till Olaus Magnus. Johannes studerade vid Katedralskolan i Skara, och efter att ha utnämnts till kanik 1506 studerade han teologi hos den blivande påve Hadrianus VI i Leuven, där han blev magister.

Som ung var han Sten Sture den yngres ombud i Rom, och 1523 valdes han till ärkebiskop i Uppsala, dock utan att få den nye påven Clemens VII:s godkännande förrän 6 maj 1524, ett år efter utnämningen, och detta med förbehållet att påven ville undersöka föregångarens öde. Sanningen var även den, att Johannes Magnus inte följde en helt klar linje i kampen mot lutherdomen; dels var han god vän med Gustav Vasa, dels tilltalade utsikterna till en nationskyrka hans fosterlandskärlek. Hans Brask krävde att han skulle införa inkvisitionen 1524, men Johannes Magnus kom till landsmännens och kungens försvar. Gustav Vasa lär ha utnyttjat honom hänsynslöst, och använt hans osäkra roll i båda läger för att driva igenom sin vilja. Johannes Magnus var därför den förste som anförtroddes att översätta Bibeln, detta för att inte väcka misstankar i Rom om reformationen, men arbetet kom inte till stånd då han begav sig till Lübeck på ett politiskt uppdrag. Det blev i stället Olaus Petri som genomförde detta. 1526 förhandlade han vad som brukar beämnas, egenmäktigt om äktenskap mellan Gustav Vasa och den polska prinsessan Hedvig, vilket antas ha varit en misslyckad strategi i försöket att rädda katolicismen.

Efter detta slutliga nederlag levde han i exil. Den 27 juli 1533 blev han trots allt smord till ärkebiskop i Rom, men vid det laget hade redan Laurentius Petri Nericus blivit utnämnd till protestantisk ärkebiskop.

Återstoden av sitt liv ägnade Johannes Magnus åt historisk forskning, och levde utan egna medel med sin bror i Venedig och Rom, beroende av andras välvilja. Han dog där våren 1544 och begravdes i Peterskyrkan i Rom.

Efter Johannes död lät brodern trycka hans två stora verk Alla göta- och sveakonungars historia (Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus) 1554 och Uppsala ärkestifts historia (Historia metropolitanæ ecclesiæ Upsalensis) 1557. Särskilt det förstnämnda fick stor internationell uppmärksamhet och trycktes i flera upplagor. Det fick också stor betydelse för stormaktstidens historieskrivare när de ville förhärliga den svenska forntiden. Johannes Magnus anger nämligen Sverige som goternas urhem och för den svenska regentlängden ända bort till Magog i Gamla testamentet.

Vid Johannes Magnus död utnämndes brodern till hans efterföljare som ärkebiskop, men förblev i exil i Rom på grund av den politiska och religiösa utvecklingen.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Utgåva av Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus från 1558, med två kapitel av Olaus Magnus

Johannes Magnus verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla göta- och sveakonungars historia), gavs ut först efter Johannes död. Tryckningen ombesörjdes år 1554 av brodern Olaus. Han tillägnade det kung Gustavs söner. Verket blev en stor succé, och trycktes om flera gånger. Dess fantasifulla historieskrivning är bland annat orsaken till att Erik XIV och Karl IX antog så höga regentnummer.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åsbrink, Gustav & Westman, Knut B., Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1935. Sidan 190
  2. ^ Åsbrink, Gustav & Westman, Knut B., Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1935. Sidan 196

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Gustav Trolle
Ärkebiskop i Uppsala
1523–1531
Efterträdare:
efter reformationen i Sverige:
Laurentius Petri Nericius
(Svenska kyrkan)
Företrädare:
Sig själv
Ärkebiskop i Uppsala
Titulärärkebiskop av Uppsala katolska stift
1533–1544
Efterträdare:
Olaus Magnus