Sidenvägen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Världsarv
Sidenvägen
Transasia trade routes 1stC CE gr2.png
Geografiskt läge
Plats Från Xi'an alt. Luoyang (Kina)
till
Tianshan (Kazakstan, Kirgizistan, Kina)
Land  Kina
 Kazakstan
 Kirgizistan
Region* Asien och Oceanien
Data
Typ Kulturarv
Kriterier iI, iii, v, vi
Referens 1442
Historik
Världsarv sedan 2014  (38:e mötet)
* Enligt Unescos indelning.

Sidenvägen var under medeltiden den viktigaste handelsvägen mellan Europa och Kina. Den gick via Centralasien.

karavanvägar fördes redan från andra århundradet f.Kr. siden från Kina till länderna vid Medelhavet. Handelsvägen öppnade 119 f.Kr. efter att den kinesiska diplomaten Zhang Qian återvänt till Kina efter en längre resa västerut (138 - 126 f.Kr.) som väckt ett intresse i Kina för Västerlandet.[1] Handelsrutten utgjordes av ett förgrenat nätverk av vägar från Kinas huvudstad Chang'an, dagens Xi'an, i mitten av Nordkina västerut via Taklamakanöknens oasstater, Kashgar, Pamir, Samarkand och Bukhara till Merv (Mary) i dagens Turkmenistan och därifrån vidare genom Persien mot Mesopotamien. Där kunde man följa Eufrat upp till hamnstäderna i Mellanöstern. Hela resan tog ett par år, men mycket få handelsmän transporterade sina varor hela vägen. Vanligare var att en handelsman köpte en last, transporterade den en bit av vägen för att därefter sälja den, köpa en annan last och transportera tillbaka till sin hemstad. En gren av vägen gick från Kashgar över Karakorumpasset till Indien, och bortom Chang'an i Kina fortsatte handeln ända bort till dagens Korea. Ett gemensamt namn på dessa vägar är "Sidenvägen". Namnet lanserades först av den tyske geologen Ferdinand von Richthofen i slutet på 1800-talet.

Handelsvarorna bestod inte bara av siden utan även guld och kryddor som ingefära och kanel. Handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin600-800-talen. När Marco Polo färdades längs vägen på väg till Khubilai khans hov i nuvarande Peking i slutet av 1200-talet hade den redan börjat förlora i betydelse av flera orsaker och handeln med Europa via Sidenvägen upphörde i princip helt sedan européerna upptäckt sjövägen till Indien runt Godahoppsudden 1498 och senare initierade handel direkt med Kina.

Nyttan med Sidenvägen var tvåfaldig; det ekonomiska utbytet var mycket omfattade, men längs Sidenvägen spreds också olika religioner, synkretiska filosofier, olika tekniker och sjukdomar. I juni 2014 valdes en 5 000 km lång del av Sidenvägen, belägen i Kina, Kirgizistan och Kazakstan in tillsammans med tre andra platser på Unescos världsarvslista på den 38:e generalkonferensen.[2][3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Informationstava om Sidenvägen vid Yumenguan” (på engelska) (Bild). https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sidenv%C3%A4gen_historia_Yumenguan.jpg. Läst 26 januari 2015. 
  2. ^ ”Four new cultural sites inscribed on World Heritage List” (på engelska). UNESCO. 22 juni 2014. http://whc.unesco.org/en/news/1157/. Läst 24 januari 2015. 
  3. ^ ”Twenty six new properties added to World Heritage List at Doha meeting” (på engelska). UNESCO. 25 juni 2014. http://whc.unesco.org/en/news/1162/. Läst 24 januari 2015. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]