Andrakammarvalet i Sverige 1958

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andrakammarvalet i Sverige 1958
Sverige
1956 ←
1 juni 1958
→ 1960

Sveriges riksdags andra kammares 231 platser
  Första parti Andra parti
  Tage Erlander 1952.jpg Jarl Hjalmarson 1959.JPG
Ledare Tage Erlander Jarl Hjalmarson
Parti Socialdemokraterna Högerpartiet
Föregående val 106 42
Erhållna mandat 111 45
Mandatförändring +5 +3
Röster 1 776 667 750 332
Andel 46,22 % 19,52 %

Statsminister före valet

Tage Erlander
Socialdemokraterna

Omvald statsminister

Tage Erlander
Socialdemokraterna

Andrakammarvalet i Sverige 1958 är det senaste tillfället då Sveriges riksdag valts vid ett nyval. Det enda tillfället i övrigt är marsvalet 1914. Valet ägde rum den 1 juni 1958.

Valkampanjen[redigera | redigera wikitext]

Koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet upplöstes på hösten 1957. Anledningen var pensionsfrågan. Den 13 oktober hölls en rådgivande folkomröstning om pensionsfrågan. I omröstningen fanns tre alternativ där linje 1 förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, linje 2 frivillig tilläggspension samt höjd folkpension samt linje 3, tjänstepension genomförd av arbetsmarknadens parter.

Resultatet av folkomröstningen var ifrågasatt: å ena sidan fick linje 1 flest röster (46,4 procent), å andra sidan fick linje 2 (15,0 procent) och linje 3 (34,6 procent) som förordade en frivillig lösning tillsammans fler röster (3,9 procent röstade blankt). Det var inte längre möjligt för partierna i koalitionsregeringen att fortsätta samarbetet och den 25 oktober beslutade Centerpartiets förtroenderåd att partiet skulle lämna regeringen. Statsminister Erlander beslutade då att regeringen skulle avgå.

I detta läge gav kungen i uppdrag åt folkpartiledaren Bertil Ohlin och högerledaren Jarl Hjalmarson att undersöka möjligheterna att bilda en borgerlig regering. En sådan regerings överlevnad berodde på Centerpartiets inställning och Centerpartiets partiledare Gunnar Hedlund meddelade att hans parti inte var berett att gå från en koalition till en annan eller att stödja någon regering. En eventuell borgerlig regering blev därför omöjlig. "Ingen kan väl vara gramse på oss" sade Gunnar Hedlund om de spräckta förhandlingarna vilket fick Tage Erlander att skriva i sina memoarer: Jag skrev i mina minnesanteckningar, att det var det roligaste som sagts i svensk politik under de sista tio åren.[1]

Därmed föll möjligheten till en borgerlig regering och kungen gav istället uppdrag åt Erlander att bilda en socialdemokratisk regering. Den 31 oktober tillträdde regeringen Erlander III.

Därefter satte sig Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet i förhandlingar för att försöka komma fram till en lösning av pensionsfrågan. Den 10 februari 1958 meddelades att förhandlingarna strandat. De borgerliga partierna hade inte heller lyckats enas om ett gemensamt motförslag till regeringens väntade proposition.

Den 13 februari lade regeringen fram sitt förslag för riksdagen. Den 23 april biföll första kammaren förslaget med 82 röster mot 68. Efter en rekordlång debatt i andra kammaren avslogs dock regeringens förslag med 117 röster mot 111.

Statsminister Erlander hade redan gjort klart att han i så fall skulle utlysa nyval. Den 28 april upplöstes riksdagen och nyval sattes till den 1 juni.

Vid valet gick det socialistiska blocket framåt och fick sammanlagt 116 mandat i andra kammaren. Folkpartiet, Högerpartiet och Centerpartiet fick sammanlagt 115 ledamöter. Men eftersom en av de socialdemokratiska ledamöterna var talman och saknade rösträtt betydde detta 115-115. Statsminister Erlander förklarade därför att regeringen inte skulle lägga fram sin proposition förrän till vårriksdagen 1959.

Partiernas valaffischer:

  • Mindre skatt - mer att sköta själv - Högerpartiet
  • Det är du som inte har råd! Sänk statsutgifterna - Högerpartiet
  • Gärna medalj men först rejäl pension - Socialdemokraterna
  • (teckning av Erlander) Gärna medalj, men... pensionera honom först! Folkpartiet

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Tage Erlander 1 776 667 46,22 +1,64 111 +5
  Högerpartiet Jarl Hjalmarson 750 332 19,52 +2,41 45 +3
  Folkpartiet Bertil Ohlin 700 019 18,21 −5,60 38 −20
  Centerpartiet Gunnar Hedlund 486 760 12,66 +3,21 32 +13
  Sveriges kommunistiska parti Hilding Hagberg 129 319 3,36 −1,64 5 −1
  Övriga partier 1 155 0,03
Antal giltiga röster 3 844 252 100,00   231
Ogiltiga röster ?  
Totalt 3 864 963
(77,4 %)

Det socialistiska blocket (SKP och S) fick sammanlagt 49.6 procent, och det borgerliga blocket (FP, C och H) fick 50.4 procent. Trots att de borgerliga partierna fick majoriteten av rösterna kunde Socialdemokraterna sitta kvar i regeringsställning genom samarbete med Centern.

Av röster på övriga partier är detta nästan enbart röster på Vänstersocialistiska Partiet i Göteborgs stad, 1 008 röster.

Nyinvalda framtidsnamn[redigera | redigera wikitext]

Bland de nya ledamöterna i andra kammaren fanns bland annat framtida kända namn som Folke Björkman, Gösta Bohman, Astrid Kristensson, Erik Grebäck, Essen Lindahl, Bengt Fagerlund, Johannes Antonsson, Eric Svenning, Hans Nordgren, Thorbjörn Fälldin och Rune Gustavsson.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Regeringen Erlander III satt kvar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Larsson, Sven-Erik. Bertil Ohlin - ekonom och politiker. Atlantis 1998, s. 354