Andrakammarvalet i Sverige 1924

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andrakammarvalet i Sverige 1924
Sverige
1921 ←
19-21 september 1924
→ 1928

Sveriges riksdags andra kammares 230 platser
  Första parti Andra parti Tredje parti
  Hjalmar branting stor bild.jpg Arvid Lindman.jpg Carl Gustaf Ekman.jpg
Ledare Hjalmar Branting Arvid Lindman Carl Gustaf Ekman
Parti Socialdemokraterna Allmänna valmansförbundet Frisinnade folkpartiet
Föregående val 93 62 41
Erhållna mandat 104 65 28
Mandatförändring +11 +3 −13
Röster 725 407 461 257 228  913
Andel 41,1% 26,1% 13,0%

Statsminister före valet

Ernst Trygger
Nationella partiet

Ny statsminister

Hjalmar Branting
Socialdemokraterna

Andrakammarvalet i Sverige 1924 ägde rum i 19-21 september 1924. I samband med valutgången, tillträdde Regeringen Branting III.

Valkampanj[redigera | redigera wikitext]

1923 hade Liberala samlingspartiet splittrats grund av frågan om förbud för alkoholhaltiga drycker. Förbudsvännerna organiserade sig i Frisinnade folkpartiet medan förbudsmotståndarna samlades i Liberala riksdagspartiet.

Sverges socialdemokratiska vänsterparti hade gått upp i Socialdemokraterna 1923, men bara några veckor innan 1924 års val splittrades vänstern på nytt: Tredje internationalen i Moskva var missnöjd med hur Zeth Höglund ledde Sveriges kommunistiska parti och den 20 augusti 1924 ockuperade partiledningens moskvatrogna del redaktionslokalerna hos partiets tidning Folkets Dagblad Politiken ("Revolutionen på Luntmakargatan"). Höglund med flera uteslöts, och följden blev att två kommunistiska partier ställde upp i valet: ett fortsatt kominternanslutet under ledning av Karl Kilbom och Nils Flyg, och ett självständigt under ledning av Höglund.

Valets stora fråga var försvaret. Socialdemokraterna, kommunisterna och Frisinnade folkpartiet ville minska utgifterna för försvaret genom att dra ned på utbildningstiden för de värnpliktiga samt lägga ned regementen. Högern intog en mer försvarsvänlig attityd och ville lösa frågan genom kompromisser med övriga borgerliga partier.

På valdagen stod högerns Arvid Lindman utanför en vallokal och delade ut valsedlar. Detta var veterligen första tillfället en partiledare gjorde så; detta grepp togs över av andra partiledare i nästa val och har sedan dess ingått i alla valkampanjer.[1]

Partiernas valaffischer:

  • Högerlasset blockerar vägen för all reformverksamhet. Rösta med Arbetarpartiet!
  • Bort med slöseriet. Främja sparsamhetssträvandena genom att rösta med de frisinnade
  • Vilken del av Sverige skall uppgivas? Hela riket skall försvaras. Rösta med högern
  • Din röst fattas ännu! Rösta med Arbetarpartiet!

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

För samtliga genom valet invalda riksdagsmän, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare 1925-1928.

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Sveriges socialdemokratiska arbetareparti Hjalmar Branting 725 407 41,1 +4,7 104 +11
  Allmänna valmansförbundet Arvid Lindman 461 257 26,1 +0,2 65 +3
  Frisinnade folkpartiet Carl Gustaf Ekman 228 913 13,0 -5,7 28 -13
  Bondeförbundet Johan Johansson i Kälkebo 190 396 10,8 −0,3 23 +2
  Liberala riksdagspartiet Erik Nilson 69 627 3,9 5 +5
  Sveriges kommunistiska parti (Kominternanslutet) Karl Kilbom & Nils Flyg 63 601 3,6 −1,0 4 −3
  Sverges kommunistiska parti (Icke kominternanslutet) Zeth Höglund 26 301 1,5 1 +1
  Övriga partier 84 0,0
Antal giltiga röster 1 765 586 100,00   230  
Ogiltiga röster 5 021  
Totalt 1 770 607
(53,0 %)

I valet 1921 fick Liberala samlingspartiet 18,7% av rösterna och 41 mandat. Om resultatet för Liberala riksdagspartiet och Frisinnade folkpartiet sammanförs så gick frisinnade och liberaler bakåt med 1,8% och 7 mandat. I tabellen ovan jämförs dock Liberala samlingspartiet med Frisinnade folkpartiet, som fick det största väljarstödet, och dessutom, efter splittringen, bibehöll kopplingen till samlingspartiets riksorganisation Frisinnade landsföreningen.

Inför valet var 3 338 892 personer röstberättigade.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Valresultatet innebar endast måttliga förändringar och inom regeringen Trygger fanns det flera statsråd som ansåg att regeringen skulle sitta kvar, däribland justitieminister Birger Ekeberg. Efter flera veckors diskussioner lämnade regeringen den 14 oktober in sin avskedsansökan.

Försök att bilda en koalitionsregering mellan Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet misslyckades och Gustaf V gav uppdraget att bilda ny regering till socialdemokraternas Hjalmar Branting. Den 18 oktober tillträdde regeringen Branting III, men Branting tvingades avgå till följd av hälsoskäl i januari 1925, och dog en månad senare. Uppgiften att bilda regering gick vidare till socialdemokraten Rickard Sandler, men i juni 1926, till följd av Stripakonflikten, avgick även regeringen Sandler. De frisinnades Carl Gustaf Ekman tillträdde som statsminister och ledde regeringen Ekman, en koalition mellan frisinnade och liberaler, fram till andrakammarvalet 1928.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Peter Esaiasson (1990). Svenska valkampanjer 1866-1988. Stockholm: Allmänna förlaget. Sid. 128-131. ISBN 91-38-92035-2  [1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Esaiasson (1990), s. 129