Socialdemokraterna (Sverige)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Bild på en stiliserad ros.
Partiets logotyp sedan 1993.
FörkortningS, SAP
LandSverige Sverige
PartiordförandeStefan Löfven
PartisekreterareLena Rådström Baastad
GruppledareAnnelie Karlsson
Grundat23 april 1889 (131 år sedan)
HuvudkontorSveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar90 273[1] (1)
Politisk ideologiDemokratisk socialism/socialdemokrati[2]
Feminism[3]
Se även: SAP:s ideologi
Politisk positionMitten-vänster[4]
Internationellt samarbetsorganProgressiva Alliansen[5][6]
Europeiskt samarbetsorganEuropeiska socialdemokratiska partiet (PES)
Politisk grupp i EuropaparlamentetS&D-gruppen
Färg(er)Röd
UngdomsförbundSveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
StudentförbundSocialdemokratiska Studentförbundet (S-Studenter)
Europaparlamentet[7]
Röstandel
23,48 %
Mandat
5 / 20
Sveriges riksdag[8]
Röstandel
28,26 %
Mandat
100 / 349
Landstingsfullmäktige[9]
Röstandel
28,74 %
Mandat
523 / 1 696
Kommunfullmäktige[10]
Röstandel
27,58 %
Mandat
3 752 / 12 700
Webbplats
www.socialdemokraterna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Partiordförande sedan 27 januari 2012 är Stefan Löfven.[11]

Socialdemokraterna har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är dess främsta politiska gren. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet från 1936 till 1976. Partiet sitter efter valet 2014 i en koalitionsregering med Miljöpartiet, efter att ha varit i opposition sedan valet 2006.

Partiet har stått för marknadsekonomi kombinerat med politiska regleringar och statligt ägande ett samhälle med allmän välfärd genom en stark, skattefinansierad offentlig sektor. I och med 1980- och 1990-talens tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[12] Partiets officiella ideologi är socialdemokrati. Socialdemokraterna betonar vikten av fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[13]

Partiet är Sveriges största sett till antalet medlemmar och valresultat, både i riksdagen och i kyrkomötet.[14] Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i storstädernas utanförskapsområden samt i norra Sverige.[15]

I Europaparlamentsvalet 2019 erhöll Socialdemokraterna 23,48 procentenheter av väljarnas röster och fick därmed fem mandat i parlamentet. I parlamentet är Socialdemokraterna en del av Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D). Partiet är medlem av Europeiska socialdemokratiska partiet.

Partiet är också en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan under beteckningen Arbetarpartiet - socialdemokraterna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterna en röd ros som partisymbol.
August Palm (1849–1922).
Hjalmar Branting (1860–1925).

Den svenska socialdemokratins historia påstås ha börjat den 6 november 1881 när August Palm höll talet Hvad vilja socialdemokraterna?, men det var först åtta år senare som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades. Bakom bildandet 1889 stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper. 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (även känt som 8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila). Kravet om åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919 när 48-timmarsarbetsveckan introducerades och 1921 omfattade den allmänna och lika rösträtten även kvinnor. Dock saknade fortfarande stora grupper rösträtt, bland annat människor som uppbar försörjningsstöd.

I och med första världskriget 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när de olika socialdemokratiska partierna slöt upp bakom respektive nationell regering. Under världskriget ökade motsättningarna i det svenska samhället, som var hårt drabbat av svält med kravaller som följd (1917) och Sveriges konservativa statsminister Hjalmar Hammarskjöld gavs öknamnet "Hungersköld". Även inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom SAP.

År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om Folkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn." Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976 (med ett kort undantag av 19 juni28 september 1936Bondeförbundets regering med Axel Pehrsson-Bramstorp som statsminister styrde) under vilken period man sjösatte flera stora socialpolitiska reformer, såsom den allmänna sjukförsäkringen och allmänna tilläggspension (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kallat Saltsjöbadsavtalet, var av stor vikt för den socialdemokratiska samförståndspolitiken som Per Albin Hansson ämnade föra med mål om att uppnå det klasslösa samhället.

Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 drogs huvudlinjerna i de lagar som kom att utgöra arbetsrättsreformerna, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL), fram. Under samma årtionde kom även kungens makt att inskränkas genom den så kallade Torekovskompromissen, samt en åsiktsregistrering ombesörjt av socialdemokraterna att avslöjas (se IB-affären).

Under 1980-talet avgjordes kärnkraftsfrågan och därmed kom ett avslut på inre slitningar inom partiet, reformen om löntagarfonder genomförs och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) slänger ut vänsterfalangen, kallade trotskisterna, ur förbundet. I mitten av 1980-talet genomför Socialdemokraterna omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna som kommit att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades den socialdemokratiske statsministern Olof Palme.

Under 1990-talet genomförde socialdemokraterna en hård sanering av svensk ekonomi genom ett omfattande sparprogram med nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar samt en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem där ATP-systemet på sikt avvecklades. Under saneringsåren samarbetade SAP med Centerpartiet, för att från 1998 fram till 2006 samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att behålla regeringsmakten.

Under 2000-talet blev socialdemokraterna efter kongressbeslut (2001) ett feministiskt parti och 2007 fick partiet sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare.

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,66 procent av rösterna och 112 mandat.[16][17] SAP förblev därmed med knapp marginal det största partiet i Sverige, även om partiet samtidigt fick sitt lägsta valresultat sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna som helhet blev också mindre än den borgerliga Alliansen, som efter valet fortsatte att regera utan majoritet i riksdagen. Socialdemokraternas partiordförande Sahlin valde att avgå efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick som partiledare den 21 januari 2012 efter en period av motgångar för Juholt i media. Den 27 januari 2012 utsågs Stefan Löfven till ny partiordförande.[18] I riksdagsvalet 2014 ökade Socialdemokraterna marginellt och fick 31,01 procent vilket motsvarade 113 mandat.[19] Det rödgröna blocket blev större än Alliansen, dock utan egen majoritet, och valet blev därmed det första segervalet för Socialdemokraterna sedan riksdagsvalet 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering med Miljöpartiet.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Fyra av ledamöterna i partistyrelsen 2013 (från vänster): Carin Jämtin, Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Mikael Damberg.
Stefan Löfven, partiordförande sedan 27 januari 2012.

Riksnivå[redigera | redigera wikitext]

Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU) som är högsta beslutande organ mellan kongresserna, som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU. För socialdemokratiska ledamöter i Sveriges riksdag, se Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Socialdemokraterna.

Länsnivå[redigera | redigera wikitext]

Partiet är uppdelat i 26 partidistrikt. Partidistrikten utgör partiets högsta organisatoriska enhet på regional nivå. Distrikten styrs av en distriktsstyrelse, som väljs på distriktets kongress. Distriktets kongress utgör partidistriktets högsta beslutande organ. Partidistrikten fastställer partiets kandidatlistor för val till landstingsfullmäktige och Svenska kyrkans valda beslutsorgan.

Partidistrikt[redigera | redigera wikitext]

Gotlands, Göteborgs och Stockholms partidistrikt räknas organisatoriskt som både partidistrikt och arbetarekommuner. De 26 partidistrikten:[20]

Kommunnivå[redigera | redigera wikitext]

Partiets minsta organisatoriska enhet är den socialdemokratiska föreningen. I varje primärkommun finns det flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar), som tillsammans bildar en arbetarekommun. Arbetarekommunen, som begrepp, förekom inom partiet för första gången 1894 och har sedan partistadgarna från år 1900 varit vedertaget inom partiet.[21]

Det är i s-föreningen som den dagliga politiska verksamheten sker. S-föreningen nominerar medlemmar från den egna föreningen eller någon annan förening inom samma arbetarekommun till kommunala politiska uppdrag.

Arbetarekommunen håller regelbundna möten där s-föreningarna lägger fram frågor som rör partiets politik på kommunal nivå. Arbetarekommunen styrs av en styrelse som utses varje år på ett årsmöte. Arbetarekommunen fastställer partiets kandidatlistor till kommunfullmäktigeval.

Medlemsantal[redigera | redigera wikitext]

Under 1980-talet hade partiet cirka 1,2 miljoner medlemmar, men efter att kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1991–1992 var antalet medlemmar 260 346.[22] År 1999 hade siffran sjunkit till 177 316 och 2003 var man nere i 152 402 medlemmar.[22] I slutet av 2012 var medlemsantalet för första gången under 100 000 medlemmar, närmare bestämt 99 484.[23] 2013 gick medlemsantalet ner till 97 396, men vände tillfälligt upp igen till 101 674 medlemmar vid årsskiftet 2014/2015.[24] Talet har därefter gått nedåt och var 2016/2017 89 000 medlemmar.[25]

Partiet är alltjämt Sveriges största, sett till medlemsantal. Närmast efter är Moderaterna, med ungefär hälften så många medlemmar. Läs mer: Riksdagspartiernas medlemsutveckling.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. SAP betonar vikten av en rättvis och aktiv fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[13]

Partiet hade som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[12]

Facklig–politisk samverkan[redigera | redigera wikitext]

Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. På LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO i stället skulle verka för att föreningarna skulle ansluta sig till den lokala arbetarkommunen. År 1909 ströks även detta. Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet, men enskilda medlemmar reservera sig mot det.

Vid årsskiftet 1990–1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarkommunen i egenskap av organisation.[26] Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till cirka hundratusen år 2008.[27]

Det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna är enligt partiet 6 miljoner per år från LO centralt och 9 miljoner per år från de enskilda fackförbunden, alltså totalt cirka 15 miljoner kronor per år.[28]

Redan från början satt representanter för LO i partistyrelsen. Det finns flera exempel på företrädare för LO som blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.

Partiets ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund och LO har en plats i SSU:s förbundsstyrelse. LO:s ordförande ingår i partistyrelsen.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Europaparlamentsval[redigera | redigera wikitext]

  • 1995: 28,06 procent
  • 1999: 26,00 procent
  • 2004: 24,56 procent
  • 2009: 24,41 procent
  • 2014: 24,19 procent
  • 2019: 23,48 procent

Riksdagsval 1911–2018[redigera | redigera wikitext]

Mellan mitten på 1930-talet och mitten på 1980-talet hade det socialdemokratiska partiet sin "guldålder", då man i hälften av valen fick mellan 44,6 och 46,2 procent av rösterna. I två av valen, åren 1940 och 1968, fick man till och med över 50 procent (50,1) av rösterna. I endast tre val, åren 1973, 1976 och 1979, fick man under 44,6 procent av rösterna.

  • 1911: 28,5 %
  • 1914 våren: 30,1 %
  • 1914 hösten: 36,4 %
  • 1917: 39,2 %
  • 1920: 36,1 %
  • 1921: 39,4 %
  • 1924: 41,1 %
  • 1928: 37,0 %
  • 1932: 41,1 %
  • 1936: 45,9 %
  • 1940: 53,8 %
  • 1944: 46,6 %
  • 1948: 46,1 %
  • 1952: 46,0 %
  • 1956: 44,6 %
  • 1958: 46,2 %
  • 1960: 47,8 %
  • 1964: 47,3 %
  • 1968: 50,1 %
  • 1970: 45,3 %
  • 1973: 43,6 %
  • 1976: 42,7 %
  • 1979: 43,2 %
  • 1982: 45,6 %
  • 1985: 44,7 %
  • 1988: 43,2 %
  • 1991: 37,7 %
  • 1994: 45,2 %
  • 1998: 36,4 %
  • 2002: 39,9 %
  • 2006: 34,9 %
  • 2010: 30,7 %
  • 2014: 31,0 %
  • 2018: 28,3 %

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2018 på kommunnivå

Kommunalval 1910–2018[redigera | redigera wikitext]

Från slutet på 1930-talet till 1960-talet så var det Socialdemokratiska partiet starkt gynnat i kommunalvalen i förhållande till valen till den andra kammaren. Kommunalvalet år 1966 blev dock ett bakslag. År 1970 började kommunalvalen hållas på samma dag som Riksdagsvalen och Landstingsvalen. Då blev valresultaten istället jämförbara med de andra valresultaten. År 1985 påbörjades en ny trend igen dock, då man istället fick märkbart lägre valresultat än i de andra valen. Detta skedde då miljöpartiet och andra lokala partier ökade i popularitet i kommunalvalen.

  • 1910: 16,8 %
  • 1912: 21,8 %
  • 1914: 26,4 %
  • 1916: 30,2 %
  • 1918: 32,3 %
  • 1919: 36,3 %
  • 1922: 34,7 %
  • 1926: 39,0 %
  • 1930: 41,4 %
  • 1934: 42,1 %
  • 1938: 50,4 %
  • 1942: 50,3 %
  • 1946: 44,4 %
  • 1950: 48,6 %
  • 1954: 47,4 %
  • 1958: 46,8 %
  • 1962: 50,5 %
  • 1966: 42,2 %
  • 1970: 45,6 %
  • 1973: 43,2 %
  • 1976: 43,0 %
  • 1979: 43,0 %
  • 1982: 45,5 %
  • 1985: 42,6 %
  • 1988: 41,6 %
  • 1991: 36,6 %
  • 1994: 43,4 %
  • 1998: 35,1 %
  • 2002: 37,2 %
  • 2006: 34,6 %
  • 2010: 32,4 %
  • 2014: 31,2 %
  • 2018: 27,6 %

Landstingsval 1970–2018[redigera | redigera wikitext]

Det socialdemokratiska partiet har generellt sett fått högre valresultat i Landstingsvalen jämfört med Riksdagsvalen. De enda undantagen är åren 1985, 1998 och 2002.

  • 1970: 45,8 %
  • 1973: 43,8 %
  • 1976: 43,7 %
  • 1979: 43,9 %
  • 1982: 46,6 %
  • 1985: 44,4 %
  • 1988: 43,7 %
  • 1991: 38,3 %
  • 1994: 45,5 %
  • 1998: 35,8 %
  • 2002: 38,3 %
  • 2006: 34,9 %
  • 2010: 33,0 %
  • 2014: 32,9 %
  • 2018: 28,7 %

Socialdemokratiska regeringar[redigera | redigera wikitext]

Sveriges statsministrar från 1932 till 1986, bortsett från juni–september 1936 och 1976–1982.
Från vänster:
Per Albin Hansson (1885–1946), statsminister 1932–1936 och 1936–1946;
Tage Erlander (1901–1985), statsminister 1946–1969;
Olof Palme (1927–1986), statsminister 1969–1976 och 1982–1986.

Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade från juni till september 1936.

1. Branting I 1920
2. Branting II 1921–1923
3. Branting III 1924–1925
4. Sandler 1925–1926
5. Hansson I 1932–1936
6. Hansson II 1936–1940
Anmärkningar
7. Hansson III 1939–1945
Anmärkningar
Den så kallade samlingsregeringen (13 december 1939–31 juli 1945) tillsammans med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet.
8. Hansson IV 1945–1946
9. Erlander I 1946–1951
10. Erlander II 1951–1957
Anmärkningar
11. Erlander III 1957–1969
12. Palme I 1969–1976
13. Palme II 1982–1986
14. Carlsson I 1986–1990
15. Carlsson II 1990–1991
16. Carlsson III 1994–1996
Anmärkningar
Budgetsamarbete först med Vänsterpartiet, sedan med Centerpartiet.
17. Persson 1996–2006
Anmärkningar
Budgetsamarbete först med Centerpartiet, sedan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
18. Löfven I 2014–2019
Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet, budgetsamarbete med Vänsterpartiet.
19. Löfven II 2019–0000
Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet, budgetsamarbete med Centerpartiet och Liberalerna.

Majoritetsställning i kommuner[redigera | redigera wikitext]

Under mandatperioden 2018–2022 (efter kommunalvalen 2018) är Socialdemokraterna med och styr (eller styr ensamma) i 138 av Sveriges 290 kommuner. Nedan följer en tabell över några av dessa kommuner, sorterade efter folkmängd:

Kommun Folkmängd Kommunstyrelsens ordförande Samarbetspartier
Malmö kommun 344 166 Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) Liberalerna
Uppsala kommun 230 767 Erik Pelling (S) Liberalerna, Miljöpartiet
Örebro kommun 155 696 Kenneth Handberg (S) Centerpartiet, Kristdemokraterna
Västerås kommun 154 049 Anders Teljebäck (S) Miljöpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet
Norrköpings kommun 143 171 Lars Stjernkvist (S) Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna
Jönköpings kommun 141 081 Ann-Marie Nilsson (C) Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet
Umeå kommun 128 901 Hans Lindberg (S)
Eskilstuna kommun 106 859 Jimmy Jansson (S) Moderaterna, Centerpartiet
Gävle kommun 102 418 Åsa Wiklund Lång (S) Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet

Personer med centrala uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare[redigera | redigera wikitext]

Lena Rådström BaastadCarin JämtinIbrahim BaylanMarita UlvskogLars StjernkvistIngela ThalénLeif LindeMona SahlinBo ToressonSten AnderssonSven AsplingSven Andersson (statsråd)Torsten NilssonGustav MöllerFredrik StrömCarl Gustaf WickmanKarl Magnus ZiesnitzStefan LöfvenHåkan JuholtMona SahlinGöran PerssonIngvar CarlssonOlof PalmeTage ErlanderPer Albin HanssonHjalmar BrantingClaes Tholin

Partiordförande[redigera | redigera wikitext]

Partiordföranden (i dagligt tal vanligen partiledaren) är Socialdemokraternas högsta representant och väljs av partikongressen. Partiordföranden är ordförande i partistyrelsen samt i verkställande utskottet (VU).[31]

Vid Socialdemokraternas bildande 1889 hade partiet inte någon partiordförande i modern mening. Istället tillämpades ett kollektivt ledarskap genom partiets verkställande utskott. I samband med att posten som ordförande i verkställande utskottet inrättades betraktades innehavaren av denna post även som partiordförande. Den förste partiordföranden att väljas av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting, som valdes vid partikongressen 1908.[32]

Av de tio personer som hittills innehaft posten som partiordförande i Socialdemokraterna (nuvarande partiordförande medräknad) har sju även innehaft posten som Sveriges statsminister.

Claes Tholin[a] 1896–1907[31]
Hjalmar Branting[b] 1907–1925[31]
Per Albin Hansson[c] 1925–1946[31]
Tage Erlander 1946–1969[31]
Olof Palme 1969–1986[31]
Ingvar Carlsson 1986–1996[31]
Göran Persson 1996–2007[31]
Mona Sahlin 2007–2011[31]
Håkan Juholt 2011–2012[31]
Stefan Löfven[d] sedan 2012[31][33][34]   

Partisekreterare[redigera | redigera wikitext]

Karl Magnus Ziesnitz 1896–1901[31]
Carl Gustaf Wickman 1901–1911[31]
Fredrik Ström 1911–1916[31]
Gustav Möller 1916–1940[31]
000Rickard Lindström (tillförordnad) 1924–1926[31]
000Rickard Lindström (tillförordnad) 1930–1933[31]
000Anders Nilsson (tillförordnad) 1933–1940[31]
Torsten Nilsson 1940–1945[31]
Sven Andersson 1945–1948[31]
Sven Aspling 1948–1962[31]
Sten Andersson 1962–1982[31]
Bo Toresson 1982–1992[31]
Mona Sahlin 1992–1994[31]
Leif Linde 1994–1996[31]
Ingela Thalén 1996–1999[31]
Lars Stjernkvist 1999–2004[31]
Marita Ulvskog 2004–2009[31]
Ibrahim Baylan 2009–2011[31]
Carin Jämtin 2011–2016[31]
Lena Rådström Baastad sedan 2016[31]

Partikassör[redigera | redigera wikitext]

Karl Magnus Ziesnitz 1896–1901[35]
Carl Gustaf Wickman 1901–1921[35]
Anna Sterky 1921–1924[35]
Emil Wallin 1925–1948[35]
Ernst Nilsson 1948–1963[35]
Allan Arvidsson 1963–1972[35]
Nils Gösta Damberg 1972–1987[35]
Björn Wall 1987–1992[35]
Bosse Sundling 1992–1995
Inger Mäler 1995–2000
Birgitta Lönegård 2001–2005
Tommy Ohlström 2005–2013
Hans Dahlgren 2013–2014
Roger Berzell 2014–

Gruppledare i riksdagens första kammare 1933–1970[redigera | redigera wikitext]

Harald Åkerberg 1933–1950
Axel Strand 1951–1970

Gruppledare i riksdagens andra kammare 1933–1970[redigera | redigera wikitext]

Anders Anderson 1933–1940 (lagtima riksdagen)
Allan Vougt 1940–1945 (urtima riksdagen)
Erik Fast 1945–1953
Gösta Skoglund 1954–1957
Gösta Netzén 1957
Ossian Sehlstedt 1957–1959
Hans Gustafsson 1959–1965
Ingemund Bengtsson 1965–1968
Bo Martinsson 1969–1970

Gruppledare i riksdagen (enkammarriksdagen)[redigera | redigera wikitext]

Rune Johansson 1971
Ingvar Svanberg 1971–1979
Hans Gustafsson 1979–1982
Lilly Hansson 1982–1985
Ivar Nordberg 1985–1988
Jan Bergqvist 1988–1994
Sven Hulterström 1994–2001
Britt Bohlin Olsson 2001–2008
Sven-Erik Österberg 2008–2011
Carina Moberg 2011–2012
Mikael Damberg 2012–2014
Tomas Eneroth 2014–2017
Anders Ygeman 2017–2019
Annelie Karlsson sedan 2019

Politiska talespersoner (gruppledare i utskottet) (nuvarande)[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare, vice gruppledare och politiska talespersoner i riksdagen (nuvarande)[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Associerade organisationer[redigera | redigera wikitext]

Socialdemokratiska ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Se även: A-pressen

Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar. Tillsammans med LO förvärvade man på 1970-talet bland annat klassiskt liberala Aftonbladet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare.

Endast ett fåtal tidningar ägs numera av partiet självt, helt eller delvis och direkt eller via andra bolag. De är:

Dagstidningar med lokal eller regional spridning
Övriga tidningar

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet och betecknar sig som "oberoende socialdemokratiska", "obundna socialdemokratiska" eller "socialdemokratiska".

Skolor[redigera | redigera wikitext]

Andra organisationer och företag med anknytning till partiet[redigera | redigera wikitext]

Internationella medlemskap och samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claes Tholin var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1896 och 1907 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande.
  2. ^ Hjalmar Branting var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1907 och 1908 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1908 och blev därmed partiets förste kongressvalde partiordförande.
  3. ^ Efter Hjalmar Brantings död 1925 utsågs Per Albin Hansson till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse. 1928 valdes Hansson formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress.
  4. ^ Stefan Löfven utsågs till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse den 27 januari 2012. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress den 4 april 2013.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Medlemstapp i partierna - bara KD och SD ökar”. Svenska Dagbladet. 15 februari 2020. https://www.svd.se/medlemstapp-i-partierna--bara-kd-och-sd-okar. Läst 22 juli 2020. 
  2. ^ ”Ett program för förändring” (PDF). Partiprogram 2013. Socialdemokraterna. sid. 4. https://www.socialdemokraterna.se/download/18.12ce554f16be946d04640b87/1568881590520/ett-program-for-forandring_2013.pdf. Läst 10 maj 2019. 
  3. ^ ”Feminism och jämställdhet”. Socialdemokraterna. https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/a-till-o/Feminism/. Läst 10 maj 2019. 
  4. ^ Samhällskunskap 7-9 (2017). Serie: Utkik. Gleerups.
  5. ^ ”S nobbar Socialistinternationalen”. Sydsvenskan. 27 februari 2017. https://www.sydsvenskan.se/2017-02-27/s-nobbar-socialistinternationalen. Läst 29 maj 2017. 
  6. ^ ”Löfven till styrelsen för ny organisation”. Västerbottens-Kuriren. 10 mars 2017. Arkiverad från originalet den 3 april 2017. https://web.archive.org/web/20170403014756/http://www.vk.se/1953407/lofven-till-styrelsen-for-ny-organisation. Läst 29 maj 2017. 
  7. ^ ”Fördelning av mandat i Europaparlamentet och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 31 maj 2019. sid. 3. https://data.val.se/val/ep2019/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 31 maj 2019. 
  8. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 16 september 2018. 
  9. ^ ”Röster landstingsval 2018”. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 20 oktober 2018. 
  10. ^ ”Röster kommunval 2018”. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 20 oktober 2018. 
  11. ^ ”Stefan Löfven ny partiordförande”. Socialdemokraterna. 27 januari 2012. Arkiverad från originalet den 30 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120130180423/http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Stefan-Lofven-ny-ordforande/. 
  12. ^ [a b] Arnstad, Henrik; Janson, Barbro (10 augusti 2006). ”Ideologier - Socialism”. Valet 06. Television. Arkiverad från originalet den 15 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110515111417/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=50714&a=574127. Läst 7 oktober 2008. 
  13. ^ [a b] ”Den svenska modellen”. Vår Politik A till Ö. Socialdemokraterna. http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/Den-svenska-modellen/. Läst 13 oktober 2008. ”Gemensamt betalar vi skatt, var och en efter förmåga. Gemensamt får vi del av trygghet och välfärd, var och en efter behov.” 
  14. ^ ”Mandatfördelning 2010-2013”. Svenska Kyrkan. Arkiverad från originalet den 13 september 2013. https://web.archive.org/web/20130913192807/http://svenskakyrkan.se/default.aspx?id=645790. 
  15. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 27 november 2018. 
  16. ^ ”Val till riksdagen - Röster, Röstfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 27 december 2011. 
  17. ^ ”Val till riksdagen - Valda, Mandatfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/valda.html. Läst 27 december 2011. 
  18. ^ ”Nu är Stefan Löfven partiledare”. Sveriges Radio. 27 januari 2012. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988. 
  19. ^ ”Val till riksdag kommun och landsting 2014”. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 18 mars 2015. 
  20. ^ "Hitta ditt distrikt". Socialdemokraterna. Läst 7 maj 2020.
  21. ^ Törnqvist, I. (2019). Arbetarekommunen: En central men förbisedd institution inom socialdemokratin sedan 1800-talets slut (Dissertation). Hämtad 7 maj 2020.
  22. ^ [a b] Petersson, Olof (2005). De politiska partiernas medlemsutveckling. Rapporter till SNS Demokratiråd. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. http://www.olofpetersson.se/_arkiv/skrifter/partimedlemmar.pdf. Läst 7 maj 2020 
  23. ^ SvD 4 april 2013. "Historiskt låga medlemstal i S"
  24. ^ Fler gick med i partier valåret”. Göteborgs-Posten. 12 februari 2015. Arkiverad från originalet den 23 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150223231543/http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2628172-fler-gick-med-i-partier-valaret. Läst 23 februari 2015. 
  25. ^ Partierna fortsätter att tappa medlemmar”. Dagens industri. 3 mars 2017. Arkiverad från originalet den 4 mars 2017. https://web.archive.org/web/20170304031757/https://www.di.se/nyheter/partierna-fortsatter-att-tappa-medlemmar/. Läst 3 mars 2017. 
  26. ^ Nelander, Sven (10 augusti 2004). ”Facket som folkrörelse” (pdf). Landsorganisationen i Sverige. sid. 17. http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vres/lo_fakta_1366027492914_facketsomfolkrorelse_pdf/$file/facketsomfolkrorelse.pdf. Läst 4 maj 2016. 
  27. ^ ”Socialdemokraterna: Vårt parti”. http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/. , Socialdemokraterna.se
  28. ^ ”Socialdemokraterna: Ekonomi och stadgar”. Socialdemokraterna.se. Arkiverad från originalet den 19 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090319030140/http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Ekonomi-och-stadgar/. 
  29. ^ [a b] ”Valstatistik allmänna valen 1970 Del 1 Riksdagsvalet”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/H/SOS%201911-/Valstatistiken/Allm%C3%A4nna%20valen%20%28SOS%29%201970-1998/Valstatistik-Allmanna-valen-1970-Del-1-Riksdagsvalet.pdf. 
  30. ^ [a b c] ”Valresultat 1970-2014”. tacitus.nu. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/politik/valresultat.htm. 
  31. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae] Partiledare och partisekreterare, Socialdemokraterna, http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/Partiledare/, läst 22 juni 2014 
  32. ^ Järtelius, Arne (14 mars 2007). ”Socialdemokraterna: Ordförandeval genom tiderna”. Nationalencyklopedin. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140802202049/http://www.ne.se/rep/socialdemokraterna-ordf%C3%B6randeval-genom-tiderna. Läst 24 juni 2014. 
  33. ^ Nu är Stefan Löfven partiledare”, Sveriges Radio, 27 januari 2012, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988, läst 22 juni 2014 
  34. ^ Magnusson, Örjan (4 april 2013), ”Stefan Löfven vald till partiledare”, Sveriges Television, http://www.svt.se/nyheter/sverige/stefan-lofven-valjs-till-partiledare, läst 22 juni 2014 
  35. ^ [a b c d e f g h] Aspling, Sven (1989). 100 år i Sverige - Vägen till Folkhemmet 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Haste, Hans (1988). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. D. 1. Stockholm: Tiden. Libris länk. ISBN 91-550-3325-3 
  • Karlsson, Sten O. (2001). Det intelligenta samhället: en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria. Stockholm: Carlsson. Libris länk. ISBN 91-7203-376-2 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]