Andrakammarvalet i Sverige 1914 (27 mars)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andrakammarvalet i Sverige 1914 (27 mars)
Sverige
1911 ←
27 mars 1914
→ 1914 (25 september)

Sveriges riksdags andra kammares 230 platser
  Första parti Andra parti Tredje parti
  Arvid Lindman.jpg Hjalmar branting stor bild.jpg Karl Staaff, prime minister of Sweden.jpg
Ledare Arvid Lindman Hjalmar Branting Karl Staaff
Parti Allmänna valmansförbundet Socialdemokraterna Liberala samlingspartiet
Föregående val 65 64 101
Erhållna mandat 86 73 71
Mandatförändring +21 +9 −30
Röster 286 250 228 712 245 107
Andel 37,7% 30,1% 32,2%

Statsminister före valet

Karl Staaff
Liberala samlingspartiet

Ny statsminister

Hjalmar Hammarskjöld
Oberoende konservativ

Andrakammarvalet i Sverige den 27 mars 1914 var ett hastigt utlyst nyval.

Bakgrund och valkampanj[redigera | redigera wikitext]

Bakgrunden till nyvalet var den så kallade borggårdskrisen, mellan den liberale statsministern Karl Staaff och den konservative kung Gustav V, vilken inleddes med demonstrationen bondetåget och kungens borggårdstal den 6 februari 1914.

I dyningarna efter bondetåget avgick regeringen Staaff den 17 februari 1914, och nyval utlystes till den 27 mars samma år. Valdebatten kom att fokuseras kring två frågor, försvarspolitiken och monarkins beskaffenhet.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

För samtliga genom valet invalda riksdagsmän, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare 1914.

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal % +− % Antal +−
  Allmänna valmansförbundet Arvid Lindman 286 250 37,7 +6,4 86 +21
  Liberala samlingspartiet Karl Staaff 245 107 32,2 −8,0 71 −30
  Sveriges socialdemokratiska arbetareparti Hjalmar Branting 228 712 30,1 +1,6 73 +9
  Övriga partier 125 0,0
Antal giltiga röster 760 194 100,0   230  
Ogiltiga röster 8 229  
Totalt 768 423
(69,9 %)

Inför valet var 1 092 454 personer röstberättigade.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Valutgången blev en framgång framför allt för högern och Allmänna valmansförbundet, men även Socialdemokraterna utökade sina riksdagsmandat. Karl Staaff och Liberala samlingspartiet gick dock kraftigt tillbaka, och från att ha varit kammarens största parti, blev det dess minsta.

Den partipolitiskt obundne, men kungavänlige och konservativt färgade, Hjalmar Hammarskjöld hade fått rycka in som tillfällig statsminister redan vid Staaffs avgång, och hans ämbetsmannaregering fick kungens fortsatta förtroende, i väntan på höstens ordinarie val.

Källor[redigera | redigera wikitext]