Riksdagsvalet i Sverige 1985

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagsvalet i Sverige 1985
Sverige
1982 ←
15 september 1985
→ 1988

Riksdagens 349 platser
  Första parti Andra parti Tredje parti
  Olof Palme.png Ulf Adelsohn grayscale 1000x1221px.png Bengt Westerberg
Ledare Olof Palme Ulf Adelsohn Bengt Westerberg
Parti Socialdemokraterna Moderaterna Folkpartiet
Föregående val 166 86 21
Erhållna mandat 159 76 51
Mandatförändring -7 -10 30
Röster 2 487 551 1 187 335 792 268
Andel 44,68 % 21,33 % 14,23 %

  Fjärde parti Femte parti
  Falldin.JPG Bundesarchiv Bild 183-N0701-023, Berlin, Erich Honecker, Lars Werner cropped.jpg
Ledare Thorbjörn Fälldin Lars Werner
Parti Centern Vänsterpartiet kommunisterna
Föregående val 56 20
Erhållna mandat 43 19
Mandatförändring -13 -1
Röster 691 258 298 419
Andel 12,42% 5,36 %

Statsminister före valet

Olof Palme
Socialdemokraterna

Omvald statsminister

Olof Palme
Socialdemokraterna

Riksdagsvalet i Sverige 1985 hölls den 15 september 1985.

Valkampanjen[redigera | redigera wikitext]

Ett år före valet var förutsättningarna dåliga för Socialdemokraterna och VPK. Under hösten 1984 gick (SAP) under 40 procents-gränsen i opinionsundersökningarna. Skillnaden mellan blocken uppmättes i februari 1985 till åtta procent till borgerlighetens fördel.

Att detta val skulle bli besvärligt för Socialdemokraterna berodde nog främst på att den Socialdemokratiska regeringen inte lyckats vända på den ekonomiska krisen lika mycket som väljarna förväntat sig, och även hade backat på vissa vallöften. Under våren 1985 minskade dock det borgerliga övertaget och i maj uppmätte SIFO att vänsterblocket hade ett litet övertag.

Det ekonomiska läget gav inte regeringen Palme något utrymme för reformer men vid ett valmöte i Sundsvall den 22 augusti utlovade Sten Andersson att höja pensionerna som en ersättning för att pensionerna inte höjts i takt med prisökningarna ("devalveringseffekten") vid devalveringen 1982. I valrörelsen framhävde regeringen att den hade lyckats sänka budgetunderskottet från 90 miljarder till 60 miljarder. Socialdemokraterna lovade också att under den kommande mandatperioden varken höja skatteuttaget eller dra ned på den sociala välfärden. Detta gav - medvetet eller omedvetet - bilden av ett parti som kunde lösa den ekonomiska krisen utan att kräva uppoffringar.

Centerpartiet hade ett valtekniskt samarbete med Kristen demokratisk samling och detta samarbete deltog i valet under beteckningen Centern. Tanken bakom detta var att rösterna på KDS, som regelbundet fick cirka 2 procent av rösterna i riksdagsvalen, inte skulle vara bortkastade utan kunna bidra till en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Samarbetet var dock kritiserat inom partiet och både Centerpartiets kvinnoförbund och Centerpartiets ungdomsförbund var motståndare till samarbetet. Centerledaren Fälldin hade på grund av magsår varit tvungen att hålla sig borta från rikspolitiken under våren och vid centerstämman i Norrköping i juni gick ledamöterna emot partiledningen genom att rösta för att sänka matmomsen. Striderna inom partiet gav intryck av en splittrad och stridande rörelse som knappast var regeringsfähigt.

Samarbetet med KDS blev inte den framgång som partiet hade hoppats på. Centerväljarna övergav partiet och KDS fick bara en enda riksdagsman, partiledaren Alf Svensson.

Den politiska debatten dominerades istället av Moderaterna och Socialdemokraterna. Moderaterna hade i Riksdagen i januari lagt fram en partimotion som i detalj gick igenom vad partiet ville dra ned på: olika sänkta bidrag till ungdomsorganisationer, höjda egenavgifter, sänkta livsmedelssubventioner och avvecklade räntebidrag. Detta använde Socialdemokraterna emot dem och Olof Palme återkom flera gånger till hur den moderata politiken skulle "drabba" knattefotbollen. Moderaterna kritiserade Socialdemokraterna för att skönmåla det ekonomiska läget och menade att "den tredje vägens politik" (att bekämpa både arbetslösheten och underskotten i statsbudgeten) istället förvärrade krisen. I en riksdagsmotion hade Moderaterna använt ordet "systemskifte" och detta användes av Socialdemokraterna för att påstå att moderat politik var ett hot mot den svenska välfärdsstaten. I en SIFO-undersökning i juni 1985 hade Moderaterna fått över 30 procents stöd men stödet sjönk ju närmare valdagen kom.

I SVT:s Aktuellt tog programmet upp en familj från Enköping och påstod att denna skulle tjäna på en borgerlig politik. Sveriges Radios Ekoredaktion lät Riksrevisionsverket räkna på de moderata förslagen och rapporterade att 4 av 5 inkomsttagare skulle tjäna på Moderaternas politik. Socialminister Sten Andersson lät snabbt göra egna uträkningar som visade att inkomsttagarna skulle tjäna på Socialdemokraternas politik.

Folkpartiet hade valt Bengt Westerberg till partiledare i oktober 1983 men denne hade till en början svårt att göra sig hörd i den politiska debatten, inte minst på grund av partiets storlek, 5,9 procent i riksdagsvalet 1982. Men Westerberg fick till slut sitt publika genombrott genom TV:s valutfrågning i augusti. Den sändes kvällen efter att Adelsohn och Palme mötts i en TV-debatt där fjädrarna rök. Westerberg gav istället intryck av en ledig och okonstlad politiker som försvarade den sociala välfärden men som ändå ville effektivisera den offentliga sektorn och göra slut på offentliga monopol. Detta ledde till att valet blev Folkpartiets stora segerval - samtliga partier gick ned utom Folkpartiet som ökade med över 8 procentenheter.

Socialdemokratins försvar av välfärdsstaten första halvåret 1985 kom att bli en klassiker i kampanjers historia. Här fanns under senvintern flera intensiva debatter med moderater, en effektiv samordning av demonstrationerna första maj, och en stortavla synlig över hela landet med en pensionerad tant som tänker rösta på Socialdemokratin för att få behålla färdtjänsten. Men här fanns även begravningen av Tage Erlander, välfärdsstatens tillskyndare och skapare, om vars verk ingen vågade tala annat än gott.

Socialdemokraterna gick upp i Sifos väljarbarometer från 39,1 procent i december 1984 till 44,5 procent i slutet av augusti 1985. (Valet gav partiet 44,7 procent.)

Övrigt som uppmärksammades i valkampanjen:

  • När moderatledaren Ulf Adelsohn besökte kärnkraftverket i Forsmark den 14 augusti förklarade han sig beredd att bada i reaktorkylvattnet för att visa hur ofarlig kärnkraften var.
  • Olof Palme anklagades för skattefusk, den s.k. Harvardaffären.
  • "Palmehatet" inom konservativa kretsar.
  • Roy Anderssons bioreklam för Socialdemokraterna

Partiernas valaffischer:

  • Välj valfrihet - Moderaterna
  • Ingen ska få tvångsansluta dig till socialdemokraterna - Folkpartiet
  • Solidaritet mellan svenskar och invandrare (flera språk) - Vänsterpartiet kommunisterna
  • Familjen! KDS att lita på i riksdagen

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Olof Palme 2 487 551 44,68 −0,93 159 −7
  Moderata samlingspartiet Ulf Adelsohn 1 187 335 21,33 −2,31 76 −10
  Folkpartiet Bengt Westerberg 792 268 14,23 +8,33 51 +30
  Centern1 Thorbjörn Fälldin 691 258 12,42 44
  Vänsterpartiet kommunisterna Lars Werner 298 419 5,36 −0,20 19 −1
  Miljöpartiet Ragnhild Pohanka och Per Gahrton 83 645 1,50 −0,15
  Övriga partier2 26 546 0,48
Antal giltiga röster 5 567 022 100,00   349  
Ogiltiga röster 48 220  
Totalt 5 615 242
(89,93 %)

Det socialistiska blocket (S och VPK) fick sammanlagt 50,1 procent medan det borgerliga blocket (C, FP och M) fick 47,9 procent av rösterna. Det socialistiska blocket hade alltså vunnit valet med en marginal på 2,2 procent.

Antalet röstberättigade var 6 249 445 och antalet röstande var 5 615 242. Valdeltagandet uppgick därmed till 89,85 procent.

Nyinvalda framtidsnamn[redigera | redigera wikitext]

Bland de nyinvalda riksdagskandidaterna som tog plats i kammaren för första gången och som senare skulle bli kända politiker fanns följande namn : Bo Hammar, Maria Leissner, Jerry Martinger, Anne Wibble, Lars Leijonborg, Viola Furubjelke, Alf Svensson (för Centern), Charlotte Branting, Ingbritt Irhammar, Johnny Ahlqvist, Siw Persson, Rolf Kenneryd, Sven Hulterström, Viola Claesson, Arne Kjörnsberg, Göran Magnusson, Görel Thurdin, Hans Dau och Monica Öhman.

Mandatfördelning mellan blocken[redigera | redigera wikitext]

De två vänsterpartierna fick 178 mandat medan de tre borgerliga partierna fick 171 mandat tillsammans.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Riksdag-elections-1985.png

Även detta val blev en personlig framgång för Olof Palme. I tidskriften Tiden skrev han strax efter valet att det inte vanns på någon enskild fråga utan på "den kanske största frågan av alla: vilken samhällssyn skall ligga till grund för den förda politiken?" Och på PRO:s kongress i oktober menade han att valresultatet innebar "ett bestämt nej till den som ville riva ner i välfärdssamhället".

Palme gav till och med valresultatet en radikalare innebörd: "Medborgarna har inte sagt att allt är bra som det är. Inbyggt i valresultatet ligger också en kritik av systemet, men tvärtemot vad nyliberalerna trodde och hoppades, riktar sig kritiken mot dess kvardröjande brist på jämlikhet. Det är mer jämlikhet medborgarna kräver, inte mindre."

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen under ledning av statsminister Olof Palme, Regeringen Palme II, satt kvar. I regeringsförklaringen uttalade Olof Palme att Folkstyrelsekommitténs översyn av valsystemet skulle fullföljas med sikte på breda lösningar. För att föra Sverige ur den ekonomiska krisen krävdes en målmedveten och handlingskraftig regeringspolitik samt att alla i riksdagen över partigränserna kände ett gemensamt ansvar. "Den svenska traditionen bjuder att vi så långt möjligt diskuterar oss fram till samlande lösningar i viktiga samhällsfrågor. Det är en arbetsmetod som gagnat vårt land. Det är en tradition av samverkan som regeringen vill upprätthålla i relationerna till riksdagens partier men också i förhållande till olika intressen i vårt samhälle."

När Olof Palme mördades den 28 februari 1986 tillträdde den 12 mars samma år Ingvar Carlsson som statsminister (Regeringen Carlsson I) för resten av mandatperioden (till valet 1988).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Sveriges Statskalender för året 1986.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]