Arvid Carlsson

Från Wikipedia
För konstnären Arvid Carlsson, se Arvid Carlsson (konstnär).
För ångbåtsbefälhavaren Arvid Carlsson, se Arvid Carlsson (sjöman).
Arvid Carlsson
Arvid Carlsson 2011
FöddUppsala
25 januari 1923 (101 år)
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragFarmakolog
Känd förNobelpristagare i fysiologi eller medicin

Per Arvid Emil Carlsson, född {{25 januari]] 1923 i Uppsala, är en svensk farmakolog och professor emeritus vid Göteborgs universitet, mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2000. Han har en dotter Maria Carlsson som jobbar inom neurofarmakologi.[1]

Biografi

Arvid Carlsson är son till professor Gottfrid Carlsson och fil. dr Lizzie, född Steffenburg, och bror till Sten Carlsson. 1951 blev han både med.lic. och med.dr vid Lunds universitet, där han sedan anställdes som extra ordinarie docent i farmakologi. Efter några år som laborator där, kallades han 1959 till Göteborgs universitet som professor i farmakologi, en befattning han hade till 1989 då han gick i pension. Carlsson är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien sedan 1976 och är idag trots sin relativt höga ålder styrelseledamot i flera forskningsföretag.

Forskargärning

Carlsson tilldelades år 2000 nobelpriset fysiologi eller medicin för sina "upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet". Bland annat studerade han signalsubstanserna dopamin och serotonin. Han delade priset med amerikanerna Paul Greengard och Eric R. Kandel.[2] 1979 tilldelades han Wolfpriset i medicin tillsammans med Roger W. Sperry och Oleh Hornykiewicz.

Signalerna från en nervcell till en annan överförs med hjälp av olika signalsubstanser. Signalöverföringen sker i speciella kontaktpunkter, så kallade synapser. En enda nervcell kan ha tusentals kontaktpunkter med andra nervceller.

Carlsson har upptäckt att dopamin är en sådan signalsubstans i hjärnan och att dopamin har stor betydelse för kontrollen av våra rörelser. Hans forskningsrön ledde i sin tur till insikten att Parkinsons sjukdom orsakas av dopaminbrist i vissa delar av hjärnan. Detta ledde sedan till framställandet av Levodopa, ett effektivt läkemedel mot denna sjukdom.

Den andre Nobelpristagaren i medicin år 2000, Paul Greengard upptäckte vilka effekter dopamin och en rad andra signalsubstanser har på nervsystemet. Signalsubstanserna påverkar först en receptor på cellens yta. Det utlöser en kaskad av reaktioner som påverkar vissa nyckelproteiner som i sin tur reglerar olika funktioner i cellen. Proteinernas form och funktion förändras genom att fosfatgrupper tillförs (fosforylering) eller tas bort (defosforylering). Genom denna mekanism kan signalsubstanser överföra sina budskap mellan nervceller.

Den tredje Nobelpristagaren i medicin år 2000, Eric Kandel, upptäckte sedan hur synapsernas effektivitet kan förändras och med vilka molekylära mekanismer detta sker. Han visade att synapsernas funktion är central för inlärning och minne. För uppkomsten av en form av korttidsminne spelar proteinfosforylering i synapsen en viktig roll. För att ett långtidsminne ska uppstå krävs dessutom nybildning av proteiner, vilket bland annat leder till att synapsens form och funktion förändras.

Carlssons studier kring dopaminets funktion ledde 1963 till ännu ett vetenskapligt genombrott. Han upptäckte att de läkemedel som lindrar symtomen vid schizofreni och andra psykossjukdomar utövar sina effekter genom att minska dopaminets inflytande i hjärnan. Det var också Arvid Carlsson och hans medarbetare som först insåg att en selektiv förstärkning av signalämnet serotonin utgör ett effektivt och skonsamt sätt att behandla depressioner. Carlsson tog i samarbete med Astra i slutet av 1970-talet fram det första SSRI-preparatet Zelmid (Zimelidin), som inregistrerades i Sverige 1982. På grund av sällsynta men allvarliga biverkningar avregistrerades dock detta preparat efter en tid. Andra läkemedel som Prozac och Cipramil, baseras på samma verkningsmekanism. Dessa preparat anses ha revolutionerat behandlingen av depression och ångestsjukdomar.

Iakttagelsen att man kan påverka symtomen vid Parkinsons sjukdom och psykos genom att modifiera dopaminaktiviteten har varit av avgörande betydelse för förståelsen av dessa sjukdomar. Men ännu viktigare är att man genom dessa studier för första gången fick klart för sig att det faktiskt är möjligt att påverka hjärnans funktion genom att modulera de signalämnen som sköter kommunikationen mellan nervcellerna med hjälp av farmaka. I stort sett all senare forskning kring läkemedelsbehandling av neurologiska och psykiska sjukdomar bygger på denna av Arvid Carlsson anvisade strategi.

Han har också varit med om att ta fram blodtrycksmedicin och astmamedicin[3].

Carlsson har kritiserat läkemedelsföretagen och stamcellsforskningen. Han menar att media ger en alltför positiv bild av neurogenes och nybildningen av hjärnceller hos vuxna. Han menar att det inte är bevisat att nya nervceller kan ersätta döda nervceller hos vuxna människor.

Arvid Carlsson bildade Carlsson Research AB [4], för att sedan, enligt hans egen uppgift, ha tvingats lämna sitt bolag [5], enligt andra ha frivilligt sålt sin aktieandel i företaget[6][7]. Arvid Carlsson Institutet fanns på Medicinarberget, vid Sahlgrenska sjukhuset men lades ner 2006 efter interna stridigheter [8]. Göteborgaren Arvid Carlsson har varit med om att bilda Arvid Carlsson Fonden [9] där han är styrelseledamot. Den stödjer bland annat forskning om bipolär sjukdom.

Källor

Noter

Externa länkar