Den Helige Ande

Den Helige Ande eller den heliga Anden (ibland Den Helige Anden), även Guds ande, är enligt klassisk kristen tro den tredje "personen" eller "hypostasen" i den heliga treenigheten och benämningen på Guds aktiva kraft. Enligt den kristna föreställningen kommer Den Helige Ande till människan med Kristi kärlek, Andens gåvor och Andens frukter. Den Helige Ande gör det möjligt för Guds folk att leva och umgås med honom. Läran om Den Helige Ande kallas pneumatologi.

De kristna rörelser, med undantag för mormonerna,^[1] som avvisar läran om treenigheten, avvisar även Andens gudomlighet, och menar att Anden inte skall betraktas som en person utan som "Guds ande", Gud själv verksam i oss. Jehovas vittnen ser den helige Ande, 'weruach 'Elohim' översatt Guds vind, som Guds verksamma kraft och inte en enskild person; Gud använder anden till att leda sitt folk och det var även den han använde när han skapade universum.

I Gamla Testamentet

I Gamla Testamentet är Den Helige Ande, eller Guds Ande, ett ständigt återkommande begrepp och omnämns första gången redan i den andra versen i Skapelseberättelsen. Anden är den kraft som kommer med liv. Det hebreiska ordet för ande, ruach, är identiskt med de hebreiska orden för luft och vind. Även i svenskan återspeglas ordet ande i exempelvis orden andning, andas och levande. I skapelseberättelsen blåser Gud "livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse" (Första Mosebok 2:7). I Bibeln är även rök, eld, olja, med flera, symboler för Den Helige Ande.

I Nya Testamentet

I Nya Testamentet spelar Anden en viktig roll: den överskuggar Jungfru Maria, som blir havande av helig Ande (Lukasevangeliet 1:35). Anden sänker sig över Jesus som en duva vid hans dop (Markusevangeliet 1:10), och han förs sedan av Anden ut i öknen (Mark. 1:12). Det är med hjälp av Guds Ande Jesus driver ut de onda andarna (Matteusevangeliet 12:28). Lärjungarna blir andedöpta och får Andens gåvor via eldstungor på pingstdagen efter Kristi himmelsfärd (Apostlagärningarna 2:3). De tidigare så modfällda lärjungarna började profetera på språk de inte tidigare kunnat, s.k. tungotal, så att människor från många olika länder som besökte Jerusalem nåddes av budskapet på sina egna språk.

Särskilt i Johannesevangeliet är Anden den som ger evigt liv, och detta ges till den som är "född av Anden". Jesus säger: "Men Hjälparen, Den Helige Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er" i (Johannesevangeliet 14:26), och utlovar lärjungarna sin Ande som en tröstare efter uppståndelsen (Johannesevangeliet 16:7-15).

I varnande vändningar framhåller Jesus Andens helighet och betydelse, exempelvis: "Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot Den Helige Ande får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande" (Matteusevangeliet 12:32). Sådana Bibelställen har gjort att "synd mot Den Helige Ande" etablerats som ett inte sällan skrämmande begrepp inom kristenheten. En i kristen själavård vanlig, lugnande tolkning är att den som söker förlåtelse inte har begått den synd för vilken ingen förlåtelse gives.

Andens betydelse vid dopet

I den kristna kyrkan kom Anden särskilt att förbindas med dopformeln (Matt. 28:19): "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn", även om andemeddelanden till den som döps ofta förknippas med den smörjelse med krisma som i vissa kyrkor ges efter dopet.

Den Helige Ande i Treenigheten

Den teologiska frågan om Andens ställning som den tredje personen i treenighetsläran blev klart definierad vid 300-talets slut: dels av Basileios den store i öster, dels av Augustinus i väster. Medan Basileios talade om Sonen som född av Fadern av evighet och Anden som utgående från Fadern, framställde Augustinus en lära om de tre personernas inre relationer, varvid Anden är det kärlekens band som förenar Fadern och Sonen.

De kristna rörelser som avvisar treenighetsläran, exempelvis arianismen och i nutid bland andra Jehovas Vittnen, Kristadelfianerna, Reformationsrörelsen och unitarismen, avvisar också tanken på att Den Helige Ande kan betecknas som Gud, eller jämställas med Gud. Enligt dem är Den Helige Ande inte en person, utan enbart "Guds verksamma kraft".

Andens nådegåvor

Medan Anden inom traditionell kristendom har setts särskilt förknippad med kyrkan och sakramenten, har det alltid funnits karismatiska rörelser som har betonat att den troende kan fyllas av Den Helige Ande och således bli andedöpt, vilket kan manifesteras genom Andens frukter och andliga gåvor. Dessa så kallade andegåvor eller nådegåvor omtalas av Paulus i 1 Kor 12 där de finns uppräknade:

Ord av vishet
Ord av kunskap
Trons gåva
Gåvor att bota sjukdomar (helbrägdagörelse)
Gåvan att utföra kraftgärningar
Gåvan att profetera (profetisk gåva)
Gåvan att skilja mellan andar
Gåvan att tala olika slags tungomål (tungomålstalande)
Gåvan att uttyda tungomål

Nådegåvorna har allt sedan den första pingstdagen och de första kristna församlingarnas sammankomster ofta uppträtt inom kristendomen, alltifrån de första århundradenas montanism till den nutida pingströrelsen, trosrörelsen och de inomkyrkliga karismatiska väckelserörelser som startade på 1960-talet inom flertalet frikyrkor såväl som stora etablerade kyrkor.

Se även

Källor

^ [1]

[1] [1]

[1]