Hoppa till innehållet

Inga Gill

Från Wikipedia
Inga Gill
Hans Lindgren och Inga Gill i julkalendern Klart spår till Tomteboda (1968).
Hans Lindgren och Inga Gill i julkalendern Klart spår till Tomteboda (1968).
FöddInga Stina Gill
2 maj 1925
Katarina församling,
Stockholm, Sverige
Död18 oktober 2000 (75 år)
Sofia församling,
Stockholm, Sverige
Andra namnInga Stina Gill-Holmsten
Aktiva år1943–2000
MakeCarl-Olof Alm
(1950–1956; skilda)
Karl-Arne Holmsten
(1957–1995; hans död)
Betydande roller
Susanna i Klart spår till Tomteboda
Harriet i Från A till Ö
Edith Persson i Varuhuset
IMDb SFDb

Inga Gill, eg. Inga Stina Gill-Holmsten, född 2 maj 1925 i Katarina församling i Stockholm, död 18 oktober 2000 i Sofia församling i Stockholm, var en svensk skådespelare. Inga Gill var dotter till disponent Folke Gill och Stina Palmér.

Teaterskola och de första åren

[redigera | redigera wikitext]

Inga Gill började sin karriär som dansös och utbildades i Paris och när hon kom hem till Sverige anslöt hon sig till Else Fischers danstrupp. Hon scendebuterade i Fischers dansuppsättning av Clownen Beppo som hade premiär 1942 på Sagoteatern i Medborgarhuset i Stockholm.[1]

Gill kände dock att hon även behövde skådespeleriet som uttrycksmedel och sökte samma höst till Dramatens elevskola men blev inte antagen. Istället började hon då studera på Willy Koblancks teaterskola.

Genom Fischer träffade hon Ingmar Bergman och våren 1943 gjorde hon sin debut som skådespelare på Studentteatern i hans uppsättning av Carl Erik Soyas pjäs Vem är jag? eller När fan ger ett anbud.

Gill filmdebuterade 1947 i Gustaf Molanders Kvinna utan ansikte och medverkade även i Alf Sjöbergs prisbelönta film Fröken Julie 1951. Under flera år fick hon mest göra biroller, ofta hushållerska eller servitris. Men visade en annan sida som smedshustrun Lisa i Bergman-filmen Det sjunde inseglet 1957.

Inga Gill var även ett par säsonger engagerad vid Göteborgs stadsteater.

Radioserien Lilla Fridolf och jag[2] av Rune Moberg med Douglas Håge, Hjördis Petterson, Inga Gill och Lars Ekborg, som Fridolf och Selma, dottern Maggan och fästmannen Valdemar började sändas på hösten 1955. Den följdes vecka efter vecka i vart och vartannat hushåll i landet. I oktober 1956 kom Torgny Anderbergs film Lille Fridolf och jag, som verkligen gjorde henne känd för den stora publiken.

Inga Gill medverkade mellan 1958 och 1965 i åtta av Kar de Mummas revyer på Folkan i Stockholm.

Gill var en mångsidig artist som även gjorde flera musikalroller. Redan 1956 spelade hon med Nils Poppe i BlåjackorLorensbergs Cirkus i Göteborg och våren 1970 kreerade hon pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider i Cabaret på turné med Riksteatern.

1978 gjorde hon sitt enda gästspel på Dramaten i Sandro Key-Åbergs Hedersgästerna i regi av Barbro Larsson.

I början på 1980-talet återvände Gill till Vasan med Spanska flugan av Franz Arnold och Ernst Bach med Carl-Gustaf Lindstedt och i Michael Frayns Rampfeber med Gösta Bernhard, Siv Ericks, Martin Ljung och Lis Nilheim med flera.

På nyårsafton 1989 var det premiär på Ken Ludwigs fars Skaffa mig en tenor på Folkan.

På film och TV

[redigera | redigera wikitext]

Gill debuterade i juni 1961 på TV-teatern som Madame Pugeot i Thornton Wilders Drottningar av Frankrike.

Hon gjorde sketcher med Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt i Estrad.

I TV medverkade hon i flera julkalendrar såsom Teskedsgumman och Ture Sventon privatdetektiv.

I den för alla åldrar ordförrådsbildande TV-serien Från A till Ö – en resa orden runt gjorde Birgitta Andersson huvudrollen som den okonventionella men vetgiriga Hedvig Höök medan hennes oförstående syster Harriet gjordes av Gill.

Hon spelade mot Gunnar Hellström i Raskenstam 1983 och blev Edith med hela svenska folket i serien Varuhuset (1987–89[2]). Hon deltog även i Lennart Swahns TV-lek Gäster med gester som sändes under flera omgångar med start 1982.

De sista åren

[redigera | redigera wikitext]

Gills debut på Parkteatern i Stockholm 1952 var som tjänarinnan Dorine i Tartuffe av Molière och hon återvände 1998 var hon och kollegorna Meta Velander, Meg Westergren, Gunvor Pontén, Busk Margit Jonson, Berit Carlberg och Hans Lindgren i ålder för musikalen 70 girls 70, om pensionerade aktriser som stjäl pärlhalsband för att rädda hotellet de bor på. Uppsättningen producerades av Stockholms stadsteater.

Inga Gills sista roll var i Henning Mankells TV-serie Labyrinten.

1950 gifte hon sig med skådespelaren Carl-Olof Alm och 1957 gifte hon om sig med skådespelaren Karl-Arne Holmsten, med vilken hon förblev gift fram till dennes död 1995.[2] De fick dottern My Holmsten, som också är skådespelare.

Inga Gill är gravsatt i minneslunden på Katarina kyrkogård i Stockholm.[3]

Filmografi i urval

[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1943 En prostituerad Vem är jag eller När fan ger ett anbud
Carl Erik Soya
Ingmar Bergman Stockholms studentteater[4]
1944 Lejontämjerskan
En tennsoldat
En danserska
Clownen Beppo
Else Fisher
Ingmar Bergman Medborgarteatern
Folkparksturné[5]
1945 Städerskan Nattlig ankomst (Ankunft bei Nacht)

Hans Rothe

Per-Axel Branner Nya teatern
1950 Solange Den farliga gåvan (Le Don d'Adèle)

Jean-Pierre Grédy

Carl-Axel Heiknert Riksteatern
1951 Marie - Gilberte Boboll
André Roussin
Per-Axel Branner Riksteatern[6]
1953 Louka Hjältar (Arms and the Man)
George Bernard Shaw
Per Gerhard Vasateatern[7]
Bonnie Saken är Oscar
P.G. Wodehouse, Guy Bolton och Cole Porter
Georg Funkquist Oscarsteatern[8]
Julia Körner Swedenhielms
Hjalmar Bergman
Kurt-Olof Sundström Göteborgs stadsteater,
15 oktober 1953
1954 Fru Schröderheim Gustav III
August Strindberg
Bengt Lagerkvist Göteborgs stadsteater,
13 januari 1954
1955 Sjörövar-Jenny Tolvskillingsoperan
Bertolt Brecht och Kurt Weill
Knut Ström Göteborgs stadsteater[9]
Medverkande Spectacle, revy
Povel Ramel och Yngve Gamlin
Carl-Gustaf Kruuse af Verchou Idéonteatern
1956 Blåjackor
Lajos Lajtai
Albert Gaubier Lorensbergs Cirkus[10]
1958 Medverkade Har den äran

Kar de Mumma m.fl

Folkan[11]
1964 Medverkande Stockholmare, vet du vaad, revy
Kar de Mumma
Jackie Söderman Folkan[12]
1967 Dorothy Cleves Alltid på en onsdag (Any Wednesday)
Muriel Resnik
Kåre Santesson Lilla teatern[13]
1968 Älskling, du vet att jag inte hör dig när vattnet rinner
Robert Anderson
Per Gerhard Lilla teatern[14]
1970 Fräulein Schneider Cabaret

John Kander, Fred Ebb och Joe Masteroff

Henny Mürer Riksteatern
1970 Golde Spelman på taket

Sholom Aleichem/Sheldon Harnick, Joseph Stein och Jerry Bock

Henny Mürer Riksteatern
1971 Mary Featherstone Hur andra älskar
Alan Ayckbourn
Per Gerhard Vasateatern[15]
1975 Susan Smith No, No, Nanette
Vincent Youmans, Otto Harbach, Frank Mandel och Irving Caesar
Isa Quensel Oscarsteatern[16][17]
1976 Josepha Vita Hästen
Hans Müller och Ralph Benatzky
Jackie Söderman Oscarsteatern[18]
1978 Elna Hedersgästerna

Sandro Key-Åberg

Barbro Larsson Dramaten
1981 Fru Emma Klink Spanska flugan
Franz Arnold och Ernst Bach
Per Gerhard Vasateatern
1983 Dotty Otley Rampfeber
Michael Frayn
Per Gerhard Vasateatern[19]
1988 Det stannar i familjen
Ray Cooney
Brian Howard Folkan[20]
1990 Skaffa mig en tenor
Ken Ludwig
Piv Bernth Folkan[21]
1994 Fräulein Schneider Cabaret
John Kander, Fred Ebb och Joe Masteroff
Lars-Erik Liedholm Intiman[22]
År Roll Produktion Regi
1954 Den unga flickan I gryningen blir månen grå
Tormod Skagestad
Kurt-Olof Sundström
1955 En dam med vespa Hillman och de tre ingenjörerna
Folke Mellvig
Carl-Otto Sandgren[23]
1960 Ulla Mordet i magasin 37
Berco
Manne Grünberger
1961 Fru Svedenberger Ett misshumör går vidare
Carl Erik Soya
Hans Dahlin
1961 Stinne Egelykke
Kaj Munk
Börje Mellvig
1962 Kammarjungfrun Den farliga vänskapen
Pierre de Marivaux
Hans Dahlin
1965 Gerd Tjuvarna
Arvid Rundberg, Per Wahlöö
Per Verner-Carlsson
  1. ^ ”Teater - Musik - Film”. Dagens Nyheter. 5 maj 1942. 
  2. ^ [a b c] Inga Gill i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 9 maj 2015.
  3. ^ SvenskaGravar
  4. ^ ”Vem är jag eller När fan ger ett anbud”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/vem-är-jag-eller-när-fan-ger-ett-anbud. Läst 16 oktober 2015. 
  5. ^ ”Clownen Beppo”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/clownen-beppo. Läst 16 oktober 2015. 
  6. ^ Age (30 maj 1951). ”Klart för turnéer”. Dagens Nyheter: s. 32. https://arkivet.dn.se/tidning/1951-05-30/142/32. Läst 3 juni 2018. 
  7. ^ ”Hjältar”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14108&pos=463. Läst 6 maj 2016. 
  8. ^ Hl (22 maj 1953). ”Crazy på Oscars”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1953-05-22/136/15. Läst 11 juli 2015. 
  9. ^ ”Tidningsnotis”. Dagens Nyheter: s. 16. 2 maj 1955. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1955-05-02/117/16. Läst 20 januari 2016. 
  10. ^ ”'Blåjackor' i Göteborg”. Dagens Nyheter: s. 13. 11 september 1956. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1956-09-11/247/13. Läst 18 mars 2016. 
  11. ^ Schöier, Staffan; Stefan Wermelin och Thomas Winberg (2004). ”På scen”. Hasse & Tage. Svenska Ord & Co. Saga & Sanning.. sid. 277 
  12. ^ Barbro Hähnel (10 maj 1964). ”Kar de Mummas stjärnstall”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-05-10/125/23. Läst 22 augusti 2015. 
  13. ^ Sven Barthel (7 januari 1967). ”Skiljas på amerikanska”. Dagens Nyheter: s. 10. http://arkivet.dn.se/tidning/1967-01-07/5/10. Läst 5 augusti 2017. 
  14. ^ ”Nöjen”. Dagens Nyheter: s. 49. 1 november 1968. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1968-11-01/298/49. Läst 21 juli 2015. 
  15. ^ Bengt Jahnsson (30 september 1971). ”Rasande rolig buskis”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-09-30/265/18. Läst 17 april 2016. 
  16. ^ ”No No Nanette”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24802&pos=109. Läst 15 juni 2015. 
  17. ^ Marcus Boldemann (2 januari 1976). ”Platt fall för Nanette”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1976-01-02/1/14. Läst 31 augusti 2015. 
  18. ^ ”Vita hästen”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24828&pos=166. Läst 12 juni 2015. 
  19. ^ Marcus Boldemann (24 september 1983). ”Succén är given - Strålande premiärer: Rasande rolig komedi”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1983-09-24/259/20. Läst 30 augusti 2015. 
  20. ^ Marcus Boldemann (16 september 1988). ”Kluven storsatsning”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1988-09-16/252/28. Läst 22 augusti 2015. 
  21. ^ Marcus Boldemann (2 januari 1990). ”Fars med smidigt hopfogad intrig”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1990-01-02/1/28. Läst 22 augusti 2015. 
  22. ^ Martin Nyström (5 september 1994). ”Magnifik Petra Nielsen i 'Cabaret'”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/arkiv/teater/magnifik-petra-nielsen-i-cabaret/. Läst 29 maj 2016. 
  23. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 22. 28 december 1955. https://arkivet.dn.se/tidning/1955-12-28/351/22. Läst 19 december 2021. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]