Bath

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Bath (olika betydelser).
Koordinater: 51°38′09″N 2°36′03″V / 51.63583°N 2.60083°V / 51.63583; -2.60083
Bath
Stad
Royal Crescent i Bath.
Land  Storbritannien
Riksdel England
Region Sydvästra
Ceremoniellt grevskap Somerset
Distrikt Bath and North East Somerset
Koordinater 51°38′09″N 2°36′03″V / 51.63583°N 2.60083°V / 51.63583; -2.60083
Folkmängd 83 992 (2001)[1]
Postnummer BA1, BA2
Bath markerat inom Somerset.
Red pog.svg
Bath markerat inom Somerset.
Webbplats: visitbath.co.uk/

Bath är en stad i sydvästra England, Storbritannien, med omkring 90 000 invånare.[2] Den ligger 159 km väst om London och 21 km sydost om Bristol. Bath fick som engelsk ort stadsstatus under drottning Elizabeth I år 1590[3] och tilldelades 1889 administrativ självständighet från grevskapet Somerset. Staden blev en del av Avon när det grevskapet skapades 1974. Sedan Avon upphörde 1996 har staden blivit den viktigaste staden i distriktet Bath and North East Somerset.

Staden grundades i floden Avons dalar runt naturliga heta källor där romarna byggde bad och ett tempel,[4] vilket gav staden dess dåvarande namn, Aquae Sulis. Edgar kröntes till kung av England i Baths klosterkyrka år 973.[5] Genom sina badanläggningar blev staden ett populärt resmål under den georgianska eran. Den snabba tillväxten under denna period ledde till ett rikt arv av georgiansk arkitektur, vars byggnader till stor del uppförts i Bathsten.

Bath upptogs 1987Unescos världsarvslista. Staden har många teatrar, museer och andra kulturella platser som har hjälpt den att bli en viktig turistort med över en miljon övernattande gäster och 3,8 miljoner gäster som stannar över dagen varje år.[6] Staden har två universitet och ett flertal skolor och college. Det finns en stor servicesektor som ger jobb åt stadens och områdets befolkning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Keltisk och romersk[redigera | redigera wikitext]

Ett romerskt bad i Bath

Arkeologiska fynd tyder på att platsen vid den huvudsakliga vattenkällan till de romerska baden behandlades som en helgedom av kelterna och att den var tillägnad gudinnan Sulis.[7] Romarna identifierade henne som Minerva men namnet Sulis fortsattes att användas även efter den romerska invasionen. Detta ledde till stadens romerska namn, Aquae Sulis, som betyder ”Sulis vatten”. Meddelanden till henne som ristats på metall, så kallade curse tablets (ungefär ”förbannelsestavlor”) har återfunnits från den Heliga Källan.[8] De här meddelandena var skrivna på latin och förbannade ofta de personer som avsändaren kände sig förorättad av. Om en invånare till exempel hade fått sina kläder stulna på ett bad kunde han skriva en förbannelse som nämnde de misstänkta på en tavla som lästes av gudinnan Sulis Minerva.

Templet byggdes omkring 60–70 e. Kr. och badkomplexet byggdes upp i etapper under de följande trehundra åren.[4] Under den romerska ockupationen av Storbritannien och möjligen på begäran av kejsar Claudius,[9] drev ingenjörer ner ekpålar i marken. Detta gav en stabil struktur åt templet. De omgav även källan med en oregelbunden stenkammare som var kantad av bly. Under det första århundradet kringgärdades källan av ett träbygge i tunnvalvsform [7] som innehöll de varma och kalla baden.[10] Staden fick försvarsmurar och detta hände förmodligen under det andra århundradet.[11] Efter den romerska reträtten i det första årtiondet av det fjärde århundradet förföll baden och försvann slutligen då de slammade igen.[12] Den anglosaxiska krönikan hävdar däremot att de ursprungliga romerska baden förstördes under det femte århundradet. [13]

Saxarna[redigera | redigera wikitext]

Nävelsjöstenen som berättar om vikingen Gunnar som dog i Bath.

Bath kan ha varit platsen för slaget om Mons Badonicus (cirka 500 e. Kr) där Kung Arthur sägs ha besegrat saxarna men detta är omtvistat.[14] Den anglosaxiska krönikan nämner att Bath kom att tillhöra västsaxerna år 577 efter slaget vid Deorham.[15] Anglosaxarna kallade staden Baðum, Baðan eller Baðon vilket betyder ”vid baden”, vilket är ursprunget till stadens nuvarande namn.[15][16] År 675 byggde kungen av Hwicce, Osric, upp ett klosteraktigt hus vid Bath och använde förmodligen muren som skydd.[17] Kung Offa av Mercia tog kontroll över detta kloster år 781 och byggde om kyrkan som blev tillägnad Petrus.[18] Vid det 8:e århundradet hade det romerska gatumönstret försvunnit och Bath hade blivit en kunglig tillhörighet då kung Alfred förändrade staden på nytt vilket bland annat innebar att dess sydöstra del blev en del av klostret.[19]

Normandiska eran, medeltid och tudorepoken[redigera | redigera wikitext]

Kung William Rufus förlänade staden till den kungliga läkaren John of Tours som kom att bli biskop av Wells och abbot av Bath 1088.[20][21] Nya bad byggdes senare runt de tre källorna.

På 1400-talet hade Baths klosterkyrka förfallit och behövde repareras.[22] Biskopen av Bath och Wells, Oliver King, beslutade år 1500 att kyrkan skulle byggas om. Den nya kyrkan stod färdig endast ett par år innan priorsklostret upplöstes år 1539 av Henrik VIII.[23] Klosterkyrkan förföll innan den blev upprustad och utsedd till stadens huvudsakliga kyrka och detta hände under Elisabetanska eran. Bath tilldelades stadsstatus 1590 av drottning Elizabeth I.[24]

1600- och 1700-tal[redigera | redigera wikitext]

Under det engelska inbördeskriget utkämpades Slaget vid Lansdowne i de norra delarna av staden den 5 juli 1643.[25] Thomas Guidott var en kemi- och medicinstudent som efter sin utbildning flyttade till Bath 1668 och öppnade en klinik. Han blev intresserad av vattnets läkande egenskaper och 1676 skrev han A discourse of Bathe, and the hot waters there. Also, Some Enquiries into the Nature of the water. Detta gjorde att vattnets läkande egenskaper fick uppmärksamhet i landet och snart började adeln bege sig till Bath för att ta del av dem.[26] Flera delar av staden utvecklades under Stuart-perioden och utvecklingen ökade även under den georgianska eran till följd av att fler och fler människor kom till spa- och semesterorten och dessa människor behövde någonstans att tillbringa nätterna. Arkitekterna John Wood den äldre och hans son John Wood den yngre anlade de nya kvarteren med gator och torg och identiska fasader som gav ett intryck av en palatsliknande skala och ett klassiskt dekorum.[27] Stora delar av den guldiga bathstenen som användes till byggen runt om i staden hämtades från kalkstensgruvorna Combe Down och Bathampton Down. De gruvorna ägdes av Ralph Allen (1694–1764).[28] För att marknadsföra kalkstenens kvalitet gav Allen John Wood uppdraget att bygga ett hus av kalksten på landsbygden mellan staden och gruvorna.[28] Han förbättrade och expanderade också västra Englands postväsen som han hade avtal med under närmare 40 år.[28] Allen valdes till borgmästare 1742.[28]

Theatre Royal, Bath.jpg

Under det tidiga 1700-talet fick Bath sin första teater, Theatre Royal. Beau Nash, som styrde över stadens sociala liv från 1705 till hans död 1761, etablerade ett slags regelverk för uppförande av allmänna tillställningar.[29]

1800-talet och nyare tid[redigera | redigera wikitext]

År 1801 uppgick stadens befolkning till 40 020, vilket gjorde den till en av Storbritanniens största städer.[30] William Thomas Beckford köpte ett hus i Lansdown Crescent 1822 och så småningom köpte han ytterligare två hus på orten för att skapa sitt residens. Efter att ha köpt all mark mellan sitt hem och toppen av Lansdown-kullen skapade han en trädgård som sträckte sig uppemot en kilometer. På toppen av kullen lät han uppföra en byggnad som kallas Beckford's torn.[31]

Haile Selassie av Etiopien tillbringade sin fyra år långa exil (1936–1940) i Fairfield House i Bath.[32] Under andra världskriget, närmare bestämt mellan kvällen 25 april och tidig morgon 27 april 1942, fick Bath utstå tre luftattacker som hämnd för RAF:s attacker mot de tyska städerna Lübeck och Rostock. Denna bombning var en del av Luftwaffes operation som kallades Baedeker Blitz. Över 400 personer dödades och fler än 19 000 byggnader blev skadade eller förstörda.[33] Hus i stadsdelarna Royal Crescent, Circus och Paragon brann ned och så även den södra sidan av Queen Square.[34]

Styre[redigera | redigera wikitext]

Bath har varit en del av grevskapet Somerset men 1889 blev staden självständig.[35] Bath blev en del av Avon när det grevskapet grundades 1974. Efter upplösningen 1996 har Bath blivit Bath and North East Somersets huvudstad. Bath är dock fortfarande en del av grevskapet Somerset. Stadens ceremoniella funktioner, inklusive borgmästerskapet, kan spåras tillbaka till år 1230.

Charter Trustees of the City of Bath kontrollerar stadens stadsvapen. Det innefattar två silverremsor som representerar floden Avon och de heta källorna. Paulus svärd har ett samband med Baths klosterkyrka. Lejonet och björnen står på en bädd av ekollon som i sin tur har ett samband med Bladud. Riddarhjälmen symboliserar att det är en kommun och kronan är Kung Edgars.[36]

Före reformen år 1832 valde Bath två representanter till det oreformerade underhuset.[37] Bath har nu en enda parlamentarisk valkrets med den liberala demokraten Don Foster som parlamentsledamot. Han valdes 1992. Han har blivit omvald i varje val sedan dess men valsiffrorna sjönk markant från 9 000 år 1997 och 2001 till 4 638 år 2005.[38]

De olika valkretsarna inom Bath i regionen Bath and North East Somerset är: Abbey, Bathwick, Combe Down, Kingsmead, Lambridge, Lansdown, Lyncombe, Newbridge, Odd Down, Oldfield, Southdown, Twerton, Walcot, Westmoreland, Weston och Widcombe.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Fysisk geografi[redigera | redigera wikitext]

Bath ligger längst ner i Avondalen, och nära Cotswolds södra gräns finns flera kalkstenskullar som har utsetts till ett område av utomordentlig naturlig skönhet.

Kullarna som omger staden och som ligger på Lansdown-platån, är som mest 238 meter höga. De tar upp 28 km².[39] De omkringliggande kullarna har gett Bath sina branta gator och har gjort att dess byggnader ser ut att "klättra" uppför sluttningarna. Floden Avon som rinner genom staden har på ett ställe höjden 17,1 meter. Floden bestod en gång i tiden av många sammanflätade bäckar som bröts upp av träsk och dammar. De har senare blivit sammanfogade till en enda flod.[40] Tillfälliga översvämningar som sänkte livslängden för många byggnader i de låga delarna av staden var vanliga fram till 1970-talet.[41] Vattnet som bubblar upp från marken som heta källor föll som regn på Mendipkullarna. Det tränger igenom kalkstensreservoarerna till ett djup mellan 2700–4300 meter där geotermisk energi höjer vattentemperaturen till mellan 64 och 96 °C. Under tryck tar sig det varma vattnet sig upp till ytan längs sprickor i kalkstenen. Denna process liknar en artificiell sådan som kallas Enhanced Geothermal System (engelska) som också använder de höga trycken och temperaturerna under jordens yta. Varmt vatten med temperaturen 46 °C stiger här med en takt av 1 170 000 liter per dag från en geologisk förkastning som kalls Pennyquickförkastningen.[42] 1983 borrades ett nytt vattenhål till spaet som gav en ren och säker vattenkälla för dricksvatten.[43] Det finns ingen allmän definition för att skilja en het källa från andra geotermiska källor men med några definitioner kan Bath källor anses vara de enda heta källorna i Storbritannien. Tre av dessa ger vatten till termiska baden.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Liksom resten av sydvästra England har Bath ett tempererat klimat som är både regnigare och mildare än övriga England. Den årliga medeltemperaturen är ungefär 10 °C. Januari är den kallaste månaden med maxtemperaturer runt 1 och 2 °C. Juli och augusti är de varmaste månaderna i regionen med maxtemperaturer runt 21 °C.[44] Konvektiva moln formar sig ofta över inlandet, ofta över kullar. De minskar soltimmarna. Staden brukar årligen ha runt 1400–1600 timmar med solsken.[44]

Nederbörden brukar ha samband med de atlantiska lågtrycken eller med konvektion. De atlantiska lågtrycken är mer livliga under hösten och vintern och det mesta regnet som faller i sydväst under denna period är från dessa lågtryck. Medelnederbörden per år är mellan 787 och 889 mm. November-mars har de högsta medelvindstyrkorna medan juni-augusti har de lägsta. Den huvudsakliga vindriktningen är sydväst.[44]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsstatistik[45]
Folkräkningen 2001 BANES Sydvästra England England
Befolkning (total) 169 040 4 928 434 49 138 831
Födda i utlandet 11,2 % 9,4 % 9,2 %
Vita 97,3 % 97,7 % 91 %
Asiatiska 0,5 % 0,7 % 4,6 %
Svarta 0,5 % 0,4 % 2,3 %
Kristna 71,0 % 74,0 % 72 %
Muslimska 0,4 % 0,5 % 3,1 %
Hinduer 0,2 % 0,2 % 1,1 %
Icke-troende 19,5 % 16,8 % 15 %
Över 75 år 8,9 % 9,3 % 7,5 %
Arbetslösa 2,0 % 2,6 % 3,3 %

Baths tätort hade en befolkning på 90 144 invånare vid folkräkningen 2001.[2] Enligt samma folkräkning hade Bath tillsammans med nordöstra Somerset en befolkning på 169 040 personer med en medelålder av 39,9 år (i hela landet 38,6). Distriktet är till övervägande del befolkat av personer med vit etnisk bakgrund (97,3 procent) – betydligt högre än det nationella genomsnittet som är 90,9 procent. Andra etniska grupper (efter storlek i procent) är flerrasiga 1 procent, asiater 0,5 och svarta 0,5 procent. Det nationella medeltalet är 1,3 procent, 4,6 procent respektive 2,1 procent.[46]

Distriktet är främst kristet med 71 procent. Ingen annan religion når mer än 0,5 procent. Dessa siffror är relativt lika de nationella medeltalen men det finns fler jämfört med de nationella siffrorna som anser att de inte har någon religion, 19,5 procent medan hela landets medeltal ligger på 14,8 procent. 7,4 procent av befolkningen beskriver sig själv som ”ej friska" de senaste 12 månaderna, jämfört med ett nationellt medel på 9,2 procent. I Bath beskriver 15,8 procent sig som långtidsjuka, medan 18,2 procent gör det nationellt sett.[46]

Befolkning sedan 1801 – Källa: A Vision of Britain through Time
År 1801 1851 1901 1911 1921 1931 1941 1951 1961 1971 1981 1991 2001
Befolkning BANES[47] 57 188 96 992 107 637 113 732 113 351 112 972 123 185 134 346 144 950 156 421 154 083 164 737 169 045

Kultur[redigera | redigera wikitext]

1700-talsbron Pulteney Bridge som ritades av Robert Adam

Bath blev det viktigaste centrumet för den eleganta livsstilen i England under 1700-talet. Det var under denna tid som Baths Theatre Royal byggdes, såväl som arkitektoniska utvecklingar så som Lansdown Crescent,[48] Royal Crescent,[49] The Circus och Pulteney Bridge.[50]

Idag har Bath fem teatrarThetre Royal, Ustinov Studio, the egg, Rondo Theatre och Mission Theatre – som drar internationellt kända teatergrupper och regissörer. Staden har också en långvarig musikaltradition; Baths klosterkyrka har en Klaisorgel och är den största konsertsalen i staden med omkring 20 konserter och 26 orgelspelningar varje år.[51] Victoria Art Gallery (engelska),[52] Museet för östasiatisk konst och Holburnes konstmuseum,[53] och flertalet konstgallerier och antikvitetsaffärer. Det finns även många museer, däribland Postmuseet och Modemuseet, Jane Austen-centret, Herschel-museet och framförallt de romerska baden.[54] Baths kungliga institution för litteratur och vetenskap, som numera ligger på Queen Square, byggdes 1824 och har ett väl tilltaget och populärt program av samtal och diskussioner.

Bath i konsten[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet bodde och verkade Thomas Gainsborough och Thomas Lawrence i Bath.[55][56] William Friese-Greene började experimentera med celluloid och spelfilmer i sin studio under 1870-talet där han utvecklade några av de första teknologierna för filmkameror. Han kallas kinematografins uppfinnare.[57]

Jane Austen levde i staden från 1801 med sin far, mor och syster Cassandra. Familjen bodde på fyra olika adresser i staden fram till 1806.[58]

Imorgon är det två år sedan vi lämnade Bath för att flytta till Clifton, med de härliga känslorna av flykt.
Jane Austen, ungefärlig översättning från ett engelskt citat

Trots dessa känslor har staden hedrat henne med Jane Austen-centret och en stadspromenad uppkallad efter henne. Hennes senare verk Northanger Abbey och Övertalning utspelar sig till stor del i staden och berättar om stadens vatten, uteliv och musik. Moyra Caldecotts roman The Waters of Sul utspelar sig i de romerska baden år 72 e. Kr. Richard Brinsley Sheridans pjäs Rivalerna utspelar sig i staden,[59] såväl som Roald Dahls korta berättelse Hyresvärdinnan.[60]

Många filmer och tv-program har spelats in i Bath, bland annat The Duchess, The Elusive Pimpernel och Blixten från Titfield.[61]

I augusti 2003 sjöng de tre tenorerna på en särskild konsert för att fira invigningen av ett nytt spa i Bath men förseningar med bygget gjorde att spaet inte öppnade förrän den 7 augusti 2006, tre år senare.

Parker[redigera | redigera wikitext]

Parade Gardens i juli efter en regnskur

Staden har flera allmänna parker och den främsta är Royal Victoria Park som ligger en kort bit från stadens centrum. Den invigdes 1830 av prinsessan Viktoria, som då var 11 år gammal. Det var den första parken som uppkallades efter henne.[62] Parken vetter mot Royal Crescent och består av 23 hektar och där finns många olika sevärdheter.[63] Dessa innefattar en skateboardramp, tennisbanor, bowling, en putting-green och en 12- och 18-håls golfbana, en damm, utomhuskonserter och en populär lekplats för barn. En stor del av dess yta består av gräsmatta. Den har fått utmärkelsen Gröna flaggan som delas ut av English Heritage.[64] Den botaniska trädgården, som öppnades 1887 och upptar 4 hektar innehåller en av de finaste samlingarna av plantor på kalksten i hela regionen West Country. År 1987 blev parken större när det nedlagda stenbrottet Great Dell blev en del av parken.

Andra parker i Bath är:

  • Alexandraparken
  • Parade Gardens
  • Sydney Gardens
  • Henriettaparken
  • Hedgemeadparken
  • Aliceparken

Om Sydney Gardens skrev Jane Austen:[65]

Det skulle vara trevligt att vara i närheten av Sydney Gardens. Vi skulle kunna gå i labyrinten varje dag
Jane Austen, ungefärlig översättning av citat på engelska

Alexandra-, Alice- och Henriettaparkerna byggdes mellan bostäderna i den växande staden.[66] Det finns även en linjär park som går längs med den gamla Somerset och Dorset-järnvägen.

Industri[redigera | redigera wikitext]

Idag har Baths tillverkningssektor blivit rejält förminskad, men den har framstående mjukvaru-, förlags- och serviceinriktade industrier förutom turismen. Viktiga ekonomiska sektorer inom Bath inkluderar utbildning och hälsa (30 000 jobb), försäljning, turism / fritid (14 000) och företagsindustrier (10 000 jobb).[6] Dess huvudsakliga arbetsgivare är NHS, de två universiteten, Bath and North East Somerset Council och försvarsministeriumet. Dock har några försvarsministeriumskontor i Bath flyttat till Bristol.[67] Staden har över 400 butiker, varav hälften drivs av självständiga handlare. Runt 100 restauranger och kaféer i Bath tjänar sina pengar främst på stadens viktiga turism.[6] I staden finns bryggeriet Abbey Ales Ltd.

Turism[redigera | redigera wikitext]

Bath är en populär turistort under sommaren. Underhållaren framträder vid klosterkyrkan.

Baths allra främst industri är turismen med mer än en miljon övernattande gäster och 3,8 miljoner gäster som stannar över dagen per år.[6] Besökarna kommer oftast för att uppleva kulturen och de historiska objekten. Alla större delar av Englands historia är representerade i staden. Turismens omfattning kan ses i antalet övernattningsmöjligheter – över 80 hotell och över 180 ”bed and breakfasts”. Det finns även två campingplatser som ligger i den västra utkanten av staden. Två av hotellen är ”fem-stjärniga”.[68] Bath har också omkring 100 restauranger och ungefär samma antal pubar och barer. Flertalet företag erbjuder bussturer runt staden, såväl som guidade turer till fots och på floden. I samband med att det nya Thermae-badet öppnades 2006 har staden försökt att återta sin position som den enda staden i Storbritannien som kan erbjuda besökare bad i naturligt varma källvatten. I Bath finns också en välbesökt galoppbana.

Vänorter[redigera | redigera wikitext]

Bath har fyra vänorter:[69]

Bath har även partneravtal med Beppu i Japan och är systerstad med Manly i New South Wales i Australien.[69]

Transport[redigera | redigera wikitext]

Bath ligger ungefär 24 kilometer sydväst om den större hamnstaden Bristol som är ”sammankopplad” med Bath med hjälp av vägen A4. National Express bedriver busstrafik från staden till flera städer. Inom staden finns det ett nätverk av busslinjer som körs av First Group.

Staden är förenad med Bristol och havet med floden Avon, som kan trafikeras via slussar av mindre fartyg. Floden var tidigare sammanbunden med en annan flod, Thames, men den vattenvägen har varit stängd sedan länge. Även om Bath inte har någon flygplats ligger staden 29 km från Bristols flygplats som kan nås via järnväg eller motorfordon.

Arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Världsarv
Staden Bath
Aerial.view.of.bath.arp.jpg
Geografiskt läge
Plats Bath, Somerset
Land  Storbritannien
Region* Europa och Nordamerika
Data
Typ Kulturarv
Kriterier i, ii, iv
Referens 428
Historik
Världsarv sedan 1987  (11:e mötet)
* Enligt Unescos indelning.

I de centrala delarna av staden finns många arkeologiska lokaler från romartiden, men många av dem ligger ungefär 4,6 m under stadens nuvarande gatunivå. Omkring de heta källorna kan de romerska fundamenten, pelarna och baden fortfarande beskådas, men alla byggen av sten ovanför badens nivåer är från senare tidsperioder.[70]

Baths klosterkyrka var en normandisk kyrka som byggdes på tidigare fundament. Den nuvarande kyrkan började byggas på 1500-talet och har en perpendikulärstil med flygande strävbågar och fialer med avsatser som dekorerar en krenelerad parapet.[71] Tvärskeppet har ett solfjädervalv skapat av Robert och William Vertue.[72] Mittskeppet fick ett passande valv under 1800-talet.[73] Hela byggnaden lyses upp av 52 fönster.[74] De flesta av stadens byggnader är av den guldiga och lokalt producerade så kallade bathstenen. Många av dessa byggnader härstammar från 17- och 1800-talet. Den huvudsakliga stilen inom Baths arkitektur är georgiansk,[75] som utvecklades från palladianismen som blev populär under det tidiga 1700-talet. Den ursprungliga tanken bakom mycket av Baths arkitektur är gömd av de honungsfärgade, klassiska fasaderna; i en era innan uppkomsten av lyxhotellen användes (och byggdes) de här eleganta residensen ofta för att vara en plats för övernattning. Man kunde hyra ett rum, en våning, eller ett helt hus under sin vistelse och även bli betjänad av husets tjänstefolk.[76]

The Circus” (bild) består av tre långa och svängda husrader som ritades av John Wood den äldre i en cirkulär form som var menat för kommunala sammankomster och evenemang. I likhet med Colosseum har de tre fasaderna olika typer av arkitektur på varje våning, dorisk på bottenvåningen, sedan jonisk på huvudvåningen och som avslutning korintisk på ovanvåningen.[77] Wood fick aldrig uppleva sitt unika exempel på stadsplanering stå färdigt eftersom han dog fem dagar efter att personligen ha lagt grunden till byggnaden den 18 maj 1754.[77]

Insidan av Baths klosterkyrka

Den mest kända husraden i Bath är Royal Crescent som byggdes mellan 1767 och 1774, och som ritades av John Wood den yngre.[78] Men allt är inte vad det verkar som; Wood ritade den stora svängda fasaden av vad som ser ut att vara omkring 30 hus med joniska kolonner, och det var också allt han gjorde. Varje köpare köpte en bestämd längd av fasaden och anlitade sedan en egen arkitekt för att bygga ett hus enligt deras krav. Det som ser ut som två hus i Royal Crescent är ofta faktiskt bara ett. Baksidan av byggnaden avviker från den övriga stadsplaneringen. Framsidan är helt enhetlig och symmetrisk medan baksidan har en blandning av olika takhöjder och fönstergruppering.[79]

Omkring år 1770 designade den nyklassicistiska arkitekten Robert Adam Pulteneybron. Denna design liknade den som Rialtobron i Venedig hade.[80] Pulteneybron blev inte bara ett sätt att ta sig över floden, utan även en marknadsplats.[80] Dessa två broarna är några av väldigt få kvarlevande broar i Europa som har dessa två ändamålen.[80] Sedan Pulteneybron byggdes har den genomgått omfattande ombyggnationer. Den döptes efter Frances och William Pulteney som ägde Bathwick-fastigheten till vilken bron blev en länk till resten av Bath.[80]

Hjärtat av den georgianska staden var det så kallade ”pumprummet” (Pump Room på engelska). Pumprummet och de så kallade ”Lower Assembly Rooms” (engelska) designades av den lokala byggaren Thomas Baldwin, som även skapade många andra byggnader i staden, däribland radhusen på Argylegatan.[81] Baldwin blev snabbt populär och spelade en ledande roll i stadens arkitekturiska historia. Great Pulteney Street, där han senare bodde, är ett annat av hans många verk. Denna breda esplanaden byggdes 1789 och är över 305 m lång och 30 m bred. På bägge sidor av esplanaden finns det georgianska radhus.

Under 1960- och 1970-talet blev några av Baths stadsdelar ombyggda på ett frånstötande vis. Detta ledde till att vissa 1700- och 1800-talsbyggnader gick förlorade. Denna process blev till stor del stoppad av en populär kampanj med stöd från Adam Fergussons The Sack of Bath.[82]

En panoramavy över Royal Crescent.
En panoramavy över Royal Crescent.


Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Bath har två stycken universitet. Baths universitet inrättades 1966 och har blivit ett av Storbritanniens ledande universitet.[83] Det är känt inom akademiska kretsar för dess naturkunskap-, matematik-, arkitektur-, ledarskaps- och teknologiutbildningar.[84] Bath spa-universitetet blev kvalificerade för att dela ut betyg som ett University college (engelska) 1992. Senare, 2005 närmare bestämt, fick det universitetsstatus.[85] På Bath spa-universitetet undervisar man i konst/design, utbildning, engelska och kreativa studier, historiska och kulturella studier, musik och framträdande och SO-ämnen.[85]

Staden har ännu ett college för vidareutbildning, City of Bath College och flera statliga, privata och allmänna skolor. 2006 fick 45,8 procent av Englands elever 5 stycken betyg mellan A och C, där matte och engelska var två obligatoriska. Andelen för Bath and North East Somersets elever är 52 procent.[86] Skolan för elever med särskilda behov heter Three Ways School.

Skola Typ  % av eleverna som når nivå 2
(fem eller fler bra GCSE (länk till engelskspråkiga Wikipedia) eller liknande)
Webbplats
Statliga gymnasium
Beechen Cliff School endast pojkar 79[87] Beechen Cliff School
Culverhay School endast pojkar 54[87] Culverhay School
Hayesfield School Technology College endast flickor 60[87] Hayesfield School Technology College
Oldfield School endast flickor 74[87] Oldfield School
Ralph Allen School flickor och pojkar 58[87] Ralph Allen School
St Gregory’s Catholic College flickor och pojkar 74[87] St Gregory’s Catholic College
St Mark’s CofE School flickor och pojkar 29[87] St Mark’s CofE School
Friskolor
King Edward’s School flickor och pojkar 89[87] King Edward’s School
Kingswood School flickor och pojkar 96[87] Kingswood School
Prior Park College flickor och pojkar 95[87] Prior Park College
Royal High School endast flickor 100[87] Royal High School
Monkton Combe School flickor och pojkar 97[87] Monkton Combe School

Media[redigera | redigera wikitext]

Bath har två huvudsakliga lokala tidningar, Bath Chronicle och Bath Times. Bath Chronicle har publicerats sedan 1760 och kom ut varje dag fram till mitten av september 2007 då det ändrades till en gång per vecka.[88] Bath Times är en gratis tidning som också den utkommer en gång per vecka. Den innehåller mer reklam än Bath Chronicle, delvis beroende på att den är gratis. Båda dessa tidningar ägs av företaget Northcliffe Media.

BBC:s webbplats Where I Live (sv: Där jag bor) som handlar om Somerset har bevakat Baths nyheter och evenemang sedan 2003.[89]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Bath, Somerset

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Population Statistics for Bath & North East Somerset” (på engelska). Bath & North East Somerset Council. Arkiverad från originalet den 2011-09-27. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20110927170901/http://www.bathnes.gov.uk/BathNES/councilanddemocracy/statisticsandcensusinformation/default.htm. Läst 20 februari 2010. 
  2. ^ [a b] Office for National Statistics, UK; Census 2001, Key statistics for urban areas (excelfil) Läst 2008-04-28.
  3. ^ ”Civic Insignia”. Bath. http://www.thecityofbath.co.uk/civic_insignia.htm. Läst 2007-12-10. 
  4. ^ [a b] ”Bath World Heritage Site Management Plan”. Bath and North East Somerset. Arkiverad från originalet den 2007-06-14. http://web.archive.org/web/20070614100836/http://www.bathnes.gov.uk/worldheritage/2.3Des.htm. Läst 2007-11-01. 
  5. ^ ”Edgar the Peaceful”. English Monarchs – Kings and Queens of England. http://www.englishmonarchs.co.uk/saxon_12.htm. Läst 8 december 2007. 
  6. ^ [a b c d] ”Bath in Focus”. Business Matters. http://www.business-matters.biz/default.asp?p=30. Läst 12 december 2007. 
  7. ^ [a b] ”The Roman Baths (de romerska baden)”. Turistguide för Somerset. http://www.somersettouristguide.com/Bath/The_Roman_Baths_722.asp. Läst 2007-11-01. 
  8. ^ ”A Corpus of Writing-Tablets from Roman Britain”. Centre for the Study of Ancient Documents, Oxford. http://www.csad.ox.ac.uk/RIB/RIBIV/jp4.htm. Läst 2007-12-08. 
  9. ^ ”The History of Plumbing - Roman and English Legacy”. Plumbing World. http://www.plumbingworld.com/historyroman.html. Läst 2007-11-01. 
  10. ^ ”The Roman Baths”. TimeTravel Britain. http://www.timetravel-britain.com/05/April/romanbaths.shtml. Läst 2007-11-01. 
  11. ^ ”Alfreds Borough”. Bath Past. http://www.buildinghistory.org/bath/saxon/alfredsborough.htm. Läst 2007-12-12. 
  12. ^ ”The Roman Baths (de romerska baden)”. BirminghamUk.com. http://www.birminghamuk.com/romanbaths.htm. Läst 2007-11-01. 
  13. ^ Bayley, Stephen (2007). ”Is Bath Britain's most backward city?”. The Observer. http://arts.guardian.co.uk/art/architecture/story/0,,2170069,00.html. Läst 1 november 2007. 
  14. ^ ”Dobunni to Hwicce”. Bath past. http://www.buildinghistory.org/bath/saxon/dobunni.htm#Gildas. Läst 2007-12-08. 
  15. ^ [a b] ”History of bath england, roman bath history”. My England Travel Guide. http://www.myenglandtravel.com/history-of-bath-england.html. Läst 2007-12-08. 
  16. ^ ”Why Gildas used the name Bath”. How old is English. http://www.proto-english.org/l11.html. Läst 2007-12-15. 
  17. ^ ”Timeline Bath”. Time Travel Britain. http://www.timetravel-britain.com/05/April/bathtime.shtml. Läst 2007-12-10. 
  18. ^ Quebec University. ”Bath Abbey”. Robert Poliquin's Music and Musicians. http://www.uquebec.ca/musique/orgues/angleterre/batha.html#English. Läst 2007-09-18. 
  19. ^ ”Alfreds Borough”. Bath Past (Baths förflutna). http://www.buildinghistory.org/bath/saxon/alfredsborough.htm. Läst 2007-12-08. 
  20. ^ Powicke, Maurice (1939). Handbook of British Chronology. ISBN 0901050172 
  21. ^ Barlow, Frank (mars 2000). William Rufus. Yale University Press. ISBN 0300082916 
  22. ^ ”Bath Abbey”. Visit Bath. http://visitbath.co.uk/site/things_to_do/p_24001. Läst 2007-12-10. 
  23. ^ ”Renaissance Bath”. Bath Stad. http://www.thecityofbath.co.uk/renaissance_bath.htm. Läst 2007-12-09. 
  24. ^ ”Civic Insignia”. Bath Stad. http://www.thecityofbath.co.uk/civic_insignia.htm. Läst 2007-12-10. 
  25. ^ Rodgers, Colonel H.C.B. (1968). Battles and Generals of the Civil Wars. Seeley Service & Co 
  26. ^ Burns, D. Thorburn. ”Thomas Guidott”. Analytical Proceedings including Analytical Communications: Royal Society of Chemistry "18": ss. 2–6. http://www.rsc.org/publishing/journals/article.asp?doi=AP9811800002. Läst 2007-12-10. 
  27. ^ ”John Wood and the Creation of Georgian Bath”. Building of Bath Museum. http://www.bathmuseum.co.uk/biography.htm. Läst 2007-12-08. 
  28. ^ [a b c d] ”Ralph Allen Biography”. Baths postmuseeum. http://www.bathpostalmuseum.co.uk/explore/biographies/ralphallen.html. Läst 2007-12-08. 
  29. ^ Eglin, John (2005). The Imaginary Autocrat: Beau Nash and the invention of Bath. Profile. ISBN 1861973020 
  30. ^ ”A vision of Bath”. Britain through time. http://www.visionofbritain.org.uk/unit_page.jsp?u_id=10167607. Läst 2007-12-08. 
  31. ^ ”Beckford's Tower & Mortuary Chapel, Lansdown Cemetery”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=442844. Läst 2007-10-02. 
  32. ^ ”The Emperor Haile Selassie I in Bath 1936–1940”. Anglo-Ethiopian Society. http://anglo-ethiopian.org/publications/articles.php?type=O&reference=publications/occasionalpapers/papers/haileselassiebath.php. Läst 2007-12-08. 
  33. ^ ”History - Bath at War”. Royal Crescent Society, Bath. http://www.royalcrescentbath.com/HistoryBathatWar.htm. Läst 2007-12-09. 
  34. ^ ”Royal Crescent History: The Day Bombs fell on Bath”. Royal Crescent Society, Bath. http://www.royalcrescentbath.com/HistoryRoyalCrescent%202.htm. Läst 2007-12-09. 
  35. ^ Keane, Patrick. The English Historical Review: s. 286–311. 
  36. ^ ”Arms of The City of Bath”. Bath stad. http://www.thecityofbath.co.uk/coat_of_arms.htm. Läst 2006-11-15. 
  37. ^ ”Parliamentary Constituencies in the unreformed House”. United Kingdom Election Results. http://www.election.demon.co.uk/prereform.html. Läst 2007-12-09. 
  38. ^ Guardian Unlimited. ”Baths valkrets”. http://politics.guardian.co.uk/hoc/constituency/0,,-694,00.html. Läst 2007-03-18. 
  39. ^ [1]
  40. ^ ”Navigation of the river Avon”. Bristol History.com. Arkiverad från originalet den 2007-01-10. http://web.archive.org/20070110214011/weldgen.tripod.com/bristol-history-com/id2.html. Läst 2006-09-22. 
  41. ^ ”Bath flood defence scheme” (PDF). Environment Agency. Arkiverad från originalet den 2008-02-28. http://web.archive.org/web/20080228103453/www.environment-agency.gov.uk/commondata/acrobat/ea_bath_2004_752013.pdf. Läst 2007-12-09. 
  42. ^ ”Sacred Spring”. Roman Baths Museum Web Site. http://www.romanbaths.co.uk/index.cfm?fuseAction=SM.nav&UUID=F9F320C4-1A95-4C04-AC609094E5B5DFD3. Läst 2007-10-31. 
  43. ^ ”Varmt vatten”. Roman Baths Museum Web Site. http://www.romanbaths.co.uk/index.cfm?fuseAction=SM.nav&UUID=4B6F21CE-7CF4-4283-AF5C03FB05527814. Läst 2007-10-31. 
  44. ^ [a b c] ”About south-west England”. Met Office. Arkiverad från originalet den 2007-01-08. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20070108222140/http://www.metoffice.gov.uk/climate/uk/location/southwestengland/index.html. Läst 28 maj 2006. 
  45. ^ United Kingdom Census 2001 (2001). ”Key Figures for 2001 Census: Census Area Statistics: Area: Bath and North East Somerset”. statistics.gov.uk. http://neighbourhood.statistics.gov.uk/dissemination/LeadDatasetList.do?a=3&b=3567719&c=Somerset&d=180&e=16&g=397814&i=1001x1003x1004&m=0&r=1&s=1197489822531&enc=1&altAreaId=276833. Läst 2007-12-12. 
  46. ^ [a b] ”Bath and North East Somersets folkkräkning 2001”. National Statistics. http://www.statistics.gov.uk/census2001/profiles/00ha.asp. Läst 2007-12-09. 
  47. ^ Great Britain Historical GIS Project. ”Bath and North East Somerset: Total Population”. A Vision of Britain Through Time. http://www.visionofbritain.org.uk/data_cube_table_page.jsp?data_theme=T_POP&data_cube=N_TPop&u_id=10168442&c_id=10001043&add=N. Läst 13 december 2007. 
  48. ^ ”1 to 20 Lansdown Crescent”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=442760. Läst 14 november 2006. 
  49. ^ ”Royal Crescent”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=443488. Läst 14 november 2006. 
  50. ^ ”Pulteney Bridge”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=443316. Läst 14 november 2006. 
  51. ^ ”Abbey Church”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=442109. Läst 14 november 2006. 
  52. ^ ”Victoria Art Gallery”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=442375. Läst 15 november 2006. 
  53. ^ ”Holburne of Menstrie Museum”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=443742. Läst 15 november 2006. 
  54. ^ ”Roman Baths Treatment Centre”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=442194. Läst 15 november 2006. 
  55. ^ ”Thomas Gainsborough”. The Artchive. http://www.artchive.com/artchive/G/gainsborough.html. Läst 9 december 2007. 
  56. ^ ”Artists Illustrating Boys' Fashions: Sir Thomas Lawrence (England, 1769–1830):”. Historical Boys Clothing. http://www.histclo.com/art/artist-law.html. Läst 9 december 2007. 
  57. ^ ”William Friese Greene”. Whos Who of Victorian Cinema. http://www.victorian-cinema.net/friesegreene.htm. Läst 9 december 2007. 
  58. ^ ”Jane Austen Centre”. Jane Austen Centre. http://www.janeausten.co.uk/. Läst 8 december 2007. 
  59. ^ ”The Rivals: A synopsis of the play by Richard Brinsley Sheridan”. Theatre History.com. http://www.theatrehistory.com/irish/rivals.html. Läst 10 december 2007. 
  60. ^ ”The Landlady by Roald Dahl” (PDF). Teaching English. http://www.teachingenglish.org.uk/download/britlit/landlady/landlady_text.pdf. Läst 10 december 2007. 
  61. ^ ”Titles with locations including Bath, Somerset”. Internet Movie Database. http://www.imdb.com/List?endings=on&&locations=Bath,%20Somerset,%20England,%20UK&&heading=18;with+locations+including;Bath,%20Somerset,%20England,%20UK. Läst 10 december 2007. 
  62. ^ ”Visit Bath & Beyond”
  63. ^ ”Victoria Park”. City of Bath. http://www.cityofbath.co.uk/Parks_rec/vicpark.html. Läst 9 december 2007. 
  64. ^ ”Royal Victoria Park”. Green Flag award. http://www.greenflagaward.org.uk/winners/GSP001022/. Läst 25 januari 2008. 
  65. ^ Hill, Constance (1901). Jane Austen: Her homes & her friends. John Lane. Dodley Head Ltd 
  66. ^ ”Local park sand gardens”. Avon Gardens Trust. Arkiverad från originalet den 2007-02-14. http://web.archive.org/20070214074457/uk.geocities.com/avongardenstrust/gardens.html. Läst 9 december 2007. 
  67. ^ ”Ministry Of Defence (National): Defence Logistics move to South West given green light”. Government News Network. http://www.gnn.gov.uk/content/detail.asp?NavigatedFromSearch=True&NewsAreaID=2&ReleaseID=230797. Läst 10 december 2007. 
  68. ^ ”AA-listed five-star hotels”. Caterer Search. http://www.caterersearch.com/Articles/2006/12/20/310563/aa-listed-five-star-hotels.html. Läst 12 december 2007. 
  69. ^ [a b] ”Vänorter”. Bath and North East Somerset Council. Arkiverad från originalet den 2007-10-27. http://web.archive.org/web/20071027142443/http://www.bathnes.gov.uk/BathNES/leisureandculture/tourismandtravel/Twinning/. Läst 12 december 2007. 
  70. ^ ”City of Bath World Heritage Site Management Plan - Appendix 3”. Bath and North East Somerset Council. Arkiverad från originalet den 2007-08-04. http://web.archive.org/web/20070804014112/http://www.bathnes.gov.uk/worldheritage/3Append.htm. Läst 1 november 2007. 
  71. ^ ”Baths kloserkyrka”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=442109. Läst 25 september 2007. 
  72. ^ ”A Building of Vertue”. Bath Past. http://www.buildinghistory.org/bath/abbey/vertue.htm. Läst 9 december 2007. 
  73. ^ ”Baths klosterkyrka”. Planet Ware. http://www.planetware.com/bath/bath-abbey-eng-av-baabb.htm. Läst 9 december 2007. 
  74. ^ ”Bath Abbey”. Sacred destinations. http://www.sacred-destinations.com/england/bath-abbey.htm. Läst 2007-09-27. 
  75. ^ ”Georgian architecture”. Essential Architecture.com. http://www.essential-architecture.com/STYLE/STY-E02.htm. Läst 12 december 2007. 
  76. ^ Graham, David (2000). ”Social Decline and Slum Conditions: Irish migrants in Bath's History” (PDF). Bath History Vol VIII. http://www.bathspa.ac.uk/schools/historical-and-cultural-studies/irish-studies/research-projects/social-decline-and-slum-conditions.pdf. Läst 12 december 2007. 
  77. ^ [a b] Gadd, David (1987). Georgian Summer. Countryside Books 
  78. ^ ”Royal Crescent”. Images of England. http://www.imagesofengland.org.uk/Details/Default.aspx?id=447275. Läst 14 november 2006. 
  79. ^ ”The Royal Crescent, Bath”. architecture.com. http://www.architecture.com/HowWeBuiltBritain/HistoricalPeriods/GeorgianWestAndIreland/GeorgianTownPlanning/Bath%E2%80%93RoyalCrescent.aspx. Läst 12 december 2007. 
  80. ^ [a b c d] Manco, Jean (1995). ”Pulteney Bridge”. Architectural History (38): sid. 129-145. http://links.jstor.org/sici?sici=0066-622X(1995)38%3C129%3APB%3E2.0.CO%3B2-M. Läst 12 december 2007. 
  81. ^ Colvin, Howard. A Biographical Dictionary of British Architects, 1600–1840. ISBN 0300072074 
  82. ^ Borsay, Peter (2000). The Image of Georgian Bath, 1700–2000: Towns, Heritage, and History. Oxford University Press. ISBN 0198202652 
  83. ^ ”History of the University”. Baths universitet. http://www.bath.ac.uk/internal/staff/intro/history.html. Läst 10 december 2007. 
  84. ^ ”Departments”. Baths universitet. http://www.bath.ac.uk/departments/. Läst 10 december 2007. 
  85. ^ [a b] ”Bath Spa University”. Bath spa-universitetet. http://www.bathspa.ac.uk/. Läst 10 december 2007. 
  86. ^ ”LDF Contextual Info”. Intelligence West. http://www.intelligencewest.org.uk/census/data/LDF_AMR%2019.11.07.xls. Läst 14 december 2007. 
  87. ^ [a b c d e f g h i j k l] ”Schools in Bath and North East Somerset”. BBC. http://news.bbc.co.uk/1/shared/bsp/hi/education/05/school_tables/secondary_schools/html/800.stm. Läst 7 februari 2008. 
  88. ^ Brook, Stephen. ”Bath daily goes weekly”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/media/2007/aug/02/pressandpublishing2. Läst 7 januari 2008. 
  89. ^ ”BBC Somerset”. BBC. http://www.bbc.co.uk/somerset/. Läst 9 december 2007. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]