Buddhism
Från Wikipedia
 |
Denna artikel innehåller inga källhänvisningar. Hjälp till genom att lägga till pålitliga källor. Icke verifierat material kan komma att tas bort. |
 |
Artikeln eller avsnittet innehåller ifrågasatta faktauppgifter. Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter. |
Buddhism, även stavat buddism, är en religion med ursprung i Indien som grundades för cirka 2 500 år sedan av Siddhartha Gautama (på sanskrit; alternativt Siddhattha Gotama på pali), av sina anhängare kallad Buddha ("den upplyste").
Innehåll |
[redigera] Buddhismens utveckling
Buddhismens utveckling kan delas in i tre tidsperioder.
- 550 f.Kr–450 f.Kr. Buddhas livstid.
- 450 f.Kr–100 e.Kr. Ashoka krigade och tog alla kungadömen och enade Indien. Han fick då samvetskval och bestämde att Indien skulle vara Buddhistiskt och han bildade buddhistiska skolor.
- 100 e.Kr–700 e.Kr. Under denna period sprids buddhismen.
Buddhismen växte hastigt, och fanns redan under Buddhas tid i stora delar av norra Indien. Buddhismen vände sig redan under Siddhartha Gautamas levnad till både kvinnor och män vilket var ytterst ovanligt i kastsamhällets Indien. Även utan att bli munk eller nunna kunde man sluta sig till orden och understödja den, liksom förhållandet är med tertiarierna inom franciskanerorden, den företeelse inom kristendomen, som erbjuder de flesta jämförelsepunkterna med buddhismen.
Buddhismen dog under 1100-talet praktiskt taget ut i de trakter där den uppstått. Flera samverkande orsaker bidrog till detta; dels tillhörde det ledande skiktet i Guptariket i allmänhet Vishnusekten inom hinduismen; dels inkorporerade den mycket anpassningsbara hinduismen snart Buddha i sin gudalära, så att Buddha omnämndes som en av Vishnus avatarer (inkarnationer); dels gav den turkiska muslimska invasionen och förstörelsen av Nalanda år 1193 under ledning av Bakhtiyar Khilji den slutliga dödsstöten till buddhismen i norra Indien.
Men samtidigt som buddhismen sakta dog ut i sitt ursprungsland spred den sig runt om i Asien. I länder som Tibet, Kina, Mongoliet och Japan i norr och Burma, Thailand, Kambodja, Sri Lanka och Vietnam i söder blev buddhismen en ledande religion, om än inte ensam.
En frågeställning i väst vid mötet med buddhismen (eller Buddha Dharma som dess anhängare benämner sin religion) är huruvida buddhismen anses vara en religion eller en filosofi. Den ses av de flesta religionsforskare som både och. Dock bör man hålla i sinnet att den som filosofi är en helt och hållet praktisk sådan.
[redigera] Dagens buddhism
Sedan den indiska självständigheten från Storbritannien 1947 har buddhismen sett ett starkt återuppvaknande i Indien. De kastlösas ledare, tillika den indiska författningens huvudförfattare, Babasaheb Ambedkar, avsvor sig då hinduismen och övergick till buddhismen. Många andra kastlösa följde hans exempel och antalet buddhister i landet steg snabbt från några hundratusen till flera miljoner.
Idag är buddhismen majoritetsreligion över nästan hela Östasien, Sydostasien och Centralasien samt på Sri Lanka. Buddhistiska minoriteter finns i de flesta av världens länder, inklusive Sverige och övriga Europa. Antalet buddhister i världen idag är omöjligt att fastställa. Man har nämnt mellan 200 miljoner till en 2-3 miljarder men då man räknar med indiska buddhister kan siffran variera eftersom det är svårt att fastställa antalet på dem.
[redigera] Den buddhistiska läran
[redigera] De fyra ädla sanningarna
Läran har av sina anhängare sammanställts i fyra "ädla sanningar":
- Sanningen om det otillfredsställande, pali dukkha - ett betydligt vidare begrepp än "lidande", som det ofta översätts med.
- Sanningen om det otillfredsställandes uppkomst, vilken är egoistiska önskningar och begär - den trefaldiga törsten; grundtanken är att törsten efter tillvaro, livsbegäret med allt vad därtill hör, är lidandets orsak:
- törst efter njutning, pali kâma-tanhâ
- törst efter tillblivelse, pali bhava-tanhâ
- törst efter förintelse, pali vibhava-tanhâ
- Sanningen om det otillfredsställandes upphörande, genom den trefaldiga törstens upphörande; vilket sker genom förintelse av begäret, upphörande av törsten efter vardande och därmed upphävande av alla sariikhara, "gestaltningar", tankebilder, tillvarelseformer, som uppstå ur livsåtrån.
- Sanningen om vägen till det otillfredsställandes upphörande, vilket är "den åttafaldiga vägen"; "rätt uppfattning, rätt avsikt, rätt tal, rätt handlande, rätt liv, rätt strävan, rätt medvetenhet, rätt koncentration".
Mer kortfattat:
- Sanningen om lidandet
- Sanningen om lidandets uppkomst
- Sanningen om lidandets slut
- Sanningen om vägen mot lidandets slut
[redigera] Den åttafaldiga vägen
Den ädla åttafaldiga vägen är namn på det livssätt som, enligt buddhisterna, släcker källan till lidande, livstörsten och därmed leder till nirvana. De ingående åtta dygderna delas upp i tre huvudavdelningar, vishet/kunskap, etik och meditation. Dessa tre delar skall praktiseras samtidigt, inte enskilt var för sig.
Vishet/kunskap (sanskrit: prajñā, pali: paññā)
- "Rätt" Kunskap: att ha tillit till den buddhistiska läran samt att förstå livet sådant det är, det vill säga de fyra ädla sanningarna
- Tanke: Rätt åsikt - Innebär att man accepterar buddhismens lära om människans situation i världen. Dit hör de fyra ädla sanningarna, och karmas lag.
Etik (sanskrit: śīla, pali: sīla)
- Tal: Innebär att du inte får ljuga, håna eller förtala någon.
- Handlande: Innebär att du inte får döda, stjäla eller ha ett olämpligt sexliv.
- Levnadssätt: att inte leva på ett sådant sätt att det skadar andra
Meditation (sanskrit, pali: samādhi)
- Ansträngning: Innebär att du ska avhålla dig från starka sinnesrörelser och dåliga upplevelser och i stället fylla ditt sinne med goda upplevelser.
- Medvetenhet: Innebär en noggrann självkontroll, så att man alltid är medveten om vad man gör. Man ska vara medveten om sina känslor och bevara sin sinnesro.
- Koncentration: Den som helt försjunker i meditation över buddhas lära blir fri från allt som håller honom fast vid det jordiska.
[redigera] Buddhismens etik
Etiken i buddhismen skiljer sig nämnvärt från den i de abrahamitiska religionerna (kristendom, judendom och islam) då dess mål är att ge levnadsråd till människor. Detta för att de ska kunna generera så bra karma (pali kamma) som möjligt. Det är alltså inte fråga om rätt eller fel, snarare om konstruktiva eller destruktiva handlingar - de som leder till lycka och de som leder till det motsatta. Dessa råd är också självpåtagna och praktiseras endast av dem som åtagit sig att göra det, för sitt eget och alla levande varelsers bästa.
De fem vanligaste föreskrifterna (reglerna) är :
- Att inte döda - utan värna allt liv
- Att inte ta det som inte är givet - utan respektera andras ting
- Att inte ägna sig åt olämplig sexualitet - utan vara omtänksam och ansvarsfull
- Att inte ljuga - utan att tala sanning
- Att inte orsaka att andra människor missbrukar droger, eller själv missbruka dem - utan hålla sinnet klart
Sedan finns även:
- Att inte tala om andras fel - utan vara förstående och medkännande
- Att inte upphöja sig själv och nervärdera andra - utan övervinna egna brister
- Att inte undanhålla andlig och materiell hjälp - utan fritt ge när så behövs
- Att inte hänge mig åt vrede - utan vara överseende
- Att inte smutskasta de tre juvelerna - utan upprätthålla dem
De fem första är traditionellt avsedda för lekmän, men man kan även ta till sig de fem senare, då de som är monaster praktiserar så många som 227 regler. De tio reglernas främsta egenskap är att den som praktiserar dem väl förr eller senare får ett tankeliv fritt från lidande eftersom de handlingar som undviks är de vanligaste orsakerna till lidande. Ett sinne fritt från lidande är ett sinne som har en bättre meditativ förmåga, en bättre förmåga att någon gång uppnå nirvana. Moral på pali heter sila och betyder disciplin. En disciplin är här menat som förmågan att följa övningen som man bestämt sig för att praktisera.
Det skall också noteras att reglerna i grunden inte är dogmatiska, det finns undantag från de flesta, fast det är rekommenderat att så gott som möjligt följa dem då de så gott som alltid leder till det bästa så länge sinnet är fritt från negativa handlingar när reglerna följs.
[redigera] Riktningar inom buddhismen
Snart efter Buddhas död inkom i buddhismen främmande element. Munkordens enkla lära och liv med de årliga biktförsamlingarna upptog föreställningar och bruk från folktron. Hyllningen av Buddhas reliker gav småningom rum åt den krassaste vidskepelse och fetischism. Fantastiska legender fogades till Buddhas och andra heliga mäns liv. Förfall och splittring bidrog till buddhismens återgång i Indien, där den nu finns endast i Nepal och på Sri Lanka. Efter splittringen fanns nu två skolor, theravada, "de äldstes lära", som trognare höll sig till den ursprungliga läran, och som representeras av sydkyrkans på Sri Lanka, i Thailand och [urma på pali avfattade kanon; och mahayana, "den stora frälsningsvägen", som är förhärskande i nordkyrkan, det vill säga i Nepal, Tibet, Kina, Korea och Japan.
Dock finns mahayanska sekter även inom den sydliga buddhismen, och hinayanska sekter i den nordliga. Mahayana upptog metafysiken och har utbildat en mystisk och panteistisk lära i många nyanser om Adibuddha såsom evig gudom, om Tathagata och Buddhas andliga kropp såsom väsendet i allt. Den tillät offer till Buddha. I Indien gällde mahayanisterna för mer lärda och bildade, men mindre asketiska. Med hänsyn till livet upptog mahayana tendenser till en positiv sedlighet, utmynnande i regeln att "alla måste bli buddha'er". Idealet blev Buddha med hans varma medlidande, mer än det känslolöshetens nirvana han visat vägen till. Vidare fastslogs, efter hinduiska förebilder, mer metoder att genom åtgärder och mystiska formler göra under och få makt över gudar och människor. Inom mahayana rymmas de största motsatser, ifrån lamaismen i Tibet till zen i Japan.
[redigera] Buddhismens historia
Buddhismen leder sitt ursprung från en av de många frälsningslärare och ordensstiftare, som uppstod i Indien i världssmärtans tidevarv, när den högre andliga kulturen och den djupare självkunskapen gjort den gamla offerreligionen och den spekulation, som anslöt sig därtill, otillräcklig för andens behov. De flesta av dessa ordensstiftares verk ha spårlöst försvunnit. Av de mer betydande har jaina-sekten, som fanns före Buddha och ännu fortlever, för Indiens religionshistoria haft en med Buddhismen jämförlig vikt. Buddhismen ensam har fått världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill torde till stor del böra sökas i stiftarens personlighet.
[redigera] Buddhalegenden
Buddha kallas ofta Siddharta Gautama som är Buddhismens skapare. Siddharta Gautama föddes troligen 563 f.Kr i ett litet nordindiskt rike. Hans far var en furste så Siddharta Gautama växte upp i lyx och överflöd. Men vid 29 års ålder fick Siddharta Gautama för första gången se en åldring, en sjuk och en död. Han hade inte sett något sådant innan pga att hans far hade skyddat honom från obehagliga upplevelser. Det var då han förstod att varken livet eller rikedom är något som finns för evigt. Efter detta träffade han en munk som tog avstånd från livets förgängliga värden. Siddharta Gautama beslöts sig för att följa munkens exempel han lämnade sitt hem, fru och son för att leva som munken. Efter 6 år av umbärande tyckte han att han ändå inte fick någon visdom. Så han lämnade sina lärare och vänner för att ensam ägna sig åt meditation. Efter en tid när han satt och mediterade under ett fikonträd vid floden Ganges förstod han livets mening. Han blev så kallat ”upplyst” (Buddha). När han nu hade blivit Buddha så kom han underfund med att han inte skulle behålla all sin kunskap för sig själv. Så han började predika för sina vänner. Denna predikan höll han nära Benares vid Ganges. De munkar som hörde på Buddhas predikan blev även hans första lärjungar. Efter en tid fick han fler och fler lärjungar och detta blev det första munksamfundet.
Den senare traditionen utrustade buddhalegenden med allt flera underbara drag och indelade den i tolv stycken:
- 1-3. Hans övernaturliga födelse och dess förhistoria (hans mor hette Maya, fadern Suddhodhana).
- 4. Barnets underbara begåvning.
- 5. Äktenskap med Yasodhara och sonen Rahulas födelse.
- 6. I känslan av livets lidande och förgänglighet lämnar Siddharta hemmet för att bli eremit.
- 7. Han besöker berömda lärare, sedan asketerna i skogen vid floden Neranjara i Magadha, där han hänger sig åt stränga späkningar.
- 8. Mara den onde, frestar honom.
- 9. Upplysningen (bodhi) om frälsningen gick upp för hans själ, där han satt under ett träd vid Neranjaras strand, som därefter kallas bodhiträdet.
- 10. Predikan i Benares inleder hans långa förkunnelse, lärjungar sluter sig till honom.
- 11. Buddhas sista månader och död i Kusinara, norr om Ganges.
- 12. Likbegängelse; reliker uppsamlas och fördelas.
Den senare legenden inklämmer i punkt 11 hela den offentliga verksamheten, som omfattade mer än fyrtio år och som samlade tusenden i uppmärksamhet eller rent av i hängiven anslutning omkring hans persons och hans ords tjusningskraft. Trots den legendariska utsmyckningen kan man i berättelsen om Buddhas liv urskilja det, som utgjorde hans originalitet.
[redigera] Buddhistiska högtider
Den viktigaste högtiden inom Buddhismen är Vesak. Vesak firas under tre dagar i maj vid fullmåne, till minne av Buddhas födelsedag.
Parinirvanadagen firas till minne av Buddhas död eller närmare bestämt hans uppgående mot ”nirvana”. Det är en mycket viktig högtid och alla som har samlats för att fira denna dag är väl måna om deras död eller sina befrielser från deras lidanden.
Dharmadagen firas för att minnas det tillfälle då Buddha började att undervisa och vad han undervisade, högtiden utförs genom föreläsningar av viktiga texter. Dharmadagen firas under fullmånedagen i juli.
[redigera] Buddhas religiösa tänkande
Frälsningsproblemet var för honom detsamma som för samtiden. Hur undkomma det tröstlösa och ändlösa kretslopp (samsara eller saṃsāra) av födelse, liv, död och återfödelse i ständigt nya existenser, vari gärningen, karman, med dess oundvikliga följder försätter människan? Målet, nirvana, "vindlösheten" eller "utslocknandet", tillståndet av fullkomlig oberördhet och ro, fanns även före Buddha i brahmanismen. Det bestod i förening med det eviga, tidlösa, absoluta. Nirvana och brahman var detsamma. Enheten med brahman i nirvana ernåddes genom spekulation och askes.
Här tillämpar Buddha en konsekventare religiös synpunkt, följande sin egen erfarenhet. Legenden vill veta, att de berömde lärarna ej kunde tillfredsställa honom. Visst är, att det gudomliga, brahmanatman, hade blivit ett abstrakt begrepp utan förmåga att väcka eller trösta, en tankebild, vunnen på negationens väg, utan värde för den levande fromheten, men krävande tankens lönlösa ansträngning. Buddha tog ut steget, behöll nirvana såsom det saliga tillståndet, men lämnade spekulationen om brahman såsom värdelös för religionens praktiska behov, såsom en kväljande och onyttig fråga. De metafysiska frågorna om väsendet, om världen är evig eller ej, om Buddha fortlever efter döden eller ej, om nirvana är tillvaro eller icketillvaro och så vidare avvisas konsekvent. Det gäller endast att finna vägen till nirvana och därmed friheten från lidandet.
Om någon är sjuk, frågar Buddha, behöver han då först veta allt möjligt om den, som tillfogat honom såret, innan han tager emot läkemedlet och blir frisk? Befrielsen från spekulationens ändlösa skolgräl och det klara framhävandet av den praktiska frälsningssynpunkten i hundratals vändningar, men med ständigt inskärpande av samma enkla tankegång, har säkerligen mäktigt bidragit till att vinna de frälsningssökande för asketen Gautama.
Samtidigt är det inte säkert att Buddha menade att det fanns återfödelse (reinkarnation). Ordet "födelse" på Pali, är detsamma som tillblivelse och användes i många sammanhang: en känsla kan födas och dö, likväl som ett träd kan födas och senare dö. Nirvana och de ”plan” man kan åter-födas till kan alltså förstås som olika mentalt tillstånd som vi kan födas in i dagligen, där nirvana är ett tillstånd av tillfredställelse. Då buddha talade tydligt om "jaget" som något som konstrueras när våra sinnen uppfattar världen, och inte något beständigt, är det troligt att Buddha aldrig predikade den reinkarnationslära som spridit sig. Det finns helt enkelt inget som kan reinkarneras utöver vår kropps materia som upplöses och sprids i naturen och på så sätts ”återföds” uppblandad i andra livsformer.
[redigera] Den svaga punkten i förkunnelsen
Men i hans begränsning till det praktiskt religiösa låg dock en svaghet. Människorna lät sig ej i längden avspisas med beskedet: det är onödigt att grubbla över tillvarons gåtor. Den nyvaknande hinduismen tog därför småningom loven av buddhismen i Indien. Och huvudparten av den senare buddhismen har lika tappert som hinduismen tagit i tu med de metafysiska frågorna samt har i läran och berättelserna om den evige Buddha och de otaliga, blivande eller fulländade buddha'erna skaffat sig motsvarighet såväl till den idealistiska och panteistiska bramanska spekulationens väsensenhet som till folkreligionens gudagestalter. Men den äkta buddhismen är en frälsningslära utan gudsbegrepp. Även den äkta buddhismen har en filosofisk grundåsikt. Men denna världsåskådning utesluter varje förblivande väsen. Det finns bakom mångfalden i världen ingen evig enhet, ingen världssjäl. Det finns bakom människans livsyttringar intet förblivande subjekt, ingen själ. I varje ögonblick är människan en annan, en ny sammanfattning av sinnestillstånd och bestämningar. Men de betingas nödvändigt av det föregående. Det finnes sammanhang i det, som sker (i ständigt samma kretslopp), men ingen väsensenhet bakom detsamma. Den äkta buddhismens vetenskap är psykologi. För ernåendet av nirvana spelade askesen, yoga, i hinduismen en viktig roll.
[redigera] Askesen
Legenden vet, att Buddha väckte förargelse hos asketerna i Uruvela genom att, efter vunnen erfarenhet om askesens lönlöshet för att ernå sinnesro, taga föda till sig och lämna späkningarna. Den häftiga själspäkningen var hindersam. Den väckte och underhöll den tillvarons eld, som det gällde att släcka. Buddha befriade från askesens onaturliga och omänskliga konster. Men hela hans åskådning av livet är negativ och asketisk. Sedan Buddha nått upplysningen, låg det närmast för honom att genast åtnjuta nirvana, i likgiltighet för människorna. En version sätter frestelsen efter bodhi och låter den bestå däri. Men Buddha övervann frestelsen till egoistisk ro och gick ut att predika. Medlidande med människorna grep honom. Det strider mot buddhismens frälsningslära och inkräktade på Buddhas ro. Men denna lyckliga inkonsekvens, denna fläkt av verksam människokärlek i strid mot hela grundåskådningen får ej förgätas, om man vill förstå Gautama Buddhas makt.
Den som utsläckt alla begär, all strävan och livsrörelse, ernår redan här nirvana. Fullständigare sker det, när kroppen upplöses i döden. Buddhismens system uttryckes i den heliga trefalden: Buddha, dhamma, läran, frälsningsanvisningen, och sangha, munkorden, församlingen. Dess heliga skrifter, förenade i en kanon, Tipitaka (sanskr. Tripitaka), "de tre korgarna", fördelas i reglerna för sanghan: vinaya, som leder sitt ursprung från patimokkha, den gamla, kanske från Buddha själv härrörande samlingen av förbud och bestämmelser i och för bikten, vidare dhamma och, av senare härkomst, abhidhamma, den psykologiska läran.
[redigera] Se även
- Tipitaka, angående buddhismens kanoniska texter
- Theravada, Hinayana, Mahayana, Lamaism, Zen, Vajrayaa, angående buddhistiska inriktningar
- De tre juvelerna
- Trossamfund
- Sri Dalada Maligawa
- Shorinjikempo
- Buddhologi
[redigera] Litteratur
- Bornstein, A.C. (1988) Dalai lama och den buddhistiska vägen. Täby: Larsons Förlag.
- Einhorn, S. (1998) En dold Gud. Stockholm: Bokförlaget Forum.
- Ewald, S. m. fl. (1996) Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum.
- Gombrich, Richard F. (2006), Theravada Buddhism. A Social History from Ancient Benares to Modern Colombo. 2nd ed. London: Routledge.
- Jacobsen, Knut A. (2002), 'Buddhismen. Kultur, historia, tradition. Stockholm: Natur och Kultur.
- Jensen, T, Rothstein, M. & Sørensen, J. (red) (1996) Religionshistoria. Nora: Nya Doxa.
- Kulananda (1998) En vägledning till buddhismen. Stockholm: Svenska Förlaget.
- Ohlmarks, Å. (1963) Buddha talade och sade. Stockholm: Forum.
- Sirander, M. (1973) Dharma, Sangha. Budhistiska förlaget.
- Strong, John S. (2001), The Buddha. A Short Biography. Oxford: Oneworld.
- Williams, Paul (2000), Buddhist Thought. A Complete Introduction to the Indian Tradition. London: Routledge.
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Buddhism
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
