Europeiska koloniseringen av Amerika

Från Wikipedia

Europeiska koloniseringen av Amerika inleddes med Christofer Columbus första resa över Atlanten 1492. Columbus sökte med fartyget Santa Maria tillsammans med två andra fartyg sjövägen till Indien. Man kände till landvägen, och visste att det fanns hav utanför Indien, men man visste inte hur man kom dit sjöledes. När Columbus kom fram till Karibien var han övertygad om att det var till Indien han kommit. Därav namnet Västindien på området och indianer för befolkningen. När man fick en bättre bild av geografin blev Columbus utsedd till ståthållare över de nya territorierna. Columbus var inte den förste europé som besökte Amerika, men han brukar ändå kallas Amerikas upptäckare. Han gjorde senare flera resor över Atlanten. Columbus brukar betraktas som en föredömlig sjöfarare men var en urusel administratör och blev fråntagen sin ståthållaretitel år 1500.

Samtidigt som européerna började kolonisera Amerika försökte sydamerikanska indianstammar, som själva kallade sig kariber, erövra de västindiska öarna – därför kom denna övärld att kallas för Karibien. Européerna utrotade i det närmaste kariberna. De kvarvarande resterna drevs tillbaka till det område vi i dag kallar Venezuela. Kariberna sades vara människoätare, och Columbus kallade dem caribales, vilket anses vara ursprunget till begreppet kannibal.

Nordamerika

England

En karta över Nya England.

Nya England hette Englands koloni i Amerika. Nya England låg norr om Nya Sverige och Nya Nederländerna. Engelsmännen var en viktig del för koloniseringen av Nordamerika, och grundlade bland annat Boston.

Frankrike

Fransmännen slog sig ned i det som idag är Louisiana, i södra delen av Nordamerika, och även i dagens Québec, Kanada.

Sverige

Även Sverige hade under en tid en liten besittning, Nya Sverige. Sverige skaffade sig på Axel Oxenstiernas order 1638 mark för denna koloni på fredlig väg genom köp från Delaware-indianerna. Projektet stöddes av Clas Fleming. De första svenskarna anlände med skeppen Kalmare Nyckel och Fågel Grip. Holländarna, som hade koloni intill, gjorde efter kort tid anspråk på det svenska området. Efter mycket bråk, och till slut med holländska kanoner riktade mot det svenska Fort Christina (nutida Wilmington) kapitulerade 1655 den lilla svenska garnisonen om 30 man inför den holländska övermakten om över 500 man. De flesta svenska kolonisatörerna stannade kvar under den holländska tiden, och även sedan Storbritannien senare övertagit styret. När Delaware slutligen förklarade sig självständigt beräknades ättlingar till de ursprungliga invandrarna från Sverige uppgå till ungefär 20 000.

Vid platsen för nuvarande Philadelphia uppfördes fästningen Fort Nya Göteborg. När 300-årsminnet av Nya Sveriges grundande firades 1938 avtäcktes i Wilmington Delawaremonumentet, skapat av skulptören Carl Milles. I anslutning till 300-årsminnet utgav svenska Postverket en serie frimärken med motiv med anknytning till Nya Sverige. Dagens Delaware hade 1957 ungefär 0,4 milj invånare, 2003 hade invånarantalet ökat till ca 0,8 milj.

Nederländerna

Ryssland (Alaska)

Mellan- och Centralamerika

Spanien

Kurland

Hertigdömet Kurland var den minsta nationen att kolonisera Amerika, och hade en kortlivad koloni i Tobago mellan 1654 och 1659, och återigen mellan 1660 och 1689.

Sverige

Sverige köpte 1784 ön Saint-Barthélemy i Karibien av Frankrike. Ön saknade naturtillgångar och hade ont om dricksvatten. Ursprungsbefolkningen levde i huvudsak på fiske och salt-tillverkning. Ön blev dock under svensk administration en ganska stor och framgångsrik frihamn med huvudorten Gustavia. Man införde särskilda regler till förmån för slavhandel, särskilt från Angola i Afrika.

En kort tid (1813-1814) tillhörde , som en följd av turbulensen kring Napoleonkrigen, hela Guadeloupe-området där Saint Barthélemy ingår, Sverige. England hade erövrat det av Frankrike och skänkte det till Sverige som tack för Sveriges medverkan på engelsk sida. Guadeloupe (exklusive Saint Barthélemy) lämnades strax tillbaka till Frankrike, och som kompensation betalade Frankrike till Sverige 24 miljoner franc, som bildade den än i dag existerande Guadeloupefonden under svenska statens förvaltning.

Sveriges finanser var under 1800-talet usla, och för att skrapa ihop lite pengar såldes ön 1877 tillbaka till Frankrike, dit den ännu hör och tillsammans med några andra västindiska öar bildar ett eget département.

Nederländerna

Sint Maarten

Ön Saint Martin delades 1648 upp i en fransk del och en nederländsk del.

Huvudartikel: Sint Maarten

Sydamerika

Spanien (de västra delarna)

Spanjorerna for våldsamt fram med de fruktade conquistadorerna och utrotade inkafolkets högtstående kultur och stal deras guld.

Portugal (de östra delarna)

Spanien och Portugal ingick i Tordesillasfördraget under överinseende av påven Alexander VI som delade upp den okända delen av världen emellan sig längs meridianen som löper 370 sjömil väster om Kap Verde. Allt land väster om meridianen skulle tillhöra Spanien och det öster om den blev portugisiskt. Brasilien blev en portugisisk koloni efter att Pedro Álvarez Cabral upptäckte kontinenten år 1500. Självständighet utropades 1822 med Peter I som kejsare. Monarkin störtades och republik infördes 1889. Efter en militärkupp 1964 tog militären makten och styrde landet till 1985 då demokratiska val åter kunde hållas.

Tyskland

Den tyska koloniseringen av Amerika bestod av ett i stort misslyckat försök att kolonisera Venezuela under 1500-talet.

England

Falklandsöarna

Falklandsöarna tillhör enligt internationellt erkännande Storbritannien, men Argentina, som kallar ögruppen Islas Malvinas, har gjort anspråk på området. Detta ledde till ett kort krig under Margaret Thatchers premiärministertid. Storbritannien avgick med segern.

Nederländerna

Nederländska Guyana

Columbus siktade Guyanas kust 1498 under sin tredje resa till Amerika, men holländarna var de första européerna som bosatte sig i vad som idag utgör Guyana. Nederländerna hade blivit oberoende från Spanien i slutet av 1500-talet och hade tidigt på 1600-talet växt fram som en kommersiell kraft, med handel med oerfarna engelska och franska kolonier på Små Antillerna. 1616 byggde holländarna den första bosättningen i Guyana, en handelsplats 25 kilometer uppströms från Essequiboflodens mynning. Andra bosättningar följde, till största delen några få kilometer inåt landet vid de stora floderna. Det inledande syftet med de holländska bosättningarna var handel med ursprungsbefolkningen. De holländska strävandena ändrades dock snart till att förvärva territorier då andra europeiska krafter skapade kolonier på andra platser i Karibien. Trots att spanjorerna, som periodvis sände ut trupper i hela regionen, gjorde anspråk på Guyana, tog holländarna kontrollen över regionen tidigt på 1600-talet. Den holländska suveräniteten erkändes officiellt i freden i Münster som skrevs under 1648.

Utbytet mellan Den Gamla- och Nya Världen

Potatis, en gröda från Nya Världen

Många djur och växter togs från Europa till Amerika och från Amerika till Europa. Européerna tog med sig djur som hästar, getter, katter, höns, mulor och nötkreatur till Amerika, vilket var djur som var nya för Amerika. Många av djuren förökade sig också snabbt, man kunde se hjordar av till exempel får långt från platsen där de först kom till Amerika. Dessutom började indianerna använda sig av hästar och äta nötkött. Européerna förde även över växter från den Gamla världen till Amerika, till exempel vete, sockerrör, bananer och citron. Från Amerika förde man över majs, bönor, potatis och tomater till den Gamla världen. Dessa grödor förändrade matvanorna i den Gamla världen. Kakao, en annan gröda som fördes över från Amerika, förändrade helt den Europeiska konfekttillverkningen genom att introducera choklad i Europa. Dessutom fördes många sjukdomar från den Gamla världen till den Nya världen, såsom smittkoppor, mässling, böldpest, tyfus, kolera, malaria och mycket annat. Eventuellt kan syfilis ha varit en sjukdom som kom från den nya världen till den gamla världen, med forskare är osäkra om sjukdomens ursprung.[1]

Källor

  1. ^ Hart-Davis, Adam Världshistorien 2011 s. 232-233

Se även