Förintelsen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Förintelse)
Hoppa till: navigering, sök
Porten till förintelselägret Auschwitz med texten Arbeit macht frei, översatt Arbete ger frihet.
En judisk familj från Kiev skjuts av en soldat ur SS-Einsatzgruppen, Ivangorod 1942.

Förintelsen är nazisternas försök att utrota de europeiska judarna under andra världskriget och en översättning av tyskans die Vernichtung. Den judiska benämningen på förintelsen är "Shoah" (hebreiska: השואה; katastrof); på engelska kallas den Holocaust efter grekiska holókaustos. På jiddisch används ordet churbn, "förstörelse.

Det beräknas att nazisterna under sina 12 år vid makten dödade mellan 5,6 miljoner[1] och 6,3 miljoner[2] judar och en halv miljon romer, varav cirka 2,9 miljoner[3] i koncentrationsläger där många mördades i gaskammare eller dog på grund av de usla förhållandena med misshandel, svält, sjukdomar och hårt arbete. I siffran 6 miljoner ingår också de cirka en och en halv miljon judar som arkebuserades i dödsskjutningar av bland annat de mobila insatsstyrkorna, Einsatzgruppen, på östfronten och de runt 800 000 som dog till följd av gettoiseringen.[4][5]

Vissa forskare hävdar att begreppet Förintelsen även bör omfatta nazisternas systematiska dödande av andra grupper, som romer, sovjetiska krigsfångar, polacker, civila ryssar, homosexuella, handikappade, Jehovas vittnen och andra politiska och religiösa motståndare.[6] Utifrån denna vidare definition skulle den totala summan av offer för Förintelsen vara mellan 11-17 miljoner människor.[7][8][9]

Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna och ifråga om nazisternas rasideologi som betraktade de germanska folken som en härskarras.[10] De personer som enligt Nürnberglagarna (lagar antagna 1935, som definierade begrepp som "jude", "arisk" och fråntog judarna deras medborgerliga rättigheter) klassades som judar, var de som blev Förintelsens främsta offer. Ingen individuell hänsyn i gruppen togs förutom till de arbetsföra, men inte med avseende på ålder, kön eller nationalitet.

Systematisk förföljelse av judar har ägt rum upprepade gånger i historien och omnämns redan i Bibeln, och senare speciellt i Europa, sedan medeltiden.[11] I Tyskland hade många judar antagit "tyska" efternamn och många, särskilt under 1800-talet, hade även konverterat till kristendomen i sin strävan att integreras och vara "goda tyskar", och förväntade sig så inte att de skulle förlora sina medborgerliga rättigheter.[källa behövs] År 1933 fanns det cirka 525 000 troende judar och 180 000 assimilerade, totalt 790 000 kategoriserade som etniska judar till minst 1/4.[12] 10 år senare var de färre än 32 000, cirka 300 000 hade lyckats lämna Tyskland på något sätt.[12]

Ordet "Förintelsen" är en direktöversättning av ett tyskt ord, Vernichtung, i den terminologi som nazisterna själva ibland kunde använda när man pratade om det systematiska mördandet av Europas judar, men fanns med redan i Tysksociala Reformpartiets program 1899.[källa behövs] Vanligen använde man dock eufemismer som skylde gärningarnas brutalitet, till exempel "evakuering", "specialbehandling" (Sonderbehandlung) eller "judefrågan", som är ett begrepp använt i Europa under sekler. Begreppet "Förintelsen" kom att användas speciellt efter krigsslutet.[källa behövs] Ibland används även det hebreiska ordet Shoah (ungefär "katastrofen"). Bland annat i modern tyska, engelska, danska och norska används begreppet Holocaust med betydelsen "eldoffer, helt brännoffer", ursprungligen från grekiska (h)olos (hel) och kau(s)tos (bränd), i bruk sedan antiken. Bibelns ord för judarnas ceremoniella brännoffer, som översatts holocaust, är dock (h)olokautoma.[13][14] Uttrycket har förekommit sedan medeltiden om omfattande massakrer, i synnerhet på judar.

Under andra världskriget användes begreppet holocaust sporadiskt och förekom som ett etablerat begrepp vid Israels självständighetsförklaring 1948.[15] Denna benämning kom i allmänt bruk 1978 efter premiären av TV-serien Förintelsen och etablerandet av Förintelsekommissionen av president Jimmy Carter.[16]

Karta med de största och mest kända koncentrationslägren och gettona markerade. Kartan visar gränser från 1942, de streckade gråa linjerna markerar landgränser 2007. TECKENFÖRKLARING: Svart dödskalle - förintelseläger, Svart ruta - koncentrationsläger, Gul Davidstjärna - getto, Röd punkt - transitstad, Röd dödskalle - plats för stor massaker, Grå linjer - de största deportationsvägarna. Observera att långt ifrån alla läger och getton finns med på denna karta.

Innehåll

[redigera] Förintelsens historia

[redigera] Inskränkning av rättigheter och förföljelse

Kristallnatten 10 november 1938. Judiska män på väg att deporteras.
Umschlagplatz (omstigningsplatsen) i Warszawas getto 1942/43.
Förintelselägret Treblinka. Judar från Warszawas getto fraktades i godsvagnar till avlastningsplatsen (1) där ett falskt stationshus byggts (2), därefter fördes de till baracker (3) där de tvingades klä av sig inför "badet" i gaskamrarna (4). Offrens kroppar lastades över till det uppgrävda området (5) där de brändes.[17] Bild:Tyska Bundesarchiv.

Nazisterna utnyttjade skickligt utbredda, gamla antisemitiska attityder, missnöjet efter Första Världskriget (Versaillesfördragets hårda villkor), ekonomisk misär, tidens rasbiologiska vetenskapstrender och somliga judars framgångar för att uppvigla till skuldbeläggande av judarna för eländet i landet. Den politiska spänningen omkring kommunismens framstötar beskylldes till en del vara styrd av judar, flera prominenta kommunistiska tänkare var ju judar. I sin bok Mein Kampf utarbetar Hitler 1925 en systematisk antisemitism och diskriminering och han nämner (i förbigående) möjligheten att gasa ihjäl judar i massor. Nazister, speciellt SA, uppviglade till och genomförde misshandel av politiska motståndare och judar. 1933 vann Adolf Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets(NSDAP) valseger i Tyskland, och införde snart enpartidiktatur med Hitler som Führer. Redan samma år inrättades i Dachau vid München det första koncentrationslägret. Här var huvudsakligen politiska motståndare internerade. Strax efter Hitlers maktövertagande inleddes inskränkandet av judarnas rättigheter. Judarna tvingades lämna myndighetstjänster, och från april 1933 blev deras affärer bojkottade. Med Nürnberglagarna 1935 miste judarna grundläggande medborgerliga rättigheter, sedan kom allt värre lagliga begränsningar successivt fram till 1943. Väldigt intensiv var förföljelsen under Kristallnatten, 9 november till 10 november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer blev förstörda. En del inom den tyska kyrkan protesterade mot utvecklingen med till exempel judediskrimineringen, i opposition mot nazifieringskrafterna och hitlerdyrkan inom kyrkan, och 1934 proklamerades Bekännelsekyrkan, där Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer var viktiga gestalter. Denna förföljdes dock och många präster och ledare fängslades till exempel för hjälp till judar. Bonhoeffer med flera avrättades i martyrium.

[redigera] Övergång till systematiskt folkmord

Adolf Hitler yttrade den 30 januari 1939 i den tyska Riksdagen: "Om den internationella finansjudendomen, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte en bolsjevisering av jorden och judenhetens seger, utan tvärtom den judiska rasens förintelse i Europa!"[18]

Fram till andra världskrigets början 1939 var målet för nazisternas politik att tvinga judarna till emigration ur Tyskland. Olika planer fanns för detta, bland annat en plan diskuterad 1940 att tvinga ut alla Europas judar till Madagaskar, kallad Madagaskarplanen. Det ansåg Himmler vara det mest humana, ty "den bolsjevikiska metoden att fysiskt utrota folk [...] var otysk".[källa behövs] Vid ockupationen av Polen 1939 och fälttåget mot Ryssland 1941 ändrades nazisternas strategi; man inledde ett utrotningskrig mot judarna, med ännu värre diskriminering och de tvingades enligt medeltida modell bära en synlig gul "judestjärna"[19]. I Polen införde de ockuperande nazisterna en lag som kriminaliserade gömmande och/eller hjälpande av judar med påföljden att inte bara den aktive utan även hela dennes familj skulle avrättas[20]. Omkring 800 polska familjer, inklusive små barn kom att avrättas till följd av lagen. I andra områden var straffsatsen för hjälp till judar mer differentierad.

I de största polska städerna som Warszawa och Łódź tvingade man den judiska befolkningen att leva i särskilda getton. Judarna i staden och omgivande områden beordrades att flytta in i gettot. Gettona stängdes sedan för att förhindra in- och utresor. På grund av hunger, kyla och godtyckliga mord minskade folkmängden stadigt i dessa stängda getton. Från dessa getton deporterades senare judarna till koncentrationsläger. Gettot fick ha en judisk styrelse som förväntades välja ut dem som skulle komma i tur för deportation, något som dessa ibland vägrade medverka till och i stället valde kollektivt självmord.

Under Operation Barbarossa (kriget mot Sovjetunionen) följde Einsatzgruppen efter de reguljära arméerna. De företog massarkebuseringar av judiska civila, till exempel i Babij Jar vid Kiev, men även av andra sovjetmedborgare. Ibland deltog också reguljära Wehrmacht-soldater eller polismän. Det förekom emellertid en motvilja bland vanliga armésoldater att medverka till avrättning av civila och fångar, delvis av humanitära och militärhedersskäl, varför SS kom in för att effektivisera mördandet, och även hålla ett öga på armén. Officerarna var inte speciellt intresserade av att skada sina soldaters psykiska välbefinnande med uppenbara mord utan krigsrätt. Heydrich ansåg rättegångar vara onödigt tidsslöseri och befallde direkt avrättning för att hinna döda alla, i öst speciellt samhällsledare, präster, högutbildade och judar, och så krossa "undermänniskornas" samhälle.[21] SS stod över lagen och kunde inte dömas för brott. Men även inom SS fanns det människor med höga ideal som handlade i god tro, förblindade av tidens omständigheter, till exempel människor från kyrkan, och även ledande SS-män deltog i attentat mot Hitler.

[redigera] Förintelseläger

Huvudartikel: Förintelseläger
Fotografi från Buchenwald vid befrielsen den 16 april 1945.

SS, och då i huvudsak företrädare för Einsatzgruppen, ansåg snart att metoden att skjuta ihjäl människor framstod som "ineffektiv" och alltför uppenbar. SS-männen påverkades negativt av den psykiska anspänningen, trots sin fanatism. Självaste Himmler lär ha spytt vid en massavrättning.[22] Därtill tog arkebuseringarna alltför lång tid i anspråk. Hösten 1941 provade nazisternas säkerhetstjänst att döda judar med kolmonoxid i mobila gasvagnar. Avrättning med gas hade tidigare använts vid dödandet av bland annat mentalt sjuka personer i en aktion som kallades "eutanasiprogrammet" (dödshjälpsprogrammet) eller Aktion T4. SS-ledningen var dock inte helt nöjd med de första gasningsexperimenten med dieselmotorer, och man planerade då att uppföra gaskammare i förintelseläger för att kunna avrätta så många judar som möjligt under kort tid. Dessa läger fanns i:

Från alla av Nazitysklands ockuperade länder deporterades judiska personer till förintelseläger. Många dog redan under transporten i de tillslutna järnvägsvagnarna, till exempel av törst. Efter ankomsten valde SS-läkare ut dem som kunde arbeta och dem som direkt skulle avlivas. De sistnämnda, främst barn, gamla och sjuka, fördes direkt till gaskamrarna, som var kamouflerade som duschrum för att de dödsdömda inte skulle fatta misstankar, ofta förda dit av kapos[23], kollaborerande, privilegierade fångar. Där blev de förgiftade med Zyklon B, ett medel mot skadedjur med blåsyra som verksamt ämne. Döden kom relativt snabbt, vanligen inom några minuter, men under stark ångest. Därefter brändes liken i krematorier. SS tog tillvara hår och guldtänder samt offrens personliga ägodelar, till exempel kläder, glasögon, väskor och värdesaker. Dock fick kapos ofta göra det värsta eftersom SS-männen själva kunde känna motvilja.

Det finns än i dag överlevande från koncentrationslägren, bland dem föreläsaren Mietek Grocher och rättsläkaren Jovan Rajs.

[redigera] Medicinska experiment

I koncentrationslägren utfördes även medicinska experiment på internerna. I Auschwitz-Birkenau var lägerläkaren Josef Mengele ledande i flera typer av vetenskapligt tvivelaktiga försök, varunder fångarna utsattes för stort lidande och oftast avled. Bland annat injicerade han smittoämnen med dödliga sjukdomar i internernas kroppar och gjorde experiment med olika kirurgiska ingrepp. Mengele var särskilt intresserad av experiment på enäggstvillingar. Andra övergrepp fångarna utsattes för var experiment för att bestämma dödlighetsgränsen för påfrestningar och trauma vid till exempel nedkylning eller höga trycknivåer. En annan läkare som utsatte koncentrationslägerfångar för omänskliga experiment var Carl Clauberg.

[redigera] Wannseekonferensen och antalet offer

Dokument från Wannseekonferensen som visar nazisternas beräkning av storleken på den judiska befolkningen i europeiska länder.

Den 20 januari 1942 ledde Reinhard Heydrich en konferens med femton högt uppsatta medlemmar av SS, partiet (NSDAP), Sicherheitsdienst och ämbetsmän vid olika ministerier i Wannsee utanför Berlin. Wannseekonferensens syfte var att dra upp riktlinjerna för hur "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" praktiskt skulle genomföras. I protokollen från konferensen ser man att tanken var att mörda sammanlagt 11 miljoner judar, trots att ord som "massmord" och "förintelse" inte nämns; det var underförstått. Minst hälften av deltagarna torde varit väl förtrogna med verksamhetens art.[24] Heydrich hade av Hermann Göring utsetts att verkställa "lösningen" och samarbetade med Heinrich Himmler, underförstått att detta var Hitlers vilja. Det har debatterats hur mycket av detaljerna omkring morden som führern kände till eller hade beordrat uttryckligen, samt de faktiska drivkrafterna bakom dem.[källa behövs]. Himmler ska ha sagt till sin massör Felix Kersten att Hitler själv beordrat förintelsen.[källa behövs] Klart var att man ändå måste iaktta viss försiktighet i offentligheten och dölja spåren av verksamheten, men Hitler och nazisterna räknade med att världen med tiden skulle visa tacksamhet för gärningen att förinta judarna.[25] Åtta av deltagarna vid Wannseekonferensen var promoverade jurister. Det var även vanligt bland befälhavarna för de fyra Einsatzgruppen.

I det största förintelselägret Auschwitz-Birkenau mördades troligtvis 1 100 000–1 500 000 människor varav en miljon var judar. Att beräkna det exakta antalet offer försvåras av att många personer inte blev registrerade, innan de dödades i gaskamrarna. De som registrerades i akterna angavs ha avlidit av diverse sjukdomar. Därtill försökte nazisterna sopa igen spåren efter verksamheten när de retirerade från området i hopp om att inte avslöjas.

Antal dödade judar enligt boken "Dimensionen des Völkermordes" av Wolfgang Benz.

[redigera] Andra som dog i lägren

Romer och sinti deporteras. Asberg, Baden-Württemberg, 22 maj 1940.
  • 1,9 miljoner polacker.[26]
  • 2-4 miljoner ryssar och andra sovjetmedborgare, många krigsfångar.[27]
  • 200 000–1 500 000 romer och sinti. På grund av bristande dokumentation är osäkerheten stor vad gäller antalet mördade romer och sinti; de här angivna siffrorna anger det lägsta och högsta antal som redovisats av forskare[28]. Se vidare Porajmos. Porajmos är den romska benämningen på nazisterna folkmord på zigenare.
  • 200 000–300 000 funktionshindrade.
  • 2 500–5 000 Jehovas vittnen.[29]
  • politiska motståndare, fackföreningsfolk, pacifister och kyrkliga motståndare - se vidare motståndsrörelser i Nazityskland.
  • Homosexuella män, 5 000–15 000 internerades i koncentrationsläger utan dom.[30] Det finns ingen känd statistik över hur många av dem som dog där, men 1942 började SS med systematisk utrotning av "vanekriminella" genom hård behandling.[31] Nazisterna utfärdade inte dödsstraff mot homosexuella, utan utdömde fängelsestraff på mellan tre månader och 10 år enligt en lag från 1935.[32] Omkring 100 000 tyska män greps på grund av beskyllningar av homosexualitet, varav ungefär hälften dömdes till fängelsestraff.[33] Se vidare homosexualitet i Nazityskland.

Om man räknar in alla dessa stiger antalet dödsoffer till 11 miljoner. Totalt dog uppemot 78 miljoner människor i Andra världskriget

[redigera] Geografisk spridning

Arresterade judar, Drancy, Frankrike 1941.
Kroppar av mördade judar efter pogromen i den rumänska staden Iaşi 29 juni 1941.
Arresterade judiska kvinnor i Budapest, Ungern, oktober 1944.

Nazityskland och till Tyskland knutna stater erövrade det mesta av Europa. Till axelmakterna, den allians av fascistiska stater som stred mot de allierade, hörde Tyskland, Italien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Lierade med dem var Finland, Kroatien, Slovakien, Serbien och Motenegro. De länder som annekterades eller ockuperades av Nazityskland var Österrike, Polen, Tjeckien, Danmark, Norge, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, delar av Frankrike och Grekland samt mellan 1941-1944 Estland, Lettland och Litauen. I de flesta av dessa länder fanns kollaboratörer som överlämnade judar till nazisterna.[källa behövs]

[redigera] Albanien

Mellan 1939 och 1943 var Albanien ockuperat av Italien. Därefter, till och med 29 november 1944, var landet ockuperat av Nazityskland. Under förkrigsperioden fanns det endast cirka 200 judar i Albanien. De bodde främst i kuststäderna. Åren 1941–43 kom 597 judar till landet på flykt undan nazisterna. Samtliga dessa räddades till livet. Inte en enda jude överlämades till nazisterna i Albanien. De allra flesta judar lämnade landet vid krigsslutet. Efter kriget var de kvarvarande judarna i Albanien 200–220. Många av dessa har emigrerat till Israel under de senaste åren.

[redigera] Bulgarien

I Bulgarien infördes 1941 lagar som fråntog judiska medborgare rättigheten att rösta, förbjöd dem att gifta sig med etniska bulgarer, restriktioner för var de fick bosätta sig och förbud för utövandet av viss yrkesverksamhet. Men landets judiska medborgare sändes inte till tyska koncentrationsläger. Så gott som hela den judiska befolkningen, cirka 50 000, överlevde andra världskriget. Däremot överlämnade Bulgarien majoritetet av judarna i Makedonien och Trakien i tyskarnas händer. Dessa, omkring 14 000 ickebulgariska judar, fördes till förintelselägret Treblinka.[34]

[redigera] Frankrike

Den franska Vichyregimen samarbetade med tyskarna i arresteringen och deportationen av judar. Se exempelvis Vélodrome d’hiver-räden och Räden i Marseille 1943.

Sammanlagt fanns det 26 interneringsläger i Vichyfrankrike och 16 i ockuperade Frankrike.[35] De största lägren fanns i Drancy, Montreuil-Bellay, Angouléme, Rennes, Poitiers och Compiègne. I lägren internerades judar, romer och politiskt oppositionella. Många av dessa deporterades till Auschwitz-Birkenau, Sobibor, Dachau, Ravensbrück och Buchenwald.

[redigera] Italien

På vilket sätt och i vilken omfattning Italien var delaktigt i Förintelsen diskuteras återkommande bland forskare. Mussolini bedrev ingen antijudisk politik liknande den i Nazityskland. Många judiska flyktingar i Frankrike sökte skydd i Italien efter Tysklands intåg i Paris 1940. Vid sidan av Danmark och Bulgarien var Italien det land som undanhöll flest judar från förintelse. Men under andra världskrigets gång och med alltmer tyskt inflytande instiftades en rad antisemitiska lagar. Från och med hösten 1943 deporterades judar till tyska koncentrationsläger. Omkring 8 000 judar ”försvann” från Italien, cirka ett tusen av dessa överlevde.[36]

[redigera] Rumänien

Den rumänske diktatorn Ion Antonescu var en hängiven anhängare av Nazitysklands antisemitiska politik. Rumänska militärer och poliser agerade tillsammans med Einsatzgruppen på östfronten. Särskilt utsatta områden var Bessarabien och Transnistrien där pogromer och massakrer på judar förekom. Antonescus Rumänien är ansvarigt för minst 350 000 judars död, varav 100 000 var från Ukraina.[37]

[redigera] Ungern

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

Av Ungerns cirka 825 000 judar förintades omkring 550 000. Därtill mördades tiotusentals zigenare och politiska motståndare.

[redigera] Kopplingen till armeniska folkmordet

Flera av de som senare skulle bli medlemmar i nazistpartiet fanns på plats i osmanska riket under första världskriget under tiden för de armeniska folkmordet. Även Adolf Hitler nämnde innan invasionen av Polen 1939 det armeniska folkmordet i ett tal. De tyskar som fanns i osmanska riket vid tiden var:

[redigera] Nyheten når omvärlden

Tyska civila tvingas av U.S. Third Army passera kropparna av judiska kvinnor som svälts till döds under en dödsmarsch. Kropparna upptäcktes i en ytlig grav i Volary, södra Böhmen i Tjeckien. Kropparna lades senare i kistor och begravdes. Foto 1 maj 1945.

Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft, vilket omvärlden kände till från åtminstone 1941. Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, vars SS-patient fått ett nervsammanbrott och talat om vad han sett för henne. Det var ytterst få som trodde att detta var sant.

Under hösten 1942 fick Arvid Fredborg, som var tidningskorrespondent och bosatt i Berlin, ett fotografi av Theodor Wanner som han uppmanades lämna till Gustaf V. Fotografiet föreställde en massavrättning av judar. Efter flera omvägar kom fotografiet till Sverige, nådde sin adressat, och Gustaf V skickade troligen därefter kortet vidare till kung Georg VI av Storbritannien. Hösten 1942 började tidningar skriva om folkmordet (till exempel Hugo Valentin), men det dröjde innan utländska journalister tolkade det som ett systematiskt massmord.

1943 gav Fredborg, som tvingats lämna Tyskland efter allt mer kritiska artiklar om landet i svensk press, ut sin bok Bakom stålvallen. Även om boken inte ger närmare detaljer inifrån Polen - sådana fanns ännu inte - gjorde den fullt klart att judarna deporterades till läger, att det förekom reguljära massavrättningar, tortyr och "yttersta brutalitet". Att massakrer pågick började tränga ut till allmänheten. Även en händelse som Auschwitz befrielse i januari 1945 gav dock begränsat eko i västeuropeisk och svensk press; de flesta fångar hade förflyttats, det stod inte omedelbart klart hur omfattande dödandet hade varit och det fanns inga västjournalister som följde den ryska armén.

Omfattningen stod därmed inte klar förrän efter krigsslutet. Efter att vittnesredogörelser om den pågående verksamheten smugglats ut och nått de västallierade, förekom från 1944 planer och försök att bomba till exempel Auschwitz-anläggningen, dock utan bättre framgång[38]. Tyskarna använde ofta fångar som mänskliga sköldar, så att bombningarna skulle drabba dessa mest, speciellt vid krigsmaterielfabriker. Gaskamrarna vid Auschwitz låg kamouflerade under jord och kunde inte upptäckas från luften.

Efter kriget skulle de flesta tyskar insistera på att man inte visste någonting om det statsstyrda folkmordet på judarna. Vad man visste och insåg berodde naturligtvis mycket på vem man kände och vad man läste, men det står klart att redan 1942 visste eller anade ett inte obetydligt antal tyskar att massakrer eller utrotning av judar och andra pågick. Samtidigt förblev det som skedde olagligt enligt tysk lag under hela kriget, och mördandet kunde alltså inte bedrivas fullständigt öppet, annat än nära fronten och i mer eller mindre avskurna områden i öster.

Så tidigt som den 28 oktober 1941 skrev Friedrich Kellner i sin dagbok:

” En soldat på permission här har sagt att han sett ett fruktansvärt illdåd i det ockuperade Polen. Han såg hur nakna judiska män och kvinnor placerades framför ett långt och djupt dike och sedan på order av en SS-officer sköts i bakhuvudet av ukrainsk milis. De föll ner i diket. Sedan fylldes diket med jord trots att han kunde höra skrik från folk som fortfarande var vid liv. Dessa omänskliga illdåd var så fruktansvärda att några av ukrainarna, som användes som hantlangare, fick nervösa sammanbrott. Samtliga soldater som kände till de omänskliga nazisternas illdåd, ansåg att det tyska folket borde darra av rädsla för den vedergällning som skulle komma. „

En tysk överste berättade vintern 1942-43 för Ernst Jünger om utrotningen och tillade "En dag kommer min dotter att sona detta i en bordell för negrer".

[redigera] Motstånd i ockuperade och allierade stater

Danska judar som med hjälp av danska motståndsrörelsen kommit över till Sverige, 1943.

En del av de europeiska judarna undgick förintelsen då regeringen eller andra i deras hemländer motsatte sig nazisternas krav på utlämnande.

I Danmark tog kung Kristian X parti för judarna i sitt land när tyska ockupationsmyndigheter ville tvinga dem att bära judestjärnan, det gula tygmärke som identifierade judar; däremot bar han aldrig själv detta märke i protest på sin morgonritt genom Köpenhamn, som ibland har påståtts. Med stor hjälp av den danska befolkningen och av kontakter på den svenska sidan Öresund lyckades man i september och oktober 1943 att smuggla över nästan alla de danska judarna till Sverige, som var neutralt under andra världskriget.

Fascismen i Italien var i jämförelse med tyskarnas nationalsocialism inte lika antisemitisk. Vid början av kriget fanns det visserligen lagar som inskränkte judarnas rättigheter men regeringen och arméledningen tänkte inte skicka judiska medborgare i döden. Därför flydde judar från Frankrike och Jugoslavien till Italien. När Italien 1943 bytte sida i kriget, ockuperade Nazityskland landets norra del. Från detta område skickades italienska judar till förintelselägren.

I Bulgarien räddades 50 000 judar tack vare en heroisk insats från den bulgariska regeringen och befolkningen.

Den svenska diplomaten Raoul Wallenberg utfärdade svenska "skyddspass" åt flera tusen ungerska judar vilka därigenom undgick Förintelsen. Vidare transporterades judar till Sverige i vitmålade bussar av svenska Röda Korset med Folke Bernadotte i spetsen, hjälpta av Felix Kersten som behandlade Himmler.

Oskar Schindler var en fabrikör som först bara utnyttjade judarna som arbetskraft, men sedan såg till att rädda cirka 1200 judar från avrättning.

I Polen, där de värsta grymheterna utspelade sig, lyckades somliga judar, framförallt barn och ungdomar, finna skydd och gömställe hos kristna familjer eller i kloster. De personer som skyddade dem riskerade att själva bli dödade vid upptäckt.

[redigera] Följder

  • FN beslutade 1947 att tillerkänna ett område i det historiska Israel, i ett brittiskt NF-mandat, för att bilda staten Israel som tillflyktsort för judar.
  • Nürnbergprocessen där många ansvariga för Förintelsen dömdes utifrån vittnesmål och bevisning. Flera av de värsta förbrytarna begick dock självmord, dödades av motståndsmän eller gömde sig i exil, till exempel i Sydamerika.
  • Förintelseförnekelse: nynazister, islamister, kontroversiella politiker och historiker har förringat Förintelsen och dess omfattning, uttalat misstro mot bevisen och lagt skulden på judarna själva, till exempel president Ahmadinejad och David Irving [källa behövs].
  • Före och i början av andra världskriget sågs Hitler och Tyskland som goda förebilder av många ledare i och utanför Europa, inte minst inom militären. Efter kriget och avslöjandet av Förintelsen blev det en stark reaktion av avståndstagande som ledde till förbud mot nazistiska organisationer och symboler i många länder. I en del länder är Hitlers bok Mein Kampf förbjuden.
  • I skolundervisningen har frågorna om rättvisa, kulturell mångfald och etnisk diskriminering fått ökande utrymme under efterkrigstiden, på många håll som obligatorisk undervisning. Minnesplatserna används ofta vid studiebesök/skolresor.

[redigera] Minnet

Inom judendomen har teologer försökt bearbeta Förintelsens minne och för att kunna förhålla sig till det. En del har sökt sig mot den religionens ursprung, andra från gudstro över huvud taget.[39] På många platser i världen finns minnesmärken och dylikt över Förintelsen, för att minnas den och informera yngre generationer och motverka hatbrott. Till exempel flera av koncentrationslägren, Anne Franks hus, Jerusalem, Berlin, Imperial War Museum i London och US Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. Internationell minnesdag för offren är deklarerad av FN 27 januari[40], men judiska grupper kan uppmärksamma andra datum.

[redigera] Om Förintelsen i litteratur och film

Se även Bibliography of The Holocaust på engelska Wikipedia.

Se även artikeln Privata dokument från Nazityskland

[redigera] Romaner, ögonvittnesskildringar, memoarer

[redigera] Facklitteratur

[redigera] Spelfilmer om Förintelsen

[redigera] Dokumentärfilmer om Förintelsen

  • Auschwitz: The Nazis and the 'Final Solution', BBC-dokumentär i sex delar 2005.
  • Paragraph 175 av Rob Epstein och Jeffrey Friedman om förföljelsen av homosexuella. USA 2000.
  • Into the Arms of Strangers: Stories of the Kindertransport av Mark Jonathan Harris 2000, om barntransporter till England.
  • Undergångens arkitektur av Peter Cohen, Sverige 1989.
  • Shoah, en nio timmars dokumentär av fransmannen Claude Lanzmann 1985.
  • Natt och dimma (Nuit et brouillard) av Alain Resnais, Frankrike 1955.

[redigera] Se även

Märken för fångar i nazistiska koncentrationsläger.

[redigera] Referenser

  1. ^ Pohl, Dieter (2003) (på tyska). Verfolgung und Massenmord in der NS-Zeit 1933–1945. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. sid. 109. ISBN 3-534-15158-5 
  2. ^ Bauer, Kurt (2008) (på tyska). Nationalsozialismus: Ursprünge, Anfänge, Aufstieg und Fall. Wien: Böhlau. sid. 484. ISBN 978-3-82-52-3076-0 
  3. ^ Almgren, Hans. Alla tiders historia 1b.
  4. ^ ibid.
  5. ^ Gutman, Yisrael. (ed.) (1998). Anatomy of the Auschwitz Death Camp. Bloomington: Indiana University Press. pp. 71. ISBN 0-253-20884-X.
  6. ^ Niewyk, Donald L. & Nicosia, Francis R., The Columbia Guide to the Holocaust, Columbia University Press, 2000, sid:45-52.
  7. ^ Donald Niewyk, Google Books
  8. ^ Gilbert, Martin. Atlas of the Holocaust 1988, sid. 242–244
  9. ^ Berenbaum, Michael. A Mosaic of Victims: Non-Jews Persecuted and Murdered by the Nazis, New York: New York University Press, 1990
  10. ^ Kap. "Jämförelser med andra folkmord", Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur & kultur 2001.
  11. ^ Schweitzer, Frederick M.; Perry, Marvin (2003) (på engelska). Antisemitism: Myth and Hate from Antiquity to the Present. New York: Palgrave Macmillan. sid. 267f. ISBN 0-312-16561-7 
  12. ^ [a b] Dear, I.C.B., red (1995) (på engelska). The Oxford Companion to the Second World War. Oxford University Press: Oxford. sid. 364. ISBN 0-19-214168-6 
  13. ^ Hebr 10:6-8
  14. ^ Ex 20:24 (LXX)
  15. ^ Israels självständighetsförklaring från 1948 (eng. övers.)
  16. ^ US Holocaust Museum Library: Frequently Asked Questions (ordet "Holocaust")
  17. ^ [1] Bundesarchiv (tyska).
  18. ^ "Wenn es dem internationalen Finanzjudentum in und außerhalb Europas gelingen sollte, die Völker noch einmal in einen Weltkrieg zu stürzen, dann wird das Ergebnis nicht die Bolschewisierung der Erde und damit der Sieg des Judentums sein, sondern die Vernichtung der jüdischen Rasse in Europa." Texten finns bl.a. på worldfuturefund.org [2] och www.holocaust-chronologie.de [3] samt på svenska på Stockholms universitets webbsida [4]
  19. ^ en:Yellow badge
  20. ^ Nuns Who Saved Polish Jews, avsnitt CRUSHING CONDITIONS
  21. ^ deathcamps/occupation/einsatzgruppen.html
  22. ^ en:Holocaust#Death squads (1941–1943)
  23. ^ en:Kapo (concentration camp)
  24. ^ Geschichts- und Kulturverein Köngen: "Judenvernichtung 1939-45"
  25. ^ Goebbels födelsedagstal 1945
  26. ^ http://www.holocaust-trc.org/poles.htm
  27. ^ Berenbaum, Michael. The World Must Know, United States Holocaust Memorial Museum, 2006, p. 125.
  28. ^ ”The East European gypsies: regime change, marginality, and ethnopolitics”. http://books.google.se/books?id=yTylND961ZMC&pg=PA109&lpg=PA109&dq=The+East+European+gypsies:+regime+change,+marginality,+and+ethnopolitics,+Table+3.1+Range+of+Estimates+of+Gypsy+Holocaust+Victims&source=bl&ots=_VyGFC4jaf&sig=AaarW1gLvoRvKBkMB2GEa6kzNQI&hl=sv&ei=C9CLSsaTC4aL-QbonrTODw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1#v=onepage&q=&f=false. 
  29. ^ United States Holocaust Memorial Museum – Jehovahs Witnesses: Victims of the Nazi Era
  30. ^ ”"Protective Custody" in Concentration Camps”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. United States Holocaust Memorial Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter7.php. 
  31. ^ ”"Extermination through Work"”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. [United States Holocaust Memorial Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter11.php. 
  32. ^ Translation of Paragraph 175
  33. ^ ”Denunciations, Arrests, Convictions”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. United States Holocaust Memorial Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter6.php. 
  34. ^ Artiklarna Bulgarian Jews och Law for protection of the nation på engelska Wikipedia.
  35. ^ Forum för levande historia
  36. ^ Berenbaum och Peck (ed): The Holocaust and History; Chapter 32, The Holocaust in Italy, p 439-462, USHMM 1998, ISBN 0-253-21529-3
  37. ^ Berenbaum och Peck (ed): The Holocaust and History; Chapter 33, Antonescu and the Jews, p 463-479, USHMM 1998, ISBN 0-253-21529-3
  38. ^ en:Auschwitz bombing debate
  39. ^ Judisk bearbetning av Förintelsen
  40. ^ en:Holocaust Remembrance Day
  41. ^ en:Corrie ten Boom

[redigera] Externa länkar

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=F%C3%B6rintelsen&oldid=15901998"
Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk