Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
F-16A Fighting Falcon
F-16
F-16A MLU
Beskrivning
Typ multirollflygplan
Besättning 1
Tillverkare Lockheed Martin Aeronautics Company
Data
Längd 15,02 meter
Spännvidd 10,00 meter
Höjd 5,01 meter
Vingyta 28 m²
Tomvikt 7,4 ton
Max. startvikt 17,5 ton
Motor(er) 1 × Pratt & Whitney F100-PW-220E
Dragkraft 65,4 kN (111,2 kN med efterbrännkammare)
Prestanda
Max. hastighet Mach 2 (hög höjd)
Räckvidd med max. bränsle 3 400 km
Lastförmåga
Lastförmåga 6,5 ton
Beväpning
Beväpning 1 × M61A1 Vulcan 20 mm automatkanon med 515 patroner
Bomber Mk-82, Mk-84, CBU-seriens klusterbomber, GBU-10 Paveway, GBU-12 Paveway
Robotar Jaktrobotar:

Attackrobotar:

Sjömålsrobotar:

Övrigt LANTRIN-spaningskapsel
Elektronik
Elektronik Störsändare: ALQ-162 (DK), Samovar (NO), ALQ-131 (NL)

F-16 Fighting Falcon (även känd under det inofficiella smeknamnet Viper) är ett lätt amerikanskt multirollflygplan ursprungligen utvecklat för USA:s flygvapen som nu finns i tjänst i 25 länder världen över. Det är ett av de viktigaste stridsflygplanen i västvärlden sett till antalet användare, och har spelat en viktig roll i flertalet konflikter sedan början av 1980-talet, inklusive första och andra Gulfkriget. Både i Danmarks flygvapen och Norges flygvapen utgör F-16 det huvudsakliga stridsflygplanet.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Planet har sitt ursprung hos General Dynamics, senare en del av Lockheed Martin. I bakgrunden fanns en trend som tog sig uttryck i att nya jaktplan hade en tendens att vara mycket dyrare än de flygplansmodeller de skulle ersätta. Om man undersöker amerikanska flygvapnets jaktplan mellan P-51 Mustang som lanserades under andra världskriget och F-15 Eagle som kom i tjänst 1974 har varje flygplan varit ungefär två till fyra gånger dyrare än sin föregångare.[1] Det har i sin tur inneburit att antalet flygplan i tjänst minskat. Då nyare konstruktioner har haft högre prestanda har det argumenterats att en mindre styrka moderna flygplan trots allt är kostnadseffektivare, men även inom en stormakt som USA började det talas om en smärttröskel när antalet tillgängliga plan helt enkelt blev för lågt med tanke på de uppgifter som flygvapnet skulle utföra. Dessutom dominerade mindre och enklare konstruktioner på exportmarknaden, där till exempel den avancerade F-106 Delta Dart inte fick en enda kund,[2] medan den enklare F-5 Freedom Fighter/Tiger II blev en storsäljare.[3]

En annan trend som börjat synas i Vietnam, i konflikterna i Mellan Östern[4] och i krigen mellan Indien och Pakistan[5] var att kurvstrider fortfarande var aktuella. USAF hade i likhet med många andra förutsett en framtid där luftstrider skulle avgöras på långt håll med jaktrobotar. Brittiska RAF hade till och med förutsett att de inte skulle behöva några nya jaktplan överhuvudtaget då moderna luftvärnssystem skulle göra dem onödiga.[6] I Vietnam visade det sig att lätta och billiga flygplan som MiG-21 kunde komma nära inpå större och till synes mer avancerade motståndare som F-4 Phantom II. På nära håll hade MiG-planen övertaget till följd av sin automatkanon och bättre manövrerbarhet.[1]

F-5 var ett exempel på ett lätt jaktplan som skördat stora exportframgångar, här ett Sydvietnamesiskt exemplar

Ett lättare och mindre flygplan skulle automatiskt bli billigare, vilket skulle göra det möjligt att möta båda dessa behov. I de linjedragningar USAF gjort redan 1965 hade man därför planerat att nästa generation av jaktplan skulle bestå av två olika flygplanstyper: en tyngre ersättare till F-4, kallade Fighter Experimental eller FX, och ett nytt lätt jaktplan, kallad Advanced Day Fighter eller ADF. ADF skulle ha prestanda som låg minst 25% över vad MiG-21 hade.[1]

FX-programmet fick till att börja med prioritet, bland annat efter att Sovjet tagit i bruk MiG-25, ett tungt jaktplan som var kapabelt att nå Mach 3. FX framstod som det givna svaret på detta nya hot efter att YF-12 lagts ner. Kontraktet för att ta fram FX gick till slut till McDonnell Douglas som tog fram F-15 Eagle.

Trots det levde ADF vidare, mycket tack vare major John Boyd.[1] Han lanserade en teori som byggde på att det som ett manövrerbart flygplan behöver för att få överhanden i en kurvstrid var en kraftfull motor. Detta kom sig av att när ett plan svänger så förlorar det energi, och den energin måste ersättas av mera kraft från motorn eller av att planet dök. En kurvstrid kunde enligt Boyd närmast ses som ett exempel på energiomvandling. Enligt denna enkla princip skulle FX kräva en mycket starkare motor än de befintliga.[7]

Pratt & Whitney tog ungefär samtidigt fram en ny turbofläktmotor benämnd F100. Även om motorn i första hand var framtagen för FX gav dess prestanda även möjlighet att skapa ett enmotorigt stridsflygplan med god dragkraft i förhållande till vikt. Dessutom skulle det vara möjligt att skapa ett litet flygplan med relativt god räckvidd, något som tidigare ansetts vara nära på omöjligt i USAF:s ledande kretsar.[7]

Planerna på ett litet jaktplan sågs inte med blida ögon av alla, och både inom delar av flygindustrin, USAF och försvarsdepartement ansågs det att projektet stred mot rådande traditioner och tog resurser från viktigare projekt, exempelvis FX. Trots det så lämnades en request for proposals ut i början av 1972 för vad som nu kommit att döpas till Lightweight Fighter, LWF.[7]

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Offertförfrågningar[redigera | redigera wikitext]

YF-16 och YF-17 Cobra tillsammans i luften under utvärderingen.

LWF skulle ske enligt ett nytt system, taget i bruk för att ytterligare sänka kostnaderna i samband med anskaffningen av nya flygplan. Systemet gick ut på att försöka hålla de uttalade prestandakraven till ett minimum, samtidigt som man betonade att budgetanslagen för hela projektet var begränsade och att man inte automatiskt kunde utgå från att flygvapnet skulle satsa på LWF i det långa loppet. För att ytterligare skärpa tävlingen skulle två olika projekt få medel att bygga flygande prototyper, som sedan skulle mötas i en serie tester för att få fram vilket som var bäst.[7]

Av kostnadsskäl skulle LWF inte nödvändigtvis kunna mäta sig med de nyaste sovjetiska modeller på varje enskilt område, bland annat skulle MiG-25:s fenomenala hastighet inte utmanas. Flygplanet planerades istället för att vara så mångsidigt som möjligt, speciellt inom de områden som USAF trodde skulle bli aktuella i framtida flygkrig. De givna parametrarna var en höjd på mellan 9 000 och 12 000 meter i hastigheter mellan Mach 0,9 och 1,6. Den föreskrivna höjden var antagligen den grövsta missbedömningen som skedde i samband planerandet av ADF/LWF, men F-16 har med framgång opererat på den låga höjd som idag är standard i moderna konflikter.[8]

Av de fem företag som gav offerter valde flygvapnet ut General Dynamics och Northrop för att bygga prototyperna. Northrop hade med den tidigare nämnda F-5 visat att de kunde konstruera lätta jaktplan. General Dynamics föregående stridsflygplan hade varit det stora, och som jaktplan misslyckade, F-111. Northrops förslag, YF-17, var slutprodukten av en lång serie studier som företaget gjort sedan F-5, och var baserat på liknande principer. Bland annat använde den en två-motorig layout, vilket i teorin ökade säkerheten.[8]

Kontraktet var formulerat som att LWF i första hand var ett provflygplan för att visa hur existerande och ny teknologi skulle kunna integreras i ett modernt lätt stridsflygplan, men flygvapnet hade också en option på 300 jaktplan utvecklade ur LWF.[9]

För att få fram en lämplig motor till planet hade också två företag fått varsitt kontrakt. Pratt & Whitney skulle ta fram en variant av den tidigare nämnda F100 skräddarsydd för enmotoriga flygplan, medan General Electric fick ett kontrakt på den helt nya YF101. YF101 var en mindre motor, och passade utmärkt in i Northrops koncept med ett lätt tvåmotorigt flygplan.[8]

Prototyper[redigera | redigera wikitext]

Den första prototypen stod klar i Fort Worth den 13 december 1973. Den flög första gången 20 januari följande år i samband med vad som ursprungligen planerats som enbart ett höghastighetsprov på marken. Efter att planet rests på två hjul började nosen oscillera, och piloten tog beslutet att det säkraste sättet att få situationen under kontroll var att lyfta. Efter en flygtur på sex minuter landade planet utan problem.[10]

Oscillationerna visade sig vara pilotframkallade till följd av det känsliga styrreglaget, och för att minska risken för liknande problem i framtiden skrevs styrprogrammet om så att känsligheten minskades med hälften så länge planet befann sig på marken. I detta skede gjordes inga ändringar som berörde styrprogrammet efter att planet kom upp i luften, då de ansågs tillfredsställande.[10]

Den första officiella flygturen följde den 2 februari, och markerade början på det egentliga utprovningsprogrammet. Ett mindre problem med bränslesystemet ledde till att planet för ett kort tag endast fick flygas inom en relativt kort avstånd från flygfältet. Den andra prototypen flög i maj, och påverkades också av de här restriktionerna.[10] Bägge prototyperna deltog sedan i försöksprogrammet tillsammans med YF-17, och vid det här laget stod det klart att flygvapnet tänkte utveckla vinnaren av LWF-programmet till ett operativt flygplan inom ramarna för ett projekt som gick under beteckningen Air Combat Fighter, ACF. Samtidigt hade representanter för fyra västeuropeiska NATO-länder anmält sitt intresse. Belgien, Danmark, Nederländerna och Norge hade alla köpt F-104G Starfigher, och sökte nu efter en efterträdare.[11] Ytterligare en potentiell kund var den amerikanska flottan som under Navy Air Combat Fighter-programmet sökte en ersättare åt F-4 Phantom och A-7 Corsair.[12]

De europeiska länderna ville snabba på programmet, och ville ha ett beslut i september 1974 istället för maj 1975 som planerats. Det ansåg amerikanerna att var omöjligt, då liknande testprogram i allmänhet beräknades räcka ungefär två och ett halvt år. En kompromiss uppnåddes, och genom att utnyttja varje provflygning så effektivt som möjligt, bland annat genom att använda lufttankning för att förlänga flygtiderna, kunde utvärderingen avslutas i slutet av 1974. Bägge planen hade bland annat flugit i simulerade luftstrider mot flera olika flygplansmodeller, inklusive F-106, A-37B Dragonfly, F-4 Phantom och MiG-21. I mitten av januari följande år tillkännagavs att YF-16 vunnit kontraktet, och en första serie om 15 flygplan beställdes för USAF:s räkning. Fyra av dessa skulle vara tvåsitsiga flygplan för typskolning. Ungefär samtidigt meddelade flottan att de drog sig ur programmet, då de inte ansåg att det fanns tillräckligt med data som underlag för ett beslut till följd av det forcerade tempot i utprovningen.[12]

Serietillverkning[redigera | redigera wikitext]

En tidig F-16A från norska flygvapnet.

General Dynamics hade redan från första början försökt planera YF-16 så att den med relativt små modifieringar skulle kunna utgöra grunden för ett operativt jaktplan. YF-16 saknade radar, och för att kunna bära den AN/APG-66-radar som valdes blev man tvungna att förstora radomen.[12] Radarn var relativt enkel, och var inte kompatibel med radarledda jaktrobotar, vilket gjorde att flygplanet tills vidare endast hade begränsad jaktförmåga.[13] Däremot var planet redan från första början dimensionerat så att den vid behov skulle kunna modifieras att bära även jaktroboten AIM-7 Sparrow.[14] Även andra mått, bland annat spännvidden och storleken på de undre fenorna, gjordes något större. För att öka vapenlasten infördes ytterligare två vapenbalkar, och för att göra underhållet lättare ökades antalet luckor i flygskrovet.[12]

Normalt sett går licenstillverkning till så att den slutgiltiga produktionsstandarden slås fast av tillverkaren, varefter utländska företag börjar förhandla om möjligheten att få tillverkat planet på licens. Serietillverkningen av F-16 inleddes parallellt i USA, Nederländerna och Belgien. Dessutom föreskrev avtalet att även i kommande serier tillverkade i USA för inhemskt bruk eller länder i tredje världen skulle vissa delar köpas av europeiska underleverantörer. Sammanlagt var ungefär 3 000 företag inblandade i tillverkningen i det här skedet, med Fokker, SONACA, SABCA, Per Udsen och Fabrique Nationale som de viktigaste vid sidan av General Dynamics.[15]

I början av 1978 meddelade USAF att man beställde sammanlagt 738 flygplan. I februari respektive april samma år började tillverkningen av flygplan i Belgien och Nederländerna, och i januari 1979[11] levererades de första flygplanen till USAF och det Belgiska flygvapnet.[16]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Cockpiten i en F-16C

F-16 projekterades som ett lätt ensistsigt jaktplan beväpnad med en automatkanon och två AIM-9 Sidewinder jaktrobotar, men kom i serietillverkning som ett jaktplan med sekundära attackuppgifter och begränsad allvädersförmåga. Senare versioner kan bäst beskrivas som medeltunga multirollflygplan med fullständig allväders- och mörkerförmåga.

Flygplanet är enmotorigt med en deltavinge och ett traditionellt stjärtparti. Flygskrovet och vingen är sammansmält, och luftintaget monterat under flygkroppen. Den stora huven erbjuder ett mycket gott synfält, då den enda bågen sitter monterad bakom piloten. Till följd av sin lilla storlek och kraftiga motor har planet ett dragkraft/vikt förhållande som är bättre än 1:1, vilket ger mycket god prestanda. Piloten sitter i en bakåtlutad katapultstol, och styr planet med en HOTAS (Hands on throttle and stick) som inkluderar ett traditionellt gasreglage på vänster sida och en liten tryckkänslig styrspak till höger. Planet använder sig av så kallad Fly-by-wire-teknik och negativ stabilitet för att ytterligare öka manöverbarheten. Efterhand som nyare versioner har lanserats har cockpiten blivit en så kallad glascockpit som domineras av ett flertal skärmar och där kvarvarande analoga instrument i första hand fungerar som reserver. De tvåsitsiga versionerna F-16B/D/F har full stridsförmåga men aningen mindre bränslemängd än de ensitsiga motsvarigheterna.

Ursprungligen var flygplanets livslängd beräknad till 8 000 timmar, men beräkningen fick senare justeras ner till 5 500 timmar då planen utsattes för större belastningar än beräknat i operativ tjänst. En viktig orsak var planets användning som lätt attackplan, vilket ledde till att planen rutinmässigt flög med högre vapenlast och på lägre höjd än i rollen som lätt jaktplan. Ett antal modifieringsprogram har därför tagits fram sedan början av 1990-talet för att höja livslängden tillbaka till 8 000 timmar. I takt med att starkare konstruktioner införts i modifieringsprogrammen så har de även installerats på nytillverkade F-16, varför de senaste varianterna igen har en beräknad livslängd på 8 000 timmar direkt från fabriken.[17]

I tjänst[redigera | redigera wikitext]

Flygplanet kom i tjänst hos 338th Tactical Fighter Wing i Utah i januari 1979, och hos de västeuropeiska exportländerna strax efter det, börjandes hos Belgien som tog emot sitt första flygplan i slutet av samma månad.[18] Den första exportkunden utanför de fyra västeuropeiska länderna var Israel, som i slutet av januari 1980 tog emot sina första F-16A/B block 10. En större order till Iran var under förhandling när den iranska revolutionen och Shahens fall satte stopp för planerna.[19]

Israel var det första flygvapen att använda sina plan i strid när en F-16A sköt ner en syrisk Mil Mi-8-helikopter i användning av PLO över Libanon i slutet av april 1981.[20] I juni samma år flög åtta flygplan eskorterade av åtta F-15 Eagle i Operation Opera till Irak och i en precisionsattack slog de ut den irakiska kärnreaktorn i Osirak.[21] En månad senare sköt en israelisk F-16 ner ett fientligt jaktplan, i det här fallet en MiG-21, för första gången.[22] Under Libanonkriget 1982 sköt israeliska F-16 ner 44 syriska flygplan och helikoptrar utan egna förluster.[23] Efter att det syriska flygvapnet till följd av svåra förluster dragits ur striderna i Libanon har F-16 i första hand använts som attackplan av det israeliska flygvapnet, och har spelat en aktiv roll i striderna på Gazaremsan i samband med Al-Aqsa-intifadan, samt i operationer över Libanon.[24]

I amerikansk tjänst kom planets elddop i samband med Kuwaitkriget 1991, där F-16 utgjorde det viktigaste amerikanska stridsflygplanet och stod för 40% av det amerikanska flygvapnets bombräder. Trots det erhöll inte F-16 några bekräftade luftsegrar under kriget, men i december följande år sköt en F-16 ner en irakisk MiG-25 som kommit in i flygförbudszonen i samband med Operation Southern Watch. Det var första gången den nya radarjaktroboten AIM-120 AMRAAM använts i strid och första gången en F-16 skjutit ner ett mål som inte siktats visuellt först.[19]

F-16 har också spelat en aktiv roll under striderna på Balkan. Under Bosnienkriget användes F-16 för patrulleringar av flygförbudszonen, och i en luftstrid i februari 1984 sköts sammanlagt fyra J-1 Jastreb ner. Under Operation Allied Force, flykriget mot Serbien 1999, utgjorde 180 F-16 från sju olika NATO-länder stommen i insatsen. Flygplanen stod för 7500 uppdrag, och erhöll två bekräftade luftsegrar, bägge mot MiG-29. Den ena segern erhölls av en nederländsk pilot.[19]

Under Libyska inbördeskriget 2011 har F-16 från flera NATO-länder, bland andra Danmark[25] och Norge[26], deltagit i striderna. Inga bekräftade luftstrider har ägt rum.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

F-16 har byggts i ett stort antal varianter som kraftigt skiljer sig från varandra vad gäller bland annat motorer, avionik och beväpning. Förutom det traditionella systemet med bokstavssuffix så används också ett system med blocknummer.[27] Systemet bygger på att inledningsvis vart femte, senare vart tionde, nummer används för att markera ett nytt block, med undantaget att det första blocket fick nummer ett istället för noll. Ingen skillnad görs i blockbeteckningen mellan ensitsiga och tvåsitsiga maskiner. Från och med block 30 började två skilda motoralternativ erbjudas, där flygplan med motorer från General Electric har blocknummer som slutar på noll, medan motsvarande variant med en Pratt & Whitney har blocknummer som slutar på 2. Det innebär att block 30 och 32 är motsvarande varianter, men med olika motorer. Suffixen skiljer däremot på ensitsiga och tvåsitsiga versioner, där A och B betecknar samma version, A i ensitsigt utförande och B i tvåsitsigt. Block 1, 5, 10, 15 och 20 betecknas med suffixen A och B, block 25, 30/32, 40/42, 50/52 betecknas C/D och block 60 går under beteckningen E/F. Förutom det här grundsystemet finns ett antal undantag, bland annat i samband med moderniseringar av äldre varianter.[28]

F-16A/B[redigera | redigera wikitext]

F-16A/B har endast begränsad allvädersförmåga, och saknar möjlighet att bära radarjaktrobotar.[13] Standardbeväpningen utgörs av AIM-9P/L Sidewinder, raketer och frifallande bomber. Tvåsitsiga F-16B har full stridsförmåga på bekostnad av 680 kg bränsle. De första serietillverkade flygplanen var av block 1 standard, men efterhand som erfarenheter av flygplanen på förband kom in så gjordes smärre justeringar på produktionslinjen vilket resulterade först i block 5 och sedan i block 10. Alla block 1 och 5 plan modifierades senare till block 10 standard. USAF tog planen ur tjänst i början av 1990-talet efter problem med efterbrännkammaren och sprickbildning i vingarna.[28]

En F-16A från USAF med fyra AIM-9 Sidewinders och två Mk 84 ett tons-bomber.

Block 15 lanserade den förstorade stabilatorn som har varit standard sedan dess. I samband med block 15 godkändes också en högre max startvikt. Flygplanen utrustades med en moderniserad version av radarn med TWS-mod (Track while scan) betecknad AN/APG-66(V)2. Med början år 1986 modifierade USAF 270 flygplan till F-16 A/B ADF-standard (Air defence fighter) Flygplanen fick möjlighet att bära AIM-7 Sparrow radarjaktrobotar, vilket gav möjlighet att bekämpa mål utom synhåll, så kallad BVR-kapabilitet. Då USAF börjat motta leveranser av F-16C/D block 25 utrustades från och med år 1988 F-16A/B block 15 som byggdes för export med flera delsystem från block 25. Den nya varianten fick beteckningen F-16A/B OCU (Operational capabilities upgrade). Avioniken moderniserad på flera områden, bland annat vad gäller eldledning och navigering. Beväpningsalternativen inkluderar Penguin Mk.3 sjömålsrobot och AGM-65 Maverick attackrobot. Motorn är av den uppgraderade F100-PW-220E-varianten.[13] Både block 10 och 15 är tagna ur tjänst ur det amerikanska flygvapnet.[19]

De västeurpeiska länderna genomförde under senare halvan av 1990-talet en upgradering av sina block 15 med beteckningen F-16AM/BM block 15 MLU. Programmet är baserat på block 50, och innefattar flera delsystem därifrån. I programmet ingick bland annat vidvinkel Head-up display (siktlinjesindikator), glascockpit och förbättrade beväpningsalternativ (med bland annat möjlighet att bära jaktroboten AIM-120 AMRAAM).[13] Belgien och Nederländerna har senare exporterat surplusflygplan till Chile, Jordanien och Pakistan.

Block 20 är en exportvariant såld till Taiwan. Motsvarar långt F-16A MLU, och är i likhet med den utrustad med delsystem från block 50, bland annat snabbare datorer och AN/APG-66(V)3 radar samt möjlighet att bära AIM-7 Sparrow, AIM-120 AMRAAM, AGM-84 Harpoon sjömålsrobot och LANTRIN spaningskapsel.[13]

Beteckningarna RF-16A (Danmark) och F-16A(R) (Belgien och Nederländerna) förekommer för flygplan som är utrustade att bära spaningskapslar.

F-16C/D[redigera | redigera wikitext]

Block 25 var den första varianten som betecknades med de nya suffixen C/D. Ur AN/APG-66 hade en ny radar utvecklats, med beteckningen AN/APG-68, och den ersatte nu den äldre radarn. Cockpiten modifierades också, och avioniken förbättrades och utökades för att ge bättre möjlighet att flyga attackuppdrag nattetid. Planet fick också nyare versioner av F-100 motorn, först F-100-PW-200 och senare -220E.[29]

Israelisk F-16D, troligen den inhemska Brakit-versionen, från 105:e divisionen "Skorpionerna".

Med block 30/32 infördes möjligheten att förutom F-100 kunna använda General Electrics F-110. F-110 var en dubbelströmsmotor utvecklad ur F-101 som använts på YF-17, och gav mer kraft än F-100. Den behövde också mer luft, vilket gjorde att luftintaget förstorades. Beväpningen utökades till att också inkludera signalsökande robotar i form av AGM-45 Shrike och AGM-88 HARM, samt den moderna radarjaktroboten AIM-120 AMRAAM. De signalsökande robotarna var ännu inte helt integrerade.[30] USAF:s uppvisningsgrupp Thunderbirds använder sig av varianten, även om den i övrigt är på väg ur tjänst i USAF till förmån för senare modeller. Amerikanska Air National Guard har däremot kvar den i stort antal, och har genomfört ett antal uppgraderingar som fått beteckningen F-16C++. Dessa inkluderar möjlighet att bära spaningskapseln LITENING och JDAM GPS-styrd bomb samt modifieringar av navigeringsutrustningen.

Block 40/42 betecknas ibland F-16CG/DG och har smeknamnet Night Falcon, detta då programmet i huvudsak gick ut på att förbättra möjligheten att operera under mörker och i dåligt väder. Planen kan utrustas med LANTRIN-spaningskapsel och har förbättrad radarutrustning och GPS.[30][29]

Nästa stora förändring var block 50/52. Bägge motoralternativen förnyades i form av F110-GE-129 respektive F100-PW-229 som bägge ger 129 kN dragkraft. Vissa förbättringar av avioniken, bland annat ny radarvarnare, kom också i bruk i och med blck 50/52.[30] En ny variant av radaren, AN/APG-68(V)5, introducerade nya radarmoder, och planen försågs även med en ny siktlinjesindikator anpassad för bildförstärkare. AGM-88 HARM integrerades också bättre i och med Block 50/52 jämfört med tidigare versioner.[29]

Då det amerikanska flygvapnet räknar med att block 40/42/50/52 kommer att finnas i tjänst fram till 2025 innan de ersätts av Lockheed Martin F-35 så togs med början år 2000 ett modifieringsprogram fram som går under beteckningen CCIP, Common Configuration Implementation Program. CCIP syftar till att 650 F-16 i amerikansk tjänst ska ha samma hård- och mjukvara. Modifierade flygplan har beteckningen F-16CM/DM.[19]

I samband med att USAF tog sina F-4G Wild Weasel uppstod ett behov av att hitta en ny plattform för bekämpning av fientliga luftvärnsställningar. Därför modifierades 100 flygplan med kapseln ASQ-123 till Block 50D/52D vilket till slut gav en fullständig integrering av AGM-88 HARM.[29][30] Beteckningen F-16CJ/DJ används också för dessa flygplan, men den är inte officiell.[31] Enligt den israeliska flygplansexperten Shlomo Aloni har det israeliska flygvapnet har en motsvarande inhemsk variant med beteckningen F-16 Brakit i tjänst. Planet är utrustad med israeliska störsändare och motmedelssystem och specialiserat på anfall mot luftvärn och radaranläggningar. Närmare information är inte tillgänglig till följd av den stränga sekrets som det israeliska försvaret vidhåller.[32]

F-16E/F samt block 50/52+[redigera | redigera wikitext]

F-16E Desert Falcon

Block 60/62 är den senaste standarden. Varianten används inte av USAF, utan är endast för export. Exportländerna kan själva välja vilka egenskaper och delsystem de vill ha, vilket gör att olika länders versioner skiljer sig åt. Förenade Arabemiraten är den första, och hittills enda, kunden som köpte Block 60 under beteckningen F-16E/F Desert Falcon. Planen utrustades med avancerade motmedelssystem och FLIR inbyggda i flygkroppen, konforma bränsletankar på flygkroppens översida och den mycket avancerade AN/APG-80 AESA-radaren. De konforma bränsletankarna ger Block 60/62 ett karakteristiskt utseende jämfört med tidigare versioner, men de kan även monteras bort i fält.[29]

Ett antal kunder har köpt flygplan som långt motsvarar block 60/62, men som saknar AESA-radare. Dessa betecknas ofta med den gemensamma beteckningen block 50/52+, men skiljer sig sinsemellan. De israeliska F-16I Sufa är den numerärt viktigaste, och är utrustade med APG-68(V)9-radare och israeliska konforma bränsletankar. En stor del av avioniken är utbytt till israeliska system.[33] Övriga användare inkluderar Grekland, Polen och Pakistan.

F-16XL i formation med F-16/79.

En avancerad variant under beteckningen F-16IN Super Viper tävlar om det indiska MRCA-kontraktet. Planet är en vidareutckling av F-16E/F, och använder också den AN/APG-80.[34]

Övriga varianter[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska flottan använde lätt modifierade block 30/32 som motståndarplan inom ramen för sitt United States Navy Strike Fighter Tactics Instructor program (programmet är bättre känt under smeknamnet "TOPGUN") med beteckningen F-16N för ensitstiga och TF-16N för tvåsitsiga plan. Till följd av den hårda användning som planen utsattes för fick de tas ur bruk relativt fort, och har numera ersatts med omodifierade F-16A/B.

En förstorad markattackvariant med beteckningen F-16XL tävlade om, och förlorade, ett kontrakt för ett nytt attackplan till USAF. Kontraktet gick istället till McDonnell Douglas F-15E Strike Eagle.

Ett antal försöksversioner har förekommit under åren, främst för att undersöka möjligheterna att öka flygplanets manövrerbarhet. Dessa inkluderar bland andra YF-16 CCV, HiMAT och F-16 Agile Falcon.

Till följd av exportbegränsningar för motorn i början av projektet togs en variant utrustad med den gamla J79 motorn fram under beteckningen F-16/79. Planet fick inga beställningar, utan stannade endast på prototypstadiet. Senare lyftes restriktionerna, vilket gjorde modellen onödig.

Besläktade flygplan[redigera | redigera wikitext]

Fyra andra stridsflygplan byggda runt om i världen är baserade på F-16 projektet. Av dessa stannade IAI Lavi på prototypstadiet medan de övriga serietillverkades.

AIDC F-CK-1 Ching-Kuo[redigera | redigera wikitext]

Tidig AIDC F-CK-1A Ching-Kuo

Då USA:s regering inte gav Taiwan tillstånd att köpa Northrop F-20 Tigershark i början av 1980-talet beslöt sig den Taiwanesiska regeringen för att utveckla ett eget stridsflygplan. Det amerikanska embargot gällde inte teknisk assistans, varför ett flertal amerikanska företag deltog i projektet. Bland dessa hade General Dynamics hand om själva flygkroppen, som är byggd med en sammansmältning av vingen och flygkroppen liknande den som används för F-16. Även Golden Dragon GD-53-radaren innehåller viss teknik framtagen för AN/APG-66-radaren som F-16A/B använder. Det första flygplanet flög 1989, och sammanlagt 130 flygplan tillverkades innan tillverkningen lades ner år 2000.[35]

IAI Lavi[redigera | redigera wikitext]

Efter de framgångsrika IAI Nesher och IAI Kfir bestämde sig den israeliska flygplanstillverkaren Israel Aerospace Industries för att ta fram ett nytt jakt- och attackplan för det israeliska flygvapnets behov. Projektet inleddes officiellt 1981, och planet skulle i första hand vara ett attackplan med sekundär jaktförmåga. Flygplanet var en mycket avancerad konstruktion för sin tid, med en stor mängd kompositmaterial och canardvinge. För att erhålla så bra prestanda som möjligt i både normal flygning och under stridsmanövrar hade ungefär 50 olika vingprofiler studerats. Motorn som skulle driva planet, PW1120, var skräddarsydd för israeliska behov av Pratt & Whitney. Till följd av amerikanskt motstånd mot projektet, som sågs som ett hot mot F-16 på exportmarknaden, och ett erbjudande om att sälja modernare F-16-varianter till Israel så lades projektet ner 1987. Sammanlagt tre prototyper byggdes.[36]

Chengdu Jian-10[redigera | redigera wikitext]

J-10, notera balken till vänster om nosstället, antagligen avsedd för allväderskapsel.

Kinesiska Chengdu hade sedan det inhemska J-9-projektet lades ner i slutet av 1970-talet studerat möjligheten att bygga ett nytt inhemskt jakt- och attackplan, men det var först i början av 1990-talet som arbetet med J-10 sköt fart på allvar. Vid det laget hade man inlett ett samarbete med israeliska IAI vars avbrutna Lavi i mycket motsvarade kraven som ställdes. För J-10 prioriterades attackrollen, och planet skulle bli rejält större än F-16 för att kunna ha längre räckvidd tack vare en större intern bränslelast. Den ryska AL-31FN-motorn var också klart större än PW1120 som skulle ha monterats i Lavin. Framförallt så hade Kina inte möjlighet att tillverka de avancerade delarna i kompositmaterial som en direkt kopia av Lavi förutsatte, varför planen trots det snarlika usteendet skiljer sig markant från varandra i flera avgörande detaljer.[37]

Efter att kinesiskt spionage riktat mot amerikanska kärnvapen satte USA press på Israel att avbryta det militära samarbetet, vilket ledde till att IAI drog sig ur samarbetet i början av 2000-talet. Det innebar att flera israeliska nyckelsystem, bland annat radaren, ersattes med ryska motsvarigheter. Den första prototypen flög redan 1998, men programmet har uppenbarligen lidit av kraftiga förseningar sedan dess. Det ryktas bland annat att den andra prototypen kraschat.[38]

Planets prestanda är till stora delar hemligstämplat. En västerländsk flygplansexpert bedömer planet som aningen mindre manövrerbar än F-16A i en luftstrid, men noterar samtidigt att planet verkar vara ett utmärkt attackplan med lång räckvidd och hög vapenlast. Det stora frågetecknet är om de planerade israeliska allväderssystemen kan ersättas, i annat fall blir planets förmåga att kunna slå till i dåligt väder och mörker kraftigt lidande.[39]

Enligt uppgift så är planet sedan 2004 fullt operativt inom det kinesiska flygvapnet, som tagit emot ungefär 100 flygplan mellan 2004 och 2006. En tvåsitsig version betecknad J-10S finns också, operativ sedan 2005, och en uppgraderad ensitsig version med beteckningen J-10B ska ha flugit första gången i början av 2009.[40]

Mitsubishi F-2[redigera | redigera wikitext]

Mitsubishi F-2 i karakteristiskt blått kamouflage.

1987 bestämde det japanska flygvapnet att Mitsubishi skulle få ta fram ett nytt stridsflygplan med F-16C/D som bas för att ersätta de äldre Mitsubishi F-1 attackflygplan och Mitsubishi T-2 skolningsplan som då var i tjänst. Dessutom skulle planet ha en sekundär jaktförmåga. Projektet har varit mycket kontroversiellt då det drabbats av omfattande förseningar och skenande kostnader, vilka lett till att en F-2 kostar åtminstone lika mycket som fyra F-16C block 50.[41]

Planet har 25% större vingyta, och är längre än F-16C. En bromsskärm är installerad i planet som standard, och planet har ett integrerat motmedelssytem. Beväpningen och avioniken består både av inköpta amerikanska och inhemska delsystem.[41]

De första planen kom i tjänst 2000, och sammanlagt ska 130 flygplan tillverkas, fördelade på 83 ensitsiga F-2A och 47 tvåsitsiga F-2B. F-2B har full stridsförmåga men lägre bränslelast, och kan användas både för typskolning och operativa uppdrag.[42] 18 flygplan skadades i samband med en tsunami i mars 2011.[43]


Användare[redigera | redigera wikitext]

Länder i vilka F-16 är i tjänst.

I juli 2010 meddelade Lockheed Martin att över 4450 F-16 sammanlagt har tillverkats, och att ytterligare 86 bekräftade beställningar gjorts.[44] Sammanlagt är planet i tjänst i 25 länder[19]. Följande tabell beskriver läget i november 2011:

Användare Varianter Antal (köpta/i tjänst)
 Bahrain F-16C/D Block 40 22
 Belgien F-16A/B Block 15 MLU 160/72
 Chile F-16A/B Block 20 MLU, F-16C/D Block 50 46
 Danmark F-16A/B Block 10/15 MLU 79/48 (plus 14 i reserv)
 Egypten F-16C/D Block 15/32/40/52 240
 Grekland F-16C/D Block 30/50/52 170
 Indonesien F-16A/B Block 15 OCU 12
 Israel F-16A/B Block 1/5/10, F-16C/D Block 30/40, F-16I Block 52 362
 Jordanien F-16A/B Block 15 ADF/20 MLU 64
 Marocko F-16C/D Block 52 24
 Nederländerna F-16A/B Block 15 MLU 213/108
 Norge F-16A/B Block 10/15 MLU 74/57
 Oman F-16C/D Block 50 12
 Pakistan F-16A/B Block 15 OCU, F-16C/D Block 52 80
 Polen F-16C/D Block 52 48
 Portugal F-16A/B Block 15 MLU 45
 Singapore F-16A/B Block 15 OCU, F-16C/D Block 52 70/63 ?
 Sydkorea F-16C/D Block 32/52 180
 Taiwan F-16A/B Block 20 150
 Thailand F-16A/B Block 10/15 OCU/20 MLU 61
 Turkiet F-16C/D Block 30/40/50 270
 Förenade Arabemiraten F-16E/F Block 60 80
 USA F-16A/B Block 15 OCU, F-16C/D Block 25/30/32/40/42/50/52 2 216/924[45]
 Venezuela F-16A/B Block 15 24/21

Där inte annat anges utgörs tabellens källor av F-16.net för antal och Hunter, Jamie (2010) för varianterna. Ifall endast en siffra anges vid "Antal" är detta antalet levererade plan. Om en siffra anges under punkten "I tjänst" räknas sålda plan och större nedskärningar inom respektive flygvapen bort, men inte nödvändigtvis flygplan förlorade i enstaka olyckor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Spick, Mike (2002) sid. 190
  2. ^ Donald, David (1998) Wings of Fame, vol. 12, sid. 39
  3. ^ Donald, David (2001), s. 131
  4. ^ Heathcott, John (1999), sid. 25
  5. ^ Donald, David (1997), Wings of Fame, vol. 9, sid. 123
  6. ^ Donald, David (1997), Wings of Fame, vol. 7, sid. 42
  7. ^ [a b c d] Spick, Mike (2002), sid. 191
  8. ^ [a b c] Spick, Mike (2002), sid. 192
  9. ^ Spick, Mike (2002), sid. 191–192
  10. ^ [a b c] Spick, Mike (2002), sid. 195
  11. ^ [a b] Winchester, Jim (2006), sid. 255
  12. ^ [a b c d] Spick, Mike (2002), sid. 196
  13. ^ [a b c d e] Björnelund, Owe (1999), sid. 212
  14. ^ Spick, Mike (2002), sid. 193
  15. ^ Spick, Mike (2002), sid. 197
  16. ^ Spick, Mike (2002), sid. 198
  17. ^ Hunter, Jamie (2010), sid. 8
  18. ^ Hunter, Jamie (2010), sid. 7–8
  19. ^ [a b c d e f] Hunter, Jamie (2010), sid. 9
  20. ^ Perttula, Pentti (2009), sid. 177
  21. ^ Perttula, Pentti (2009), sid. 183
  22. ^ Perttula, Pentti (2009), sid. 184
  23. ^ ”Cheil Ha'avir Israel Defense Force/Air Force - IDF/AF”. http://www.f-16.net/f-16_users_article7.html. Läst 22 juli 2011. 
  24. ^ Perttula, Pentti (2009), sid. 218–241
  25. ^ ”Danish F-16s running out of bombs over Libya”. http://www.f-16.net/news_article4364.html. Läst 22 juli 2011. 
  26. ^ ”RNoAF F-16s to exit Libya operations”. http://www.f-16.net/news_article4365.html. Läst 22 juli 2011. 
  27. ^ Winchester, Jim (2006), sid. 256
  28. ^ [a b] Eden, Paul (2002), sid. 919
  29. ^ [a b c d e] Eden, Paul (2002), sid. 920
  30. ^ [a b c d] Björnelund, Owe (1999), sid. 213
  31. ^ Donald, David (2001), sid. 100
  32. ^ Donald, David (1998), Wings of Fame, vol. 13, sid. 31
  33. ^ ”Israel Chooses Advanced Lockheed Martin F-16 For Its New Fighter Purchase”. http://www.lockheedmartin.com/news/press_releases/1999/IsraelChoosesAdvancedLockheedMartin.html. Läst 3 maj 2011. 
  34. ^ ”F-16IN Super Viper - The Ultimate Fourth Generation Fighter”. http://www.lockheedmartin.com/products/f16/f16in/index.html. Läst 3 maj 2011. 
  35. ^ Donald, David (2001), sid. 9
  36. ^ Golan, John (2006), sid. 21–22
  37. ^ Golan, John (2006), sid. 21
  38. ^ Golan, John (2006), sid. 20-25
  39. ^ Golan, John (2006), sid. 23-24
  40. ^ ”Jian-10 Multirole Fighter Aircraft”. http://www.sinodefence.com/airforce/fighter/j10.asp. Läst 12 maj 2011. 
  41. ^ [a b] Eden, Paul (2002), sid. 985-986
  42. ^ Thompson, Paul (2003), sid. 61
  43. ^ ”18 F-2 fighters damaged by Tsunami in Japan”. http://iafnews.nuvodev.com/posts/18-f-2-fighters-damaged-by-tsunami-in-japan/. Läst 3 maj 2011. 
  44. ^ ”Lockheed Martin F-16 Is Ready For The Future As The World’s Most Advanced 4th Generation Fighter”. http://www.lockheedmartin.com/news/press_releases/2010/100720ae_f16_variants-4th-gen-fighters.html. Läst 13 maj 2011. 
  45. ^ ”F-16 Fighting Falcon”. http://www.globalsecurity.org/military/systems/aircraft/f-16-specs.htm. Läst 6 november 2011. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Björnelund, Owe (1999). Hugo, Ulf. red. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten. M7745-759001 Libris 2844767. ISBN 91-973255-8-9 
  • Donald, David (1997) (på engelska). Wings of Fame, vol. 7. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694329. ISBN 1-874023-98-0 
  • Donald, David (1997) (på engelska). Wings of Fame, vol. 9. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694339. ISBN 1-86184-000-4 
  • Donald, David (1998) (på engelska). Wings of Fame, vol. 12. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694354. ISBN 1-86184-022-5 
  • Donald, David (1998) (på engelska). Wings of Fame, vol. 13. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694361. ISBN 1-86184-026-8 
  • Donald, David (2001) (på engelska). The Pocket Guide to Military Aircraft and the World's Airforces. London: Hamlyn. ISBN 0-600-60302-4 
  • Eden, Paul; Moeng, Soph (2002) (på engelska). The encyclopedia of world aircraft. Leicester: Silverdale Books. ISBN 1-85605-705-4 
  • Golan, John (2006). Cooper, Richard. red. ”Piercing the Dragon's Veil” (på engelska). Combat Aircraft Monthly (Hersham: Ian Allan Publishing) 7 (9). ISSN 2041-7470. OCLC 502462035. 
  • Heathcott, John (1999) (på engelska). Wings of Fame, vol. 17. London: Aerospace Publishing. Libris 8694404. ISBN 1-86184-042-X 
  • Hunter, Jamie (2010). ”Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon” (på engelska). Combat Aircraft Monthly (Hersham: Ian Allan Publishing). ISSN 2041-7470. OCLC 502462035. 
  • Perttula, Pentti (2009) (på finska). Jyrisevä taivas : Israelin ilmamahdin synty ja kehitys. Tammerfors: Apali. ISBN 978-952-5026-87-0 
  • Spick, Mike (2002) (på engelska). The great book of modern warplanes. London: Salamander. ISBN 1-84065-156-3 
  • Thompson, Paul (2003). English, Malcolm. red. ”The Japanese Art of Self-Defence” (på engelska). Air International (Stamford: Key Publishing) 65 (1). ISSN 0306-5634. OCLC 1794989. 
  • Winchester, Jim (2006) (på engelska). Jaktplan. Bath: Parragon. Libris 10331340. ISBN 1-4054-7847-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]