Pallas katt
| Pallaskatt Status i världen: Nära hotad[1] |
|
Otocolobus manul i Rotterdams zoo.
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Kattdjur Felidae |
| Släkte | Otocolobus Brandt, 1842 |
| Art | Pallaskatt O. manul |
| Vetenskapligt namn | |
| § Otocolobus manul | |
| Auktor | Pallas, 1776 |
| Utbredning | |
Utbredningsområde
|
|
| Synonymer | |
| Felis manul | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Pallaskatt (Otocolobus manul eller Felis manul) eller manul är ett litet kattdjur som förekommer i Centralasien. Katten har fått sitt namn efter den tyske naturforskaren Peter Simon Pallas och är den enda arten i sitt släkte, Otocolobus.
Innehåll |
Kännetecken [redigera]
Denna katt är ungefär lika stor som en tamkatt. Kroppslängden ligger på omkring 60 cm och svansen är cirka 25 cm lång. På grund av de korta extremiteterna och den långa pälsen uppfattas detta kattdjur som större än tamkatter. Pälsen är gulaktig och har mörka strimmor, som inte alltid är tydligt synliga. Färgskillnader finns även mellan de tre underarterna.
Utbredning [redigera]
Utbredningsområdet sträcker sig från Transkaukasus och norra Iran över Afghanistan, Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, norra Pakistan, den indiska provinsen Ladakh, Tibet och Xinjiang till södra Sibirien och Mongoliet. I nordöst förekommer katten fram till Bajkalsjön. Biotopen utgörs företrädesvis av bergsområden upp till 4800 meter över havet samt av klippiga stäpper.
Underarter [redigera]
- Otocolobus manul manul, Mongoliet, västra Kina
- Otocolobus manul ferruginea, Iran, Kazakstan, Kirgizistan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tajikistan, Afghanistan, Pakistan
- Otocolobus manul nigripecta, Kashmir, Nepal, Tibet
Levnadssätt [redigera]
Pallaskatt jagar huvudsakligen på natten och gömmer sig på dagen i grottor eller bergssprickor. På vintern nyttjar den gärna hålor grävda av murmeldjuret Marmota sibirica.[2]
Liksom andra (små)katter jagar denna katt smygande. Vanliga bytesdjur är möss, pipharar och fälthöns ur släktet Alectoris.
Bestånd [redigera]
IUCN uppskattar hela beståndet till mindre än 50 000 vuxna individer och listar arten som nära hotad. Det antas att populationen kommer att minska ytterligare.[1]
Källor [redigera]
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
