Sydossetien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Republiken Sydossetien
Nationalsång: ”"Sydossetiens hymn" [1]
Huvudstad
(och största stad)
Tschinvali
Officiellt språk ossetiska, ryska1
Statsskick republik
 -  President Leonid Tibilov
 -  Premiärminister Boris Tjotjijev
Självständighet från Georgien (de facto) 
 -  Deklarerad 28 november 1991 
 -  Erkänd av Ryssland 26 augusti 2008 
Area
 -  Totalt 3 900 km2 (okänt)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -  2000 års uppskattning 70 000 (okänt)
 -  Befolkningstäthet 18/km2 (okänt)
BNP (PPP)  års beräkning
 -  Totalt okänt (okänt)
 -  Per capita okänt 
Valuta rubel (RUB)
Tidszon UTC+3 (DST+4)
1. Ryska används omfattande av regeringen och andra institutioner.
Provisoriska administrationen för Sydossetien
Nationalsång: ”'”
Huvudstad Kurta
Officiellt språk ossetiska, georgiska
Statsskick provisorisk administrativ enhet1
 -  President Dmitrij Sanakojev[2]
 -  Premiärminister Dzjemal Karkusov
Självständighet etablerat april 2007, erkänt endast av Georgien 
BNP (PPP)  års beräkning
 -  Totalt okänt (okänt)
 -  Per capita okänt 
Valuta lari (GEL)
Tidszon UTC+3 (DST+4)
1. Administrationen sattes upp av den georgiska regeringen som en temporär åtgärd innan ett slutligt besked ges över Sydossetiens status. Enligt förslag från georgiska regeringen 26 juni 2007 ska Sydossetien få status som autonom republik inom Georgien.

Sydossetien (ossetiska: Хуссар Ирыстон, Chussar Iryston; georgiska: სამხრეთ ოსეთი, Samchret Oseti; ryska: Южная Осетия, Juzjnaja Osetija) är ett omstritt territorium i Kaukasus, erkänt som en del av Georgien av alla länder utom Ryssland, Nicaragua, Somalia, Venezuela och Nauru, som ser det som en självständig republik.

Territoriet var tidigare ett autonomt område i sovjetrepubliken Georgien. Nu är större delen av detta kontrollerat av den de facto självständiga Sydossetiska republiken. Andra mindre delar av Sydossetien kontrolleras av den georgiska regeringen, som där skapat en temporär administrativ enhet, Provisoriska administrativa enheten Sydossetien[3]) i april 2007, under ledning av etniska osseter (före detta medlemmar av separatistregeringen).[4]

Politisk status[redigera | redigera wikitext]

Sydossetien betraktas som en integrerad del av Georgien av det internationella samfundet, som till exempel Förenta nationerna, Europeiska unionen, OSSE, Europarådet och NATO. De flesta av världens länder erkänner Sydossetien som en del av Georgien. Sydossetien erkänns av de likaledes separatistiska territorierna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien.[5] Den 26 augusti 2008 erkände Ryssland Sydossetien.[6] [7]

Samtidigt organiserade Sydossetiens frälsningsunion sina egna val, i den mindre del av Sydossetien som kontrolleras av Georgien och främst bebos av etniska georgier. Dmitrij Sanakojev valdes där till ledare för den Provisoriska administrationen för Sydossetien.[8]

Georgien satte upp en statlig kommission 13 juli 2007 under ledning av premiärministern Zurab Noghaideli för att utveckla Sydossetiens autonoma status inom Georgien. Enligt de georgiska tjänstemännen ska denna status utvecklas inom ramen för "en allomfattande dialog" med alla krafter och rörelser inom det ossetiska samhället.[9]

Kosovo erkändes 2008 av många länder som en självständig stat. Det har Ryssland använt som prejudikat och erkänt Sydossetien som en självständig stat.

Internationella uttalanden[redigera | redigera wikitext]

Övriga länder har ej erkänt Sydossetiens självständighet. Sydossetiens parlament har röstat för Rysslands självständighetsförklaring.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Medeltid och tidig modern tid[redigera | redigera wikitext]

Osseterna är från början ättlingar till iransktalande stammar från Centralasien. De blev kristna under tidiga medeltid, under georgiskt inflytande. De tvingades bort från sitt medeltida hemland söder om floden Don, i dagens Ryssland, under mongolernas härjningar. De utvandrade mot och även över Kaukasus mot Georgien[20] där de bildade tre avskilda områden. Digor i väster kom under inflytande av det kabardiska folket, som introducerade islam. Tualläg i söder blev vad som nu är Sydossetien, en del av det historiska georgiska furstendömet Samachablo[21] där osseterna fann en tillflykt från de mongoliska invasionerna. Iron i norr blev vad som nu är Nordossetien, under ryskt styre från 1767. De flesta osseterna är nu kristna (ungefär 61%); det finns även en ansenlig muslimsk minoritet.

Sydossetien under Ryssland och Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Rudnev, Tschinvali, 1886

Det moderna Sydossetien år 1801, tillsammans med resten av Georgien, anslöt sig till det ryska tsardömet. Efter den ryska revolutionen blev Sydossetien en del av den mensjevikiska Georgiska demokratiska republiken, medan Nordossetien blev en del av Tereks Sovjetrepublik, som organiserats av röda kosacker. Området drabbades under den georgisk-ossetiska konflikten mellan 1918-1920 av mindre sammandrabbningar mellan georgiska regeringstrupper och osseter ledda av ossetiska och georgiska bolsjeviker 1920. Den georgiska sovjetregeringen som etablerades av den ryska 11:e Röda armén i mars 1921, skapade det sydossetiska autonoma distriktet, oblast, april 1922. Även om osseterna hade sitt eget språk (ossetiska), så var ryska och georgiska officiella språk.[22]

Under sovjettidens styre så hade Sydossetien ett visst mått av autonomi, inräknat rätten att tala och undervisa i skolorna på det ossetiska språket.[22]

Ett exempel på georgiskt alfabet använt för ossetiska i den sydossetiska autonomin mellan 1938-1954. Vid samma tid användes det kyrilliska alfabetet för samma språk i Nordossetien. Det georgiska alfabetet ersattes med det kyrilliska 1954. (På bilden en sida från "Ossetisk folklore" 1940, förord (sidan 5).

Georgisk-ossetiska konflikten[redigera | redigera wikitext]

Spänningarna i området började öka när nationalismen ökade hos både georgierna och osseterna 1989. Fram till dess levde de två folkgrupperna i fred med varandra utom under händelserna 1920. Båda nationaliteterna har haft en hög andel av integration och med många blandäktenskap.

Under samma år krävde den inflytelserika sydossetiska folkfronten (Ademon Nychas) förening med Nordossetien som ett steg för att säkra osseternas autonomi. Den 10 november 1989 godkände Sydossetiens högsta sovjet ett beslut att förena Sydossetien med den nordossetiska ASSR, en del av Ryssland. Dagen efteråt upplöste det georgiska parlamentet detta beslut och avskaffade Sydossetiens autonomi. Dessutom godkände det georgiska parlamentet censur och stängning av nyhetstidningar och förbud mot demonstrationer.

Efter Georgiens självständighet 1991 under nationalistledaren Zviad Gamsachurdia, deklarerade den georgiska regeringen att det georgiska språket skulle bli det enda administrativa språket i hela landet. Genom hela sovjeteran var georgiskan, tillsammans med ryskan, de statliga och administrativa språken, eftersom det var stipulerat så i båda konstitutionerna från 1936 och 1979 för det Georgiska SSR. Detta orsakade stora bekymmer i Sydossetien, vars ledare krävde att ossetiska skulle vara deras officiella språk. Den ossetiska minoriteten fortsatte att sträva efter större autonomi, men konfronterades med ökande nationalistiska stämningar hos den georgiska majoriteten. En våldsam konflikt bröt ut mot slutet av 1991 där många sydossetiska byar anfölls och brändes ner liksom georgiska hus och skolor i Tschinvali, Sydossetiens huvudstad. Det resulterade i cirka 1 000 döda och ungefär 100 000 etniska osseter drevs på flykt från Sydossetien och resten av Georgien, De flesta flydde över gränsen till Nordossetien. Ytterligare 23 000 etniska georgier flydde från Sydossetien till Georgien.[23] Många sydosseter blev förflyttade till obebodda platser i Nordossetien från vilka ingusjer hade fördrivits av Stalin 1944, vilket ledde till konflikter mellan osseter och ingusjer över rätten till bosättning i det före detta ingusjiska territoriet. Enligt vissa beräkningar bor det 45 000 etniska osseter och 17 500 etniska georgier i Sydossetien 2007.[24]

Monument i Tschinvali över offren i den georgisk-ossetiska konflikten

Georgien tvingades att godta ett eldupphör 1992 för att undvika en större konflikt med Ryssland. Den georgiska regeringen och sydossetiska separatister uppnådde en överenskommelse för att undvika våld mot varandra, och Georgien skulle avstå från att införa sanktioner mot Sydossetien. En fredsbevarande styrka av osseter, georgier och ryssar placerades ut. Den 6 november 1992 började Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) att övervaka fredsbevarandeoperationerna. Från dess fram till mitten av 2004 var Sydossetien för det mesta fredligt, men i juni 2004 började spänningarna öka eftersom de georgiska myndigheterna ökade sina ansträngningar i kampen mot smuggling inom området.[25] Gisslantagningar, skottlossningar och enstaka bombdåd dödade och skadade dussintals människor. Ett eldupphör nåddes 13 augusti trots att det bröts upprepade gånger. Från 2004 var situationen i flera år spänd men för det mesta fredlig, även om Moskva och Tschinvali betraktade den georgiska militära upprustningen med oro. Den georgiska regeringen protesterade mot den ständiga ryska ekonomiska och politiska närvaron i området, såväl som den okontrollerade militären på den sydossetiska sidan. Den betraktade också de fredsbevarande styrkan som icke neutral och kräver att den ska bytas ut.[26] Denna kritik fick stöd av till exempel Richard Lugar[27] Trots detta avslog Javier Solana, Europeiska unionens högste representant för utrikes och säkerhetspolitik, möjligheten att ersätta de ryska fredsbevararna med en EU-styrka den 5 oktober 2006.[28] EU:s utsände för södra Kaukasus Peter Semneby bekräftade senare att "Rysslands handlingar i det georgisk-ryska spionbråken 2006 har skadat dess trovärdighet som neutral fredsbevarare i EU:s närområde vid Svarta havet."[29]

Upptrappning sommaren 2008[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kriget i Sydossetien
En georgisk prickskytt siktar på ossetiska rebeller.
En förstörd byggnad i Tschinvali efter kriget

Under sommaren 2008 trappades striderna upp. Spänningarna i området hade under flera månader ökat, bland annat på grund av Georgiens närmande till Nato och omvärldens reaktioner på Kosovos självständighetsförklaring som av flera omstridda territorier tolkats som ett prejudikat.

Konflikten trappades upp under början av augusti och både den georgiska och den sydossetiska sidan beskyllde den andra sidan för att vara den drivande i konflikten.[30] Detta förklarades delvis med att större makter som Ryssland, EU och USA är engagerade i konflikten och att det var viktigt att få stöd för den egna bilden av hur konflikten har uppstått, enligt Sveriges ambassadråd i Georgien.[30] Flera personer dödades från båda sidor i konflikten, såväl militära som civila och den 7 augusti höll FN:s säkerhetsråd ett möte om situationen, på Rysslands begäran.[31] Samtidigt kom sidorna i konflikten överens om vapenvila, vilken dock bröts efter bara några timmar. Georgiska stridsflygplan gick under morgonen den 8 augusti till angrepp mot huvudstaden Tschinvali.[32] Den abchaziska armén och frivilliga från utbrytarrepubliken Abchazien och Ryssland uppgavs under samma morgon vara på väg till Sydossetien för att strida på separatisternas sida mot de georgiska soldaterna.[32] Under dagen den 8 augusti bekräftade Vladimir Putin att soldater inom de ryska fredsbevarande trupperna i området dödats och uttalanden kom från Ryssland om att Ryssland ej skulle acceptera att ryska medborgare skadas.[33] I Sydossetien har många invånare ryskt medborgarskap. Den georgiska sidan hävdade att ryska stridsflygplan redan under morgonen den 8 augusti bombat mål i Georgien, men detta bekräftas ej av den ryska sidan.[34] Trots att FN:s säkerhetsråd inte kunde enas om ett uttalande under förmiddagen den 8 augusti kom många uppmaningar till lugn från världens ledare. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, bjöd in parterna i stridigheterna till fredssamtal i Helsingfors snarast.[35]

Efter kriget saknar den georgiska regeringen helt kontroll över territoriet. Den 22 augusti bad den sydossetiska regeringen Ryssland att officiellt erkänna områdets självständighet, något som Ryssland också gjorde den 26 augusti.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Republiken Sydossetien består av ett lapptäcke med georgiskbebodda och ossetiskbebodda städer och byar runt den huvudsakligen ossetiska staden Tschinvali. Huvudstaden och det mesta av de andra ossetiskbebodda samhällena styrs av separatistregeringen i Tschinvali, medan de georgiskbebodda byarna styrs av den georgiska regeringen. Denna närhet och blandning mellan de två etniska grupperna har gjort konfliktsituationen i Sydossetien särskilt farlig eftersom varje försök att skapa ett etniskt rent område skulle kräva en storskalig folkomflyttning.

Den politiska frågan väntar fortfarande på sin lösning och de sydossetiska separatistmyndigheterna styr området helt oberoende av Tbilisi. Även om samtal har förts mellan de båda sidorna så har lite framsteg gjorts under Eduard Sjevardnadzes regering (1993–2003). Hans efterträdare Micheil Saakasjvili (vald 2004) gjorde frågan om att stärka den georgiska regeringens auktoritet till en politisk prioritet. Efter att framgångsrikt ha hävt den sydvästliga provinsen Adzjariens de facto självständighet i maj 2004, har han pläderat för att sträva efter en liknande lösning i Sydossetien. Efter striderna 2004 har den georgiska regeringen ökat sina ansträngningar för uppmärksamma det här problemet internationellt. Den 25 januari 2005 presenterade President Saakasjvili en georgisk idé för att lösa den sydossetiska konflikten vid Europarådets parlamentariska församlings (PACE) möte i Strasbourg. Den amerikanska regeringen och OSSE uttryckte sent i oktober sitt stöd till den georgiska handlingsplanen presenterat av Premiärministern Zurab Noghaideli vid OSSE:s Permanenta Råd i Wien den 27 oktober 2005. Den 6 december antogs en resolution av OSSE:s Ministerråd i Ljubljana som stödjer den georgiska fredsplanen,[36] vilken förkastades omgående av de sydossetiska de facto myndigheterna.

Provisoriska administrationen i Sydossetien[redigera | redigera wikitext]

Sydossetiens frälsningsunion grundades i oktober 2006 av etniska osseter som var uttalade kritiker och utgör en allvarlig opposition till separatisterna under Eduard Kokojty.

Gruppen, som leds av den forne försvarsministern och senare premiärministern i separatistregeringen, Dmitrij Sanakojev organiserade det så kallade alternativa presidentvalet 12 november 2006 – parallellt med de val som hölls av separatistmyndigheterna i Tschinvali.[8] Ett högt valdeltagande rapporterades av den alternativa valkommissionen, som uppskattade att över 42 000 väljare från både ossetiska (Dzjava-distriktet och Tschinvali) och georgiska (Eredvi, Tamarasjeni, m.fl.) samhällen i Sydossetien, och Sanakojev rapporterades ha fått 96 procent av rösterna. En annan folkomröstning organiserades kort efter att frågan om att påbörja förhandlingar med Georgien om ett federalt arrangemang för Sydossetien erhöll stöd av 94 procent. Dessutom nekade Sydossetiens frälsningsunion en begäran från en georgisk organisation, “Multinationellt Georgien”, om att övervaka valet och de utlämnade resultaten antas vara mycket sannolikt friserade.[25]

“Jag, Republiken Sydossetiens president, deklarerar inför Gud och nationen att jag kommer att skydda det sydossetiska folkets intressen... Jag kommer att ta hand om säkerheten, välståndet och återfödelsen av Sydossetien och dess folk”, sade Dimitrij Sanakojev i sin presidented, vilken han gav på de ossetiska och georgiska språken under installationsceremonin som hölls 1 december 2006.[37]

Snart efteråt bildade Sanakojev sin regering, där Uruzmag Karkusov utsågs till premiärminister, Dzjemal Karkusov (f.d. inrikesminister i separatistregeringen) som inrikesminister och Maia Tjigoeva-Tsabosjvili (chef för den Tbilisi-baserade organisationen Iber-Ironi, den georgisk-ossetiska unionen) som utrikesminister.[38]

“Detta är en historisk dag. För ett år sen kunde man knappast föreställa sig att sydossetiska flaggor kunde dyka upp i denna georgiskbebodda by” sade Vladimir Sanakojev, en av Sydossetiens frälsningsunions grundare.[39]

Där fanns ett stort antal sydossetiska flaggor som också används av de sydossetiska separatistmyndigheterna, fladdrande sida vid sida med georgiska flaggor i Kurta, nära Tschinvali. Sydossetiska flaggor visas normalt i Tschinvali inom de separatistkontrollerade områdena i utbrytarregionen tillsammans med den ryska flaggan.

Trots Georgiens icke-våldsinriktade och utvecklingsorienterade steg så anser både den georgiska centralregeringen och Sanakojevs administration alla förhandlingar med Kokojtys regering som meningslösa på grund av dess beroende av Moskva. Å andra sidan betraktar ledningen i Tschinvali och en majoritet av sydosseterna i de områden som de kontrollerar Sanakojev som en "förrädare" och antar att Georgien vill tvinga fram en lösning på sina egna villkor visande "ringa respekt för deras aspirationer och fruktan".[25]

Till en början var Sanakojevs enhet känt som "Sydossetiens alternativa regering", men under 2007 beslutade Georgiens centralregering att ge det officiell status och bildandet av den "provisoriska administrationen i Sydossetien" utropades den 13 april.[40] Dmitrij Sanakojev utsågs till chef för den provisoriska administrationen i Sydossetien 10 maj 2007.[2]

För första gången sen Sovjetunionens fall höll den före detta ossetiska separatistledaren ett tal inför det georgiska parlamentet 11 maj 2007.

Angående den nuvarande situationen nämnde Sanakojev att separatisterna i Tschinvali tar instruktioner “utländska rådgivare” som försöker hindra förtroende-uppbyggnad och provocera fram fientligheter mellan de två folkgrupperna.

I augusti 2007 startades 'Kokojty Fandarast', en politisk kampanj, av den sydossetiska frälsningsunionen och Vladimir Sanakojev, med ett klart mål "att göra sig av med Eduard Kokojty."

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Detaljkarta över Sydossetien

Sydossetien täcker ett område på omkring 3 900 km² på sydsidan av Stora Kaukasus, separerad av bergen från det mer tätbebodda Nordossetien (del av Ryssland) och löper söderut till Mtkvarifloden i Georgien. Området är mycket bergigt, och större delen av regionen ligger över 1 000 meter över havet.

Området har en yta på runt 3 900 km² och omkring 70 000 invånare, blandat georgier och osseter (byarna är omväxlande georgiska eller ossetiska, utan klara gränser). Den största staden, den separatistiska republiken landets huvudstad, är Tschinvali.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Före den georgisk-ossetiska konflikten var ungefär två tredjedelar av Sydossetiens befolkning osseter och 25-30 procent georgier. Den nuvarande befolkningssammansättningen är okänd.

folkräkningen 1926 folkräkningen 1939 folkräkningen 1959 folkräkningen 1970 folkräkningen 1979 folkräkningen 1989
Osseter 60 351 (69,1 %) 72 266 (68,1 %) 63 698 (65,8 %) 66 073 (66,5 %) 65 077 (66,4 %) 65 200 (66,2 %)
Georgier 23 538 (26,9 %) 27 525 (25,9 %) 26 584 (27,5 %) 28 125 (28,3 %) 28 187 (28,8 %) 28 700 (29,0 %)
Ryssar 157 (0,2%) 2 111 (2,0 %) 2 380 (2,5 %) 1 574 (1,6 %) 2 046 (2,1 %)
Armenier 1 374 (1,6 %) 1 537 (1,4 %) 1 555 (1,6 %) 1 254 (1,3 %) 953 (1,0 %)
Judar 1 739 (2,0 %) 1 979 (1,9 %) 1 723 (1,8 %) 1 485 (1,5 %) 654 (0,7 %)
Övriga 216 (0,2 %) 700 (0,7 %) 867 (0,9 %) 910 (0,9 %) 1 071 (1,1 %) 5 100 (4,8 %)
Totalt 87 375 106 118 96 807 99 421 97 988 99 000

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Ett monument föreställande den ryske poeten Alexander Pusjkin i Tschinvali.

Efter kriget mot Georgien under 1990-talet har Sydossetien kämpat med sin ekonomi. Dess ekonomi baseras huvudsakligen på jordbruk även om mindre än 10 procent av Sydossetiens landareal är uppodlat med säd, frukt och viner som de största produkterna. Skogsbruk och boskapsuppfödning utövas också. Ett antal industrier existerar, särskilt runt huvudstaden Tschinvali. Arbetstillfällen och varor utifrån är sällsynta. Utöver detta har Georgien stängt av alla el-leveranser till området, vilket har tvingat den sydossetiska regeringen att leda en elektrisk kabel till Nordossetien. Folkmajoriteten överlever på självförsörjande jordbruk. Den enda viktiga ekonomiska tillgången som Sydossetien har, är kontrollen över Roki-tunneln som förbinder Ryssland och Georgien, från vilken den sydossetiska regeringen verkar erhålla så mycket som en tredjedel av sin budget genom att ta ut transporttullar på godstrafiken. Separatisternas tjänstemän har bekräftat att Tschinvali mottagit mer än 60 procent av dess budgetinkomster 2006 direkt från den ryska regeringen.[41] Mot slutet av 2006 avslöjades en stor internationell förfalskningsverksamhet härrörande från Sydossetien av USA:s Secret Service och den georgiska polisen.[42][43]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Delar av denna artikel är en förenklad översättning av den engelska artikeln om Sydossetien. Även källhänvisningar och länkar som rör dessa delar är hämtade från en version av den motsvarande artikeln på engelska Wikipedia.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.nationalanthems.info/oss.htm
  2. ^ [a b] http://www.civil.ge/eng/article.php?id=15089
  3. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=15080
  4. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14865
  5. ^ South Ossetia opens embassy in Abkhazia The Tiraspol Times
  6. ^ "Ryssland erkänner utbrytare", Dagens Nyheter (TT) 26 augusti 2008
  7. ^ Stojanovic, Srdjan (2003-09-23). ”OCHA Situation Report”. Center for International Disaster Information. http://iys.cidi.org/humanitarian/hsr/03b/ixl95.html. Läst 28 februari 2008. 
  8. ^ [a b] http://www.caucaz.com/home_eng/breve_contenu.php?id=279
  9. ^ Commission to Work on S.Ossetia Status. Civil Georgia 13 juli 2007.
  10. ^ http://www.iht.com/articles/2008/08/27/europe/27russia.php
  11. ^ http://nyhetskanalen.se/1.651889/2008/10/01/somalia_erkanner_utbrytarrepubliker
  12. ^ http://www.iht.com/articles/2008/09/04/america/georgia.php
  13. ^ http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3090227
  14. ^ http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/australiaandthepacific/nauru/6813915/Nauru-recognises-South-Ossetia-and-Abkhazia.html
  15. ^ [a b] http://www.arka.am/eng/politics/2008/09/03/10964.html
  16. ^ http://www.rbcnews.com/free/20080828160920.shtml
  17. ^ http://www.regnum.ru/news/fd-abroad/abxazia/1042643.html
  18. ^ http://www.moscowtimes.ru/article/1010/42/370554.htm
  19. ^ http://en.rian.ru/world/20080828/116357547.html
  20. ^ David Marshall Lang, The Georgians, New York, p. 239
  21. ^ Roger Rosen, History of Caucasus Nations, London, 2006
  22. ^ [a b] D.M. Lang, History of Modern Georgia, 1963
  23. ^ Human Rights Watch/Helsinki, RUSSIA. THE INGUSH-OSSETIAN CONFLICT IN THE PRIGORODNYI REGION, May 1996.
  24. ^ The Permanent Committee on Geographical Names for British Official Use. Georgia: a toponymic note concerning South Ossetia
  25. ^ [a b c] Georgia’s South Ossetia Conflict: Make Haste Slowly, Europe Report N°183, 7 June 2007 (free registration needed to view full report)
  26. ^ Resolution on Peacekeepers Leaves Room for More Diplomacy. Civil Georgia. 2006-02-16.
  27. ^ U.S. Senator Urges Russian Peacekeepers’ Withdrawal From Georgian Breakaway Republics. (MosNews).
  28. ^ Solana fears Kosovo 'precedent' for Abkhazia, South Ossetia. (International Relations and Security Network).
  29. ^ Russia 'not neutral' in Black Sea conflict, EU says, EUobserver, 10 oktober 2006.
  30. ^ [a b] Fruktan för ett fullskaligt krig. Sveriges radio. 8 augusti 2008. Läst 8 augusti 2008.
  31. ^ Striderna trappas upp i Georgien. svt.se. 8 augusti 2008. Läst 8 augusti 2008.
  32. ^ [a b] Upptrappning i krig mot Georgien. svt.se. 8 augusti 2008. Läst 8 augusti 2008.
  33. ^ Striderna fortsätter i Sydossetien. Sveriges radio. 8 augusti 2008. Läst 8 augusti 2008.
  34. ^ Uppgifter om hårda strider i Sydossetien. Sveriges radio. 8 augusti 2008. Läst 8 augusti 2008.
  35. ^ Omvärlden manar till lugn. svt.se. 8 augusti 2008. Läst 8 augusti 2008.
  36. ^ OSCE, 13th Meeting of the Ministerial Council (5 and 6 December 2005). Statement on Georgia (MC.DOC/4/05)
  37. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14224
  38. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14223
  39. ^ http://www.civil.ge/eng/detail.php?id=14224
  40. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14944
  41. ^ Money the Big Attraction in S. Ossetia. The Moscow Times. 26 juli 2007.
  42. ^ Probe Traces Global Reach of Counterfeiting Ring. Washington Post. 26 november 2006.
  43. ^ Detention near Tskhinvali. Ministry of Defense of Georgia. 5 december 2006.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]