Sydossetien

Wikipedia

Republiken Sydossetien

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk:
Nationalsång: "Sydossetiens hymn" [1]
Huvudstad	Tschinvali 42° 14' N, 43° 58' E
Största stad	Tschinvali
Officiellt språk	ossetiska, ryska 1
Statsskick President Premiärminister	republik Eduard Kokojty Jurij Morozov
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Georgien (de facto) 28 november 1991
Yta  • Totalt  • Vatten	3 900 km² (okänt) försumbart
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	70 000 (okänt) 18 inv/km² (okänt)
BNP (PPP)  • Totalt [[]]  • Per capita	okänt (okänt) okänt
Valuta	rubel (RUB)
Tidszon	UTC+3 (DST+4)
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Chalatsa 3 941 m ö.h. km² km
Nationaldag	12 december [2]
Landskod
Landsnummer	+
1. Ryska används omfattande av regeringen och andra institutioner.

Provisoriska administrationen för Sydossetien

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk:
Nationalsång: '
Huvudstad	Kurta
Största stad
Officiellt språk	ossetiska, georgiska
Statsskick President Premiärminister	provisorisk administrativ enhet1 Dmitrij Sanakojev [3] Dzjemal Karkusov
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	etablerat april 2007, erkänt endast av Georgien
Yta  • Totalt  • Vatten	km² (okänt)
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	(okänt) inv/km² (okänt)
BNP (PPP)  • Totalt [[]]  • Per capita	okänt (okänt) okänt
Valuta	lari (GEL)
Tidszon	UTC+3 (DST+4)
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	m ö.h. km² km
Nationaldag
Landskod
Landsnummer	+
1. Administrationen sattes upp av den georgiska regeringen som en temporär åtgärd innan ett slutligt besked ges över Sydossetiens status. Enligt förslag från georgiska regeringen 26 juni 2007 ska Sydossetien få status som autonom republik inom Georgien.

Sydossetien (ossetiska: Хуссар Ирыстон, Chussar Iryston; georgiska: სამხრეთ ოსეთი, Samchret Oseti; ryska: Южная Осетия, Juzjnaja Osetija) var ett autonomt område i Georgien under Sovjet-tiden. Nu är större delen av detta kontrollerat av den de facto självständiga Sydossetiska republiken vilken inte är erkänd av något annat land eller av internationella organisationer som (FN, OSSE, EU, m.m.). Andra mindre delar av Sydossetien kontrolleras av den georgiska regeringen. Georgien erkänner inte Sydossetien som en egen eller självständig del. Däremot skapade den georgiska regeringen en temporär administrativ enhet (Provisoriska administrativa enheten Sydossetien^[4]) i april 2007, under ledning av etniska osseter (före detta medlemmar från separatistregeringen) vilket möjliggör för Tbilisi att administrera området genom lokala ledare, förhandla med sydossetiska myndigheter angående dess slutliga status och lösa konflikten.^[5]

[redigera] Politisk status

Förenta nationerna, Europeiska unionen, OSSE, Europarådet, NATO och de flesta av världens länder erkänner Sydossetien som en integrerad del av Georgien. Däremot har den de facto självständiga republiken under separatisterna hållit en andra folkomröstning^[6] den 12 november 2006, efter att dess första folkomröstning 1992 inte erkändes av det internationella samfundet som giltigt.^[7]. Som väntat blev folkomröstningens resultat att en stor majoritet röstade för självständighet från Georgien. Det var däremot inte internationellt erkänt av FN, EU, OSSE, NATO och Ryssland på grund av bristen på deltagande hos de etniska georgierna och legaliteten för en sådan folkomröstning utan godkännande från centralregeringen i Tbilisi.^[8] Samtidigt med den av separatisterna genomförda folkomröstningen och valet, organiserade den ossetiska oppositionsrörelsen (Sydossetiens frälsningsunion) mot Kokojty, sina egna val där både georgier och vissa ossetiska invånare i området röstade till förmån för Dmitrij Sanakojev som den alternative sydossetiske presidenten.^[9] Det alternativa valet av Sanakojev erhöll fullt stöd från den etniska georgiska befolkningen. Dmitrij Sanakojev blev ledaren för den sydossetiska provisoriska administrationen 2007.

Georgien satte upp en statlig kommission 13 juli 2007 under ledning av premiärministern Zurab Noghaideli för att utveckla Sydossetiens autonoma status inom Georgien. Enligt de georgiska tjänstemännen ska denna status utvecklas inom ramen för "en allomfattande dialog" med alla krafter och rörelser inom det ossetiska samhället.^[10]

Givet att den serbiska provinsen Kosovo erhåller internationellt erkännande som en självständig stat, skapas ett nytt folkrättsligt prejudikat, enligt vilket även andra europeiska utbrytarstater, exempelvis georgiska Abchazien och Sydossetien, kommer att kunna hävda sin rätt till nationell självständighet.

[redigera] Historia

[redigera] Medeltid och tidig modern tid

Osseterna är från början ättlingar till iransktalande stammar från Centralasien. De blev kristna under tidiga medeltid, under georgiskt inflytande. De tvingades bort från sitt medeltida hemland söder om floden Don, i dagens Ryssland, under mongolernas härjningar. De utvandrade mot och även över Kaukasus mot Georgien^[11] där de bildade tre avskilda områden. Digor i väster kom under inflytande det kabardiska folket, som introducerade islam. Tualläg i söder blev vad som nu är Sydossetien, en del av det historiska georgiska furstendömet Samachablo^[12] där osseterna fann en tillflykt från de mongoliska invasionerna. Iron i norr blev vad som nu är Nordossetien, under Ryskt styre från 1767. De flesta osseterna är nu kristna (ungefär 61%); det finns även en ansenlig muslimsk minoritet.

[redigera] Sydossetien under Ryssland och Sovjetunionen

Rudnev, Tschinvali, 1886

Det moderna Sydossetien annekterades av Ryssland år 1801 tillsammans med resten av Georgien, och anslöts till det ryska tsardömet. Efter den ryska revolutionen blev Sydossetien en del av den mensjevikiska Georgiska demokratiska republiken, medan Nordossetien blev en del av Tereks Sovjetrepublik, som organiserats av röda kosacker. Området drabbades under den georgisk-ossetiska konflikten mellan 1918-1920 av mindre sammandrabbningar mellan de georgiska regeringstrupper och osseter ledda av ossetiska och georgiska bolsjeviker 1920. Den georgiska sovjetregeringen som etablerades av den ryska 11:e Röda armén i mars 1921, skapade det Sydossetiska autonoma distriktet (oblast) april 1922. Även om osseterna hade sitt eget språk (ossetiska), så var ryska and georgiska administrativa/statliga språk.^[13] Ryska är för närvarande i praktiken det främsta administrativa språket som används av separatistregereringen i Tschinvali (hette Staliniri mellan 1934-1961). Under sovjettidens styre från den georgiska regeringen så hade Sydossetien ett visst mått av autonomi, inräknat rätten att tala och utbilda i skolorna på det (ossetiska) språket.^[14]

Ett exempel på georgiskt alfabet använt för ossetiska i den sydossetiska autonomin mellan 1938-1954. Vid samma tid användes det kyrilliska alfabetet för samma språk i Nordossetien. Det georgiska alfabetet ersattes med det kyrilliska 1954. (På bilden en sida från "Ossetisk folklore" 1940, förord (sidan 5).

[redigera] Georgisk-ossetiska konflikten

Detaljkarta över Sydossetien

Spänningarna i området började öka när nationalismen ökade hos både georgierna och osseterna 1989. Fram tills dess levde de två folkgrupperna i fred med varandra utom under händelserna 1920. Båda nationaliteterna har haft en hög andel av integration och med många blandäktenskap.

Under samma år krävde den inflytelserika sydossetiska folkfronten (Ademon Nychas) förening med Nordossetien som ett steg för att säkra osseternas autonomi. Den 10 november 1989 godkände Sydossetiens högsta sovjet ett beslut att förena Sydossetien med den nordossetiska ASSR, en del av Ryssland. Dagen efteråt upplöste det georgiska parlamentet detta beslut och avskaffade Sydossetiens autonomi. Dessutom godkände det georgiska parlamentet censur och stängning av nyhetstidningar och förbud mot demonstrationer.

Efter Georgiens självständighet 1991 under nationalistledaren Zviad Gamsachurdia, deklarerade den georgiska regeringen att det georgiska språket skulle bli det enda administrativa språket i hela landet. Genom hela sovjeteran var georgiskan, tillsammans med ryskan, de statliga och administrativa språken, eftersom det var stipulerat så i båda konstitutionerna från 1936 och 1979 för det Georgiska SSR. Detta orsakade stora bekymmer i Sydossetien, vars ledare krävde att ossetiska skulle vara deras officiella språk. Den ossetiska minoriteten fortsatte att sträva efter större autonomi, men konfronterades med ökande nationalistiska stämningar hos den georgiska majoriteten. En våldsam konflikt bröt ut mot slutet av 1991 där många sydossetiska byar anfölls och brändes ner liksom georgiska hus och skolor i Tschinvali, Sydossetiens huvudtsad. Det resulterade i cirka 1 000 döda och ungefär 100 000 etniska osseter drevs på flykt från Sydossetien och resten av Georgien, De flesta flydde över gränsen till Nordossetien. Ytterligare 23 000 etniska georgier flydde från Sydossetien till Georgien.^[15] Många sydosseter blev förflyttade till obebodda platser i Nordossetien från vilka ingusjer hade fördrivits av Stalin 1944, vilket ledde till konflikter mellan osseter och ingusjer över rätten till bosättning i det före detta ingusjiska territoriet. Enligt vissa beräkningar bor det 45,000 etniska osseter och 17,500 etniska georgier i Sydossetien 2007.^[16]

Monument i Tschinvali över offren i den georgisk-ossetiska konflikten

Georgien tvingades att godta ett eldupphör 1992 för att undvika en större konflikt med Ryssland. Den georgiska regeringen och sydossetiska separatister uppnådde en överrenskommelse för att undvika våld mot varandra, och Georgien skulle avstå från att införa sanktioner mot Sydossetien. En fredsbevarande styrka av osseter, georgier och ryssar placerades ut. Den 6 november 1992, [OSSE|Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa]] (OSSE) satte upp ett uppdrag i Georgien för att övervaka fredsbevarandeoperationerna. Från dess fram till mitten av 2004 var Sydossetien för det mesta fredligt, men i juni 2004 började spänningarna öka eftersom de georgiska myndigheterna ökade sina ansträngningar i kampen mot smuggling inom området.^[17] Gisslantagningar, skottlossningar och enstaka bombdåd dödade och skadade dussintals människor. Ett eldupphör nåddes 13 augusti trots att det bröts upprepade gånger. För närvarande är situationen spänd men för det mesta fredlig, även om Moskva och Tschinvali betraktar den nuvarande georgiska militära upprustningen med oro. Den georgiska regeringen protesterar mot den ständiga ryska ekonomiska och politiska närvaron i området, såväl som den okontrollerade militären på den sydossetiska sidan. Den betraktar också de fredsbevarande styrkan som icke neutral och kräver att den ska bytas ut.^[18] Denna kritik har stöd av till exempel Richard Lugar^[19]. Trots detta den 5 oktober 2006, avslog Javier Solana, the Europeiska Unionens högste representant för utrikes och säkerhetspolitik, möjligheten att ersätta de ryska fredsbevararna med en EU-styrka.^[20] EU:s utsände för södra Kaukasus Peter Semneby bekräftade senare att "Rysslands handlingar i det georgisk-ryska spionbråken 2006 har skadat dess trovärdighet som neutral fredsbevarare i EU:s närområde vid Svarta Havet."^[21]

[redigera] Politik

Republiken Sydossetien består av ett lapptäcke med georgiskbebodda och ossetiskbebodda städer och byar runt den huvudsakligen ossetiska staden Tschinvali. Huvudstaden och det mesta av de andra ossetiskbebodda samhällena styrs av separatistregeringen i Tschinvali, medan de georgiskbebodda byarna styrs av den georgiska regeringen. Denna närhet och blandning mellan de två etniska grupperna har gjort konfliksituationen i Sydossetien särskilt farlig eftersom varje försök att skapa en ett etniskt rent område skulle kräva en storskalig folkomflyttning.

Den politiska frågan väntar fortfarande på sin lösning och de sydossetiska separatistmyndigheterna styr området helt oberoende av Tbilisi. Även om samtal har förts mellan de båda sidorna så har lite framsteg gjorts under Eduard Sjevardnadzes regering (1993–2003). Hans efterträdare Micheil Saakasjvili (vald 2004) gjorde frågan om att stärka den georgiska regeringens auktoritet till en politisk prioritet. Efter att framgångsrikt ha hävt den sydvästliga provinsen Adzjariens de facto självständighet i maj 2004, har han pläderat för att sträva efter en liknande lösning i Sydossetien. Efter striderna 2004 har den georgiska regeringen ökat sina ansträngningar för uppmärksamma det här problemet internationellt. Den 25 januari 2005 presenterade President Saakasjvili en georgisk idé för att lösa den sydossetiska konflikten vid Europarådets parlamentariska församlings (PACE) möte i Strasbourg. Den amerikanska regeringen och OSSE uttryckte sent i oktober sitt stöd till den georgiska handlingsplanen presenterat av Premiärministern Zurab Noghaideli vid OSSE:s Permanenta Råd i Wien den 27 oktober 2005. Den 6 december antogs en resolution av OSSE:s Ministerråd i Ljubljana som stödjer den georgiska fredsplanen^[22], vilken förkastades omgående av de sydossetiska de facto myndigheterna.

[redigera] De facto-myndigheterna i Tschinvali

Eduard Kokojty, Republiken Sydossetiens president, bränner narkotika vid en antidrogkampanj i Tschinvali.

Området besöktes 26 augusti 2006 av en högt rankad delegation av senatorer från USA, lett av Arizonas senator John McCain. Gruppen besökte Tschinvali och träffade den de facto presidenten Eduard Kokojty. Senator McCain berättade om sitt besök i Tschinvali, där han fann det "inte särskilt givande". Senator McCain iakttog ett enormt plakat som visade den ryske presidenten, Vladimir Putin, på vilken det stod 'Vladimir Putin Vår President'.^[23]

Den 11 september 2006, utannonserade den sydossetiska informations- och presskommittén att republiken skulle hålla en folkomröstning^[24] (den första folkomröstningen var inte erkänd internationellt som giltig 1992^[25]) on 12 november 2006. Väljarna fick besluta mellan antingen att behålla eller inte behålla Sydossetiens status som en de facto självständig stat. Georgien förkastade detta som en "politisk absurditet". Den 13 september 2006, kommenterade Europarådets generalsecreterare Terry Davis om problemet, där han uttalade att det skulle vara osannolikt att någon accepterade resultatet av denna folkomröstning och istället uppmanade den sydossetiska regeringen att börja förhandla med Georgien.^[26] EUs Specialsändebud för södra Kaukasus, Peter Semneby sade under ett besök i Moskva 13 september 2006: "den sydossetiska folkomröstningens resultat kommer att betraktas som betydelselöst av den europeiska unionen".^[27] Peter Semneby lade också till att denna folkomröstning inte kommer att bidra till en fredlig konfliktlösningsprocess i Sydossetien.

Sydosseterna röstade nästan enhälligt i folkomröstningen för självständighet från Georgien 12 november 2006. Folkomröstningen var enormt populärt där mellan 98 och 99 procent av rösterna var för självständighet, flagorna vajade och det firades över hela Sydossetien, men flera observatör var desto mindre entusiastiska. Internationella kritiker påstod att det här kunde förvärra de regionala spänningarna och Tbilisi-regeringen förkastade ihärdigt folkomröstningsresultatet. "Alla behöver fatta en gång för alla, att inga folkomröstningar eller val kommer att få Georgien att ge upp vad som tillhör det georgiska folket av guds vilja", deklarerade Georgij Tsagarejsjvili, ledare för Industralisternas block i Georgiens parlament.^[28] Den 13 november kallade Terry Davis, chef för Europarådets 46 medlemmar, folkomröstningen om "självständighet" som "onödig, ohjälplig och orättvis" därför att etniska georgier inte gavs rätten att rösta i denna.^[29] Å andra sidan beskrev Rysslands utrikesdepartement folkomröstningen som ett "fritt uttryck av det sydossetiska folkets vilja genom demokratiska procedurer" och uttalade att folkomröstningens resultat måste tas i beräkning av det internationella samfundet.^[30]

[redigera] Provisoriska administrationen i Sydossetien

Sydossetiens frälsningsunion grundades i oktober 2006 av etniska osseter som var uttalade kritiker och utgör en allvarlig opposition till separatisterna under Eduard Kokojty.

Gruppen, som leds av den forne försvarsministern och senare premiärministern i separatistregeringen, Dmitrij Sanakojev organiserade det så kallade alternativa presidentvalet 12 november 2006 – parallellt med de val som hölls av separatistmyndigheterna i Tschinvali.^[31] Ett högt valdeltagande rapporterades av den alternativa valkommisionen, som uppskattade att över 42 000 väljare från både ossetiska (Java-distriktett och Tschinvali) och georgiska (Eredvi, Tamarasjeni, m.fl.) samhällen i Sydossetien, och Sanakojev rapporterades ha fått 96 procent av rösterna. En annan folkomröstning organiserades kort efter att att frågan om att påbörja förhandlingar med Georgien om ett federalt arrangemang för Sydossetien erhöll stöd av 94 procent. Dessutom nekade Sydossetiens frälsningsunion en begäran från en georgisk organisation, “Multinationellt Georgien”, om att övervaka valet och de utlämnade resultaten antas vara mycket sannolikt friserade.^[17]

“Jag, Republiken Sydossetiens president, deklarerar inför Gud och nationen att jag kommer att skydda det sydossetiska folkets intressen... Jag kommer att ta hand om säkerheten, välståndet och återfödelsen av Sydossetien och dess folk”, sade Dimitrij Sanakojev i sin presidented, vilken han gav på de ossetiska och georgiska språken under installationsceremonin som hölls 1 december 2006.^[32]

Snart efteråt bildade Sanakojev sin regering, där Uruzmag Karkusov utsågs till premiärminister, Dzjemal Karkusov (f.d. inrikesminister i separatistregeringen) som inrikesminister och Maia Tjigoeva-Tsabosjvili (chef för den Tbilisi-baserade organisationen Iber-Ironi, den georgisk-ossetiska unionen) som utrikesminister.^[33]

“Detta är en historisk dag. För ett år sen kunde man knappast föreställa sig att sydossetiska flaggor kunde dyka upp i denna georgiskbebodda by” sade Vladimir Sanakojev, en av Sydossetiens frälsningsunions grundare.^[34]

Där fanns ett stort antal sydossetiska flaggor som också används av de sydossetiska separatistmyndigheterna, fladdrande sida vid sida med georgiska flaggor i Kurta, nära Tschinvali. Sydossetiska flaggor visas normalt i Tschinvali inom de separatistkontrollerade områdena i utbrytarregionen tillsammans med den ryska flaggan.

Trots Georgiens icke-våldsinriktade och utvecklingsorienterade steg så anser både den georgiska centralregeringen och Sanakojevs adminsitartion alla förhandlingar med Kokojtys regering som meningslösa på grund av dess beroende av Moskva. Å andra sidan betraktar ledningen i Tschinvali och en majoritet av sydosseterna i de områden som de kontrollerar Sanakojev som en "förrädare" och antar att Georgien vill tvinga fram en lösning på sina egna villkor visande "ringa respekt för deras aspirationer and fruktan".^[17]

Till en början var Sanakojevs enhet känt som "Sydossetiens alternativa regering", men under 2007 beslutade Georgiens centralregering att ge det officiell status och bildandet av den "provisoriska administrationen i Sydossetien" utropades den 13 april.^[35] Dmitrij Sanakojev utsågs till chef för den provisoriska administrationen i Sydossetien 10 maj 2007. ^[36]

För första gången sen Sovjetunionens fall höll den före detta ossetiska separatistledaren ett tal inför det georgiska parlamentet 11 maj 2007.

Angående den nuvarande situationen nämnde Sanakojev att separatisterna i Tschinvali tar instruktioner “utländska rådgivare” som försöker hindra förtroende-uppbyggnad och provocera fram fientligheter mellan de två folkgrupperna.

I augusti 2007 startades 'Kokojty Fandarast', en politisk kampanj, av den sydossetiska frälsningsunionen och Vladimir Sanakojev, med ett klart mål "att göra sig av med Eduard Kokojty."

[redigera] Geografi

Sydossetien täcker ett område på omkring 3 900 km² på sydsidan av Stora Kaukasus, separerad av bergen från det mer tätbebodda Nordossetien (del av Ryssland) och löper söderut till Mtkvarifloden i Georgien. Området är mycket bergigt, och större delen av regionen ligger över 1 000 meter över havet.

Området har en yta på runt 3 900 km² och omkring 70 000 invånare, blandat georgier och osseter (byarna är omväxlande georgiska eller ossetiska, utan klara gränser). Den största staden, enligt den separatistiska republiken landets huvudstad, är Tschinvali.

[redigera] Demografi

Före den georgisk-ossetiska konflikten var ungefär två tredjedelar av Sydossetiens befolkning osseter och 25-30 procent georgier. Den nuvarande befolkningssammansättningen är okänd.

[redigera] Ekonomi

Ett monument föreställande den ryske poeten Alexander Pusjkin i Tschinvali.

Efter kriget mot Georgien under 1990-talet har Sydossetien kämpat med sin ekonomi. Dess ekonomi baseras huvudsaklingen på jordbruk även om mindre än 10 procent av Sydossetiens landareal är uppodlat med säd, frukt och viner som de största produkterna. Skogsbruk och boskapsuppfödning utövas också. Ett antal industrier existerar, särskilt runt huvudstaden Tschinvali. Arbetstillfällen och varor utifrån är sällsynta. Utöver detta har Georgien stängt av alla el-leveranser till området, vilket har tvingat den sydossetiska regeringen att leda en elektrisk kabel till Nordossetien. Folkmajoriteten överlever på självförsörjande jordbruk. Den enda viktiga ekonomiska tillgången som Sydossetien har, är kontrollen över Roki-tunneln som förbinder Ryssland och Georgien, från vilken den sydossetiska regeringen verkar erhålla så mycket som en tredjedel av sin budget genom att ta ut transporttullar på godstrafiken. Separatisternas tjänstemän har bekräftat att Tschinvali mottagit mer än 60 procent av dess budgetinkomster 2006 direkt från den ryska regeringen.^[37] Mot slutet av 2006 avslöjades en stor internationell förfalskningsverksamhet härrörande från Sydossetien av USA:s Secret Service och den georgiska polisen.^[38][39]

[redigera] Referenser

1. ^ http://www.nationalanthems.info/oss.htm
2. ^ http://www.worldstatesmen.org/Georgia.html
3. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=15089
4. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=15080
5. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14865
6. ^ Niko Mchedlishvili. "Georgian rebel region to vote on independence", Reuters, 11 september 2006.
7. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=13522
8. ^ http://www.cnn.com/2006/WORLD/europe/11/13/sossetia.independence.ap/index.html
9. ^ http://www.caucaz.com/home_eng/breve_contenu.php?id=279
10. ^ Commission to Work on S.Ossetia Status. Civil Georgia 13 juli 2007.
11. ^ David Marshall Lang, The Georgians, New York, p. 239
12. ^ Roger Rosen, History of Caucasus Nations, London, 2006
13. ^ D.M. Lang, History of Modern Georgia, 1963
14. ^ D.M. Lang, History of Modern Georgia, 1963
15. ^ Human Rights Watch/Helsinki, RUSSIA. THE INGUSH-OSSETIAN CONFLICT IN THE PRIGORODNYI REGION, May 1996.
16. ^ The Permanent Committee on Geographical Names for British Official Use. Georgia: a toponymic note concerning South Ossetia
17. ^ [a b c] Georgia’s South Ossetia Conflict: Make Haste Slowly, Europe Report N°183, 7 June 2007 (free registration needed to view full report)
18. ^ [http://www.civil.ge/eng/article.php?id=11833 Resolution on Peacekeepers Leaves Room for More Diplomacy]. Civil Georgia. 2006-02-16.
19. ^ U.S. Senator Urges Russian Peacekeepers’ Withdrawal From Georgian Breakaway Republics. (MosNews).
20. ^ Solana fears Kosovo 'precedent' for Abkhazia, South Ossetia. (International Relations and Security Network).
21. ^ Russia 'not neutral' in Black Sea conflict, EU says, EUobserver, October 10 2006.
22. ^ OSCE, 13th Meeting of the Ministerial Council (5 and 6 December 2005). Statement on Georgia (MC.DOC/4/05)
23. ^ Civil Georgia, 27 augusti 2006 Issue
24. ^ Niko Mchedlishvili. "Georgian rebel region to vote on independence", Reuters, 11 september 2006.
25. ^ Civil Georgia, [S.Ossetia Sets Repeat Independence Referendum http://www.civil.ge/eng/article.php?id=13522], 2006-09-11
26. ^ Council of Europe Secretary General calls for talks instead of "referendum" in the Georgian region of South Ossetia. Council of Europe Information Office in Georgia. Retrieved on 13-09-2006.
27. ^ http://207.44.135.100/eng/article.php?id=13544
28. ^ [1] AFP by Simon Ostrovsky, retrieved 13 november 2006.
29. ^ Radio Free Europe, Overwhelming Support For South Ossetia Independence, November 13, 2006
30. ^ Interfax, November 10, 12-14, retrieved from MOSCOW’S FINGERPRINTS ALL OVER SOUTH OSSETIA’S REFERENDUM by Vladimir Socor, November 15, 2006
31. ^ http://www.caucaz.com/home_eng/breve_contenu.php?id=279
32. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14224
33. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14223
34. ^ http://www.civil.ge/eng/detail.php?id=14224
35. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=14944
36. ^ http://www.civil.ge/eng/article.php?id=15089
37. ^ Money the Big Attraction in S. Ossetia. The Moscow Times. July 26, 2007.
38. ^ Probe Traces Global Reach of Counterfeiting Ring. Washington Post. November 26, 2006.
39. ^ Detention near Tskhinvali. Ministry of Defense of Georgia. December 5. 2006.

Den här artikeln är en förenklad översättning från den engelska artikeln om Sydossetien på Wikipedia. Även alla källhänvisningar och länkar är hämtade från en version av den motsvarande artikeln på engelska Wikipedia.

[redigera] Externa länkar

• BBC overview of South Ossetia
• Special South Ossetia on Caucaz.com, Weekly Online about South Caucasus.
• Photos and stories from South Ossetia
• (ryska) Ossetia—History, culture, politics, news
• International Crisis Group, Georgia’s South Ossetia Conflict: Make Haste Slowly, Europe Report N°183, 7 June 2007 (free registration needed to view the full report)
• Alan Tskhurbayev (CRS No. 406 17-Aug-07), South Ossetians Caught Between Two "Presidents". Institute for War and Peace Reporting.
• (ryska) State news agency of the Republic of South Ossetia