Vitamin D

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vitamin D2 - Ergocalciferol
Vitamin D3 - Kolekalciferol

Vitamin D är en grupp fettlösliga prohormoner som påverkar balansen mellan kalcium och fosfat i blodet. De två huvudsakliga formerna är vitamin D2 (ergokalciferol) och vitamin D3 (kolekalciferol). Även substanser som bildas genom metabolism av vitamin D ingår i termen.

D-vitaminkällor[redigera | redigera wikitext]

Vitamin D3 bildas från kolesterol i huden när den utsätts för solljus, särskilt UV-strålning, men kan även fås med maten. Naturliga källor är bland annat fiskleverolja, fet fisk, lever, äggula och mejeriprodukter.

Eftersom vitamin D3 är fettlösligt finns det naturligt endast i små mängder i lättmjölk och mellanmjölk, där det mesta av grädden tagits bort. Därför är det vanligt att dessa mjölksorter berikas med vitamin D3 vid mejerihanteringen. Samma sak gäller för margarin, som också innehåller tillsatta vitaminer, däribland vitamin D3.

Vitamin D2 kan endast fås via maten, och då främst från kantareller och några andra svampar och vissa alger.

Rekommenderat dagligt intag (RDI) är 10 μg för barn och vuxna och 20 μg för personer över 75 år[1]. Äldre behöver större intag eftersom de i regel exponeras mindre för solljus samt har tunnare hud vilket ger minskad egen syntes. Mörkhyade behöver likaså större intag än ljushyade eftersom melanin (pigmentet) i huden till viss del stoppar UV-strålarna och därmed ger minskad egen syntes. Se vidare RDI-tabell.

Ibland anges RDI i Internationella enheter (IE). Omräkningstal mellan IE och vikt är olika för varje slag av vitamin. För D-vitamin gäller: [2]

  • 1 µg = 40 IE
  • 1 IE  = 0,025 µg

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Vitaminet upprätthåller tillsammans med parathormonet en balans mellan kalcium och fosfat i blodet och främjar bildandet av ben. Dess effekter utövas främst på tre organsystem:

I tunntarmen ökas kalciumupptaget genom en uppreglering av de gener som kodar för proteiner som ökar kalciumupptaget i tolvfingertarmen[källa behövs]. Dessa är både kalciumkanaler, pumpar och kalciumbindande proteiner som verkar som buffertar för att öka gradienten över cellmembranet.

I njurarna agerar D-vitamin synergistiskt med parathormon för att öka återupptaget av filtrerat kalcium. D-vitamin motverkar också parathormonets fosfatutsöndrande effekt genom att öka återupptaget av fosfat.

I ben är D-vitaminets verkan komplex. Direkteffekten är att kalcium mobiliseras från ben genom en stimulering av de bennedbrytande osteoclastcellerna, så att koncentrationen i blodet ökar. Den indirekta effekten, med hänsyn till att tillgången på kalcium ökar genom detta och påverkan på njurar och tarm, blir att omineraliserat ben mineraliseras. Man kan alltså säga att kalciumet i kroppens ben förflyttas från mineraliserat till omineraliserat ben.

Bristsjukdomar[redigera | redigera wikitext]

D-vitaminbrist är orsaken till rakit (tidigare kallad engelska sjukan), som karaktäriseras av en otillräcklig upplagring av kalcium och fosfat i benstommen. Hos barn blir benstommen mjuk och böjlig, fontanellen sluter sig mycket långsamt och barnets huvud blir större än normalt. Barnet blir hjulbent eller kobent, revbenen degenereras och bröstkorgen sjunker in. Tänderna kommer sent och utvecklas dåligt. Bäckenet deformeras. Engelska sjukan har varit känd sedan 1600-talet. Ytterligare följder av D-vitaminbrist är kramper, energiförlust, tandlossning, närsynthet, nervositet, lättretlighet, trötthet och snabb puls.

Vuxna kan drabbas av benuppmjukning på grund av för lite kalcium och fosfat i benvävnaden. Orsaker kan vara mycket innesittande utan sol samt dålig kost. Äldre personer har nedsatt förmåga att uppta D-vitamin genom solbestrålning av huden. Personer över 60 år bör därför sikta på den övre gränsen för RDI (10 µg/dag), (övre gräns 20µg/dag?) främst genom förståndig kost. [2]

Alltför stora mängder D-vitamin kan ge förkalkningar, speciellt i njurar och lungor. Symptom kan vara illamående, dålig matlust. EU:s Scientific Committee for Food har satt 50 µg (2000 IE) som övre gräns för genomsnittligt dagligt intag för vuxna och 25 µg för barn. Apoteket har fortfarande kvar ett råd om att RDI inte bör överskridas under längre tid. [2]

Finska forskare har upptäckt ett samband mellan låga halter av vitamin D och utveckling av Parkinsons sjukdom senare i livet, enligt en studie publicerad i Archives of Neurology i juli 2010. Personer med låga halter av vitaminen tycks ha en trefaldigt högre risk att utveckla Parkinsons, även om ytterligare forskning behövs. [3] [4] Enligt ny forskning har framkommit att immunförsvaret inte kan aktiveras om det inte finns D-vitamin i kroppen. Sjukdomar som cancer, diabetes, MS, och depression kan uppkomma till följd av D-vitaminbrist. [5]Även barnlöshet kan tillskrivas brist på D-vitamin. [6]D-vitamin kan också vara positivt för de som lider av SLE eftersom det verkar ha positiva immunologiska effekter för de som har sjukdomen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Livsmedelsverkets rekommendationer”. http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Vad-innehaller-maten/Vitaminer/Vitamin-D-/. Läst 11 november 2014. 
  2. ^ [a b c] Apotekets råd om vitaminer och mineraler (Broschyr 4621-13)
  3. ^ http://archneur.ama-assn.org/cgi/content/short/67/7/808
  4. ^ Low vitamin D levels 'linked to Parkinson's disease', BBC den 12 juli 2010.
  5. ^ Humble, Mats (2007). ”D-vitaminbrist kanske vanligare än vi trott”. Läkartidningen (11). http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6279. 
  6. ^ Vitamin D Supplements May Benefit Lupus Patients, Science Daily den 17 Oktober 2012.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]