Pahlavilitteraturen (persiska ادبیات پهلوی, engelskaPahlavi literature) avser den zoroastriska litteratur som skrevs på medelpersiskans litterära bokspråk vilket kallas pahlavi (äldre svensk stavning: "pehlevi".[1] Pahlavilitteraturen utgör den zoroastriska delen av den medelpersiska litteraturen.
Pahlavilitteraturen författades mellan 300-talet och 900-talet e.Kr. i landsdelen Pārs (nutida Fars).[2]
Pahlavilitteraturen anknyter till mycket äldre material från avestisk litteratur. Till de främsta pahlaviböckerna hör Denkart och Bundahishn som skrevs på 800-talet. De är viktiga källor till vår kunskap om zoroastrismens utveckling under antiken.
Flera olika litterära genrer finns representerade i pahlavilitteraturen, varav merparten har religiösa teman. Det skrevs också viktiga filosofiska pahlaviverk som vittnar om ett rikt utbyte med grekisk filosofi i Iran.[3] Pahlavilitteraturen avspeglar också det nära förhållandet mellan iranier och judar i Iran under senantiken, i synnerhet i det sasanidiskaMesopotamien.
Carlo G. Cereti, La letteratura pahlavi. Introduzione ai testi con riferimenti alla storia degli studi e alla tradizione manoscritta, Milan, 2001.
M. J. Dresden, Dēnkard. A Pahlavi Text, Wiesbaden, 1966.
Judith Josephson, The Pahlavi Translation Technique as illustrated by Hōm Yašt, Uppsala, 1997.
Maria Macuch, “Pahlavi Literature,” in The Literature of Pre-Islamic Iran, ed. R. E. Emmerick and M. Macuch, A History of Persian Literature Companion, Volume 1, London, 2009, s. 116-196.
H.S. Nyberg, Hilsbuch des Pehlevi. 1. Texte und Index der Pehlevi-Wörter, Uppsala, 1928.
Alan V. Williams, The Pahlavi Rivāyat Accompanying the Dādestān ī Dēnīg, 2 vols, Köpenhamn, 1990.
