Personlighetssyndrom

Personlighetssyndrom
Latin: perturbationes personalitatis, persona pathologica
Förhöjd självuppskattning är vanligt vid personlighetssyndrom, däribland i narcissistisk personlighetssyndrom. Narkissos var i grekisk mytologi en yngling som förälskade sig i sin egen spegelbild. Här porträtterad i målningen Narkissos av Caravaggio.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	F60
ICD-9	301.9
MeSH	svensk engelsk

Personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning) är en samlingsbeteckning för en grupp psykiatriska diagnoser, vilka gemensamt kännetecknas av signifikanta problem med utvecklingen av personligheten, i synnerhet jag-funktionerna, av ett slag som kvarstår även efter 18 års ålder. Personlighetssyndrom inverkar negativt på personens vardag och medför försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Personer med sådan problematik kan få behandling.

Personlighetssyndrom kallades tidigare personlighetsstörning, men termen ändrades eftersom benämningen personlighetsstörning ofta har associerats med ett opåverkbart tillstånd och kan ha bidragit till stigmatisering. Barn ges som huvudregel inte dessa diagnoser, även om exempelvis det diagnostiska systemet DSM tillåter det, med undantag av antisocialt personlighetssyndrom, för främst tonåringar där personlighetsdragen varit stabila under en längre tid. Syndromen yttrar sig i problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer och impulskontroll.

Ett personlighetssyndrom har ett komplext mönster av olika förstärkta personlighetsdrag, vilka är integrerade i personligheten och inte uppträder situationsberoende. Accentuerade personlighetsdrag är till skillnad från personlighetssyndrom en del av normalpsykologin. Personlighetssyndrom räknas istället som en psykisk störning.

Personlighetssyndrom i olika svårighetsgrader har en prevalens på omkring var tionde vuxen person. Många har fungerande liv, medan andra har så stora problem att deras vardag inte fungerar alls.

Kännetecken

Medan en personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress eller en sjukdom, uppkommer personlighetssyndrom under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder. Uttrycken för personlighetssyndrom är inflexibla, och utgörs av antingen en extrem eller en mycket iögonfallande personlig avvikelse från den kulturella normen. Avvikelserna kan gälla sättet att tänka, känna, reagera och uppfatta, och i synnerhet uttryckas i relationen med andra människor.

En personlighetssyndrom kan vara varaktig och svår att behandla. Orsaken till detta är att den beror på utvecklingen av personligheten, vilken är svår att reparera i vuxen ålder. Psykosociala orsaker ligger i stor utsträckning bakom den störda utvecklingen, och dessa kan bestå i kärleksfattiga familjerelationer och anknytningsproblem. Det förekommer ofta psykiska störningar hos flera medlemmar i samma familj, varför det brukar antas att det också kan finnas genetiska predispositioner. Ibland kan personlighetssyndromet uppkomma först senare i vuxen ålder, medan betingelserna för den legat latenta innan dess.

Diagnoserna för personlighetssyndrom ingrupperas i kluster, för att visa på deras likheter. Bortsett från organisk personlighetssyndrom, räknas inte en störning hit om den beror på en annan kroppslig eller psykisk sjukdom. Dock kan det ibland finnas samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser. ICD-10 ställer sex allmänna krav för diagnosen personlighetssyndrom:

1. Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner.
2. Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt, och inte en följd av annan psykisk ohälsa.
3. Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer.
4. Beteendemönstret började under barndomen.
5. Syndromet leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det).
6. Syndromet skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.

Prevalens, ålder och genus

Det föreligger metodiska problem med att bedöma andelen personer med personlighetssyndrom. Flera undersökningar om detta bygger på självuppskattningar av den egna personligheten. Andelen personer med personlighetssyndrom i befolkningar varierar mellan 6 procent och 22 procent. En svensk undersökning gav att 11 procent lider av en personlighetssyndrom.

Vilka diagnoser som är vanligast korrelerar med åldern. Hyperemotionella syndrom är vanligare bland yngre vuxna än hos äldre. Personlighetssyndrom förekommer oftare hos personer som aldrig haft långa kärleksrelationer, än hos personer som varit gifta länge, och oftare bland missbrukare.

Män lider oftare av antisocialt personlighetssyndrom (psykopatisk personlighet), paranoid personlighetssyndrom och tvångsmässigt personlighetssyndrom än kvinnor, och kvinnor oftare av emotionellt instabilt personlighetssyndrom och osjälvständigt personlighetssyndrom. Kvinnor har oftare histrionisk personlighetssyndrom än män.

Personligheten och sjukdomar

De diagnosmanualer som används utgår från att personlighetssyndrom är genuint och kliniskt igenkännbart annorlunda än andra psykiska sjukdomar. Detta synsätt kan spåras till omkring 1980, då DSM-III utkom. Synsättet har kontinuerligt kritiserats med påståendet att grupperna såväl som diagnoserna är arbiträra eller diffusa sammanfogningar av funktioner, vilka den kliniska verkligheten har svårt att legitimera. Vad beträffar personlighetssyndrom, har psykiatrin i högre grad än annars haft svårt att befria diagnoserna från en psykoanalytisk teori eller att finna anatomiska, neuroendokrina eller fysiologiska upphov till störningarna. Det finns i många fall stora olikheter på personer som får samma diagnos.

Eftersom personlighetssyndrom definieras som en störd personlighetsutveckling, följer att en person kan socialiseras till en personlighetssyndrom; det kan betraktas som adaption, vilket i sig är en normal egenskap. Å ena sidan har psykiatrin därmed kunnat förklara att det förekommer en viss ärftlighet ifråga om till exempel psykopati. Å andra sidan uppstår dock ett problem som ofta diskuteras, nämligen om det är rätt att patologisera en adaption. Att synen på normalitet kan påverka diagnoserna är ett skäl till att till exempel narcissistisk personlighetssyndrom blivit allt mera ifrågasatt; en viss grad av narcissism kan möjligen räknas som normalpsykologi på grund av dess omfattande utbredning. Redan 1981 började narcissism att kallas "generationsvirus" och sedan dess har somliga hävdat att normalitet kan definieras som något som tillräckligt många gör för att det ska kunna kallas vanligt. Mot detta har anförts att även om ett personlighetsdrag är utbrett, så bör psykiatrin ingripa om det leder till sådan ohälsa att kriterierna för syndrom uppfylls (vilket är relativt ovanligt). Däri ligger en konflikt för psykiatrin, huruvida den bör utgå från individen och dess hälsa (till exempel narcissism kan ofta leda till framgång) eller om den bör utgå från samhället och omgivningens bästa (till exempel att narcissisten inte är lämplig för sin erhållna maktposition, eller att individens framgång byggts upp på många offer).

Klassificering

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Personality disorder, tidigare version.

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt – det dimensionella och det kategoriska – för klassificering av personlighetsstörningar, vilket huvudsakligen sker i enlighet med International Classification of Diseases (11:e revisionen, ICD-11) och Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (femte upplagan, textrevision; DSM-5-TR). Inom det kategoriska tillvägagångssättet ses personlighetsstörningar som diskreta enheter som skiljer sig från varandra såväl som från normal personlighet. Däremot antyder det dimensionella tillvägagångssättet för personlighetsstörningar att personlighetsstörningar existerar på ett kontinuum, med egenskaper som varierar i grad snarare än slag. Standardmodellen i DSM-5-TR är ett exempel på det förstnämnda, medan ICD-11 implementerar det sistnämnda.

Det har pågått en process för övergång från kategoriska modeller för klassificering av personlighetsstörningar till dimensionella modeller. Den kategoriska modellen har kritiserats för att inte vara tillräckligt evidensbaserad; för problem som otillbörlig förekomst av samsjuklighet, där majoriteten av personer med en personlighetsstörning uppfyller kraven även för en annan personlighetsstörningsdiagnos; såväl som för heterogenitet inom kategorier, och stigmatisering. Som svar har dimensionella modeller utvecklats som bedömer personlighetsstörningar på basis av funktionsnedsättningens svårighetsgrad och maladaptiva personlighetsdrag. Ny forskning tyder på att dimensionella modeller kan underlätta individuell anpassning av psykoterapi genom att anpassa behandlingsstrategier till underliggande dragdimensioner snarare än diagnostiska kategorier.^{[källa behövs]} Övergången mot ett dimensionellt tillvägångssätt återspeglas i införandet av AMPD i avsnitt III i DSM-5, och i ICD-11:s antagande av ett dimensionellt system.

DSM-5

I den femte upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders behölls en kategorisk klassificering för personlighetsstörningar. Dessa finns i avsnitt II (Diagnostic Criteria and Codes), och listas således på samma sätt som andra psykiska störningar, snarare än på en separat "axel", som tidigare. De tio specifika personlighetsstörningar som är inkluderade är indelade i tre kluster, nämligen: kluster A (paranoid, schizoid och schizotyp), kluster B (antisocial, borderline, histrionisk och narcissistisk) och kluster C (undvikande, beroende, tvångsmässig). Den innehåller också tre diagnoser för andra personlighetsstörningar (annan specificerad, ospecificerad och personlighetsförändring på grund av ett annat medicinskt tillstånd). Klustren är baserade på likhet sett till beskrivning mellan de störningar de omfattar, och det är inte bevisat att de har klinisk nytta.

AMPD

Alternative DSM-5 model for personality disorders (AMPD), som introducerades i avsnitt III av DSM-5, är en dimensionell-kategorisk hybrid, enligt vilken diagnoser ställs på basis av kombinationer av försämrad personlighetsfunktion (kriterium A), skattat utifrån identitet, självstyrning, empati och intimitet; och patologiska personlighetsdrag (kriterium B) från följande egenskapsdomäner: negativ affektivitet, distansering, antagonism, desinhibition och psykoticism. AMPD inkluderar sex specifika personlighetsstörningar, som definieras av specifika kombinationer av kriterierna A och B; dessa är: antisocial, undvikande, borderline, narcissistisk, tvångsmässig och schizotyp. Det finns också en dragspecificerad diagnos tillgänglig för fall som inte matchar de ovannämnda kategorierna. AMPD skapades med syftet att åtgärda problem såsom godtyckliga tröskelvärden och otillbörlig samsjuklighet, och var avsedd att ersätta den kategoriska modellen i den då kommande DSM-5. Efter att den valdes att inte ersätta den kategoriska modellen, placerades den istället i avsnitt III (Emerging Measures and Models).

ICD-11

Exempel på klassificering av personlighetsstörningar i ICD-11

Klassificeringen av personlighetsstörningar i ICD-11 är en implementering av en dimensionell modell, i enlighet varmed en enhetlig personlighetsstörning (6D10) klassas som mild, måttlig, svår eller ospecificerad svårighetsgrad; detta bestäms utgående från nivån av problematik till följd av svårigheter inom aspekter av självets funktioner (t.ex. identitet och självkänsla) och relationer till andra människor (t.ex. önskan och förmåga till nära relationer och förmåga att hantera konflikter), samt beteendemässiga, kognitiva och emotionella dysfunktioner. Det finns också en ytterligare kategori som kallas personlighetssvårigheter (QE50.7), som kan användas för att beskriva personlighetsdrag som är problematiska men inte uppfyller diagnoskriterierna för en personlighetsstörning. En personlighetsstörning eller svårighet kan specificeras av ett eller flera av följande framträdande personlighetsdrag eller mönster (6D11): negativ affektivitet, distansering, dissocialitet, desinhibition och anankasti. Utöver dragen kan ett borderlinemönster (6D11.5) – till sin natur liknande borderline personlighetsstörning – specificeras. Till skillnad från DSM-5 klassificerar ICD-11 schizotyp störning bland psykotiska störningar snarare än som en personlighetsstörning.

Andra och historiska klassifikationer

Andra typer av personlighetsstörningar har inkluderats i tidigare versioner av diagnosmanualerna men har inte bibehållits i efterföljande utgåvor. Några exempel är: sadistisk, masochistisk, passiv-aggressiv, haltlose samt omogen personlighetsstörning. Eftersom vissa sätt på vilka personlighetsstörning artar sig inte överensstämmer med fördefinierade kategorier finns det kategorier tillgängliga för annan och ospecificerad personlighetsstörning i både DSM-5-TR och tidigare utgåvor; detta var även fallet i ICD-10-klassificeringen av personlighetsstörningar. Sådana diagnoser kunde tillämpas på de typer av personlighetsstörningar som inte inkluderades som separata kategorier, såsom de ovannämnda.^{[källa behövs]} Psykologen Theodore Millon, en forskare inom personlighetsstörningar, liksom andra forskare, anser att vissa ej inkluderade diagnoser är lika giltiga störningar. Millon har också föreslagit andra personlighetsstörningar eller subtyper, inklusive blandningar av aspekter av de officiellt accepterade diagnoserna.

Behandling

Behandlingen vid de olika personlighetssyndromen varierar stort beroende på vilken syndrom det är. Det finns ingen allmängiltig behandlingsmetod för alla personlighetssyndrom.

Historia

Det som numera kallas personlighetssyndrom benämndes fram till ICD-9 för persona pathologica, det vill säga en patologisk personlighet, en personlighet som orsakar sjukdom eller ohälsa hos individen. Diagnosen användes sällan av psykiatrin och jämförelsevis mycket litet forskning lades på dess etiologi, prognos eller behandlingsmöjlighet. De egenskaper som ingår i personlighetssyndrom, till exempel girighet, hänsynslöshet, undfallenhet, skygghet, kallades tidigt karaktärsneurotiska drag, eftersom de ansågs ha sitt ursprung i ett neurotiskt reaktionsmönster som införlivats med personligheten. Personlighetssyndrom kan därför ibland kallas "karaktärsneuroser", i synnerhet av människor från den psykodynamiska skolan.

Till en början presenterades personlighetssyndrom endimensionellt i diagnosmanualerna, det vill säga de listades under övergripande rubriker. Under 1960-talet och senare började personlighetssyndrom att uppfattas som dels en funktionsstörning (maladaption) och dels orsaka ett lidande för personen (ohälsa). Ungefär samtidigt började de specifika personlighetssyndromen att uppfattas som kluster av funktionssyndrom som utifrån en generell bild har mer gemensamt med andra diagnoser, en så kallad multiaxial diagnostik; man såg tre grundläggande personlighetsstörningar: excentriska, hyperemotionella och ängsliga personlighetssyndrom.

Det multiaxiala synsättet finns i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV, men har avskaffats i den nu gällande versionen DSM-5. Utanför USA har DSM-IV ofta klinisk betydelse, men officiellt är den inte godkänd. Det är istället ICD-10 som används officiellt. ICD-10 har bibehållit den endimensionella axeln. För just personlighetssyndromen finns en del olikheter mellan DSM-IV och ICD-10, både vad gäller namn på diagnoserna och deras kriterier.

Synen på vad en personlighet är och vad som betingar dess individualitet har delvis reviderats under 1900-talet, vilket har en avgörande betydelse för synen på personlighetssyndrom.

Se även

• Självkänsla
• Jagsvag
• Kulturspecifika psykiska störningar

Källor

• The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 155–158