Två ungherrar i Verona

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Två ungherrar i Verona

Två ungherrar i Verona eller Två gentlemän från Verona, även Två herrar från Verona (originaltitel The Two Gentlemen of Verona) är en pjäs (komedi) skriven av William Shakespeare.

Pjäsen anses vanligen vara ett av Shakespeares tidigaste verk och tros vara skriven i början av 1590-talet. Det första beviset på dess existens är Francis Meres lista över pjäser publicerad 1598. Den fanns inte i tryck förrän 1623 då den fanns med i First Folio som trycktes efter Shakespears död.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Valentine står i beredskap att resa från Verona till Milano. Han vill att Proteus skall göra honom sällskap, men denne vill stanna eftersom han är kär i Julia. Proteus far beslutar dock att han skall följa efter Valentine. Proteus tar farväl av Julia, säger hur mycket han älskar henne och de byter ringar. I Milano har Valentine blivit kär i hertigens dotter Silvia. När Proteus får se henne blir också han blixtkär. Omedveten om Proteus känslor berätta Valentine att hertigen vill att Silvia skall äkta den snobbige och välbeställde Thurio. Eftersom hertigen misstänker att Silvia är kär i Valentine låser han in henne i ett torn. Valentine berättar för Proteus om sina planer att frita Silvia. Proteus avslöjar nesligen planerna för hertigen som förvisar Valentine. Han kommer i lag med ett band fredlösa som han blir ledare för.

Under tiden har Julia beslutat sig för att följa efter Proteus. Hon klär ut sig till pagen Sebastian som får tjänst hos Proteus. Hon blir vittne till hur han försöker sjunga serenader nedanför Silvias fängelse. Proteus skickar Sebastian som bud till Silvia med ringen som han fått av Julia. Han lurar även i Silvia att Valentine är död och hon sörjer djupt. Men hon blir ändå inte riktigt övertygad om sin älskades död och hon får hjälp att fly. Hon träffar på de fredlösa som tar henne tillfånga. De stöter på Proteus och Sebastian som lyckas frita Silvia. Hon är fortfarande kallsinnig till Proteus försök att fria till henne. Vad de inte vet är att Valentine iakttar dem i hemlighet.

Proteus insinuerar att han skall våldta Silvia. Då kan Valentine inte låta bli att ingripa. Han fördömer Proteus. Proteus finner sig snabbt och säger att hur mycket Valentine än hatar honom för hans handlingar, så hatar han sig själv mer. Övertygad om att Proteus ånger är äkta, förlåter han honom och verkar till och med beredd att avstå Silvia till vännen. Sebastian svimmar och hans riktiga identitet som Julia blir avslöjad. Plötsligt blir Proteus påmind om sina känslor för henne och friar till henne på nytt.

Under tiden har hertigen och Thurio blivit tillfångatagna av de fredlösa. Thurio hävdar sin rätt till Silvia, men Valentine varnar honom att om han försöker närma sig Silvia kommer han att döda honom. Thurio blir livrädd. Hertigen föraktar Thurios feghet men är imponerad av Valentines handlande. Han ger sitt samtycke till Valentines och Silvias känslor för varandra. De båda paren blir lyckligen förenade och hertigen benådar de fredlösa och bjuder in dem till Milano.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Den första uppsättningen efter Shakespeares livstid med hans originaltext ägde rum 1784 på Covent Garden Theatre i London. Uppsättningen togs ner redan efter premiären. Notabla uppsättningar under 1800-talet var Charles Keans 1848 på Haymarket Theatre i London och Samuel Phelps 1857 på Sadler's Wells Theatre i London samt William Poels 1892 och 1896.

1904 satte Harley Granville-Barker upp komedin på Royal Court Theatre i London och 1910 spelades den på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon i regi av Frank Benson. När Michael Langham satte upp pjäsen 1957 på Old Vic i London hade han flyttat handlingen i tid till det sena 1800-talet. En uppsättning som väckte uppmärksamhet var Peter HallsRoyal Shakespeare Theatre i Stratford-upon-Avon 1960. 1970 regisserade Robin Phillips stycket på Royal Shakespeare Company med Helen Mirren som Julia. 1981 tog Royal Shakespeare upp pjäsen på nytt, denna gång i regi av John Barton. En uppsättning där alla skådespelarna befann sig på scenen hela tiden, betraktande spelet. David Thacker regisserade nästa produktion med Royal shakespeare Company 1991 på Swan Theatre i Stratford och flyttade handlingen till 1930-talet med mycket musik från det årtiondet. 1996 regisserade Jack Shepherd pjäsen på globe Theatre i London med Mark Rylance som Proteus.

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, The Two Gentlemen of Verona, 17 juni 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]