Cymbeline

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cymbeline
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Cymbeline från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Cymbeline från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel Cymbeline
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Nils Molin, Åke Ohlmarks
Utgivningsår 1623
Utgiven på
svenska
1849
Svensk
premiär
1988
Imogen

Cymbeline (originaltitel Cymbeline) är en tragedi eller sagospel av William Shakespeare, baserad på legenden om den tidige keltiske konungen Cunobelin. Sagospelen finns både bland tragedierna och komedierna och är till sin stil tragikomiska.

Datering[redigera | redigera wikitext]

Ögonvittnet Simon Forman rapporterar att han sett Cymbeline i april 1611 och pjäsen tros inte ha skrivits långt innan dess. Den tros vara skriven efter de andra sagospelen En vintersaga och Perikles som liksom de tidigare Timon av Aten, Coriolanus och Antonius och Cleopatra alla bygger på Plutarkos, vilket Cymbeline inte gör.[1]

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Historien om kung Cymbeline och hans vägran att erlägga tribut till romarna, liksom historien om Belarius landsflykt är hämtade från fyra olika källor: Raphael Holinsheds Chronicles of England, Scottland, and Ireland, som utkom första gången 1578 och trycktes på nytt 1585;[1][2][3] poemsamlingen A Mirror for Magistrates som kom 1555[1][4] och då särskilt Thomas Blenerhasset: Guidericus och John Higgins fyra tragiska poem från upplagan 1587;[5] Robert Fabyans New Chronicle of England and France från 1516[1] och Edmund Spensers episka poem The Faerie Queene från 1590.[6]

Vadslagningen mellan Posthumus och Jachomo om Imogens kyskhet är hämtad från Giovanni Boccaccios Decamerone, andra dagens nionde berättelse Ginevra.[1][7][3] Intrigen återfinns även i den anonyma Frederyke of Jennen som översattes från holländska 1520 och publicerades på nytt 1560.[1][7]

Inspiration anses också ha hämtats från Francis Beaumonts och John Fletchers succépjäs Philaster från före 1611,[1][8] liksom den anonyma pjäsen Rare Triumphs of Love and Fortune som spelades 1582 och publicerades 1589.[1]

Mindre källor till olika detaljer kan ha varit William Warners poem Albion's England från 1586 och de anonyma pjäserna Gorboduc (1561), King Leir (även förlaga till Kung Lear) (1594), Locrine (1594)[6] och Mucedorus.[9]

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Första gången pjäsen publicerades var 1623 i First Folio, den första samlingen av nästan alla Shakespeares pjäser (37 av dem, två saknas) som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard. Ögonvittnet Simon Forman påstår sig ha sett en pjäs med rollfiguren Innogen, vilket också är namnet hos Holinshed. Imogen tros därför ha varit en felskrivning. Man tror att folioupplagan grundas på ett manus av den professionelle skrivaren Ralph Crane och att denne i sin tur använt versioner av andra skrivare, ursprungligen grundade på antingen Shakespeares handskrivna original eller en sufflörs exemplar. För övrigt anses folioupplagan vara en trovärdig version av hög kvalitet.[1]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Intrigen är synnerligen invecklad och har drag som återkommande förekommit i Shakespeares tidigare pjäser. Cymbeline är vasall under kejsar Augustus. Hans dotter Imogen gifter sig i hemlighet med Posthumus, vilket Cymbeline upptäcker och ogillar eftersom det gör Posthumus till arvtagare av tronen. Cymbelines båda söner Guiderius och Arvirargus har rövats bort av Belarius tjugu år tidigare. Under påverkan av sin hustru drottningen har Cymbeline slutat erlägga tribut till kejsaren.

Drottningen konspirerar även för att hennes son i ett tidigare äktenskap, Cloten, skall få gifta sig med Imogen och bli kung. Drottningen planerar även att mörda både Cymbeline och Imogen. Hon beställer ett gift av läkaren Cornelius, men denne byter ut det dödliga giftet mot ett som åstadkommer skendöd för en tid.

Posthumus flyr till Rom där Jachomo slår vad med honom om Imogens dygd. Jachomo får Posthumus ring som han fått av Imogen. Posthumus skriver ett brev till henne och uppmanar henne att möta honom vid Milford Haven. Han skriver även ett brev till sin tjänare Pisanio där han avslöjar Jachomos planer. Pisanio avslöjar planerna för Imogen som klär ut sig till pojke, tar namnet Fidele ("Trogen") och beger sig till Milford Haven.

Den romerske ambassadören Lucius varnar Cymbeline för kejsarens vrede om han inte börjar avlägga tribut. Cloten klär ut sig i Posthumus kläder och planerar att mörda Posthumus när denne anländer till Milford Haven. Därpå planerar han att våldta Imogen ovanpå Posthumus lik innan han gifter sig med henne.

Under sin återresa träffar Posthumus på Guiderius och Arvirargus utan att förstå vilka de är. De tre träffar först på Fidele och hänförs av hans skönhet. De träffa även på Cloten som förolämpar dem. Guiderus dödar Cloten och skär av honom huvudet. Fidele tar det falska giftet och blir levande död. Guiderus placerar Clotens lik intill honom och när han vaknar tror han att det är Posthumus eftersom Cloten bär dennes kläder.

Posthumus ansluter till de romerska trupperna som går till anfall mot Cymbelines. Han tillfångatas av Cymbeline som tror att han är en romersk soldat. Både Posthumus, Fidele, Lucius och Jachimo döms till döden. Cornelius anländer och meddelar att drottningen dött. Cymbeline hejdar sig och reflekterar över Fideles skönhet samtidigt som han tycker att han ser bekant ut. Han beslutar sig för att skona honom och ge honom en fördel. Fidele känner igen ringen på Jachomos finger och frågar var han fått den ifrån. Jachomo avslöjar sanningen och Posthumus träder fram för att bekräfta vad som sagts. Fidele känner igen honom och kastar sig om hans hals. Posthumus tror fortfarande att Fidele är en yngling och stöter honom ifrån sig. Pisanio berättar då hur allt hänger ihop och Belarius erkänner Guiderius och Arvirargus rätta identitet. Då arvsföljden är återställd blir Imogen fri att gifta sig med Posthumus. Till slut beslutar Cymbeline att avlägga sin tribut till kejsaren.

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Cymbeline finns i fyra svenska översättningar. 1849 kom Carl August Hagbergs översättning, ingående i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 6. Per Hallströms översättning kom 1929 i Shakespeares dramatiska arbeten. Sagospel, Bd 1. 1929 gavs Per Molins översättning ut med titeln Cymbeline - ett sagospel. Åke Ohlmarks översättning 1962 ingick i samlingsbandet Tragedier.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Ögonvittnet Simon Forman rapporterar att han sett Cymbeline i april 1611.[1] Han talar inte om var han såg pjäsen men specialeffekter i femte aktens femte scen indikerar att den skrivits för inomhusbruk och då the Blackfriar's theatre. Man vet att pjäsen spelades vid hovet 1634 inför kung Karl I och hans drottning Henrietta Maria.[10]

Pjäsen har spelats ganska sällan. Det var David Garrick som 1741 återförde Shakespeares original till scenen, efter att pjäsen endast spelats i adaptioner efter hans död. Garrick gjorde från 1761 Posthumus till en av sina paradroller. Därefter togs rollen över av John Philip Kemble mot Sarah Siddons. Under 1800-talet spelades Imogen av Helena Faucit i nära trettio år. 1896 spelades Imogen av Ellen Terry mot Henry Irving som Jachomo. En uppmärksammad uppsättning var Barry Jacksons på Birmingham Repertory Theatre 1923. 1932 spelades Imogen av Peggy AshcroftOld Vic i London.

I modern tid gjorde Peter Hall en uppsättning på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon med Peggy Ashcroft på nytt som Imogen 1957. 1962 gjorde Bernard Levin en Brecht-inspirerad uppsättning hos Royal Shakespeare Company med Vanessa Redgrave som Imogen. En annan omtalad uppsättning av Royal Shakespeare Company är John Bartons från 1974 inspirerad av oljekrisen 1973. 1997 regisserades pjäsen av Adrian Noble för Royal Shakespeare Company. 2001 uppfördes pjäsen på the Globe Theatre med Mark Rylance och ytterligare en bemärkt uppsättning är Cheek by Jowls från 2007.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] The Oxford Companion to Shakespeare sid 101
  2. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 259-263
  3. ^ [a b] Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 435
  4. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 259f
  5. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 260f & 263
  6. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 259 & 263
  7. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 263
  8. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 264f
  9. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 258f
  10. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 103

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Cymbeline, 22 juni 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]