Slutet gott, allting gott

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slutet gott, allting gott
Faksimil av första sidan i Alls Well, that Ends Well från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i Alls Well, that Ends Well från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel All's Well That Ends Well
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Åke Ohlmarks, Allan Bergstrand, Margot Lande & Pontus Plænge, Nina Pontén & Thomas Segerström
Utgivningsår 1623
Utgiven på
svenska
1850
Svensk
premiär
1854

Slutet gott, allting gott (originaltitel: All's Well That Ends Well) är en komedi av William Shakespeare. Slutet gott, allting gott räknas ibland tillsammans med Lika för lika och Troilus och Cressida till problemkomedierna eller problempjäserna (problem plays eller dark comedies) som är tragikomiska och svåra att genrebestämma till sin natur. Vissa vill även räkna med Timon av Aten.[1]

Tillkomsthistoria[redigera | redigera wikitext]

Datering[redigera | redigera wikitext]

Det finns ingen vägledning som hjälper till att datera Slutet gott, allting gott. Filologer har identifierat att vokabulären har likheter med den i Lika för lika, Troilus och Cressida och Othello. Utifrån det har det utvecklats en tradition som placerar pjäsens tillkomst till strax efter dessa verk, mellan 1604 och 1605.[2][3]

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Shakespeares enda källa var berättelsen om Giglietta, tredje dagens nionde berättelse i Giovanni Boccaccios Decamerone. Shakespeare har antingen känt till berättelsen i original eller hittat den i William Painters översättning The Palace of Pleasure från 1566. Till skillnad från Shakespeares Helena är Giglietta rik och hon hotas av döden av kungen om hennes kur inte hjälper.[2][4] Den farsartade figuren Parolle är även han Shakespeares egen uppfinning.[2]

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen trycktes först i samlingsverket av Shakespeares pjäser, First Folio 1623, som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[5] Texten tros vara nedskriven av den professionelle skrivaren Ralph Crane med en sufflörs exemplar som förlaga. Versionen tros grundad på Shakespeares eget handskrivna original och innehåller därför en hel del korrekturfel. Förekomsten av versalerna G och E i replikprefixen tros syfta på Robert Gough och William Ecclestone som var skådespelare i King's Men.[2]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Helena är föräldralös dotter till en läkare. Hon är fosterbarn hos grevinnan av Rousillon. Hon blir förälskad i grevinnans son, greve Bertram, som inte alls är intresserad av Helena som han tycker är av alltför låg börd. Hans mål är istället att få gå i tjänst hos kungen. Helena söker upp kungen och säger att hon efter sin far har ett bot mot hans dödliga sjukdom. Om det lyckas vill hon som belöning kunna välja vilken brudgum hon vill bland männen i kungens tjänst. Kuren är framgångsrik och Helena väljer Bertram till sin gemål. Bertram vidhåller att hennes rang är för låg och han är fortfarande ovillig att gifta sig med henne.[6]

För att komma undan giftermålet beger sig Bertram ut i krig i Toscana. Som följeslagare har han den både fege och skrytsamma skojaren Parolle. Denne ingriper inte i huvudintrigen, men anses ändå vara styckets mest tacksamma roll. Bertram skriver till Helena att han blir hennes make om hon lyckas få hans ring på sitt finger och föda honom ett barn. Helena följer efter Bertram till Florens. Där försöker Bertram förföra den unga Diana. Helena smider en plan med Dianas mor: att Diana skall sätta Helenas ring på Bertrams finger. Diana skall uppmana Bertram att möta henne i hennes sovrum där den förklädda Helena istället väntar. Diana skall även locka Bertram att ge henne sin ring. Allt detta lyckas. När Bertram får bud om att Helena dött i ett kloster vågar han återvända till Frankrike. I Rousillon möter han Helena tillsammans med kungen och hans mor och allt avslöjas. Bertram har inget annat val än att kapitulera, emedan Helena har hans ring på sitt finger. Han lovar att älska henne. Kungen håller en epilog där han meddelar att om slutet är gott så är allting gott.[6]

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen finns i fyra tryckta översättningar och ytterligare två gjorda direkt för uppsättningar på teatern. Den första översättningen till svenska kallades När slutet är godt, är allting godt utförd av Carl August Hagberg och tryckt i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 10. 1923 kom Per Hallströms översättning Slutet gott allting gott i Shakespeares dramatiska arbeten. Lustspel, Bd 2. Åke Ohlmarks översättning 1962 kallades Slutet gott allt gott och trycktes i samlingsvolymen Komedier. 1983 trycktes Allan Bergstrands översättning Slutet gott, allting gott. 2001 gjorde Margot Lande och Pontus Plænge översättningen Slutet gott! allting gott? för den senares uppsättning med Shakespeare på Gräsgården i Vadstena. 2006 gjorde Nina Pontén och Thomas Segerström översättningen Slutet gott allting gott för den senares uppsättning på RomateaternGotland.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Slutet gott, allting gott tillhör Shakespeares minst spelade pjäser. Den äldsta dokumenterade föreställningen ägde rum 1741. De närmaste 60 åren spelades pjäsen 51 gånger i London och under hela 1800-talet spelades den bara 17 gånger. 1794 spelade John Philip Kemble Bertram i en egen adaption som bara framfördes en enda gång. 1852 framträdde Smuel Phelps i en annan kortlivad uppsättning där sängkammartricket uteslutits. 1916 satte Frank Benson upp pjäsen i Stratford-upon-Avon med sig själv i paradrollen Parolle.

När William Poel satte upp Slutet gott, allting gott 1920 framställdes Helena som en suffragett. 1927 satte Barry Jackson upp pjäsen på Birmingham Repertory Theatre i modern dräkt och med Laurence Olivier som Parolle. En vändpunkt i pjäsens popularitet kom i och med Tyrone Guthries uppsättning i Stratford, Ontario. Samma år spelades en framgångsrik version på Old Vic i London i regi av Michael Bentall. Båda dessa uppsättningar kortade pjäsen avsevärt och gjorde den mer farsartad.

1959 satte John Houseman upp en texttrogen version på American Shakespeare Theatre i Stratford, Connecticut. Ian Richardson spelade Bertram i John Bartons framgångsrika uppsättning för Royal Shakespeare Company 1967. 1981 regisserade Trevor Nunn pjäsen med Royal Shakespeare Company i Stratford-upon-Avon med Peggy Ashcroft som grevinnan. Nunn fick pjäsen att likna en tragikomedi av Anton Tjechov. 1993 regisserades pjäsen av Peter Hall. 2004 spelades grevinnan av Judi Dench.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

1854 spelade den privata Mindre Teatern i Stockholm Slutet gott, allting gott med titeln Konungens läkare under ledning av Edvard Stjernström.[7]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Slutet gott, allting gott har filmats förhållandevis många gånger.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 357
  2. ^ [a b c d] The Oxford Companion to Shakespeare sid 10
  3. ^ Snyder, Susan (1993). ”Introduction” (på engelska). Oxford, England: Oxford University Press. sid. 20–24. ISBN 978-0-19-283604-5 
  4. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 170
  5. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  6. ^ [a b] The Oxford Companion to Shakespeare sid 10f
  7. ^ Kerstin Derkert: Repertoaren på Mindre Teatern 1854-63 sid 153

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikisource-logo.svg
Wikisource har originalverk relaterade till Slutet gott, allting gott. (engelska)
Wikiquote-logo.svg
Wikiquote har citat av eller om Slutet gott, allting gott. (engelska)
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Slutet gott, allting gott.