Muntra fruarna i Windsor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Faximil av den första sidan av The Merry Wives of Windsor från First Folio, publicerad 1623

Muntra fruarna i Windsor, The Merry Wives of Windsor, är en komedi av William Shakespeare som publicerades 1602, även om den sannolikt skrevs före 1597. Pjäsen är den enda av Shakespeares verk som uteslutande berör medelklassliv under den elisabetanska eran.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Delar av pjäsen kan ha hämtats från Il Pecorone, en samling historier av Ser Giovanni Fiorentino. En av dessa historier finns med i William Painters The Palace of Pleasure[1]

Tid och text[redigera | redigera wikitext]

Tidpunkten för verket är okänd. Den registrerades visserligen som utgiven år 1602, men var förmodligen flera år gammal vid utgivningen. Vissa anspelningar på Strumpebandsorden i texten antyder att pjäsen ursprungligen avsågs att framföras i april 1597, i samband med utnämningen av nya riddare i orden. Om så är fallet spelades förmodligen verket 23 april då drottning Elisabet I deltog i festligheter inför utnämningarna. Detta var inte nödvändigtvis pjäsens premiär, eftersom den även framförts publikt.

Strumpebandsteorin är inte mer än en teori. Stödet för teorin är omstritt. Om Strumpebandsteorin är korrekt skulle det innebära att Shakespeare skrev pjäsen mellan första och andra delen av Henrik IV. Detta betvivlas av kritiker eftersom det finns alltför många motsägelser mellan Henry-verken och Muntra fruarna i Windsor. Som exempel på dessa motsägelser kan nämnas avsaknaden av referenser till samtida skeenden, till exempel upproret (Henrik IV, del 1) eller den engelska invasionen av Frankrike (Henrik IV, del 2). Det finns också exempel på ofullständiga rollbeskrivningar och lösa trådar i pjäsen, något som stöder teorin att den verkligen skrevs på beställning av drottningen, men att detta skedde först efter pjäsen Henrik V. Bland dessa exempel märks att Page omnämns som både "Thomas" och "George", att Ann Page beskrivs vara klädd i såväl vitt som grönt, att det sker en inledning till att Ann skall presentera älvorna men att detta aldrig sker och att versen är av alltför dålig kvalitet för att vara Shakespeares verk.

Den 18 januari 1602 infördes pjäsen i Stationers' Register hos Stationer's Company. Den första tryckta utgåvan publicerades av Arthur Johnson senare samma år, men var av sämre kvalitet än den utgåva som trycktes av William Jaggard 1619 och framförallt betydligt sämre än den högklassiga utgåvan First Folio år 1623.

Titelsidan meddelar att pjäsen framfördes av Lord Chamberlain's Men, "både inför Hennes Majestät och annorstädes". Det tidigast och säkrast kända framförandet skedde 4 november 1604 i Whitehall Palace. Ett annat framförande ägde rum 15 november 1638 på Cockpit Theatre.

Pjäsen anspelar på en tysk hertig, vanligen tolkad som Friedrich I, hertig av Württemberg, vilken hade besökt England 1592 och som utnämndes till riddare av Strumpebandsorden 1597. Han installerades slutligen i Stuttgart 6 november 1603.

Det finns en antydan till att Falstaff i Muntra fruarna i Windsor ursprungligen kallades Sir John Oldcastle, vilket också antas ha varit namnet på Falstaff i ett tidigare skede av tillkomsten av Henrik IV, del ett.

Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]

  • Sir John Falstaff
  • Bardolph, Pistol och Nym (Falstaffs kumpaner)
  • Robin, Falstaffs son och page
  • Messrs. Ford & Page, två gentlemän boendes i Windsor
  • William Page, en pojke, son till Page.
  • Sir Hugh Evans, en walesisk prästman
  • Doktor Caius, en fransk läkare
  • Rugby, Caius betjänt
  • Fru Quickly, doktor Caius hushållerska.
  • Shallow, fredsdomare
  • Slender, Shallows kusin
  • Simple, Slenders betjänt
  • Fenton, en ung gentleman
  • Värdshusvärden på The Garter Inn.
  • Fru Ford
  • Herr Ford
  • Fru Page
  • Her Page
  • Anne Page, deras dotter, förälskad i Fenton

Handling[redigera | redigera wikitext]

Johann Heinrich Füssli: "Fallstaff im Wäschekorb", 1792

Falstaff kommer till Windsor, i stort sett pank. För att fylla på kassan beslutar han sig för att förföra två välbeställda, gifta kvinnor; fru Ford och fru Page. Han börjar med att skriva två identiska kärleksbrev och ber sina kumpaner Pistol och Nym att lämna över breven till adressaterna. De vägrar kategoriskt, något som får Falstaff att avskeda dem. Som hämnd berättar Pistol och Nym om Falstaffs plan för fruarnas äkta män. Den synnerligen svartsjuke Ford övertalar värdshusvärden på The Garter Inn att presentera Ford för Falstaff som "kapten Brook" i syfte att försöka få reda på mer om Falstaffs plan.

Fru Page vill att dottern Anne skall gifta sig med doktor Caius, en fransk läkare, medan herr Page vill gifta bort dottern med godsägaren Slender. Anne är emellertid förälskad i den glade och fattige ädlingen Fenton, som inte faller föräldrarna i smaken.

De muntra fruarna är inte det minsta trakterade av den tjocke och gamle Falstaffs oanständiga förslag. De bestämmer sig för att spela honom ett spratt. Herr Ford som kapten Brook lurar i Falstaff att han är förälskad i fru Ford, men eftersom hon är ouppnåelig måste Falstaff först förföra henne. Ford erbjuder Falstaff pengar för hjälpen. Falstaff avslöjar att han redan stämt möte med fru Ford när maken inte är hemma, vilket stärker Fords misstankar mot sin fru.

När Falstaff har sin tête à tête med fru Ford dyker fru Page upp och meddelar att herr Ford är på väg. Kvinnorna gömmer Falstaff i en tvättkorg med illaluktande tvätt. De skickar iväg korgen för att tömmas i Themsen. Detta sårar djupt Falstaffs stolthet men han är tillräckligt inbilsk för att dra slutsatsen att fruarna bara håller honom på sträckbänken. Nästa gång Falstaff går på friarstråt återupprepas sceneriet men denna gång vägrar Falstaff gömma sig i tvättkorgen. Istället fås han att klä ut sig till pigans tjocka tant och jagas på dörren av Ford som avskyr tanten.

Fruarna berättar allt för sina makar och tillsammans beslutar de sig för att spela Falstaff ännu ett spratt. De bestämmer träff med honom i Windsors slottspark vid midnatt. Där har deras medsvurna klätt ut sig till småtroll och älvor som skrämmer slag på den notoriskt fege Falstaff. När allt uppenbaras för honom, säger han med ett understatement, "jag börjar ana att man gjort ett arsle av mig". Under tumultet i slottsparken har Fenton och Anne smitit iväg för att gifta sig, något som föräldrarna till sist accepterar.

Teman[redigera | redigera wikitext]

Viktiga teman i pjäsen är kärlek och äktenskap, svartsjuka och hämnd, klasstillhörighet och rikedom. Verket upplevs oftast som mer modernt jämfört med andra av Shakespeares verk, eftersom pjäsen innehåller ironi, sarkasm, sexuella anspelningar och stereotyp syn på samhällstillhörighet och nationaliteter.

Pjäsen fokuserar på den engelska medelklassens fördomar. Underklassen representeras av figurer som Bardolph, Nym och Pistol (Falstaffs kumpaner). Överklassen representeras på motsvarande sätt av Sir John Falstaff och Fenton. Shakespeare använder både latin och dålig engelska för att peka på skillnader mellan människor från denna tid. Mycket av humorn i pjäsen bygger på missförstånd mellan rollfigurerna.

Ett viktigt elisabetanskt inslag som präglar verket är idén om hanrejen. Människor under den elisabetanska tiden tyckte att idén om den bedragne mannen var höjden av humor och tycks ha ansett att om en man var gift innebar det per automatik att hans fru bedrog honom. Eftersom en bedragen man sades vara hornprydd kunde alla hänsyftningar, oavsett om de var aldrig så små, på horn eller hornprydda djur leda till stor munterhet.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Vissa kritiker anser att pjäsen är ett av Shakespeares sämre verk och att Falstaff i pjäsen är en betydligt svagare karaktär än i pjäserna om Henrik IV. Att Shakespeare skulle handskas så med en av sina populäraste rollfigurer är förbryllande och det finns ingen tillfredsställande förklaring till detta. En möjlig förklaring, om strumpebandsteorin skulle vara sann, är att pjäsen skrevs i all hast. Syftet med detta kan varit att verket skulle framföras vid ett särskilt tillfälle och att Shakespeare skulle ha haft så lite som 14 dagar på sig att färdigställa pjäsen.

Det har också hävdats att Shakespeare var en av drottning Elizabeths absoluta favoritförfattare och att hon tyckte om pajasen Falstaff så mycket att hon personligen beställde en komedi uteslutande centrerad kring Falstaff. Detta skulle kunna förklara förekomsten av de starka kvinnorna i pjäsen som en hyllning till drottningen och den slapstick-präglade humor varmed Falstaffs tillkortakommanden skildras.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Första gången Shakespeares originaltext uppfördes efter Shakespeares livstid var 1851 i en uppsättning av Charles Kean. [2] Mot slutet av 1800-talet blev Falstaffrollen populär bland stora stjärnor. Den mest idoge var Herbert Beerbohm Tree som spelade rollen ett antal gånger mellan 1889 och 1993. 1940 satte Daniel Wolfit upp pjäsen i West End som trots mot bombningarna under blitzen. Senare under 1900-talet spelades Falstaff i både Henrik IV och Muntra fruarna i Windsor av Anthony Quayle.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Adaptioner till opera[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ George Van Santvoord: The Merry Wives of Windsor. Yale University Press 1922, 119.
  2. ^ F. E. Halliday: A Shakespeare Companion 1564-1964, Baltimore, Penguin, 1964; sid 314.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, The Merry Wives of Windsor, 27 juni 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]