Troilus och Cressida

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Troilus och Cressida
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Troylus and Cressida från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Troylus and Cressida från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel The Tragedy of Troilus and Cressida
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Britt G. Hallqvist, Åke Ohlmarks, Thomas Warburton
Utgivningsår 1609
Utgiven på
svenska
1849
Svensk
premiär
1967

Troilus och Cressida (originaltitel The Tragedy of Troilus and Cressida) är en tragedi av den brittiske dramatikern William Shakespeare, och sorteras ibland tillsammans med Slutet gott, allting gott och Lika för lika som en av dramatikerns så kallade problempjäser - pjäser som är svåra att genrebestämma (vilka som räknas in varierar).

Datering[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen fördes in i the Stationers Companys (boktryckarskrået) register 7 februari 1603.[1] Prologen (i det engelska originalet "Prologue armed") innehåller möjligen en anspelning på Ben Jonsons Poetaster som framfördes 1601 och dess koppling till "the War of the Theatres"[1] som var en konflikt mellan Ben Jonson på ena sidan och John Marston och Thomas Dekker på den andra. Konflikten varade mellan 1599 och 1601. filologer som närstuderat versen vill placera pjäsen i tid efter Hamlet och Trettondagsafton men före Lika för lika och Othello vilket ger en sannolik datering till 1602.[1]

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Dramat tar sin utgångspunkt i den på Shakespeares tid välkända berättelsen om kärleksparet Troilus och Cressida, som i sin tur är ett medeltida tillägg till den antika legenden om det trojanska kriget, känd från bland andra Homeros Iliaden och Vergilius Aeneiden.

Pjäsens främsta inspirationskälla anses vara Geoffrey Chaucers Troilus and Criseyde från cirka 1380.[1][2][3] Chaucers framställning byggde vidare på Giovanni Boccaccios Il Filostrato [2] som i sin tur bär spår av fransmannen Benoît de Sainte-Maures Roman de Troie från 1200-talet.

Över huvud taget är Shakespeare mycket fränare än Chaucer och bitterheten och cynismen är Shakespeares egen skapelse. Likaså illusionslösheten och det komplexa och mångtydiga.

Det finns fler verk med samma motiv där Shakespeare kan ha hämtat olika element till sitt drama. Från början av 1400-talet härrör munken John Lydgate's Troy Book.[1][3] Robert Henryson skrev The Testament of Cresseid under 1400-talets senare hälft.[1][2][4] 1473 kom William Caxtons Recuyell of the Historyes of Troye (den första boken som trycktes på engelska), en översättning till engelska av fransmannen Raoul Lefèvres berättelsesamling Recueil des Histoires de Troye från 1464.[1][2][5]

Shakespeare tycks ha använt sig av George Chapmans engelska översättning av Iliaden från 1598, Seven Books of the Iliads of Homer.[1][6] Achilles vägran att strida är direkt hämtad från Iliaden. Troilus omnämns bara med någon enstaka rad som en av dem som dödas av Achilles.[2] Han har inget samröre med prästdottern Chryseis.[2] Pandarus, som hos Shakespeare sammanför dem, har en underordnad roll i Iliaden men byggs ut hos Boccaccio och ännu mer hos Chaucer.[2] Thersites är redan i Iliaden föraktad av krigarna, men det är först hos Shakespeare han blir en frätande sanningssägare.[2]

Ulysses tal om nödvändigheten med ordning har sin motsvarighet i Thomas Elyots The Gouvernor från första halvan av 1500-talet[1][7] och likalydande uttryck finns även i Richard Hookers Of the Lawes of Ecclesiasticall Politie från 1593.[8] Kontrasten mellan Ulysses intelligens och Ajax fyrkantighet är hämtad från Ovidius Metamorfoser.[1] Hektors syn på de trojanska prinsarna som moralfilosofiskt ovärdiga visar på inflytande från Robert Greenes Ephues his Censure to Pilatus från 1587.[1]

Motivet med Troilus och Cressida återfinns även i två samtida pjäser, men det går inte att avgöra vem som var först av Shakespeare och Thomas Heywoods The Iron Age i två delar eller Thomas Dekkers och Henry Chettles Troilus and Cressida, som bara finns bevarad i form av fragment.

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen anmäldes alltså för tryckning till boktryckarskråets register 1603 av bokhandlaren James Roberts, som the booke of Troilus and Cresseda., men den kom aldrig till tryckning.[1][9] 28 januari 1609 registrerades pjäsen på nytt av bokhandlarna Richard Bonian och Henry Walley och senare samma år publicerades den första kvartoupplagan i två versioner[1][2] avdessa båda och tryckta av George Eld. Förmodligen grundades denna upplaga på Shakespeares eget handskrivna manus.[1] Pjäsen klassades som ett historiespel med titeln The Famous Historie of Troylus and Cresseid i den första upplagan och i den andra The Famous Historie of Troylus and Cresseid. Excellently expressing the beginning of their loves, with the conceited wooing of Pandarus, Prince of Licia.[1] Nya kvartoupplagor kom ut 1632, 1664 samt 1685, men innan dess trycktes pjäsen i First Folio 1623, den samling av Shakespeares pjäser som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard. Pjäsen infogades bland tragedierna med titeln The Tragedie of Troylus and Cressida men togs inte med i innehållsförteckningen[2] och sidorna var inte numrerade. Folion skulle ha använt den första kvarton som förlaga, men istället användes en sufflörs exemplar.[1] Det föreligger mer än 500 ändringar mellan den första kvarton och folion.[1]

Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]

Trojaner:

  • Troilus, prins av Troja
  • Cressida, Calchas dotter
  • Calchas, trojansk präst
  • Pandarus, farbror till Cressida
  • Priamus, kung av Troja
  • Paris, prins av Troja
  • Hector, prins av Troja
  • Andromache, Hektors maka
  • Aeneas, trojansk befälhavare
  • Kassandra, Priamus dotter

Greker:

Handling[redigera | redigera wikitext]

Troilus och Cressida utspelar sig under den senare delen av trojanska kriget och skildrar i ramhandlingen förloppet från Akilles vägran att delta till Hektors död.

Pjäsen bygger på två intriger. Cressida och den trojanske prinsen Troilus sammanförs av hennes farbror Pandarus. Cressida är först avvaktande, men de har en kärleksnatt och lovar varandra evig trohet. Redan nästa dag utlämnas dock Cressida i utbyte till grekerna mot en trojansk krigsfånge. När hon anländer till grekernas läger står krigarna i kö för att få hälsa henne välkommen med en kyss. Den ende som avstår är Ulysses. Diomedes flirtar med henne och hon besvarar flirten. Troilus besöker det grekiska lägret och Ulysses visar honom i smyg vad som pågår mellan Diomedes och Cressida. Troilos blir rasande över hennes svek och beslutar sig för att hämnas. Troilus och Diomedes råkar på varandra under slutstriden men intrigtråden får ingen upplösning.

Huvvuddelen av handlingen upptas av intrigerna kring Akilles och Hektor. Agamemnon försöker förmå Akilles att återuppta striden och framförallt möta Hektor. Denne sänder grekerna ett brev och förklarar att han är villig till en envig. Egentligen är det Ajax han skall kämpa emot men denne drar sig ur. Då Akilles käre vän (eller älskare, det är en tolkningsfråga) Patroklos dödas av Hektor ändrar han sig. Akilles får fatt i Herkules och låter sina följeslagare myrmidonerna döda honom.

Teman[redigera | redigera wikitext]

Troilus och Cressida är Shakespeares kanske mest bittert cyniska verk, och har på grund av sin desillusionerade ton och sina återkommande, ironiska ifrågasättanden av absoluta värden (inte minst kärlek, heder och samhällshierarkier) beskrivits som en av dramatikerns mest "moderna" pjäser.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Författarinnan och litteraturvetaren Joyce Carol Oates har bland annat sagt följande om verket:

"Troilus och Cressida, denna den mest plågsamma och mångtydiga av Shakespeares pjäser, framstår för den moderna läsaren som ett samtida dokument. [...] Detta är tragedi av en alldeles särskild sort; en "tragedi" som tar sin utgångspunkt i den konventionella tragedins omöjlighet."[10]

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Troilus och Cressida finns i fyra tryckta översättningar till svenska. 1849 kom Carl August Hagbergs översättning som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 8. 1967 kom Britt G. Hallqvists översättning, 1969 Åke Ohlmarks, och 1981 Thomas Warburtons. Hallqvists och Warburtons översättningar hade båda den nya titeln Troilos och Kressida. Ohlmarks översättning kom ut i samlingen Tragedier.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

När boktryckaren James Roberts anmälde pjäsen till boktryckarskråets register 1603 tillfogade han kommentaren att pjäsen spelats av Lord Chamberlain's Men, Shakespeares trupp. När pjäsen trycktes i den första kvartoupplagan 1609 påstod först titelbladet att pjäsen framförts av King's Majesty's servants på the Globe Theatre. (King's Majestys servants var det nya namnet på Shakespeares trupp sedan kung Jakob I gjort sig till dess beskyddare 1603.) I en andra version av kvarton hade kommentaren om uppförande tagits bort, istället hade ett förord tillfogats som påstod att pjäsen aldrig spelats.[1][9]

Det första dokumenterade framförandet av Troilus och Cressida ägde rum i London 1679. John Dryden spelade en kraftig omarbetning som förblev tongivande under det närmaste århundradets fåtaliga uppföranden.[1] Det är dock möjligt att pjäsen i originalutförande spelades på Smock Alley i Dublin under 1670-talet.[1] Första gången originaltexten säkert framfördes var på Staatstheater am Gärtnerplatz i München 1898 i en uppsättning med enbart män.[1] Första gången originaltexten med säkerhet framfördes i Storbritannien var 1 juni 1907 då den spelades på the Great Queens Street Theatre i London.[1] Uppsättningen var regisserad av Charles Fry och framfördes av en ensemble som bestod av både proffs och amatörer. 1912 regisserades pjäsen av William Poel. The Marlowe Society framförde Troilus och Cressida i Cambridge 1922 och togs väl emot av krigsveteranerna från första världskriget i publiken. Året därpå floppade pjäsen på Old Vic i London. Mer framgångsrik var uppsättningen 1938 på Westminster Theatre i London med modern kostym.

Efter andra världskriget har pjäsen varit mer populär och något av en favorit för regissörer. 1956 satte Tyrone Guthrie upp den på Old Vic och förlade tiden till första världskriget. När Royal Shakespeare Company (RSC) gav pjäsen 1985 spelade Juliet Stevenson en Cressida som blev bedragen av Anton Lessers Troilus istället för tvärtom. 1960 satte Peter Hall upp pjäsen i John Bartons bearbetning i Stratford-upon-Avon. 1991 regisserade Sam Mendes stycket på RSC med Amanda Root som Cressida, Ralph Fiennes som en neurotisk Troilus och Simon Russell Beale som Tersites.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v] The Oxford Companion to Shakespeare sid 485f
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Erik Frykman: Shakespeare sid 161f
  3. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 141-144
  4. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 141
  5. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 144-151
  6. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 144f
  7. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 151-154
  8. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 155f
  9. ^ [a b] Erik Frykman: Shakespeare sid 163
  10. ^ Oates, Joyce Carol (1966/1967). "The Tragedy of Existence: Shakespeare's 'Troilus and Cressida'". Ursprungligen publicerad som två essäer i Shakespeare Quarterly (1966) samt Philological Quarterly (1967). Egen översättning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Troilus and Cressida, 17 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chronology of Shakespeare's plays, 14 juni 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]