Trettondagsafton (pjäs)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Trettondagsafton ur "First Folio"
Orsino och Viola. Målning av Frederick Richard Pickersgill.

Trettondagsafton är en teaterpjäs skriven av William Shakespeare.

Den engelska titeln är Twelfth Night, med undertiteln What You Will. Varför pjäsen heter som den gör är okänt, otaliga försök att tolka titeln på olika sätt har gjorts. Handlingen i pjäsen har ingen koppling till helgdagsaftonen med samma namn.

Pjäsen har översatts flera gånger till svenska, bl.a. av Carl August Hagberg, Allan Bergstrand, Lars Huldén och Göran O. Eriksson.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Orsino, hertigen
  • Valentine, hovman hos herti
  • Viola, skeppsbruten, senare förklädd till Cesario
  • Sebastian, Violas tvillingbror
  • Antonio, pirat, Sebastians nära vän (vänskapen har kallats homosexuell)
  • Olivia, grevedotter
  • Maria, Olivias kammarfru
  • Malvolio, hovmästare hos Olivia
  • Baron Tobias Rap, Olivias morbror
  • Baron Andreas Blek Af Nosen, vän till Tobias Rap
  • Fabian, en i Olivias hushåll
  • Narren Feste, hos Olivia
  • En kapten på det förlista skepp som för Viola till Illyrien
  • En präst
  • Musiker, hovfolk, sjömän och betjänter

Handling[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen, som är en förväxlingskomedi, utspelar sig huvudsakligen i Illyrien, där huvudpersonen Viola spolats i land efter ett skeppsbrott. Förklädd som sin (vad hon tror) omkomne bror Sebastian, men under namnet Cesario, tas hennes tjänster i anspråk av hertigen Orsino, närmast för att fria till den jungfruliga grevedottern Olivia - ett frieri hon dock avvisar. I stället förälskar sig Olivia i budbäraren själv, Cesario/Viola. Samtidigt förälskar sig Cesario/Viola i hertigen, men som förklädd till man blir det problem. Shakespeare snuddar därmed vid frågeställningar om identitet och sexualitet, i komedins form.

Vid sidan av denna huvudhandling finns flera parallella handlingar: Violas bror Sebastian, som befaras vara skeppsbruten, räddades i själva verket av piraten Antonio. De två tillbringar en tid med varandra i Illyrien och utvecklar en relation, med stundtals homoerotiska undertoner. Av en tillfällighet stöter Antonio på den utklädde Viola och tar henne för att vara Sebastian. När, den han tror vara, hans bästa vän inte känner igen honom brister Antonio ut i en av pjäsen största känsloutbrott.

Olivias levnadsglade morbror, herr Tobias Rap, kamperar ihop med aristokraten Andreas Blek af Nosen, som han förlett att tro att Olivia skulle vara intresserad av, och som han därför lätt kan utnyttja. I Olivias hus finns även den självgode hovmästaren Malvolio som utsätts för de övrigas gyckel (som når sin höjdpunkt när han konfronteras med fröken Olivias falska kärleksförklaringar, får "pippi" och hamnar i arresten). Efter många och långa förvecklingar slutar spelet ändå lyckligt; allt framträder (jfr. Epifania); Viola får sin älskade hertig. Den utskämde Malvolio lovar att hämnas, men hertigen sänder Fabian att lugna ned honom.

Citat[redigera | redigera wikitext]

Från första akten, 26:e scenen (Göran O. Erikssons översättning) :

För kvinnorna är kärlek mer som matlust
En gommens känsla mycket mer än hjärtats:
Den äcklas fort när den blir övermätt.
Men min är lika glupande som havet
Och smälter lika mycket. Jämför inte
Känslan en kvinna kunde ha för mig
Med det jag känner för Olivia

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Det enda säkra framförandet under Shakespeares livstid ägde rum på kyndelsmässodagen 2 februari 1602 på Middle Temple Hall. Det finns även indikationer på att pjäsen spelades på trettondagsafton 6 januari 1601 på Palace of Whitehall. Efter Shakespeares livstid ägde det första uppförandet av Shakespeares originaltext 1741 på Drury Lane Theatre i London.

Karl Immermann försökte förena Ludwig Tiecks och Johann Wolfgang von Goethes teateridéer. 1837 beskrev Tieck en elisabetansk scen i en novell, och han förordade en återgång till den öppna scenen eftersom han ansåg att bildmässig realism förstörde den sanna illussionen. 1840 regisserade Karl Immermann Trettondagsafton på Stadttheater Düsseldorf där scenen bestod av en enda scenbild hela föreställningen igenom. Scenbilden överförde den elisabetanska scenens principer till en traditionell tittskåpsscen. Det är på denna enda uppsättning som en stor del av Immermanns berömmelse vilar.

När pjäsen satts upp under 1900-talet och därefter har den varit skådespelarnas pjäs. Samspel och timing har betytt mer än regigrepp. En skådespelerska som hade stora framgångar som Olivia under början av 1900-talet var Ellen Terry. Hon var berömd just för sin säkra timing och sitt sätt att behärska scenen när hon rörde sig över den.

1913 regisserade Harley Granville-Barker Trettondagsafton på Savoy Theatre i London. Han hade modifierat scenen med ett proscenium med möjlighet till entréer och en upphöjd bakre scen som kunde döljas med draperier. På så vis åstadkom han ett smidigt och rytmiskt flöde mellan olika scenerier. 1916 satte han upp pjäsen på nytt på Old Vic i London. 1914 hade regissören Jaques Copeau succé med Trettondagsafton på experimentscenen Vieux-Colombier i Paris.

I början av 1930-talet regisserade Terence Gray en serie shakspeareföreställningar på Camebridge Festival Theatre som blev uppmärksammade för sitt uppseendeväckande och oväntade scenspråk. När han satte upp Trettondagsafton for delar av ensemblen fram på rullskridskor.

1931 hade den uppburna skådespelerskan Lilian Baylis framgångar som Viola på Sadler's Wells Theatre i London i en uppsättning där Malvolio spelades av John Gielgud. Vid återöppnandet av Old Vic 1950 (som skadats svårt under blitzen) hyllades Peggy Ashcroft som Viola. 1955 regisserade John Gielgud en uppsättning på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon med Laurence Olivier och Vivien Leigh.

1984 regisserade Liviu Ciulei Trettondagsafton på Guthrie Theater i Minneapolis, Minnesota där handlingen förflyttats till cirkusmiljö. 1987 regisserade Declan Donellan pjäsen med Cheek by Jowl. Hela ensemblen befann sig på arenascenen hela föreställningen, liksom rekvisitan som bestod av musikinstrument som skådespelarna själva trakterade. 2002 spelades Viola av Mark Rylance på the Globe Theatre i London. När uppsättningen togs upp igen 2012 spelade Stephen Fry Malvolio. När John Barton regisserade pjäsen 1966 på Royal Shakespeare Company spelades Viola av Judi Dench.

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Trettondagsafton har filmats väldigt många gånger.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Twelfth Night, 18 juni 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]