Blåhake
| Blåhake Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Adult i häckningsdräkt av nominatformen L. s. svecica. Notera den roströda fläcken på den blå strupen. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Flugsnappare Muscicapidae |
| Släkte | Luscinia |
| Art | Blåhake L. svecica |
| Vetenskapligt namn | |
| § Luscinia svecica | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Underarter | |
| se text | |
| Synonymer | |
| |
Blåhake (Luscinia svecica) är en tätting i familjen flugsnappare. Den är en flyttfågel som häckar i Europa och Asien, och som övervintrar i norra Afrika och södra Asien. Den bygger sitt bo i grästuvor eller lågt i täta buskage.
Utbredning och taxonomi
Blåhaken häckar i ett mycket stort område i taigazonen från Nord- och Mellaneuropa och österut till östra Sibirien och allra nordvästligaste Alaska och Yukon, och så långt söderut som södra Ryska fjärran östern och nordöstra Kina.[2]
I Norden har fågeln en vid häckningsutbredning, från Lappland och norra Finland, längs fjällen söderut till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. I Norden förekommer den även som häckningsfågel i södra Danmark, och då av underarten cyanecula.
Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som om hösten flyttar till sina vinterkvarter, företrädesvis i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika (söder om Sahara), och österut över Arabiska halvön, Indien, sydöstra Kina och Sydostasien.[3][2]
Tidigare klassificerades blåhaken som en trast (Turdidae) men genetiska studier visar att den tillhör familjen flugsnappare (Muscicapidae). Genetiska studier har också visat att blåhakens närmaste släkting är vitbukig näktergal (Luscinia phaenicuroides).[4][5]
Underarter
En mängd populationer av blåhake har beskrivits taxonomiskt och olika auktorer erkänner olika många underarter. Idag brukar antalet variera mellan åtta och tolv. Trots variationerna i utseende har genetiska studier bekräftat att det rör sig om en enda art.[6] Läs mer om dräktskillnader i stycket Utseende och läte. Här följer de underarter som erkänns av Clements et al 2014, som delar upp dem i fyra grupper:[7]
- "Rödstjärnig blåhake", svecica- gruppen
- L. s. svecica, inkl. gaetkei (Kleinschmidt, 1904) och robusta (Buturlin, 1907) – häckar i norra Skandinavien och österut till Tjuktjerhalvön och nordvästra Alaska, och söderut till norra Xinjiang och norra Mongoliet. Övervintrar i norra Afrika och södra Asien
- L. s. volgae (Kleinschmidt, 1907) – häckar från nordöstra Ukraina till floden Volga
- L. s. luristanica (Ripley 1952) (behandlas ibland som synonym med magna) – häckar från Armenien till sydvästra Iran. Övervintar i ett område som sträcker sig från Irak till Sudan
- L. s. pallidogularis (Zarudny, 1897), inkl. saturatior (Sushkin 1925), altaica (Sushkin 1925) och kobdensis (Tugarinov 1929) – häckar från floden Volga genom stäppen i södra Sibirien till Altai och övre Jenisej, och söderut till Turkmenistan
- L. s. tianschanica Tugarinov 1929 (behandlas ibland som synonym med saturatior) – häckar i bergskedjorna Pamir och Tien Shan
- L. s. abbotti (Richmond 1896) – häckar från västra Pakistan till nordvästra Indien
- L. s. przewalskii – häckar från inre Mongoliet till Qinghai i västra Kina och södra Tibet
- L. s. kobdensis – häckar i Xinjiang i västra Kina
- "Iberisk blåhake"
- L. s. azuricollis – häckar i norra Spanien
- "Vitstjärnig blåhake" cyanecula-gruppen
- L. s. cyanecula (Meisner, 1804) – häckar i Centraleuropa och Spanien. Övervintrar i norra Afrika
- L. s. namnetum (Mayaud, 1934) – häckar i västra Frankrike
- "Kaukasisk blåhake"
Förekomst i Sverige
I Sverige häckar blåhaken av nominatformen svecica, främst i fjälltrakterna, från Lappland i norr och längs fjällen söderut till Jämtland. Under flytten observeras den över hela landet. En studie av blåhakar av underarten svecia som häckar i Norge och i Tjeckien visade att det övervintrar i Indien varför det är troligt att även svenska häckfåglar flyttar åt sydost.[8] Det har även funnits häckningsförsök av underarten cyanecula i Skåne.[9] Även detta taxon, som kallas vitstjärnig blåhake och första gången observerade i Sverige 1943 vid Oset, har observerats över stora delar av Sverige.[10]
Utseende och läte
-_Female_at_Bharatpur_I_IMG_5484.jpg)
Blåhaken är en ganska liten och slank fågel med långa ben.[11] Den har ett vingspann på 13-15 cm och den väger 12-25 gram.[2] Blåhakens utseende varierar mycket beroende på årstid, ålder och kön. Artens många underarter skiljer sig även åt vad gäller hanarnas utseende. Honorna är i stort sett identiska.[11] I alla dräkter har den dock ett tydligt vitaktigt ögonbrynsstreck och roströda fält på stjärtbasens sidor, där det senare främst syns när den flyger eller när den sittande knycker på stjärten.[11] Den har en tunn svart näbb och svarta ögon.[2]
Som namnet antyder är blåhakehanens strupe och övre bröst blått. I mitten av det blå finns hos hanarna av underartsgruppen svecica en roströd fläck medan den europeiska underartsgruppen cyanecula har en vit fläck. Underarten L. s. magna saknar helt fläck. Honan har inte det färgstarka blåa i sin fjäderdräkt utan mer otydligt ljusblått, eller saknar helt blått. Stjärten hos båda könen har roströda fält på stjärtbasens sidor.
Hanens fjäderdräkt blir på vintern mer lik honans. Hakan och strupen är då vita och av den blå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta ett rödbrunt. Honan har endast i undantagsfall det rödbruna tvärbandet.
Blåhaken befinner sig ofta på marken och hoppar fram med lätt hängande vingar för att ibland stanna upp och knycka med stjärten.[12]
Läte
Hannen har en stark, varierad, härmande sång som ibland påminner om näktergalens, som är en nära släkting till blåhaken. Det mest utmärkande för sången är ett surrande läte, blandat med klarare, klocklika toner, som påminner om toner från stränginstrumentet lira. De olika underartsgrupperna går att särskilja på lätet.
Ekologi
I norra Europa föredrar den att häcka i viden och sank fjällbjörkskog medan övriga Europas blåhakar föredrar busk- eller vassområden i sanka områden vid våtmarker och åar. Det förekommer också att den häckar i torrare, bergig terräng.[11] Under höstflytten rastar den i vassar och i frodig vegetation nära vatten. Blåhaken gömmer sitt bo väl, lågt i busksnår eller direkt på marken i en grästuva i närheten av vatten.[12] Det skålformiga boet byggs av torrt gräs och torra blad, och fodras med fina strån.[12] Under 12-14 dagar ruvar honan de 5-7 äggen, som går i en blek grönaktig eller grönblå färg med roströda fläckar.[12] Båda föräldrarna tar hand om ungarna som lämnar boet efter 12-14 dagar.[12] Födan, som består av insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken oftast vid vatten och på fuktiga platser. På hösten kan den även äta bär.[12]
Blåhaken och människan
På latin betyder det vetenskapliga namnet Luscinia svecica "den svenska näktergalen" och den kallas ibland för "Nordens näktergal"[11]. Blåhaken har förr kallats "blåhane".[13] Blåhaken är svenska Lapplands landskapsfågel.
Status och hot
Den globala populationen av blåhake är inte hotad utan IUCN kategoriserar den som Livskraftig"(LC). Arten är inte heller upptagen på röda listan över hotade arter i Sverige.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
- ^ BirdLife International 2016 Cyanecula svecica Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
- ^ [a b c d] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid: 412-413, ISBN 978-0-7136-7040-0
- ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Sangster, Alström, Forsmark & Olsson 2010. Multilocus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae) Mol Phylogenet Evol.
- ^ Zuccon & Ericson 2010 A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae) Zool Scripta.
- ^ Zink et al., 2003, Recent evolutionary history of the bluethroat (Luscinia svecica) across Eurasia Arkiverad 4 april 2005 hämtat från the Wayback Machine., Molecular Ecology, nr.12, sid:3069-3075
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
- ^ Niklas Aronsson (2015) Blåhakar flyger österut, Vår Fågelvärld, nr.6, vol.74 sid:10
- ^ Leif Klinteroth (2015) Ny stjärna på himlen, Vår Fågelvärld, vol.74, nr.4, sid:14-18
- ^ Sveriges Ornitologiska Förening — BirdLife Sverige (2011) Blåhake / Bluethroat Luscinia svecica cyanecula Arkiverad 4 februari 2016 hämtat från the Wayback Machine., Raritetskatalogen, <www.sofnet.org Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine.,läst 2015-09-13
- ^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 278-279. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ [a b c d e f] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 349-350. ISBN 91-1-913142-9
- ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:161
Externa länkar
