Europeiska unionens domstol

Ej att förväxlas med Europadomstolen.

Europeiska unionens institutioner
Europeiska unionens domstol
Sammansättning	27 domare
Ordförande	Vassilios Skouris
Funktion	dömande
Inrättad	23 juli 1952
Rättslig form	institution
Rättslig grund	art. 13.1 FEU
Säten
	Luxemburg, Luxemburg Officiellt säte

Europeiska unionens domstol (EU-domstolen), tidigare Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen), är en av Europeiska unionens institutioner och ansvarar för en enhetlig tolkning av Europeiska unionens rätt.

Fram till Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 hette domstolen Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen), och dömde i Europeiska unionens första pelare, Europeiska gemenskaperna (EG). Genom Lissabonfördraget ersattes de tre pelarna av en enda juridisk person. Domstolen bytte följaktligen namn till Europeiska unionens domstol.

Europeiska unionens domstol utövar den dömande makten inom unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Den består av tre rättsinstanser: domstolen, tribunalen och personaldomstolen. De har främst till uppgift att pröva unionsrättsakters lagenlighet och att säkerställa en enhetlig tolkning och tillämpning av unionsrätten.

Genom sin rättspraxis har domstolen klargjort att de nationella myndigheterna och domstolarna är skyldiga att ge unionsrätten full verkan inom sina behörighetsområden och skydda de rättigheter som medborgarna har enligt denna (unionsrättens direkta tillämplighet), genom att underlåta att tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som strider mot unionsrätten, oavsett om de har antagits före eller efter den aktuella bestämmelsen i unionsrätten (unionsrättens företräde framför nationell rätt).

Domstolen granskar också de rättsakter som unionens institutioner, organ och byråer antar. Den kan ogiltigförklara rättsakter som är oförenliga med primärrätten.

Domstolen upprättades 1952 och har sitt säte i Luxemburg, i likhet med Europeiska revisionsrätten, men till skillnad från många andra institutioner, som har sina säten i Bryssel.

Domstolen är sammansatt av en domare från varje medlemsstat i unionen. Domstolen leds av en ordförande, som väljs för en period av tre år med möjlighet till omval.

Domstolen assisteras av två lägre domstolar, tribunalen (tidigare benämnd Förstainstansrätten) och personaldomstolen, som tar hand om vissa specifika frågor. Dessa domstolar ska inte sammanblandas med Europadomstolen i Strasbourg, som är en del av Europarådet.

Historia

Med Lissabonfördraget fick domstolen sitt nuvarande namn.

Domstolen upprättades 1952 för Europeiska kol- och stålgemenskapen genom Parisfördraget. Den hade då sju domare, ett ojämnt antal som ansågs idealt för representation. Varje medlemsstat utsåg en domare, medan den sjunde domaren valdes av fackföreningarna i kol- och stålindustrin. Genom Romfördragen blev domstolen en institution. Även om gemenskaperna var separerade, var den parlamentariska församlingen och domstolen gemensamma. På så sätt blev Europeiska kol- och stålgemenskapens domstol istället Europeiska gemenskapens domstol.

Maastrichtfördraget, som upprättade Europeiska unionen, ändrades inte domstolens makt, eftersom dess huvudsakliga makt kvarstod inom Europeiska gemenskaperna. Med Amsterdamfördraget blev domstolen en officiell och självständig institution med tydliga maktbefogenheter och ansvarsområden. Den 1 december 2009 fick domstolen sitt nuvarande namn genom Lissabonfördraget.

Sammansättning

Domstolen består av en domare från varje medlemsstat och bistås av minst åtta generaladvokater. Detta antal kan efter begäran från domstolen, ändras genom ett enhälligt beslut i rådet. Både domarna och generaladvokaterna utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd, efter att ha konsulterat en särskild kommitté. Mandatperioden sträcker sig över sex år, med möjlighet till omval. De som väljs ska vara juristexperter vars oavhängighet anses bortom misstro och som uppfyller de kvalifikationer som krävs för motsvarande arbete inom respektive nationell högsta domstol.

Domstolens ordförande väljs bland domarna för en period av tre år, med möjlighet till omval. Ordföranden leder förhören och överläggningarna och dirigerar de juridiska ärendena och administrationen. Domstolens ordförande beslutar också vilka ärenden som skickas till kammaren för utredning och utser en domare till rapportör. Rådet kan också utse assisterande rapportörer för att hjälpa ordföranden och övriga domare i deras arbete.

Generaladvokaterna

Domstolen bistås av åtta generaladvokater, vars uppgift är att opartiskt och oavhängigt framföra sin åsikt i de fall som är avsatta till dem. De kan förhöra de inblandade parterna och därefter ge deras åsikt om en juridisk lösning på ett fall innan domarna överlägger och meddelar sin dom. Officiellt måste inte domarna följa den åsikt som generaladvokaterna meddelar. Sedan 2003 behöver generaladvokaterna endast meddela sina åsikter om domstolen anser att fallet blir prejudikat.

Tribunalen och personaldomstolen

Tribunalen och unionens personaldomstol ansvarar för särskilda uppgifter för att avbelasta domstolen. Tribunalen består precis som domstolen av 27 domare, varav en utses av domstolen till ordförande.

Personaldomstolen består däremot endast av sju domare, vilket dock kan utökas av rådet efter begäran från domstolen. Domarna i personaldomstolen utses också av rådet för en period av sex år, med möjlighet till omval. Dessa domare väljer en ordförande för en period av tre år.

Funktion och befogenheter

Det är domstolens ansvar att försäkra att lagen tolkas och tillämpas i enlighet med Europeiska unionens fördrag och de bestämmelser som institutionerna har kommit fram till. För att domstolen ska klara av sin uppgift har den en bred juristdiktion med möjlighet att vidta en rad olika åtgärder. Domstolen har exempelvis rätt att ogiltigförklara beslut tagna av medlemsstaterna eller unionens institutioner som strider mot primärrätten, och att vidta åtgärder mot medlemsstaterna eller institutionerna när de misslyckas med att uppfylla de uppgifter de har åtagit sig.

Domstolen kan också ge förhandsavgöranden om tolkningen av fördragen samt giltigheten och tolkningen av de rättsakter som unionens institutioner, organ och byråer har antagit. Förhandsavgörandena innebär att nationella domstolar kan konsultera unionens domstol om hur tolkningen av unionens lagstiftning ska ske.

Säte

Samtliga juridiska organ är placerade i Luxemburg. Domstolen har sitt huvudkontor i Palaisbyggnaden, i Kirchbergsdistriktet i Luxemburg. Luxemburg valdes som ett tillfälligt säte för domstolen den 23 juli 1952 när Europeiska kol- och stålgemenskapen upprättades. Dess första förhör hölls den 28 oktober 1954 i Villa Vauban, men 1959 flyttade domstolen till Côte d'Eichbyggnaden och sedan till Palaisbyggnaden 1972. 1965 valde medlemsstaterna att göra Luxemburg till permanent säte för domstolen. Framtida juridiska organ (så som förstainstansrätten och revisionsrätten) skulle också ha sitt säte i staden. Beslutet bekräftades av Europeiska rådet i Edinburgh 1992.

Emellertid fanns det då inga referenser till några framtida institutioner i Luxemburg. Luxemburgs regering deklarerade att den inte skulle ge upp bestämmelserna från 1965. Med Nicefördraget bifogade Luxemburg en förklaring som klarlade att landet inte skulle kräva att kontoret för harmonisering inom den inre marknaden skulle behöva ligga i landets huvudstad - trots att kontoret var på väg att bli ett juridiskt organ.

Se även

• EFTA-domstolen
• Europadomstolen
• Europeiska revisionsrätten

Externa länkar

• EU-domstolens officiella webbplats

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.