Edith Södergran

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Edith Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918.
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918.
Född Edith Irene Södergran
4 april 1892
Sankt Petersburg, Ryska riket
Död 24 juni 1923 (31 år)
Raivola, Finland
Yrke Poet
Nationalitet Finlandssvensk
Språk Svenska, ryska och tyska
Verksam 1916-1920
Genrer Lyrik
Framstående verk "Vierge moderne" (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919), "Ingenting" (1925)
Partner Hagar Olsson

Edith Irene Södergran, född 4 april 1892 i Sankt Petersburg i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ryssland), död 24 juni 1923 i Raivola i Finland (nuvarande Ryssland), var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter (1916). Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Edith Södergran föddes den 4 april 1892, i ett medelklasshem i Sankt Petersburg. Hennes föräldrar Matts Södergran och Helena, född Holmroos, var båda finlandssvenskar, födda i Finland. Edith var föräldrarnas enda gemensamma barn. Fadern var änkling efter att hans hustru och två små barn avlidit, och modern hade flera år tidigare fött en utomäktenskaplig son, som dock dog bara några dagar gammal. Sorgen förenade föräldrarna, som båda två, på grund av sin historia, dessutom ansågs förbrukade på samtidens äktenskapsmarknad.

Modern kom från en mera välbeställd familj, och kvinnornas ställning inom familjen tycks ha varit stark. Det är också tydligt att det fanns ett starkt förtroende mellan Edith och hennes mor, om förhållandet till fadern är i princip ingenting känt.

När Edith bara var några månader gammal flyttade familjen till byn RaivolaKarelska näset där hennes morfar Gabriel Holmroos köpte en villa åt dem. En kort tid därefter fick fadern tjänst som föreståndare på ett sågverk. Efter tre år gick företaget i konkurs och familjen klarade inte av att betala sina skulder. Dock avled Helenas far ett par månader senare och arvet delades mellan henne och hennes mor. Med pengarna från arvet betalade Helena Södergran av familjens skulder och fick dem på fötter igen. Men de resterande pengarna försvann i snabb takt på grund av Matts Södergrans misslyckade affärer. Detta löste fru Södergran genom att med sin mor ordna så att familjen Södergran fick en del av avkastningen på moderns arv, och därigenom blev familjen åter skuldfri.

Edith Södergran fortsatte att gå i skola i den traditionsrika flickskolan Petrisjule (ry. Петришуле) i Sankt Petersburg, belägen mittemot Vinterpalatset, och kunde på nära håll följa tsardömets konvulsioner. Hon befann sig säkert i staden vid den blodiga söndagen i januari 1905 när över tusen fredliga medborgare, även kvinnor och barn, mejades ner av tsarens garde.

Under dessa komplicerade förhållanden blev modern i praktiken den som ansvarade för familjens försörjning, och detta kan säkert ha påverkat Edith Södergrans tilltro till kvinnligheten. Mera genomtänkta kvinnosaksidéer mötte hon förmodligen först under tiden på sanatorium i Schweiz.

Det finns inte så många bilder på Edith Södergrans far, men desto fler på hennes mor. Helena Södergran var en robust, kortväxt och intelligent kvinna med ett brett och bländande leende. Hon gav intryck av att vara stabil, men så var inte fallet. Hon visade sig många gånger vara nervös, uppriven och orolig. Edith Södergran hade en mycket speciell relation till sin mor. Utan henne hade hon nog inte varit den diktare hon blev. Denna relation berodde till stor del på att Edith Södergrans far hade brutit all kontakt med sin släkt och därigenom med alla Ediths jämnåriga kusiner, som inte heller bodde i närheten. Därför tillbringade Edith mycket mer tid med sin mor. Helena avgudade Edith, och relationen med henne var viktig. Edith och hennes mor flyttade då in till staden under terminerna där de bodde i en villa. Ediths far bodde inte tillsammans med dem under längre perioder under denna tid.

Edith hade inte särskilt många vänner i sin barndom vilket bekymrade modern. Hon adopterade därför en jämnårig flicka från Raivola som skulle bli Ediths syster. Singa bodde hos Edith och Helena under terminerna och flyttade tillbaka till sin biologiska familj under loven. Singas historia slutade mycket tragiskt. Av någon okänd anledning rymde hon från familjen Södergran och försökte ta sig hem till sin biologiska familj. När Singa gick på järnvägsspåret mot Raivola blev hon överkörd av tåget. Helena hittade henne sedan på stationen död och lemlästad. Hur Edith tog sin "systers" död vet man inte, men Singa blev senare tillägnad en dikt. Edith fortsatte sin skolgång, men år 1904 insjuknade hennes far i lungtuberkulos (TBC) och i maj 1906 lades han in på Nummela sanatorium i Nyland. Något år efter att han lagts in blev han hemsänd igen, obotligt sjuk. I oktober 1907 dog Matts Södergran.

Skolgång[redigera | redigera wikitext]

År 1902 började Edith sin skolgång i Die deutsche Hauptschule zu S:t Petri, där hon studerade fram till 1909. Dessa skolår präglades av oroligheter och starka sociala spänningar som mycket väl kan ha påverkat hennes världsbild. Bland dikterna i Vaxdukshäftet som skildrar Ediths skolår, finns dikter med politiska motiv. På skolan fanns elever av många olika nationaliteter, bland annat tyska, ryska, finska, tyskbaltiska och skandinaviska barn. Huvudinriktningen på undervisningen var moderna språk. Edith fick lära sig både tyska, franska, engelska och ryska, men någon undervisning i sitt egentliga modersmål svenska fick hon inte, och hennes kunskap om svensk grammatik och stavning förblev litet vacklande. Tyskan var för övrigt det språk som talades mest både i skolan och mellan Edith och hennes vänner.

Edith var en intelligent elev med snabb uppfattningsförmåga, hon behövde inte heller ägna särskilt mycket tid åt läxläsning. En av hennes klasskamrater beskrev henne som klassens mest begåvade elev. Allra mest intresserade hon sig för de franska lektionerna. Detta berodde till viss del på läraren Henri Cottier. Till honom har Edith riktat en stor del av alla de kärlekspoem som finns i Vaxdukshäftet.

Under 1908 tycks Edith ha fattat ett beslut att i fortsättningen göra svenskan till huvudspråk i sitt skrivande; dikterna på tyska upphör plötsligt. Det var inget självklart beslut, hon hade ingen tät kontakt med svensk litteratur och den finlandssvenska poesin befann sig i en vågdal. En viktig impuls till beslutet kan ha kommit från hennes släkting, den finlandssvenske språkforskaren Hugo Bergroth. Något år senare publicerade hon en dikt, "Hoppet" i ett medlemsblad för Svenska folkpartiet i Helsingfors, och började få en del kontakter bland finlandssvenska författare. Övergången till svenska tycks också stå för ett mera tydligt beslut att satsa på poesin.

Sjukdom[redigera | redigera wikitext]

En dag i november år 1908 kom Edith hem från skolan. Hon var nedstämd och orolig och sade att hon inte mådde bra. Helena ringde efter en läkare som konstaterade att Edith hade en lunginflammation. Enligt modern förstod flickan vad det var, då hon flera gånger frågade om hon hade fått lungsot. Edith hade gissat rätt. Nyårsdagen 1909 var det fastställt, Edith hade också fått TBC. Knappt en månad efter beskedet lades hon in på Nummela sanatorium, samma sjukhus som hennes far legat på innan han avled. Detta gjorde att Edith aldrig riktigt kände sig bekväm på Nummela. Vid den här tiden var utsikterna att bli helt återställd från lungtuberkulos inte speciellt goda. 70-80 % av de akut sjuka avled inom en period av tio år.

Edith var olycklig på Nummela. Platsen var alldeles för starkt förknippad med hennes fars död. Hon tappade vikt, humöret föll och hon beskrevs i efterhand som ovårdad och besynnerlig. Hon blev även ansedd som lätt sinnessjuk efter att ha friat till en av läkarna. Uppenbart trivdes hon inte på Nummela och kände sig som en fånge. Under de långa dagarna drömde sig Edith bort till andra länder och exotiska platser. Hon delade gärna med sig av sina drömmar, vilket fick henne att verka ännu besynnerligare. Under de kommande åren blev hon sämre och familjen sökte hjälp utomlands. Det givna valet var Schweiz, vid denna tid centrum för TBC-vården i Europa.

I början av oktober 1911, cirka tre år efter insjuknandet, reste Edith och hennes mamma till Arosa i Schweiz, men inte heller där trivdes hon särskilt bra. Hon blev undersökt av tre olika läkare som alla kom fram till helt olika lösningar på hennes sjukdom. Några månader senare förflyttades hon till läkaren Dr Ludwig von Muralt på sanatoriet Davos-Dorf. Edith fattade direkt tycke för sin nya läkare och trivdes bättre där. Dr von Muralt föreslog att man skulle utföra en så kallad vänstersidig pneumothorax. Detta innebar att man under en operation punkterade lungan och fyllde den med kvävgas. Den punkterade lungan blev obrukbar, men den "vilade". Efter maj 1912 kunde man inte påvisa några fler tuberkelbakterier i någon av lungorna. Hon var inte fri från sjukdomen och visste att hon måste vara uppmärksam på sin diet och vila några timmar dagligen.

Tiden i Schweiz spelade en stor roll för Ediths internationella orientering, från avkroken Finland kom hon till ett intellektuellt vitalt land där hon inte minst på sanatoriet träffade uppslagsrika och begåvade människor från hela Europa. Med dem kunde hon känna en samhörighet som hon sällan känt med Sankt Petersburg. Thomas Manns roman Bergtagen, som visserligen är skriven efter kriget men utspelar sig på ett sanatorium just dessa år, ger en bild av den intellektuellt livaktiga atmosfären. Hennes läkare von Muralt tycks också vara den förste läkare som verkligen vann hennes förtroende och vänskap. När han avled 1917 skrev Edith två dikter, "Trädet i skogen" och "Fragment av en stämning" som ger uttryck för hennes sorg och rymmer minnen av tiden i Schweiz. Äntligen kände sig Edith bättre, hostan hade försvunnit och hon var piggare än vanligt. Våren 1914 reste hon äntligen hem, men sjukdomen gjorde sig snabbt påmind, och hennes poesi har tagit form i en kamp mot sjukdomen och senare fattigdomen, vilket i sin tur har förvandlat henne till en närmast mytisk person.

Litterär revolt[redigera | redigera wikitext]

Debutboken Dikter som utkom hösten 1916 väckte ingen större uppmärksamhet, även om en del kritiker var lätt förbryllade - redan här använder Södergran associativt fri vers och målar i utvalda detaljer i stället för genomförda landskap. Uttrycken för ett ungt, modernt kvinnligt medvetande i dikter som Dagen svalnar... och Vierge moderne var också något helt nytt i svenskspråkig lyrik.

Efter oktoberrevolutionen 1917 var Ediths och moderns ekonomiska tillgångar plötsligt värdelösa, eftersom de placerats i ukrainska värdepapper, samtidigt som Karelska näset från våren 1918 blev en krigszon. I Petrograd (som Sankt Petersburg hette från 1914) sköts människor utan rättegång, och Södergran visste att en del av hennes skolkamrater hade flytt från staden. Poeten läste Friedrich Nietzsche och fann hos honom modet att stå emot en tidvis vidrig och förnedrande vardag.

Hennes poetiska nyorientering med Septemberlyran mötte ingen större förståelse från publik och kritik - hon tog själv till orda i en beryktad insändare i Helsingforstidningen Dagens Press nyårsafton 1918 för att förklara en del av sina avsikter med de paradoxala visionerna i sin nya bok, men lyckades i stället provocera fram den första debatten om modernismens obegripliga poesi på svenska språket - en debatt som sedan skulle återkomma runt till exempel Birger Sjöberg, Peter Weiss och Erik Lindegren. Tidningsdebatten blev i Södergrans fall rätt omild - ingen av debattörerna tycks heller ha haft en aning om de villkor dikterna kommit till under: hungersnöd, lungsot, hot om att bli fördriven eller dödad om Raivola intogs av rödgardisterna[1] - men hon vann en vän och livsviktig allierad, den unga kritikern och författarinnan Hagar Olsson (1893-1978). Till Hagar, "systern" är en diktsvit i Rosenaltaret i tysthet dedicerad.[2]

Med diktsamlingen Framtidens skugga – det första förslaget till titel var "Köttets mysterier" – kulminerar Södergrans manande visioner, och den närmast kosmiska glöden i dikterna talar om en förnyad värld efter de krig och katastrofer som nu härjar jorden – Raivola var som tidigare nämnt krigszon 1918 och även senare kunde Edith höra kanoneld från köksfönstret. Ordalagen kan föra tankarna till Walt Whitman, Sapfo och Jim Morrison när poeten ikläder sig rollen som spåkvinna, härförare eller helt enkelt den av Eros utvalda förmedlaren:

[...]Jag känner dig, Eros:

du är icke man och kvinna,
du är den kraft
som sitter nerhukad i templet
för att resa sig, vildare än ett skrän,
häftigare än en slungad sten
slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen,
ur det allsmäktiga templets dörr.

— "Eros hemlighet", Framtidens skugga

Det visionära tonläget till trots var Edith Södergran under den här exalterade perioden ateist, och hon förmådde enligt grannar och vänner också skilja på sin egen person och de skimrande drottningar och profeter hon tog till rollfigurer i sin lyrik. Den förvandling hon skriver om, tänkte hon sig, skulle skapas av en ny mänsklighet ledd av "de starkaste andarna" (Nietzsches övermänniskor, se till exempel dikterna Botgörarna och Först vill jag bestiga Chimborazzo). När hon så småningom gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen och gudomen i sina dikter betydde det en viss avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen - en väntan och uppladdning som inte kunde hållas uppe hur länge som helst - men också ett begynnande avsked till de nietzscheamska framtidsvisionerna.

Från sommaren 1920 övergav hon poesin fram till sensommaren 1922; under hösten och vintern skrev hon sina sista dikter. Förväntningarna på en ledande roll för sig själv hade hon lämnat men inte det djärva bildspråket, och några av de sista dikterna har kommit att höra till hennes mest älskade.

Död[redigera | redigera wikitext]

Oscar Parland (till vänster) och J. O. Tallqvist talade när minnesmärket för Edith Södergran avtäcktes i 1960 i Raivola.

Edith avled midsommardagen 1923 i sitt hem i Raivola och begravdes på bykyrkogården. Modern bodde kvar i byn till 1939 och avled vid evakueringen under vinterkriget. Genom freden i Moskva 1940 blev byn sovjetiskt territorium, och den hör än idag till Ryssland. Ediths grav går numera inte att hitta, men 1960 restes en staty över Edith Södergran i Raivola. Strax efter kriget döptes Raivola om till Rosjtjino (ryska: Рощино). Av Edith Södergrans hem återstår endast grundstenarna. De är belägna bakom den ortodoxa kyrka som, efter Sovjetunionens fall, återuppförts på samma plats som den tidigare kyrkan, med ledning utifrån fotografier av Edith Södergrans hus.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Edith Södergran blev en stilbildare inom den svenska modernistiska lyriken och fick flera efterföljare i Finland; bland dessa märks Elmer Diktonius (1896-1961), Gunnar Björling (1887-1960) och Rabbe Enckell (1903-74). I Sverige blev hon en viktig vägvisare för mängder av poeter från Gunnar Ekelöf och Karin Boye och framåt, och hennes dikter finns numera översatta även till ryska, spanska, kinesiska med flera språk.

Det tog flera år innan hon erhöll sitt erkännande. Fjorton år efter Södergrans död menade författaren Jarl Hemmer att hennes poesi visserligen var av betydelse, men trodde inte att den skulle kunna uppskattas av den breda allmänheten: Någon de mångas folkpark skall den väl aldrig bli, därtill är den för full av skrämmande skugga och svidande ljus, av snärjande sligerväxter och blommor med sjukligt främmande doft. Han tillägger ändå direkt därefter: Men de tio första besökarna har hunnit bli de hundra - ingenting hindrar att de en dag blir de tusen.[3]

Hon hänfördes ofta till expressionismen, men senare breddades det lyriska uttrycket och hon kom att kallas modernist. Detta till trots betraktades hon, tillsammans med bland andra Elmer Diktonius och Rabbe Enckell i den mån de över huvud taget uppmärksammades, som avvikande.[3]

Hennes kanske mest citerade dikter är "Dagen svalnar..." och "Landet som icke är". I båda förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd - och en stark självkänsla.

Det "jag" som framträder i hennes dikter är genomgående präglat av stolthet och visar också ofta tydligt kvinnliga drag, även om poeten också tar roller som profeten, jägaren, prinsen, krigaren. Södergran var den första finlandssvenska poet som tydligt talade utifrån ett kvinnligt medvetande, hennes språk, bilder och stil har starkt kvinnlig prägel och detta har gjort henne till en viktig förebild för många senare kvinnliga lyriker. Hennes självkänsla gentemot männen är stark – Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. (ur dikten "Violetta skymningar") – men sätts naturligtvis inte in i ett samhällsfilosofiskt genusperspektiv; något sådant existerade knappast vid den tiden, särskilt inte frikopplat från kärnfamiljen. Både som poet och människa visade hon ofta ett lekfullt förhållningssätt till människors sätt att vara.[3] Vid andra tidpunkter kunde hon visa kompromisslöst allvar, eller maktlystnad.. Denna spännvidd har omvittnats av dem som kände henne, till exempel Hagar Olsson; den syns också tydligt i hennes brev till Olsson och Diktonius.[4]

I Södergrans produktion är poeten furste, en hållning som kunde te sig utmanande när den översätts direkt till att jaget ikläder sig roller som konung och profet, men som var ett utflöde av en syn på Konstnären som en "orfiskt" skapande, inspirerad gestalt vilken var relativt utbredd vid sekelskiftet (Stefan George, Gustav Mahler, Konstantin Balmont) .. Den starkt uppskruvade självkänslan,, tillsammans med influenser från Nietzsche, är påtagligast i de mittersta diktsamlingarna Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga; Ernst Brunner kallade hela denna fas, som omfattar något mer än ett år (september 1918-november 1919) för elevationen[5]. Södergrans poetiska jag är inte identiskt med privatpersonen Södergran; det handlar om en roll som hon besöker och undersöker, ibland tar sin tillflykt till men som dock är klart skild från henne själv. Däremot trodde Södergran utan tvivel på de kommande konvulsioner som hon diktar om, och att en ny värld skulle träda fram ur samtidens kaos och krig, även om det är oklart hur nära kopplade hennes förväntningar var till direkta politiska lojaliteter, till exempel ett störtande av bolsjevikregimen i Ryssland. Tideström hävdar att Södergran i grunden sympatiserade med det "vita" Finland och interventionerna i Ryssland 1918-20 och att detta kommer till uttryck i hennes dikter [6] medan Hagar Olsson och Elmer Diktonius, som själva hade starka socialistiska sympatier, bestred detta.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Edith Södergran hann själv utge fyra diktsamlingar. Efter hennes död utkom postumt Landet som icke är, som också innehöll en hel del dikter som förlaget ratat från hennes tidigare samlingar. Dessutom finns ett par aforismsviter och ett i hennes livstid otryckt häfte med dikter på tyska, svenska och i ett fall ryska från hennes skolflicksår i S:t Petersburg.

Vaxdukshäftet (skrivet 1907-09) från tonåren i Sankt Petersburg och Raivola utgavs i Finland 1961 av Olof Enckell (under titeln Ungdomsdikter 1907-1909) och på nytt 1997; det hade tidigare analyserats av flera forskare, bland annat Gunnar Tideström och av Enckell själv, liksom senare av Ernst Brunner. Manuskriptet finns, liksom de flesta av Södergrans originalmanus, i Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv.

"Junge Schwedischsprachige Lyrik in Finnland" var en antologi som Södergran arbetade på under 1921-22 och vilken hon hoppades få publicerad i Tyskland för att kunna lansera den unga svenskspråkiga finländska poesin där. Hon åtog sig själv att översätta en del av sina egna dikter, liksom poem av Diktonius och ett antal poeter i generationen före. Ett tyskt förlag avböjde till slut att publicera - inte oväntat eftersom detta var just när inflationen och instabiliteten nådde som högst i Tyskland - och manuskriptet försvann. Hagar Olsson har kommenterat att hon inte trodde på idén att få ut en bok i Tyskland, men "jag lät henne hållas eftersom jag förstod hur viktigt det var för henne att få drömma om ett andningshål där. Men allt det trassel boken förde med sig gav Edith en törn som definitivt knäckte henne."

Samlade dikter utgavs 1949 i Helsingfors och innehöll då allt som tidigare utkommit i bokform plus (på kommentarsidorna) en del opublicerade dikter, varav ett dussin inte skulle tryckas igen förrän femtio år senare. Landet som icke är har här kluvits upp så att dess avdelningar ligger i anslutning till de olika diktsamlingar där en del av dikterna hörde hemma från början, på korrekturstadiet; den andra avdelningen har förenats med Septemberlyran, som dessa dikter refuserades från, och denna diktsamling är omredigerad i en trolig kronologisk ordning (denna redaktion av Septemberlyran blev praxis i senare utgåvor och ger onekligen en bättre bild av Södergrans avsikter med samlingen). Denna edition från 1949 har blivit bas för otaliga omtryck, inbundna och i pocket. En helt ny utgåva med en del nytt material kom på 1990-talet från Svenska litteratursällskapet i Finland. Se vidare: Backman, Carita; Storå, Siv (1996). Åttio år Edith Södergran: verk och reception 1916-1995 : en bibliografi. Skrifter / utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 0039-6842 ; 606. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 7903082. ISBN 951-583-035-4 

De sju originalsamlingarna finns tillgängliga i elektronisk form på Projekt Runeberg (se extern länk nedan).

Dramatiska verk om Edith Södergran[redigera | redigera wikitext]

Dramatikern Magnus Nilssons skådespel Guds djärvaste ängel hade urpremiär med Teatergruppen Oktober 1987[7] och handlar om relationen mellan Södergran och likaledes finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Pjäsen har spelats i ett flertal uppsättningar genom åren, däribland en version för Sveriges Television 1990.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den kritiska situationen satte ibland direkta spår i dikterna, se Tideström 1991 s.130-135
  2. ^ Tideström, Edith Södergran, 1991 s.166-188; Olsson, Ediths brev 1973 (1955) s.11-43
  3. ^ [a b c] Bokskogen, s. 165-170, Trygve Söderling, Söderstöms, 2006, ISBN 951-52-2281-8
  4. ^ Olsson 1955, Ediths brev, passim, se särskilt s.37f och s.87ff i 1973 års upplaga
  5. ^ Brunner, Till fots genom solsystemen, 1985 s.176
  6. ^ Tideström 1991 s.141
  7. ^ Oktoberteaterns webbplats

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brunner, Ernst (1985). Till fots genom solsystemen: en studie i Edith Södergrans expressionism. Stockholm: Bonnier. Libris 7146984. ISBN 91-0-046428-7 
  • Evers, Ulla (1992). Hettan av en gud: en studie i skapandetemat hos Edith Södergran = The heat of a god : a study of the theme of creation in the works of Edith Södergran. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 0348-4653 ; 24. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. Libris 7756427. ISBN 91-86270-29-X 
  • På fria villkor: Edith Södergran-studier. Skrifter utgivna av svenska litteratursällskapet i Finland, 0039-6842 ; 751. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2011. Libris 12055082. ISBN 978-951-583-222-1 
  • Ström, Eva (1994). Edith Södergran. Litterära profiler, 99-1548962-5. Stockholm: Natur och kultur. Libris 7229092. ISBN 91-27-03527-1 
  • Södergran, Edith; Olsson Hagar (1973). Ediths brev: brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Jakobstad: Schildts. Libris 7844407. ISBN 951-50-0040-8 
  • Tideström, Gunnar (1949). Edith Södergran. Helsingfors: Schildt. Libris 2746214 
  • Witt-Brattström, Ebba (1997). Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm: Norstedt. Libris 7157327. ISBN 91-1-971402-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlander, Dag Sebastian (2006). Fönster mot kosmos: en bok om Edith Södergran. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10162814. ISBN 91-27-10591-1 
  • Brunner, Ernst (1992). Edith: roman. Stockholm: Bonnier. Libris 7148914. ISBN 91-0-055486-3 
  • Ekelöf, Gunnar (1968). Edith Södergran: studier. [Stockholm]: [Svenska akademien]. Libris 646480 
  • Enckell, Olof (1949). Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 321. Studier i finlandssvensk modernism, 1. ISSN 0039-6842. Helsingfors. Libris 450672 
  • Enckell, Olof (1961). Vaxdukshäftet: en studie i Edith Södergrans ungdomsdiktning. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 365145 
  • Evers, Ulla (1982). Studier i Edith Södergrans lyrik. Göteborg: Univ., Litteraturvet. inst. Libris 9218713 
  • Hackman, Boel (2000). Jag kan sjunga hur jag vill: tankevärld och konstsyn i Edith Södergrans diktning. Helsingfors: Söderström. Libris 8384936. ISBN 951-52-1857-8 
  • Hedberg, Johan (1991). Eros skapar världen ny: apokalyps och pånyttfödelse i Edith Södergrans lyrik. Göteborg: Daidalos. Libris 7756963. ISBN 91-86320-72-6 
  • Historiska och litteraturhistoriska studier. 67. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 575. ISSN 0039-6842. Helsingfors: Sällsk. 1992. Libris 3441961. ISBN 951-9018-88-3 
  • Häll, Jan (2006). Vägen till landet som icke är: en essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 686. ISSN 0039-6842. Stockholm: Atlantis. Libris 10025764. ISBN 91-7353-111-1 
  • Lillqvist, Holger (2001). Avgrund och paradis: studier i den estetiska idealismens litterära tradition med särskild hänsyn till Edith Södergran. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 627. ISSN 0039-6842. Helsingfors. Libris 8385896. ISBN 951-583-061-3 
  • Poesifestivalen i Nässjö; Silkeberg, Marie (1999). Om kärleken i nittiotalsdikten: Edith Södergran möter Karin Boye. Italiensk poesi. Jönköping: Konst- och kulturavd., Landstinget i Jönköpings län. Libris 7797427. ISBN 91-972522-7-1 
  • Rahikainen, Agneta: Kampen om Edith: Biografi och myt om Edith Södergran. Schilds & Söderströms, 2014 ISBN 978-951-52-3342-4
  • Rahikainen, Agneta (2014). Poeten och hennes apostlar: En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden. (Diss.). Helsingfors: Helsingfors universitet. ISBN 978-952-10-9790-4. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-9791-1 
  • Sigrell, Bo (2009). Att dikta sig fri från verkligheten: Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo. Möklinta: Gidlund. Libris 11331504. ISBN 978-91-7844-777-0 
  • Södergran, Edith (1993). Som en eld över askan: Edith Södergrans fotografier. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 582. ISSN 0039-6842. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 7903060. ISBN 951-583-000-1 
  • Tema Edith Södergran.. Horisont, 39 (1992):1. ISSN 0439-5530. Vasa: Horisont. 1992. Libris 1313696 
  • Therman, Erik (1936). Edith Södergran. [Stockholm]. Libris 3121901 
  • Two women writers from Finland: Edith Södergran (1892–1923) and Hagar Olsson (1893–1978): Papers from the Symposium at Yale University, October 21–23, 1993. Edinburgh: Lockharton Press. 1995. Libris 6879060. ISBN 1-874665-05-2 
  • Villalobos, Héctor Areyuna (1981). Edith Södergrans sista alster: Ett bidrag till studiet av några av de sista dikter som skaldinnan skrev mellan 1920–1923. Stockholms universitet. Litteraturvetenskapliga inst. Libris 12655793 
  • En väg leder vidare och stjärnorna är intensiva också här: 20 år med Edith Södergran-sällskapet. [Helsingfors]: Edith Södergran-sällskapet. 2005. Libris 10138674. ISBN 952-91-8553-7 
  • Willner, Sven (1994). Vandring i labyrint och andra essäer. Helsingfors: Söderström. Libris 7846036. ISBN 951-52-1498-X 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]