Föreningen Heimdal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Heimdal är en borgerlig studentförening som bildades i Uppsala 1891. Föreningen var ursprungligen utpräglat konservativ även om man vid bildandet fastslog som sin uppgift att utan någon politisk syftning "sammansluta särskilt studenter med intresse för allmänna frågor till gemensamt deltagande i det svenska folkbildningsarbetet". Föreningen har sedermera i sin stadga formulerat sin ideologi såsom "reformvänlig konservatism" men väljer att definiera sig som en borgerlig studentförening öppen för liberala och konservativa studenter i övriga dokument och utåtriktat material.

Verksamhet och organisation[redigera | redigera wikitext]

Föreningens officiella pressorgan är Tidskriften Heimdal men föreningen ger även ut "Hornstötar", som liknar debattartiklar, i aktuella frågor.

Flaggskeppet i föreningens verksamhet är de så kallade "torsdagsmötena" vilket är offentliga debattmöten ofta med kända profiler i samhällslivet som talare.[1] I övrigt sysslar föreningen såväl med politisk verksamhet, i form av till exempel studiecirklar och kampanjer, som mer klassiskt studentikos verksamhet. Föreningens stora högtid är en vinterbal kallad "midvinterblotet".

Genom sin historia har många politiker, statsvetare, akademiker och andra kända personer varit aktiva i föreningen. Till dem hör bland andra Gunnar Myrdal, Leif Lewin, Tommy Möller, Emil Uddhammar, Hans Wallmark, Gunnar Heckscher, Claes G. Ryn, Jarl Hjalmarson, Michael Lundholm, Sven Ulric Palme och Anders Borg. Många borgerliga ledarskribenter har bakgrund i föreningen; exempelvis Per Dahl, Maria Eriksson, Per Selstam och Martin Tunström. Bland hedersledamöterna har synts general Carl-Eric Almgren, Hubertus Brandenburg, Gösta Bohman, Tage Lindbom, Harald Riesenfeld, Stig Strömholm och Alf Svensson.

Under många år har föreningen varit Sveriges största politiska studentförening. Föreningen var 1942 en av fyra konstituerande medlemmar av Sveriges Konservativa Studentförbund, det nuvarande Fria Moderata Studentförbundet, men utträdde ur detta förbund 1999.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Äldre historia[redigera | redigera wikitext]

Föreningen Heimdal bildades 1891, men det var först 1893 som den fick en utåtriktad verksamhet.

Föreningen utgav tidigt "Föreningen Heimdals folkskrifter" (1893-1907; 87 nr), "Heimdals småskrifter" (1907-08, 3 nr), vilka båda serier utgörs av skrifter med huvudsakligen populärvetenskapligt innehåll, samt "Svensk politik, Föreningen Heimdals politiska småskrifter" (1905-08; 18 nr, fördelade i två band), som avsåg att "belysa viktiga (politiska) frågor, där så behövs, från olika synpunkter" och huvudsakligen utgörs av föreläsningar, som från 1905 på föreningens föranstaltande hölls i Uppsala. Bland de tidigare skribenterna märktes Karl Hildebrand som skrev om Uppsala möte, Rudolf Kjellén som skrev om jordbävningar och vulkanisk verksamhet, Lydia Wahlström som skrev om den svenska kvinnorörelsen och Sigrid Leijonhufvud som skrev om poeten Anna Maria Lenngren och lyfte fram Agneta Horns dagbok ur arkiven.

1893 började föreningen sin föreläsningsverksamhet på landsbygden, delvis med understöd från landstinget, med flera. Denna utvecklades och tog en stor omfattning, i synnerhet i städer och industrisamhällen samt vid regementens mötesplatser, men nedlades så gott som fullständigt 1904 (sammanlagt 1 125 föreläsningar hade då förmedlats), sedan fasta förmedlingsbyråer för föreläsningsverksamheten uppstått (till exempel den på Folkbildningsförbundet i Stockholm och den på Heimdals initiativ upprättade Föreläsningsbyrån vid Uppsala universitet). Från 1906 anordnade föreningen föreläsningar i "hembygdskunskap".

I Uppsala anordnade föreningen före första världskriget aftonunderhållningar för arbetare och arbeterskor, inrättade ett läsrum och så vidare–- 1899 började föreningen sin bokförmedlingsverksamhet, genom vilken böcker till nedsatt pris anskaffades till svenska folkbibliotek. Från 1906 upprättade föreningen 12 vandringsbibliotek. 1899 utgavs första upplagan av föreningens "Bokförteckning för svenska folkbibliotek" (ny uppl. 1905). För sin folkbiblioteksverksamhet åtnjöt föreningen (sedan 1906) ett årligt statsanslag å 1 200 kr.

Föreningen utsände från 1897 årligen en populärvetenskaplig artikelserie till landsortstidningar, sedan 1904 en skönlitterär och sedan 1909 en utrikespolitisk. Föreningen har vidare anordnat statistiska undersökningar rörande svenska folkbibliotek (1896-99), lantarbetarförhållanden och emigrationen (1906), tillsammans med andra folkbildningsinstitutioner utfärdat inbjudan till "folkbildningsmöten" (i Uppsala 1901 och Stockholm 1907), anordnat sommarkurser m.m.

Föreningen räknade 1909 169 aktiva medlemmar (studenter) samt 67 "understödjande" och 169 "adjungerade", (till stor del f.d. aktiva medlemmar), personer inom landet, som på olika sätt främjade föreningens verksamhet.

Harald Hjärne, fastän initialt skeptisk, utgjorde under de tidiga åren en stor källa för inspiration. Det var icke ovanligt att ett medlemskap i Heimdal kombinerades med ett lärjungskap hos Hjärne. Flera av dessa kom senare att få framskjutna positioner i samhällslivet; främst kan i detta sammanhang nämnas E. Heckscher, K. G. Westman, N. Herlitz, E. Hjärne och S. Tunberg.[2]

Ungkyrkorörelsens historia kan i hög grad kopplas samman med föreningens tidiga historia. Ungkyrkoledarna H. Aksellson, K. B. Westman och G. Dahlqvist var samtliga heimdaliter. Också ungkyrkorörelsens främsta inspiratörer J. A. Eklund, N. Söderblom och E. Billing var medlemmar i Heimdal.[3]

Under perioden 1928-1932 var Heimdal anslutet till Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Men föreningen bröt med SNU på grund av att man ogillade SNU:s allt för långtgående högerradikalitet. Två år senare bröt Allmänna Valmansförbundet med SNU.

Föreningens mellankrigstidshistoria är starkt omdiskuterad och då speciellt Föreningen Heimdals hade medlemmar som fritt av egen vilja utan föreningens stöd medverkade i det så kallad bollhusmötet, då studentkåren tog ställning mot regeringsförslaget att släppa in tio judiska läkare i Sverige. En krets av nationella studenter under ledning av Arvid Fredborg tog 1937 kontroll över Heimdal genom en kuppliknande aktion där historikern Sven Ulric Palme uteslöts ur styrelsen eftersom han ansågs ha vänstersympatier.[4] Det var på initiativ av gruppen kring Fredborg (bland dem även Olof Rydbeck och Igor Holmstedt) som Bollhusmötet hölls.[5] De nationella i Heimdals styrelse fick motstånd av kristna, liberala och sociala studentorganisationer, som 1938 hade uppvaktat statsminister Per-Albin Hansson med krav på en mer humanitär svensk flyktingpolitik.

Heimdal har fått mycket kritik för att föreningen under många år har vägrat att ge oberoende forskare och journalister tillgång till sina arkiv så att händelserna kring Bollhusmötet kan belysas.[6][7][8] Föreningen tillsatte en egen utredning, där en av föreningens medlemmar, historikern Henrik Lindberg, fick undersöka sakförhållandena. Lindberg hävdade att föreningen aldrig aktivt tagit ställning i frågan.[9] Föreningen Heimdal beslutade sedermera att från och med 1 juli 2008 ge allmänheten tillgång till sina arkiv.

Nyare historia[redigera | redigera wikitext]

Föreningen var en av de föreningar som på 1940-talet var med och bildade det förbund som numera heter Fria Moderata Studentförbundet, men 1999 utträdde föreningen oväntat ur förbundet på grund av organisatoriska och politiska motsättningar och är sedan dess fristående. Redan 1994 var det dock nära att Heimdal valde att utträda ur Fria Moderata Studentförbundet. Under flera år hade Heimdal riktat kritik emot hur FMSF fungerade, kritik som delades av framförallt Lundaföreningen FMS-Lund, dagens Ateneum, som valde att lämna FMSF. Brytningen stoppades denna gång genom att FMSF på sitt årsmöte gjorde ett antal organisatoriska förändringar, varav namnbytet till Fria Högerstudenters Förbund var en, varpå Heimdal valde att stanna kvar och Ateneum valde att återinträda.

Heimdals relation till Fria Moderata Studentförbundet var nästan alltid kyligt och Heimdal ställde sig ofta på tvären. 1964 var man var mycket negativ mot att FMSF i valrörelsen 1964 officiellt engagerade sig för Medborgerlig Samling och inte för Högerpartiet. 1969 när man skulle byta ut sitt gamla namn, Sveriges Konservativa Studentförbund, önskade Heimdal absolut inte bli Moderata Studentförbundet utan lobbade för förslaget Fria Studentförbundet, det hela slutade i kompromissen Fria Moderata Studentförbundet. Såväl 1975 som 1979 lyckades Heimdal driva igenom att FMSF skulle anta ett nytt namn utan ordet ”moderat” men båda gångerna misslyckades de tillsatta utredningarna att få fram andra namn. 1975 önskade FMSF:s ledning också ersätta ordet konservativ med ordet liberal i stadgarna vilket inte föll Heimdal i smaken och resulterade i kompromissen ”konservativa och liberala”.

Ordförandelängd[redigera | redigera wikitext]

Se artikeln lista över ordförande i Föreningen Heimdal

Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism[redigera | redigera wikitext]

Detta pris till minne av Gunnar Heckscher delas ut sedan 1989 ut till den som bäst verkat för detta ändamål. Bland pristagarna finns Peter J. Olsson (1989), Per Ericson (2005), Maria Abrahamsson (2009), Tanja Bergkvist (2010), Johan Lundberg (2011), Stefan Olsson (2012) och Johan Wennström (2013).

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://heimdal.nu/?page_id=26
  2. ^ Tergel, Alf Ungkyrkomännen: arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911 sid. 104-105.
  3. ^ Ibid. sid. 117
  4. ^ Arvid Fredborg, Destination Berlin (1985), s. 74-75. Fredborg använder själv ordet "kupp" för att beskriva aktionen.
  5. ^ "På bägge sidor av vallen", olalarsmo.se, hämtad 2010-11-09
  6. ^ Ola Larsmo, Djävulssonaten: ur det svenska hatets historia (2007).
  7. ^ Expressen: "Ur det svenska hatets historia".
  8. ^ Dagens Nyheter: Heimdal vid Mimers brunn.
  9. ^ Egen rapport: Heimdal inte med vid Bollhusmötet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.