Ingemar Johansson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Ingemar Johansson (olika betydelser).
Sverige Ingemar Johansson
Ingemar Johansson 1960.jpg
Personlig information
Fullständigt namn Jens Ingemar Johansson
Smeknamn Ingo
Födelsedatum 22 september 1932
Födelseplats Göteborg, Sverige
Dödsdatum 30 januari 2009 (76 år)
Dödsplats Onsala, Sverige
Vikt 90 kg
Viktklass Tungvikt
Längd 1,84 m
Räckvidd 1,83 m
Slagställning Ortodox
År som aktiv 1952-1963 som proffs
Titlar Världsmästare 26 jun 1959-20 jun 1960
Europamästare 30 sep 1956-juni 1959 och
17 jun 1962-22 apr 1963
Matchstatistik *
Totalt: 28 Oavgjort:  NC: 
Vinst Utgång Förlust
93% 26 Totalt 2 7%
17 KO/TKO
* Antal proffsmatcher och resultat är korrekta per den
29 november 2012
Ingemar Johansson
Boxning

Nation:  Sverige

Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Silver 1952 Helsingfors
Svenska mästerskap
Guld 1952
Guld 1951
Guld 1950
Junior-SM
Guld 1949

Jens Ingemar "Ingo" Johansson, född som "Ingemar"[1] den 22 september 1932 i Göteborg, död 30 januari 2009 i Onsala, var en svensk amatör- och proffsboxare. Han var världsmästare i professionell tungviktsboxning 1959-1960.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Johansson vann proffstiteln genom att besegra Floyd Pattersonteknisk knockout i den tredje ronden efter att ha golvat denne sju gånger. Samma år utsågs han i USA till "Athlete of the Year" av Associated Press och till "Sportsman of the Year" av tidskriften Sports Illustrated. Ingo är en av endast tre svenskar som vunnit den förstnämnda utmärkelsen (de övriga är Gunder Hägg (1943) och Annika Sörenstam (2003, 2004, 2005). Däremot är han den enda svenska idrottare som vunnit "Sportsman of the Year". Mycket få icke-amerikaner har vunnit någon av dessa priser, vilka i USA ungefär motsvarar Svenska Dagbladets guldmedalj och Jerringpriset.

När Ingemar Johansson 1963 drog sig tillbaka från boxningen hade han i proffsringen vunnit 26 matcher av 28, varav 17 på knockout. Han höll EM-titeln under två perioder; 1956-59 och 1962-63. År 2003 rankades han på tidskriften The Ring's lista över "100 greatest punchers of all time".[2][3]

Åren som amatör[redigera | redigera wikitext]

Ingemar Johansson föddes på barnbördshuset på Övre Husargatan. Familjen bodde då på Prinsgatan 7, dit föräldrarna Jens och Ebba flyttat den 11 maj 1932. Den 5 september 1933 flyttade familjen till Karl Gustavsgatan 59 i Landala, och den 13 november 1937 gick flyttlasset till en tvårumslägenhet på Engdahlsgatan 6 A i Johanneberg. Familjen flyttade den 28 juni 1952 till ett friliggande hus på Grimmeredsvägen 82 i Västra Frölunda. Fadern arbetade som murare och sonen kom att jobba som stensättare innan han kunde livnära sig som professionell boxare.[4] Boxningen fanns i familjen, då fadern hade sysslat med det och gått några matcher och hans kusin var boxaren Vette Larsson, "Ring-Larsson". Alla tre bröderna ägnade sig i perioder åt boxning, Henry, Ingemar och Rolf.

Intresset för boxning fick Ingemar då han på vinter/våren 1945 såg en boxningsmatch i Mässhallen: "Jag stod överst i Mässhallen, såg ned i ringen och häpnade att folk var så tagna. De skrek som tokiga och jag förstod inte vad det var, som engagerade dem så våldsamt. Men skådespelet fångade mig, publikens rop fick samband med slagväxlingarna. Plötsligt stod det klart för mig, att jag hade lust att bli en av figurerna i ljusvalvet under lamporna. Hjärtat började banka i mig, när jag upptäckte, att jag ville bli boxare."

Johansson gick med i Redbergslids Boxningsklubb som 13-åring, den 7 eller 10 september 1945. Det blev hans enda svenska klubb. Han debuterade vid klubbmästerskapet för juniorer i början av december 1947. Det var en uppvisningsmatch utan domslut mot Karl Eric Lövgren. Dock innebar matchen att Ingemar blev klubbmästare i tungvikt för RBK. Debuten i en tävlingsmatch kom vid Göteborgs juniormästerskap i Lorensbergs Cirkus, den 17 februari 1948, mot Uno Jacobsson Defence, som var sju år äldre. Johansson var en boxare med bra fotarbete, utmärkt jabb och ett fruktat knockoutslag.[5] Ingemar gick direkt fram och klippte till och därmed var den första segern vunnen.

Den första matchen inför en större publik kom den 24 september 1948, då han inför 5 000 åskådare på Svenska Mässan i Göteborg knockade tvåan i svenska juniormästerskapets tungviktsklass detta år, Stig Johansson, i den första ronden. År 1949 följde flera segrar och året avslutades med svenska juniormästerskapet efter två knockoutsegrar. På våren 1950 erövrade Johansson sitt första av tre raka svenska mästerskap i tungvikt, då han i finalen besegrade Bengt Modigh, Djurgårdens IF. På hösten detta år vann Ingemar Johansson tre meriterande landskampssegrar mot Aldo Pellegrini, Italien, Bjarne Olsen, Norge och Herluf Hansen, Danmark.[6]

OS-skandalen i Helsingfors 1952[redigera | redigera wikitext]

Johansson deltog som amatör i OS i Helsingfors 1952 och tog sig fram till final där han mötte den storvuxne amerikanen Ed Sanders. Johansson blev diskvalificerad för passiv boxning, vilket ansågs vara en stor skandal. Johanssons sätt att boxas, vilket senare framgångsrikt kom att tillämpas av Muhammad Ali, kritiserades hårt i den svenska pressen och kallades en "skam för Sverige" av Lennart Hyland som refererat matchen i radio[7]. Johansson tvingades lämna arenan under publikens busvisslingar. Den svenska landslagstränaren Sven Thoren förbjöd Ingemar att lämna Helsingfors, menande att han inget hade att göra på avslutningsceremonin och att han aldrig skulle få vara med i den svenska OS-truppen igen. Både i Finland och Sverige började han kallas för "Springemark" och blev anklagad för att vara feg. Det skulle dröja 30 år innan Ingemar Johansson fick sin silvermedalj, vilket skedde 1982, då det hade upptäckts att IOK inte hade rätt att frånta en idrottare dennes medalj.[8] Även den traditionella flaggningen vid prisutdelningen förbjöds av IOK med motiveringen "osportsligt uppförande i ringen".[9]

Proffskarriären[redigera | redigera wikitext]

Ingemar Johansson tillsammans med sin manager Edwin Ahlqvist 1958.

Efter OS blev Johansson professionell och debuterade 5 september 1952 i en uppvisningsmatch mot Olle Tandberg. Tävlingsdebuten skedde den 5 december 1952 i hemstaden Göteborg. Fransmannen Robert Masson slogs knockout i fjärde ronden. Edwin Ahlqvist blev Ingemar Johanssons manager på hösten 1952 och tränare var Nils Blomberg. Trion höll ihop hela karriären. Ahlqvist upptäckte Ingemar Johansson vid en Junior Mästerskapturnering i Göteborg, då denne ännu inte var fyllda sexton år.[10]

Europamästare[redigera | redigera wikitext]

Johansson radade upp segrar och 1956 erövrade han EM-titeln med en knockoutseger i trettonde ronden över italienaren Franco Cavicchi. Före matchen kontaktade Ingemar Johansson brottaren Rune "Skinnskattebergarn" Jansson, som ställde upp och lät "Ingo" träna närkampsstyrka genom stående brottning. Mot den storväxte italienaren var detta ett smart drag, och i den 13:de ronden orkade han inte böka längre. Genom ett hårt kroppsslag, strax under hjärtat, avslutade Ingemar Johansson matchen.[11]

Ingemar försvarade EM-titeln under 1957 och 1958, mot bland andra engelsmännen Henry Cooper och Joe Erskine. I september 1958 fick han chansen att möta amerikanen Eddie Machen, en av de högst rankade på tidningen The Rings rankinglista. Matchen gick den 14 september på Nya Ullevi inför 53 614 åskådare (rekord för svensk arenaidrott).[5] Ingemar vann över den obesegrade amerikanen på knockout i första ronden. Matchen startade klockan 19:14 och 2 minuter och 16 sekunder senare var den över.

Världsmästare[redigera | redigera wikitext]

Sedan Johansson med sin fruktade höger golvat Floyd Patterson sju gånger i tredje ronden stoppade ringdomaren VM-matchen 26 juni 1959 i svenskens favör. Många svenskar var vakna trots den tidiga timmen och lyssnade på direktreferatet i Radio Luxembourg.

Johansson mötte den 26 juni 1959 Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och vann på knockout efter två minuter och tre sekunder av den tredje ronden.[12] Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchreferatet av Lars-Henrik Ottosson direkt i radio via Radio Luxemburg (på natten till den 27 juni[13]), eftersom Sveriges Radio av moraliska skäl inte ville sända en professionell boxningsmatch.[14][15] Uppmärksamheten i Sverige var enorm.

När Ingemar Johansson efter matchen landade på Torslanda flygfält, klockan 17.35 lördagen den 4 juli 1959, hade närmare 2 000 personer tagit sig ut till fältet för att hälsa honom välkommen. Där fanns även en av marinens helikoptrar med uppgift att flyga Ingemar till Ullevi, där över 20 000 göteborgare väntade på att hylla honom. De hade kommit enbart för att få se den nye världsmästaren. Dagen efter reste Ingemar till Stockholm och Gröna Lunds nöjesfält, där han intervjuades på Stora Scenen samt lagerkransades inför en lika stor publik som den på Ullevi.[16]

Ingemar Johansson fick aldrig Bragdguldet, vilket 1959 gick till fotbollsspelaren Agne Simonsson efter två mål i en vänskapslandskamp mot England, som gav en historisk 3-2 vinst på Wembley. Johansson blev Sportsman of the Year 1959 i Sports Illustrated och Nyhetsbyrån AP korade honom till årets störste idrottsman 1959. Han blev Stor grabb och hedersmedlem i RBK 1959.

Floyd Patterson fick revansch ett år senare på Polo Grounds i New York. I returmatchen, inför en publik på 31 000 åskådare, vann Patterson på knockout. Ingo låg utslagen på golvet med ryckande vänsterben och det tog 10 minuter innan han kunde lämna ringen. En tredje match mellan de båda gick i mars 1961 i Miami, Florida. I denna lyckades Johansson slå ner Patterson två gånger i första ronden, men mästaren kom tillbaka och vann på knockout i sjätte ronden.[17]

Johansson fortsatte karriären med sikte på att återta EM-titeln och så småningom få en ny chans till en VM-match. Han återtog EM-titeln genom att besegra engelsmannen Dick Richardson på knockout, 2 minuter och 13 sekunder in i åttonde ronden den 17 juni 1962. Den 21 april 1963 mötte han engelsmannen Brian London i Stockholm och vann på poäng efter 12 ronder, men matchen fick ett snöpligt slut då han blev nerslagen i sista ronden strax innan gong-gongen. Dagen efter var rubriken på Dagens Nyheters löpsedel: "Vakna Ingo. Du vann!".[15] Matchen var Ingos sista.

Mästarbältet "The Ring" mottog Ingemar 1960. På bältet stod det, bland annat: The Ring Magazine award World heavyweight Championship Won by Ingemar Johansson of Sweden. Bältet finns numera att betrakta på Idrottsmuseet i Kviberg i Göteborg.[18]

Proffsmatcher[19][redigera | redigera wikitext]

Datum Motståndare Plats Resultat
5 september 1952 Olle Tandberg Sverige Bergsjö Uppvisningsmatch[20]
5 december 1952 Robert Masson Frankrike Göteborg Seger på KO i 4:e ronden
7 februari 1953 Emile Bentz Frankrike Göteborg Seger på KO i 2:a ronden
6 mars 1953 Lloyd Barnett Jamaica Göteborg Seger på poäng efter 8 ronder
12 mars 1953 Erik Jensen Danmark Köpenhamn Seger på poäng efter 6 ronder (NM-match)
8 december 1953 Raymond Degl'Innocenti Frankrike Stockholm Seger på KO i 2:a ronden
5 november 1954 Werner Wiegand Luxemburg Göteborg Seger på teknisk KO i 5:e ronden
5 januari 1955 Ansel Adams Trinidad och Tobago Göteborg Seger på poäng efter 8 ronder
13 februari 1955 Kurt Schiegel Österrike Stockholm Seger på teknisk KO i 5:e ronden
5 mars 1955 Aldo Pellegrini Italien Göteborg Seger efter diskvalifikation i 5:e ronden
3 april 1955 Uber Bacilieri Italien Stockholm Seger på poäng efter 8 ronder
12 juni 1955 Gunter Nurnberg Tyskland Dortmund Seger på teknisk KO i 7:e ronden
28 augusti 1955 Hein Ten Hoff Tyskland Stockholm Seger på KO i 1:a ronden
24 februari 1956 Joe Bygraves Jamaica Göteborg Seger på poäng efter 10 ronder
15 april 1956 Hans Friedrich Tyskland Stockholm Seger på poäng efter 10 ronder
30 september 1956 Franco Cavicchi Italien Bologna Seger på KO i 13:e ronden (EM-match)
28 december 1956 Peter Bates Storbritannien Göteborg Seger på KO i 2:a ronden
19 maj 1957 Henry Cooper Storbritannien Stockholm Seger på KO i 5:e ronden (EM-match)
13 december 1957 Archie McBride USA Göteborg Seger på poäng efter 10 ronder
21 februari 1958 Joe Erskine Storbritannien Göteborg Seger på teknisk KO i 13:e ronden (EM-match)
13 juli 1958 Heinz Neuhaus Tyskland Göteborg Seger på teknisk KO i 4:e ronden
14 september 1958 Eddie Machen USA Göteborg Seger på KO i 1:a ronden
3 april 1959 Neville Rowe Storbritannien Stockholm Uppvisningsmatch
? maj 1959 Rolf Johansson Sverige Oslo Uppvisningsmatch
26 juni 1959 Floyd Patterson USA Bronx, New York Seger på teknisk KO i 3:e ronden (VM-match)
20 juni 1960 Floyd Patterson USA New York, New York Förlust på KO i 5:e ronden (VM-match)
6 februari 1961 Cassius Clay USA Miami Beach, Florida Uppvisningsmatch, 2 ronder
24 februari 1961 Dave Rent Storbritannien Göteborg Uppvisningsmatch
13 mars 1961 Floyd Patterson USA Miami Beach, Florida Förlust på KO i 6:e ronden (VM-match)
9 februari 1962 Joe Bygraves Jamaica Göteborg Seger på teknisk KO i 7:e ronden
15 april 1962 Wim Snoek Nederländerna Stockholm Seger på KO i 5:e ronden
17 juni 1962 Dick Richardson Storbritannien Göteborg Seger på KO i 8:e ronden (EM-match)
21 april 1963 Brian London Storbritannien Stockholm Seger på poäng efter 12 ronder

Efter karriären[redigera | redigera wikitext]

Efter karriären blev Johansson mycket god vän med sin gamle rival Floyd Patterson. Det skulle dröja ända fram till 2004 innan någon av boxningens stora organisationer World Boxing Association (WBA) och World Boxing Council, (WBC) fick sin nästa vita tungviktsvärldsmästare, då ukrainaren Vitali Klitsjko erövrade den vakanta WBC-titeln efter Lennox Lewis.

Ingemar Johansson genomförde under 1980-talet flera maratonlopp som fick stort massmediautrymme. År 1981 sprang han Stockholm Marathon för första gången, 112 kg tung, på tiden 4 timmar, 40 minuter och 12 sekunder.[21] Året därpå utmanade han sin rival Floyd Patterson att ställa upp. Patterson vann den tävlingen med en tid på 4 timmar, 22 minuter och 53 sekunder mot Ingemars 4 timmar, 55 minuter och 19 sekunder i 31 graders rekordvärme.[22][23] År 1983 var det dags för ett sista revanschmöte mellan de två på maratonslingan, som även detta vanns av Floyd.[24] Ingo genomförde även New York Marathon, där han gick i mål på tiden 4 timmar och 21 minuter.

I mitten av 1990-talet vägde Ingemar Johansson 145 kilo, främst på grund av så kallad "smörgås- och skåpätarmentalitet". När han slutade boxas vägde han 95 kilo. Johansson blev patient hos bantningsprofessor Stephan Rössner, och bantningen inleddes med en åtta veckors proteindryckskur. Målet var att Johansson skulle komma ner till 110 kilo, vilket uppnåddes.[25]

År 1969 sparrade diskuskastaren Ricky Bruch mot Ingemar på Redbergslids boxningsklubb. Det var promotorn Bertil Knutsson som frågade om de inte skulle sparra ett par ronder, eftersom Ricky var i Göteborg för tävlingar. Ett referat från det lyder: "Just innan de skulle börja sade Ricky till BEM (Sven "BEM" Ekström), - Om jag sopar till Ingemar med en disksving reser han sig inte före 10. Hoppas han kan gardera sig. Ricky slog rallarsvingar, Ingemar flyttade huvudet ett par centimeter och petade in en lätt vänsterjabb då och då. Ricky slog för det vilda, Ingemar stod still och flyttade sig precis så att slagen susade förbi. Ricky satsar framåt så han höll på att gå i golvet själv av sina missar. Ingemar petade med sin vänster och så satte han in en högerpropp i kistan på Ricky. I 2:a rondens början gav Ricky upp, totalt utmattad och ville inte fortsätta det jyckelspel som Ingemar drev med honom."[26]

På 1990-talet hade Johansson ett sommarställe på Gåsö utanför Grundsund i Bohuslän. Ingemars mamma Ebba hade sitt barndomshem i Grundsund. Han bodde då i Stockholms skärgård.[27]

Privatlivet[redigera | redigera wikitext]

Ingemars föräldrar hette Jens och Ebba Johansson. Som vuxen ingick han själv äktenskap tre gånger, detta med i tur och ordning Barbro Abrahamsson, Birgit Lundgren (gm. 1962) och Edna Alsterlund. Han är far till sammanlagt sex barn.

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Ingo - the Champ”, Peter Lindes staty utanför Ullevi, invigd 2011.

Johansson hade efter VM-segern 1959 bosatt sig i Schweiz av skattetekniska skäl. 1979 flyttade Johansson till Miami, där han hade köpt ett motell. Det var här han träffade sin tredje fru, Edna Alsterlund, som var reporter. De gifte sig 1996, men skildes 2003. Johansson hade i april 1999 flyttat hem från Florida och bosatt sig på Dalarö[4].

I januari 2003 flyttade Johansson till ett gruppboende i Saltsjöbaden[28] där han vårdades för den blandning av alzheimer och frontallobsdemens som drabbat honom[29], en sjukdom som kan ha ett samband med Johanssons boxning.[30]. Efter skilsmässan senare samma år flyttade Johansson till västkusten och bodde de fem sista åren av sitt liv på äldreboendet Bedagården i Onsala i Kungsbacka kommun.

När Floyd Patterson gick bort den 11 maj 2006 kommenterade Ingo detta med orden "Det var tråkigt att höra". Hans syster berättade att Ingo var mycket trött men absolut förstod innebörden av beskedet.[31] Ingemar avled i sin bostad fredagen den 30 januari 2009, med sonen Thomas i sin närhet. Han blev 76 år gammal. Begravningshögtiden skedde i Vasakyrkan, Göteborg 13 februari 2009 och han begravdes på Västra begravningsplatsen, där han vilar bredvid sina föräldrar.[32]

En staty, skapad av Peter Linde, kallad ”Ingo - the Champ”, avtäcktes den 17 september 2011 vid Nya Ullevi i Göteborg.[33]

De tio bästa matcherna[redigera | redigera wikitext]

Ingemar Johansson valde själv ut följande tio matcher som sina bästa, med egna kommentarer:

  1. Match om VM-titeln i tungvikt mot Floyd Patterson i New York 26 juni 1959. Jag var enormt laddad för mitt livs stora chans, och jag trodde stenhårt på att Floyd skulle passa mig.
  2. Avgörande VM-kval mot Eddie Machen Göteborg 14 september 1958. Jag var skärpt till tusen och redo att slå till direkt.
  3. Match om EM-titeln mot Dick Richardson i Göteborg 17 juni 1962. Han var stor och stark, en hygglig tekniker och slog mycket hårt, men han kunde vara ful som attan.
  4. Match om EM-titeln mot Joe Erskine i Göteborg 21 februari 1958. Alla varnade för honom och britterna var löjligt självsäkra.
  5. Match om EM-titeln mot Henry Cooper i Stockholm 19 maj 1957. Det blev en ganska enkel fight!
  6. Match om EM-titeln mot Franco Cavicchi i Boiogna 30 september 1956. Han var en fysisk best, Cavicchi.
  7. Match vid invigningen av Ullevi i Göteborg, mot Heinz Neuhaus, 13 juli 1958. Då började jag bli ruskigt bra.
  8. EM-kval mot Hein ten Hoff i Göteborg 28 augusti 1955. Han var självsäker värre - ville veta vilket sjukhus han skulle skicka mina blommor till.
  9. Match mot Archie McBride i Göteborg 13 december 1957. Min första jänke som professionell och ett riktigt tufft test.
  10. Match om VM-titeln mot Floyd Patterson i Miami 13 mars 1961. Det var så snubblande nära att jag där vunnit tillbaka min VM-titel.[34]

Johansson som artist[redigera | redigera wikitext]

Johansson som malaj i filmen För tapperhet i tält (1965).

Ingemar Johanssons popularitet efter EM-segern 1956 ledde bland annat till att han samma år lanserades som grammofonsångare. Ackompanjerad av göteborgsorkestern Sven Tjuslings trio sjöng han följande titlar: "Klart till drabbning", "Västkustens vals", "Sju blomster" och "Över ängarna". Ingemar fortsatte att ge ut skivor, en jazzsingel kom så sent som 1987.

VM-segern 1959 ledde till att Johansson fick chansen att delta i Hollywoodfilmen All the Young Men (1960) med fixstjärnan Alan Ladd, där han hade en mindre roll som marinkårssoldat av svenskt ursprung med namnet "Torgil". Han toppar sin insats i filmen med att sjunga en skånsk folkvisa. Time magazine recenserade filmen: "Johanssons two basic expressions (faintly amused and faintly serious) beat Alan Ladds range by one."

Göteborgs-Posten hade Ingemar Johanssons karriär som tecknad serie, med start onsdagen den 10 juni 1959.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Johansson, Ingemar; Hall, Åke (1959). Sekonderna lämnar ringen. Bonniers folkbibliotek, 99-0133706-2. Stockholm: Bonnier. Libris 1560906 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ På dopsedeln i Oscar Fredriks församlingsbok
  2. ^ Gavon Evans, Kings of the ring: The history of heavyweight boxing, 2005.
  3. ^ The Ring, juli 1959 och augusti 1959.
  4. ^ [a b] Sohlström, Per-Ivar (23 juni 1999). ”Drömknocken – 40 år senare”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9906/23/ingo.html. Läst 12 december 2009. 
  5. ^ [a b] Malmberg, Gert (31 januari 2009). ”"Han orsakade boxningsfeber"”. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=128&a=473633. Läst 2 februari 2009. 
  6. ^ Jerneryd, Roland (1981). Göteborgs idrottshistoria 1800-1950. Göteborgs Hembygdsförbund. sid. 236-237 
  7. ^ ”The Champ” lever för evigt Aftonbladet.se, läst 29 nov 2012
  8. ^ Malmström, Håkan (23 augusti 2008). ”Sydsvenskan om boxningen i OS 1952”. Sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/sport/osminnen/article358890/Hyland-skamdes-som-svensk.html. Läst 22 oktober 2008. 
  9. ^ ”Helsinki 1952 Facts” (på engelska). Sveriges Olympiska Kommitté. http://www.sok.se/inenglish/helsinki1952.4.18ea16851076df63622800011131.html. Läst 2 februari 2009. 
  10. ^ Gamla Masthuggspojkar 2010 : Gamla Masthuggspojkars Tidning, [årgång 64], utgiven av Föreningen Gamla Masthuggspojkar 2010, s. 16, ... jag letade i över tjugo år ..., Edwin Ahlqvist, Göteborg i oktober 1959
  11. ^ Aftonbladet, 1994-09-16, s. 38
  12. ^ Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970, avsnitt "1959".
  13. ^ Not: På grund av tidsskillnaden var det fortfarande 26/6 i New York.
  14. ^ Nilson, Ulf (1 februari 2009). ”Ulf Nilson: Det var natten när Ingemar fick ett fattigt Sverige att explodera av lycka”. Expressen. http://www.expressen.se/sport/ingemarjohansson/1.1451492/ulf-nilson-det-var-natten-nar-ingemar-fick-ett-fattigt-sverige-att-explodera-av-lycka. Läst 18 februari 2009. 
  15. ^ [a b] Hansell, Bengt (31 januari). ”"Ingo" Johansson är död”. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/radiosporten/nyheter/artikel.asp?artikel=2604016. Läst 3 februari 2009. 
  16. ^ Idrottsarvet 2009 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Bo W. Karlsson, Idrottsmuseet i Göteborg 2009 ISSN 0283-1791, s. 133. "Ingemar Johansson - Eriksgatan sommaren 1959".
  17. ^ World heavyweight champion Ingemar Johansson was a Swede whose defeat of Floyd Patterson led to a classic boxing comeback” (på engelska). The Daily Telegraph. 1 februari 2009. http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/4424863/Ingemar-Johansson.html. Läst 3 februari 2009. 
  18. ^ Idrottsarvet 2005 : årets bok : Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Idrottsmuseet i Göteborg 2005 ISSN 0283-1791, s. 20f
  19. ^ Callis, Tracy. ”Ingemar Johansson” (på engelska). Cyberboxingzone.com. http://www.cyberboxingzone.com/boxing/ingorec.htm. Läst 12 december 2009. 
  20. ^ ”Historiska glimtar - det hände just idag”. 2013-09-05. http://www.blaljus.nu/index.asp?show_news=2063. Läst 2013-09-08. 
  21. ^ ”Ingos debut och Rodgers sköna seger”. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=35&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
  22. ^ Victorzon, Andreas (31 januari 2009). ”En mästare har somnat”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4300512.ab. Läst 12 december 2009. 
  23. ^ ”Kjell-Erik Ståhl klarade hettan bäst”. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=36&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
  24. ^ ”Klassiskt lopp med Floyd, Ingo och Hugh Jones”. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=37&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
  25. ^ Göteborgs-Posten, 1994-08-04, s. 19
  26. ^ Johansson, Olof (red.), Knockout: RBK:s jubileumsskrift 1923-1978, Redbergslids boxningsklubb, Göteborg, 1978. "Världsmästare mot f.d. världsmästare".
  27. ^ Göteborgs-Posten, 1995-08-09, s. 31
  28. ^ Svedberg, Thomas (16 januari 2004). ”Ingos nya hem”. Kvällsposten. http://www.kvp.se/1.74033. Läst 12 december 2009. 
  29. ^ Peruzzi, Britt (8 juli 2003). ””Han kan inte bo hemma””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article149285.ab. Läst 12 december 2009. 
  30. ^ Johansson, Fatima (8 juli 2003). Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article149280.ab. Läst 12 december 2009. 
  31. ^ Bjurman, Per & Danielsson, Kerstin (12 maj 2006). ”Ingos farväl till vännen”. Expressen. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/boxning/article377187.ab. Läst 2 februari 2009. 
  32. ^ Östman, Karin (10 februari 2009). ”Här ska Ingo vila”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4369542.ab. Läst 12 december 2009. 
  33. ^ Statyn av Ingemar Johansson invigd”. DN. 17 september 2011. http://www.dn.se/sport/statyn-av-ingemar-johansson-invigd. Läst 17 september 2011. 
  34. ^ Durewall, Kurt (2009). Ingo - vägen till VM : en pressfotografs fokus på boxningslegenden Ingemar Johansson. Göteborg: Kurt Durewall. sid. 130. Libris 11455269. ISBN 9789197650694 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Karlsson, Bo W (2006). ”Ingemar Johansson - Barn- och ungdomsåren 1932-1952”. Idrottsarvet 2006 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg "2006,": sid. 66ff. ISSN 0283-1791.  Libris 10074468

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Alsterlund, Edna (2010). Den längsta ronden : [om kärlek, demenssjukdom och anhörigvård]. Stockholm: Forum. Libris 11865693. ISBN 978-91-37-13619-6 
  • Durewall, Kurt (2009). Ingo - vägen till VM : en pressfotografs fokus på boxningslegenden Ingemar Johansson. Göteborg: Kurt Durewall. Libris 11455269. ISBN 9789197650694 
  • Eidmark, Henry (1959). Vägen till VM : Ingo i Götet och USA. Stockholm: Eidmarks sportförl. Libris 925494 
  • Guld i nävarna : sannsagan om Ingemar i 100-tals bildere [red. : Bo Ahlqvist]. Göteborg: Cirkelförl. 1958. Libris 1284765 
  • Hellström, John (2005). ”Ingemar Johansson och svensk media : den massmediala konstruktionen av Ingemar Johansson som svensk hjälte”. Idrott, historia och samhälle "2005,": sid. 55-70  : ill. 0280-2775. ISSN 0280-2775.  Libris 10074468
  • Hellström, John S (2011). ”Manlighet och modernitet : mediekonstruktionen av Ingemar Johansson som nationell hjälte”. Kulturstudier, kropp och idrott  : perspektiv på fenomen i gränslandet mellan natur och kultur / (2011) "S.25-41".  Libris 12281421
  • Lindberg, Tobias (2004). ”Ingo blev bingo för Se : drama kring ett svenskt upplagerekord”. Presshistorisk årsbok "2004(21),": sid. 159-172  : ill. 0282-020X. ISSN 0282-020X.  Libris 9508274
  • Den stora matchen om VM-titeln i tungviktsboxning Floyd Patterson - Ingemar Johansson i New York 1959 : en bokfilm. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. 1959. Libris 1460252 
  • Thylin, Stefan; Håwi, Lennart (2009). Ingemar : natten då Sverige stod stilla. Västerås: Sportförlaget i Europa. Libris 11463239. ISBN 978-91-85319-56-5 
  • Världsmästarnas världsmästare : en bok om Ingemar Johanssons VM-triumf 1959. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. 1959. Libris 1460257 
  • Örner, Martin; Glokar Well, pseud. för Oscar Söderlund; Falk, Bert (1959). Född till boxare : Ingemars väg till VM  : [Ingemar Johansson]. Stockholm: Christofers bokförl. Libris 1560900 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]