Jöns Bengtsson (Oxenstierna)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om den svenske ärkebiskopen och riksföreståndaren under 1400-talet. För hans farfar med samma namn, se Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.ä.
Ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna)
Ärkebiskop Jöns sigill
Ärkebiskop Jöns sigill
Kyrka Romersk-katolska kyrkan

Stift Uppsala stift
Period 1448–1467
Företrädare Nils Ragvaldsson
Efterträdare Tord Pedersson

Akademisk titel magister artium 1437
Född 1417
Död 15 december 1467
Jöns Bengtsson (Oxenstierna)
Sveriges riksföreståndare
Regeringstid Mars–23 juni 1457 (samregent med Erik Axelsson)
Företrädare Karl Knutsson (kung av Sverige)
Efterträdare Kristian I (kung av Sverige)
Sveriges riksföreståndare
Regeringstid 11 augusti 1465–18 oktober 1466
(&&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 år och &&&&&&&&&&&&&068.&&&&&068 dagar)
Företrädare Kettil Karlsson
Efterträdare Erik Axelsson
Far Bengt Jönsson
Mor Kristina Kristiernsdotter
Av Jöns Bengtsson skrivet brev på pergament, daterat Vadstena 26 februari 1455 angående byte av jord mellan kronan och biskopsbordet i Strängnäs.

Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.y., född omkring 1417, död den 15 december 1467,[1] son till Bengt Jönsson (Oxenstierna) och drotsen Krister Nilsson (Vasa):s dotter, var Sveriges ärkebiskop från 1448 till sin död samt riksföreståndare 1457 och 1465–1466. Bland hans syskon märks bröderna David och Kristiern, vilka bland annat deltog i 1464 års resning mot Kristian I.[2]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Jöns Bengtsson studerade i Leipzig och blev magister artium år 1437. Han var domprost i Uppsala år 1439 och blev ärkebiskop 1448 sedan företrädaren Nils Ragvaldsson (Nicolaus Ragvaldi) avlidit den 17 februari samma år.

Ämbetsgärning[redigera | redigera wikitext]

Den 30 juni 1448 vigdes Bengtsson till ärkebiskop i Uppsala domkyrka och två dagar senare, den 2 juli, krönte han i sin egenskap av ärkebiskop, Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) till svensk drottning. Hennes make, Karl Knutsson (Bonde) hade krönts till svensk kung den 29 juni [3].

Jöns Bengtssons släkt stod i opposition mot Karl Knutsson och motsättningarna mellan monarken och Jöns Bengtsson och dennes släkt fördjupades allteftersom kungen ansågs vara för självsvåldig i kyrkliga frågor. År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson (Bonde) flydde till Danzig (Gdansk).

Jöns Bengtsson och Erik Axelsson blev riksföreståndare efter upproret. Den danske kung Kristian I kallades till Sverige och mottogs som svensk kung. Kristian I drev en hård skattepolitik, som drabbade allmänheten hårt. Jöns Bengtsson efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap. Jöns Bengtssons frände biskop Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I, vilken bland annat resulterade i slaget vid Haraker den 17 april 1464. Karl Knutsson (Bonde) återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson av danskarna.

Jöns Bengtsson blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson (Bonde) tvingades 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson styrde landet. Efter Kettil Karlssons död styrde Jöns Bengtsson landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson (Tott). År 1467 blev Karl Knutsson (Bonde) kung för tredje gången och Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog.

Vid det efterföljande valet av ny ärkebiskop var Jakob Ulvsson påvens favoritkandidat, men på grund av kung Karl Knutssons misstänksamhet mot ämbetets utövare, påverkades domkapitlet av kungen till att utse Tord Pedersson Bonde till ärkebiskop. Tord Pedersson Bonde avled emellertid i mars 1470 och Jakob Ulvsson kunde tillträda tjänsten omedelbart. Jöns Bengtsson Oxenstierna var en ärelysten, högt begåvad man. Från 1457 kallade han sig Sveciae primas, för att markera sina kyrkliga och världsliga strävanden.

Förläningar[redigera | redigera wikitext]

Sedan Jöns Bengtsson sent omsider hyllat Karl Knutsson (Bonde) som svensk kung erhäll han i förläning Norunda samt Olands härader i Uppland [4].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åsbrink, Gustav & Westman, Knut B., Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1935. Sidan 154
  2. ^ Harrison, Dick, Karl Knutsson - en biografi, Historiska Media, Lund 2002. Sidan 343 ISBN 91-89442-58-X; LIBRIS-id 8693772
  3. ^ Harrison, Dick, Karl Knutsson – en biografi, Historiska Media, Lund 2002. Sidan 161 ISBN 91-89442-58-X; LIBRIS-id 8693772
  4. ^ Harrison, Dick, Karl Knutsson – en biografi, Historiska Media, Lund 2002. Sidan 163 ISBN 91-89442-58-X; LIBRIS-id 8693772