Älg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Älg
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Ej hotad
Ung älgtjur i Grönåsens älgpark
Ung älgtjur i Grönåsens älgpark
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj Hjortdjur
Cervidae
Släkte Alces
Gray, 1821
Art Älg
A. alces
Vetenskapligt namn
§ Alces alces
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Älgens utbredning
Älgens utbredning
Hitta fler artiklar om djur med

Älg (Alces alces) är världens största nu levande hjortdjur. Den förekommer i norra Europa, Asien och Nordamerika, och utöver sin storlek känns älgen igen på den hos hanarna stora flertaggade kronan. Den förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgen har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Den lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgen till största delen ensam. Älgen är dagaktiv och förflyttar sig stora sträckor. Den är oftast sävlig och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. Den parar sig om hösten då hanar kampar om specifika honor. Vissa auktoriteter delar upp älgen i två arter och behandlar populationen av älg i Amerika och östra Sibirien som arten Alces americanus. Älgen ses som ett viktigt jaktvilt på många platser runt om i världen.

Innehåll

[redigera] Utseende

Älgens storlek varierar beroende på könet, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en boghöjd mellan 150-170 cm, en älgtjur mellan 180-210 cm[2]. Som mest kan en älgtjur uppnå en boghöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.[3] Stora älgtjurar kan väga 600-700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg.[4] En kalv väger på hösten vanligen mellan 120–150 kg. Underarten A.a. gigas från Alaska är den största underarten och tjurarna av denna underart kan väga över 700 kg.[5]

Älgen har en uttalad könsdimorfism; tjuren är avsevärt (omkring tjugo procent) större än kon. Skillnaden kommer dock till uttryck först vid fem–sex års ålder då den är mycket tydlig. Denna ålder är det dock ovanligt att en tjur uppnår i Sverige nu för tiden då jakttrycket är högt på tjurar och medelåldern generellt låg. Kor som uppnått en ålder på över femton år är däremot inte så ovanliga.

Ett säkert sätt att avgöra kön när tjuren inte bär horn är att titta på baken på älgen, kon har en väl synlig vit strimma runt könsorganet.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen. Det finns vita älgar, men det är väldigt ovanligt. Dessa älgar är nästa alltid leucistiska och inte albinistiska, eftersom albinistsika djur nästan aldrig överlever i naturen bland annat då de ofta är i det närmaste blinda.

[redigera] Horn

Huvudartikel: Horn

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat "cykelstyre". Vanligen är tjurens horn som störst vid mellan 6-12 års ålder, då benämns tjuren "kapital", varefter de sedan går på retur, då hornen minskar i storlek och taggantal. Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

[redigera] Horncykel

Som alla hjortdjur byter älgen horn varje år. Hornen växer ut från rosenstocken bakom ögonhålan, och deras växtcykel styrs av könshormon och tillväxthormon. Hornen börjar växa tidigt på våren, och medan de växer skyddas de av basthud som är fylld med blodkärl och förser dem med näring medan de växer. Tillväxten går mycket fort, uppmätningar har visat att hornen kan växa upp till 1,9 cm/dygn. I skiftet augusti/september är hornen färdigutvecklade, och basthuden torkar. Tjuren skrapar hornen mot buskar och träd (fejar) för att få bort basthuden, som under några dygn kan hänga i stripor runt huvudet. Man tror att tjuren brukar äta upp basthuden för att tillgodogöra sig näringen. Hornen som fejas mot trädstammar och buskar får sedan en brun färgton av kåda och smuts. Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. Dom fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

  • Älgtjur med stånghorn.

  • Älgtjur i en sjö. Hornen är under utväxt och omslutna av den ludna basthuden.

  • Skelett av älgtjur med väl utvecklade skovelhorn (udda tjugotaggare).

[redigera] Utbredning

Älgen förekommer främst i taigaområdet som sträcker sig över Europa, Asien och Nordamerika.

Stora europeiska älgpopulationer finns idag främst i Finland, Norge, Sverige och de baltiska staterna. Älgen är även vanlig i Rysslands europeiska del, dessutom finns smärre bestånd i Polen, Vitryssland och Tjeckien. Under historisk tid fanns arten även i större delar av Centraleuropa. Vid vissa ställen i Centraleuropa håller älgen på att återta sina ursprungliga levnadsområden. Vandrande älgar iakttogs under de senaste åren bland annat i de tyska förbundsländerna Brandenburg[6], Sachsen-Anhalt[7], Thüringen[8], Hessen[9] och Bayern[10]. Även i österrikiska Thayatal[11] och Waldviertel (Niederösterreich)[12] registrerades strövande individer.

I Asien lever arten bland annat i Mongoliet och Manchuriet. Arten saknas däremot på Kamtjatka, Sachalin och Kurilerna. Allmänt utgör Stilla havet utbredningsområdets östra gräns på kontinenten.[13] Älgens levnadsområde förändras påfallande dynamiskt. Under början av 1800-talet försvann älgen från stora delar av södra Ryssland. Utbredningsområdets södra gräns flyttades på så sätt nästan 1 000 km norrut. Orsaken till förändringen är inte fastslagen då skogsområdena där älgen förekom fanns kvar.[14] Det antas att artens tillbakagång i de nämnda områdena berodde på ökat jakttryck.

Sedan mitten av 1700-talet användes läder av älgskinn för ryska arméns uniformer. Det ändrades efter mitten av 1800-talet och efteråt ökade älgens bestånd i södra Ryssland igen. Utbredningsområdets södra gräns flyttades åter 500 till 600 km söderut.[14] Älgbeståndet i Kaukasus, som vissa beskriver som underarten A. a. caucasicus, dog ut i början av 1800-talet. Under 1900-talet har andra populationer av älg återbesatt området.[15]

I Nordamerika är älgen vanligast i Kanada samt centrala och västra Alaska. Den förekommer även i stora delar av New England och delstaten New York, i Klippiga bergen, i nordöstra Minnesota samt i Michigan vid de Stora sjöarna. Isolerade populationer lever i bergstrakter av Utah[16] och Colorado.

Älgen introducerades 1878 och 1904 på Newfoundland, den är numera det dominerande hovdjuret på ön.[17]

I början av 1900-talet flyttades dessutom flera individer till Nya Zeeland, till exempel till Fiordland nationalpark och till regionen kring Hokitika men populationen dog troligen ut. Den sista bekräftade iakttagelsen gjordes 1952.[18] Horn från en älg hittades 1972 och hår som upphittades 2002 tillskrevs efter DNA-tester likaså älgen. Därefter ökades sökandet. Medan automatiska kameror misslyckade med att ta avgörande fotografier, hittades märken av viloplatser och från horn som fejades mot träd.[19]

[redigera] Systematik

Bland de partåiga hovdjuren räknas älgen till familjen hjortdjur. Inom familjen hjortdjur tillhör arten underfamiljen Capreolinae som förekommer med särskild många arter i nya världen. Medlemmar i underfamiljen Capreolinae har bara rudimentära mellanhandsben (os metacarpalis) vid andra och femte tån av framfoten.[20] Älgen är ett av dessa hjortdjur som förekommer i nya världen såväl som i gamla världen.

[redigera] Evolution

Älgen (Alces alces) är bland de stora däggdjuren, ur ett evolutionärt perspektiv, en ung art. De äldsta fossilen från släktet Alces är två miljoner år gamla och de äldsta fossil man funnit av Alces alces är inte mer än 100 000 år gamla.[21] Däremot separerades underfamiljen Capreolinae, som älgen tillhör, från de andra hjortdjurens evolutionära utvecklingslinjer för 9-12 miljoner år sedan.[21] Fylogenetiska studier indikerar att den närmaste anfaderna till alla dagens älgar inom släktet Alces levde i området kring Sacha i Centralasien för 60 000 år sedan.[21] Studier visar också att det framförallt har förekommit två distinkta populationsökningar av älg i Eurasien, vilka inträffade för 59 000 och 14 000 år sedan, vilket överensstämmer med perioder av varmare nedisningsklimat.[21] Vid slutet av pleistocen vandrade ett fåtal individer över en landbro från Östasien till Nordamerika. Jordens nedisning medförde torrläggningen av Berings hav och flera andra havsområden. Samtidig ersattes för cirka 12 000 år sedan den förhärskande mammutstäppen i norra Asien med skog. Innan landbron sjönk under vattenytan hade älgen etablerad sig i Nordamerika men arten konkurrerade ett tag med ett liknande släkte, Cervalces.[21] Arten Cervalces scotti dog ut för cirka 11 500 år sedan.[22]

[redigera] Underarter

Det finns en mängd beskrivna underarter och taxonomin är omdiskuterad. En frågeställning gäller huruvida taxonen americanus och alces ska behandlas som en art eller som underarter. Taxonen har en bred hybridiseringszon som sträcker sig från centrala Sibirien till norra Yttre Mongoliet.[1] Samtida auktoriteter delar upp älgen i olika många underarter, från ungefär fem till ett tiotal.[23][24]

alces-gruppen

americanus-gruppen

  • Kamsjatkaälg (Alces alces buturlini) - östra delen av Sibirien
  • Yellowstoneälg (Alces alces shirasi) - nordvästra USA
  • Östkanadensisk älg (Alces alces americanus) - östra Kanada, Maine
  • Västkanadensisk älg (Alces alces andersoni) - västra Kanada, Minnesota
  • Alaskaälg (Alces alces gigas) - Alaska, Yukon

[redigera] Ekologi

Älgko med kalv.

Älgen förekommer i skogsmark och trivs i miljöer med sjöar och våtmarker. Den lever huvudsakligen ensam och är dagaktiv. Vanligtvis har älgen en långsam gång men vid fara kan djuret nå en hastighet av 60 km/h. Om vintern förekommer att den samlas i mindre grupper men under parningstiden tillåter inget par andra älgar i närheten. Det förekommer häftiga strider mellan tjurarna om älgkon, men oftast räcker hotfullt beteende för att skrämma iväg en svagare motståndare.

[redigera] Föda

Älgen är en idisslare. Huvudsaklig föda är på sommaren blad, skott och mindre kvistar av bland annat asp, sälg, rönn, ek och björk. Näckrosrötter är en viktig del i dieten och anses framförallt i Nordamerika tillgodose behovet av mineralämnen.

På hösten ingår även blåbärsris och ljung i dieten, även havre och andra grödor på från odlade fält kan falla älgen i smaken. Under vintern är det tallris, enris och kvistar av de tidigare nämnda lövträden som utgör menyn. Om snöförhållandena tillåter äter älgen även bärris och ljung på vintern. Vissa älgar får smak för tallbark, vilket kan orsaka problem för skogsbruket om flera älgar hittar samma tallplantering. Älgar söker sig gärna till uppväxande hyggen och kraftledningsgator för att beta, eftersom betet där finns i större mängd på bekväm höjd för älgen.

[redigera] Fortplantning

Parningen sker på hösten och sen följer en dräktighet på åtta månader (230–240 dygn). Ofta är det en kalv men tvillingar är inte sällsynta. Kalvarna stannar ett år vid kon innan kon stöter bort dem.

[redigera] Predatorer

En fullvuxen älg har få fiender, men en vargflock kan utgöra ett hot, speciellt för honor med kalvar.[25] Sibirisk tiger[26] och brunbjörn[27] kan också döda älgar, men björnar tar oftare över kadaver som dödats av vargar eller dödar unga kalvar.[28] I Nordamerika kan svartbjörn och puma utgöra betydande predatorer på kalvar under perioden maj till juni.[29][30] Späckhuggare har också dokumenterats döda älgar.[31]

  • Älgspillning som legat en kortare tid.

  • Älgspår i snö.

[redigera] Älgen och människan

Grafisk återgivning av älg.
Svensk vägskylt som varnar för älg.

[redigera] Namn

Hanen benämns tjur eller oxe och honan ko. En ko som ännu ej fött någon avkomma (kalv) kallas kviga. I Sverige kallas älgen ibland för ”skogens konung”.

[redigera] Status och hot

Det finns omkring 500 000 älgar i Central- och Nordeuropa (utan Ryssland)[1] samt mellan 0,5 och 1 miljon individer i Kanada och angränsande regioner[32]. Djuret räknas därför inte som en hotad art.[1] Underarten amurälg (Alces alces cameloides) anses däremot av IUCN vara missgynnad (LR/nt).[33]

[redigera] Status i Sverige

På grund av en omfattande jakt under 1700-talet och början av 1800-talet var älgen i mitten av 1800-talet sällsynt i stora delar av Sverige. Under 1800-talet bidrog faktorer som inskränkningar i jakträttigheterna och vargstammens minskning till att älgstammen ökade. Älgen fick också lättare att hitta föda när skogsbetet upphörde och skogsbruket förändrades i början av 1900-talet. Under en period på 1980-talet ansåg man att den svenska älgstammen var för stor och minskade den medvetet genom ökad avskjutning. På sommaren finns det numera 300 000–400 000 älgar i Sverige. Ungefär 100 000 av dessa skjuts på hösten.[34][35][36]

Dagens stora älgstam ställer även till problem. Varje år sker cirka 5 000 viltolyckor med älg i Sverige och cirka 8-12 människor dör varje år i viltolyckor.[37][38] Kostnaden för viltolyckor med älg uppgår till omkring 1 miljard årligen enligt Vägverket.

Skogsvårdsstyrelsen krävde i en utredning 2005 en halvering av älgstammen bland annat i syfte att få ner antalet viltolyckor.[39] Dessutom menar man att älgen förutom att åsamka skogsbolagen skador på skogen för miljonbelopp årligen, även ”genom sin betning i hög grad påverkar den biologiska mångfalden. Värdefulla lövträd försvinner och viltets matvanor förändrar landskapsbilden genom att gran ersätter tall på allt fler marker."

[redigera] Älgjakt

Huvudartikel: Älgjakt

Jakt på älgar förekom under forntiden. Bilder i grottor visar också älgar bredvid andra djur. Den första beskrivningen av älgen finns i boken De Bello Gallico av Julius Caesar, men det är mest en samling av skrönor. Han påstår till exempel att älgen inte har några leder i benen, så att det är omöjligt för djuret att resa sig upp efter ett fall. Han nämner även att älgen har speciella sovträd som de lutar sig mot på nätterna. En populär jaktteknik skulle ha varit att leta upp sovträdet, såga ett jack i trädet och vänta till dess älgen kommer och ska sova. Då går trädet av och jägaren har då bara att döda älgen.[40]

År 1351 förklarade Magnus Eriksson Halle- Hunneberg för konungspark och år 1539 utsåg Gustav Vasa bergen till kungens djurgård - ett skafferi av kött till den kungliga hovförvaltningen. När skogsbruk infördes på bergen 1830 var älgen utrotad. Trettioåtta år senare, när älgen återinvandrade, blev den ett så stort hot mot tallplanteringarna att Oskar II år 1885 införde den första kungajakten. Än i våra dagar, varannan höst, står Halle- Hunneberg värdplats för den kungliga älgjakten. Idag är jakten främst en representationsjakt med prominenta gäster från hela världen. Utställningen på Kungajaktmuseet Älgens Berg på Hunneberg skildrar dessa jakter med unikt material ända från Oscar II till Carl XVI Gustaf.[41]

Älgjakten bedrivs idag huvudsakligen för nöjes skull, för att få kött och för att hålla nere stammen som annars skulle växa sig för stor.[42] En för stor älgstam skulle leda till stora skador på skogar och även en stor mängd trafikolyckor. Speciellt vintertid kan älgen orsaka stora lokala skador på skogar när större grupper av älgar samlas på en liten yta. Från skogsbolagens sida ställs regelbundet krav på ökad avskjutning för att reducera älgbetningen av tallplantor.

Älg får i Sverige vanligtvis jagas mellan den första måndagen i september fram till den 31 januari. Tiden varierar dock mellan län och år. Tillåten jakttid på dygnet är från 1 tim före solens uppgång tom solens nedgång. [43]

[redigera] Hornens värde som trofé

Tjurarnas hornkronor är av tradition viktiga troféer för jägarna. Ju fler taggar hornkronan har desto högre status ger trofén. Hornkronorna och även själva djuren benämns därför som till exempel tolvtaggare. Taggantalet beräknas på det horn som har flest taggar. Har båda hornen sex taggar är det en jämn tolvtaggare, har det ena hornet sex taggar och det andra fem eller kanske fyra rör det sig om en udda tolvtaggare. Det existerar alltså inga elvataggare.

[redigera] Domesticering

Man har gjort försök att tämja älg, framför allt i Ryssland. Under 1700-talet uppkom i Sverige en debatt om och hur älgar kan användas som dragdjur i gruvdriften eller för att befordra post. De första dokumenterade tämjningsförsök gjordes av författaren och landbrukaren Isak af Darelli, där han hade någorlunda bra framsteg med en tjur men liknande försök med individer av honkön misslyckade. Under slutet av 1700-talet minskade den vilda svenska älgpopulationen kraftig och därefter fanns inga nya domesticeringsexperiment. Alla andra berättelser om älgar som riddjur tillhör skönlitteraturen och har inget historiskt fundament.[44] I Europa finns det hägn som håller älgar, som zoologiska trädgårdar. Exempelvis finns det över 20 parker i Sverige där man håller älgar för visning.[45]

[redigera] Älgen i kulturen

I Sverige finns en seriefigur som är en älg och heter Hälge och i Kanada finns en öl som heter Moosehead, det vill säga älghuvud.

Älgen är Jämtlands landskapsdjur.

I amerikansk, australisk och nyzeeländsk engelska kallas älgen moose, i brittisk engelska elk. I amerikansk engelska syftar elk på wapitihjorten. På Sri Lanka avser man med elk sambarhjorten. Även jättehjorten kallas för Irish elk på engelska.

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ [a b c d] Henttonen, H., Stubbe, M., Maran, T. & Tikhonov A. 2008 Alces alces. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ Moose Facts from Maine
  3. ^ Moose - Newfoundland Environmental Assessment
  4. ^ Jenni Bruce, Karen McGhee, Christiane Gsänger, Gabriele Lehari: Die Enzyklopädie der Säugetiere. National Geographic, Hamburg 2007, ISBN 978-3-86690-036-3, s 162
  5. ^ Alaska Department of Fish and Game: Moose Species Profile
  6. ^ Tagesspiegel.de: Elche sind nicht ungewöhnlich, 6 oktober 2006 (tyska)
  7. ^ Mitteldeutsche Zeitung.de: Andreas Montag: Haltet den Elch!, 11 november 2008 (tyska)
  8. ^ mdr.de: Elch in Thüringen gesichtet, 16 september 2009 (tyska)
  9. ^ FAZ.net: Jungbulle auf Wanderschaft - Elch neben Autobahn bei Kassel gesichtet, 28 september 2009 (tyska)
  10. ^ Welt-online.de: Elche machen sich zunehmend in Bayern breit, 5 mars 2008 (tyska)
  11. ^ Elch in der Nationalparkregion Thayatal gesichtet. Nationalpark hofft auf Zuwanderung. I: nationalparksaustria.at. Lebensministerium Öffentlichkeitsarbeit, 2005-06-15, läst 8 augusti 2011.
  12. ^ Auf Durchreise: Elche im Waldviertel gesehen. I: orf.at. ORF, 2011-08-19, läst 19 augusti 2011.
  13. ^ Heptner & Nasimovitj (2004) s.44
  14. ^ [a b] Heptner & Nasimovitj (2004) s.47-49
  15. ^ Heptner & Nasimovitj (2004) s.42
  16. ^ Utah Division of Wildlife Resources: Big increase in cow moose permits., 28 april 2006 (engelska)
  17. ^ Moose, Newfoundland Costal Safari
  18. ^ ”Deer and deer farming – Introduction and impact of deer”. Te Ara – Encyclopedia of New Zealand. 1 mars 2009. http://www.teara.govt.nz/en/deer-and-deer-farming/1. Läst 27 mars 2011. 
  19. ^ ”Hairs move NZ moose out of realm of Nessie – 06 October 2005 – Dunedin and Otago News, Sport and Weather from NZ Herald”. NZ Herald. 2005-10-06. http://www.nzherald.co.nz/location/story.cfm?l_id=141&ObjectID=10348890. Läst 27 november 2009. 
  20. ^ Heptner & Nasimovitj (2004) s.26
  21. ^ [a b c d e] Hundertmark, K., J., Browyer, R. T. (2004). Genetics, Evolution, and Phylogeography of Moose. Alces, Vol. 40: 103-122.
  22. ^ ”Stag-moose”. Illinois State Museum. http://www.museum.state.il.us/exhibits/larson/cervalces.html. Läst 3 mars 2007. 
  23. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Alces (2 arter med tillsammans 4 underarter)
  24. ^ Albert W. Franzmann (1981) Moose, Mammalian Species, No. 154 (en art med sju underarter)
  25. ^ Nancy Long / Kurt Savikko (2007-12-17). ”Wolf: Wildlife Notebook Series – Alaska Department of Fish and Game”. Adfg.state.ak.us. http://www.adfg.state.ak.us/pubs/notebook/furbear/wolf.php. Läst 27 november 2009. 
  26. ^ Tigris Foundation dedicated to the survival of the Amur tiger and leopard in the wild : UK HOME. Tigrisfoundation.nl (1999-11-13). Läst 2011-01-09.
  27. ^ Nancy Long / Kurt Savikko (2009-08-07). ”Moose: Wildlife Notebook Series – Alaska Department of Fish and Game”. Adfg.state.ak.us. http://www.adfg.state.ak.us/pubs/notebook/biggame/moose.php. Läst 27 november 2009. 
  28. ^ Nancy Long / Kurt Savikko (2009-08-07). ”Brown Bear: Wildlife Notebook Series – Alaska Department of Fish and Game”. Adfg.state.ak.us. http://www.adfg.state.ak.us/pubs/notebook/biggame/brnbear.php. Läst 27 november 2009. 
  29. ^ Charles C. Schwartz and Albert W. Franzmann (1983). ”Effects of Tree Crushing on Black Bear Predation on Moose Calves”. Bears: Their Biology and Management (A Selection of Papers from the Fifth International Conference on Bear Research and Management, Madison, Wisconsin, USA, February 1980) 5: s. 40. http://www.bearbiology.com/fileadmin/tpl/Downloads/URSUS/Vol_5/Schwartz_Franzmann_Vol_5.pdf. 
  30. ^ ”Hinterland Who's Who – Cougar”. Hww.ca. http://www.hww.ca/hww2.asp?id=87. Läst 27 november 2009. 
  31. ^ Robert W. Baird; Robin W. Baird. Killer Whales of the World: Natural History and Conservation. Voyageur Press. sid. 23–. ISBN 9780760326541. http://books.google.com/books?id=Rjksm-5-ap4C&pg=PA23. Läst 2 februari 2011 
  32. ^ Moose, Världsnaturfonden
  33. ^ Deer Specialist Group 1996. Alces alces ssp. cameloides. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species.. Läst 20060926
  34. ^ Svenska Jägarförbundet (1981) Högviltvård och högviltjakt, ISBN 91-970275-0-2
  35. ^ jagareforbundet.se
  36. ^ salenalgen.se
  37. ^ Älgskadefondsföreningen http://www.aelgen.se
  38. ^ Vägverket: Publikation 2007:84
  39. ^ http://www.skogsstyrelsen.se/episerver4/templates/SNormalPage.aspx?id=17446
  40. ^ wikisource.org: Gaius Julius Caesar: Commentarii de bello Gallico - Liber VI 27
  41. ^ Kungajaktmuseet - Älgens Berg, http://www.algensberg.com/pages/default.asp?SectionID=2716
  42. ^ Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om administration av jakt efter älg, kronhjort och stora rovdjur m.m., NFS 2002:19
  43. ^ Jaktförordning Bilaga 1
  44. ^ Sune Björklöf, Har älgar tämjts till kavalleri?, Populär Historia 5/1995
  45. ^ sverigesalgparker.se

[redigera] Tryckta källor

  • Vladimir G. Heptner, Andrej A. Nasimovitj: Der Elch. Westarp-Wissenschaften, Hohenwarsleben 2004, ISBN 3-89432-173-3.

[redigera] Externa länkar

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=%C3%84lg&oldid=15784175"
Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk