Völva

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”vala” leder hit. För asteroiden, se 131 Vala. För valar i Tolkiens fiktiva värld, se Valar (Tolkien).
Völvan från Völuspá
Fynd från en Völvas grav i KöpingsvikÖland. Här syns en 82 cm lång järntrollstav med bronsdetaljer, och en unik modell av ett hus i toppen. Här syns också en bägare från Persien eller Centralasien, och en västeuropeisk bronsskål. Völvan hade, klädd i björnskinn, begravts i en båtgrav med både människo- och djuroffer. Fynden visas på Historiska museet i Stockholm.

En völva eller vala (fornisländska: vǫlva, av vǫlr, stav, trollstav) är en "fornnordisk spåkvinna" som i profetisk extas skådar in i framtiden. Flera völvor (valor) omtalas i den fornnordiska litteraturen. Mest bekant är den sierska som uppträder i "Valans spådom" (fornisländska: Vǫluspá), den inledande sången i den Poetiska Eddan. Den beskriver världens skapelse och undergång i nordisk mytologi. Ett annat exempel är beskrivningen av hur völvan Torbjorg på Grönland gick till väga vid sitt siande, vilken finns i Erik Rödes saga kapitel 4.

Ordet völva är en avledning av det fornnordiska ordet vǫlr, som är en slags rund stav.[1] Man kan därför tolka ordet som "stavbärerska". Under förkristen tid var valan en högt aktad kvinna. Hon vandrade omkring i landet och välkomnades till folkets gårdar bland annat för att besvara framtidsfrågor angående kommande skördar etcetera. Detta gjorde hon under så kallad sejd, det vill säga att hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans.

Völvan, valan eller motsvarande i andra kulturer var en yrkesarbetande kvinna dvs. hon utförde sina tjänster mot betalning. Hon kan vara bland de första kvinnor som mot ersättning utförde tjänster mot betalning.

Det isländska ordet tölva, som betyder dator, är en sammandragning av tala och völva.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
  1. ^ Leiv Heggstad, Finn Hødnebø och Erik Simensen, Norrøn ordbok (1997) sidan 508.