Vadgelmer
Vadgelmer eller Vadgelme (fornvästnordiska Vaðgelmir) är en underjordisk älv i nordisk mytologi. Den ligger vid Nastrand (Nástrǫnd, “likstranden”) i den nordligaste delen av dödsriket Hel.[1] Namnet betyder “den som ljudligt brusar fram över vadställena”, av vað, “vadställe” och gelmir, “en som larmar och ryter”. Innebörden är väl att inte ens älvens vadställen är lätta att passera.[2] Älven nämns vid namn endast i Reginsmál 4,[3] men är troligen samma flod som också omtalas i Vǫluspá 39 och där sägs vara en straffort för menedare, mördare och förförare.
I Reginsmál 4 är det den till gädda förvandlade dvärgen Andvare som besvarar Lokes fråga vilken vedergällning som i det hinsides livet skall drabba lögnare och baktalare. Gäddan svarar:
|
|
Det är själva vadandet i floden som utgör straffet,[4] vilket också framgår av Vǫluspá 39, som verkar beskriva samma flod:
|
|
|
“Mordvargar” är dråpare som ej lyst (offentliggjort) sina dåd. Olysta dråp räknades som mord.[5] Björn Collinder har i sin översättning uteslutit två rader som han anser vara senare tillägg. Men enligt Finnur Jónsson är Vǫluspá 39 troligen en sammanslagning av två strofer, varav raderna 1–6 är rester av den ena och 7–10 av den andra.[6] Snorre Sturlasson, som citerar samma strof, nämner hur “edsbrytare och mördare” som straff skall vada i strida floder av “gift”. Han förlägger dock vadandet till tiden efter Ragnarök,[7] därtill troligen influerad av kristen domedagstro.[6] Ordet eitr (“gift”) betyder oftast i dessa sammanhang “förlamande iskyla”,[8] vilket också framgår av sammansättningar som eitrdalr, eitrdropi, eitrkaldr, eitrsvalr,[9] men Snorres tolkning är bokstavlig. Älven flyter rätt igenom pinosalen på Nastrand, skriver han. Salen beskrivs som ett flätverkshus med väggar av levande ormar, vilka vänder sina huvuden inåt och spyr gift. Det är i denna sörja de fördömda tvingas vada.[7]
Föreställningen om en underjordsflod som straffort för förbrytare härstammar säkert från medeltida kristen visionsdiktning, gissar Rudolf Simek och jämför med vapenbärande mytiska floder som Slid och Geirvimull, vilka enligt honom har samma kristna ursprung.[3] Men idéer om straff efter döden har funnits även i förkristna samhällen. Vadgelmer plågar med “brännande köld”,[10] medan de kristnas helvete (ordet betyder “Hels straff”) utgörs av eld.[11] Sigurður Nordal erinrar om de Helskor, som de döda kunde förses med vid gravläggningen, och vilkas syfte har varit att underlätta vandringen på Helvägen, vilken kunde vara olidligt plågsam och kvalfylld.[12]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Björn Collinder, 1957, Den poetiska Eddan, Forum.
- Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, 1931, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København.
- Finnur Jónsson, 1932, De gamle eddadigte, København.
- Sigurður Nordal, 1923, Völuspá gefin út með skýringum, sid 77–81.
- Åke Ohlmarks, 1965, Eddasångerna. Fornnordens klassiska guda- och hjältekväden, Zindermans.
- Snorres Edda, i översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm, Klassikerförlaget,1999. ISBN 91-7102-449-2
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Björn Collinder, 1957, sid 256, 260.
- ^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum, uppslagsord: Vaðgelmir
- ^ [a b] Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, sid 344. ISBN 978-0-85991-513-7
- ^ Finnur Jónsson, 1932, sid 233, not 4.
- ^ Björn Collinder, 1957, sid 234, not 9.
- ^ [a b] Finnur Jónsson, 1932, sid 12, not 39.
- ^ [a b] Gylfaginning, kapitel 52.
- ^ Sigurður Nordal, 1923, sid 77f.
- ^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum, uppslagsord: eitr, m.fl.
- ^ Sigurður Nordal, 1923, sid 77.
- ^ Sigurður Nordal, 1923, sid 79.
- ^ Sigurður Nordal, 1923, sid 78.
