Centralafrikanska republiken

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 16 juni 2017 kl. 19.19 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 0 källor och märker 1 som döda. #IABot (v1.4beta))

Centralafrikanska republiken
République Centrafricaine
Ködörösêse tî Bêafrîka
Flagga Statsvapen
Valspråk: Unité, Dignité, Travail
(Svenska: Enighet, värdighet, arbete)
Nationalsång: La Renaissance
läge
Huvudstad
(även största stad) 		Bangui
Officiellt språk Franska (samt sango de facto)
Demonym centralafrikan[1]
Statsskick Republik, övergångsregering
 -  President Faustin-Archange Touadéra
 -  Premiärminister Simplice Sarandji
Självständighet från Frankrike 
 -  Deklarerad 13 augusti 1960 
 -  Erkänd 13 augusti 1960 
Area
 -  Totalt 622 984 km²[2] (46:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -  2016 (juli) års uppskattning 5 507 257[2] (118:e)
 -  20031 års folkräkning 3 895 139[3] 
 -  Befolkningstäthet 8,84 inv./km² (183:a)
BNP (PPP) 2015 års beräkning
 -  Totalt 3,009 miljarder USD[2] (172:a)
 -  Per capita 600 USD 
HDI (2014) 0,350[4] (187:e)
Valuta CFA-franc (XAF)
Tidszon UTC+1
Topografi
 -  Högsta punkt Mont Ngaoui, 1 420 m ö.h.
Nationaldag 1 december
Nationalitetsmärke RCA
Landskod CF, CAF, 140
Toppdomän .cf
Landsnummer 236
1) Folkräkningen hölls den 8 december 2003.

Centralafrikanska republiken[1] (franska: République centrafricaine; sango: Ködörösêse tî Bêafrîka) är en republik i centrala Afrika, strax norr om ekvatorn. Landet gränsar till Tchad i norr, Sudan och Sydsudan i nordost, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville i söder och till Kamerun i väst. Landet har en yta på omkring 623 000 km² och har cirka 4,6 miljoner invånare (2012). Huvudstad är Bangui med 568 500 invånare (2010).[5]. Centralafrikanska republiken saknar kust.

Landet består mestadels av ett kuperat platåland, med ett flertal floder som översvämmas under regnperioden. Klimatet är ett tropiskt regnskogs- och savannklimat. Det är ett av Afrikas minst utvecklade länder, och hade år 1995 en BNP per invånare på 340 amerikanska dollar. Stora delar av befolkningen är sysselsatt inom jordbruk, som framför allt är självhushållningsjordbruk.[6]

Landet var en fransk koloni under namnet Oubangui-Chari fram till 1958, och blev en självständig republik 1960. Överste Jean-Bédel Bokassa tog makten 1966 och utropade sig till kejsare av Centralafrikanska kejsardömet 1976. Det blev åter republik 1979, då Bokassa störtades. Motståndet mot enpartisystemet ledde till att fria val hölls 1993, och Ange-Félix Patassé valdes till president.

Under 1990-talet gjorde delar av försvarsmakten flera gånger uppror, och en panafrikansk fredsstyrka sattes in 1997 för att övervaka vapenvilan.[6] Läget har dock fortsatt varit oroligt och explosivt, med ett flertal rebellgrupper som strider inbördes om landets rika naturtillgångar. Många lever på svältgränsen och situationen har beskrivits (2013) som den näst största pågående humanitära katastrofen i världen efter den i Somalia.[7]

Historia

 Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-04)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Huvudartikel: Centralafrikanska republikens historia

Den franska kolonin Oubangui-Chari blev den självständiga Centralafrikanska republiken 1960. Under några år i slutet av 1970-talet kallades landet för kejsardöme sedan Jean-Bédel Bokassa utropat sig till kejsare. Från självständigheten fram till tidigt 1990-tal kom landet att styras av olika franskstödda autokrater från södra delen av landet. Detta mönster bröts av de första flerpartivalen 1993, då den förste ledaren från norr, Ange-Félix Patassé kom till makten. Därefter följde ett årtionde av etniska spänningar och politisk instabilitet, inklusive ett myteri inom armén 1996–1997 och en misslyckad militärkupp i maj 2001, som slogs ned med hjälp från Libyen. Ytterligare stridigheter blossade upp i november samma år då arméns ledare, François Bozizé, avskedades. Bozizé lyckades samla styrkor till ett uppror och intog huvudstaden nästintill utan motstånd. I mars 2003 hade man erövrat makten i landet. Den sittande presidenten Patassé var utomlands vid tiden för kuppen och lever fortfarande i exil. Strax efter att François Bozizé tagit makten 2003 ogiltigförklaras den 109-hövdade Nationalförsamlingen, som utsetts med direktval vart femte år. Den nye statschefen menade dock att detta endast var ett tillfälligt avbräck i demokratin och för att hålla skenet uppe skapades en temporär ersättare i form av det Nationella övergångsrådet, som höll sitt första möte i juli 2003 och som skulle konferera var tredje månad. I grunden var detta endast en rådgivande instans, även om det också inberäknade regeringsmedlemmar. I övrigt deltog 12 oppositionspolitiker och 17 representanter från provinserna, poliser och militära representanter, samt representanter från det civila samhället – såsom sex fackförbund och tre religiösa ledare. Rådet leddes av Nicolas Tiangaye, en framstående förkämpe för mänskliga rättigheter.

Eftersom 1995 års konstitution ogiltigförklarats i samband med kuppen kom övergångsrådets främsta uppgift att bli framställandet av en ny sådan. Efter en utdragen kamp mellan Övergångsrådet och presidenten tvingades slutligen den senare att ratificera de tillägg som Övergångsrådet föreslagit, mycket tack vare påtryckningar från FN och Frankrikes regering. Tilläggen inkluderade exempelvis en förkortning av presidentens mandatperiod, från sex till fem år, med möjlighet till ett omval. Dessutom stärktes premiärministerns och Nationalförsamlingens makt, samtidigt som avgiften för kandidatur i president- och parlamentsval sänktes.

Trots Bozizés löften om att regera endast under en övergångsperiod deltog han i det presidentval som ägde rum i mars och maj 2005. Hans seger fick ytterligare styrka genom det legislativa val som ägde rum samtidigt, i vilket den Bozizétrogna koalitionen Convergence Kwa Na Kwa kammade hem de flesta platserna i Nationalförsamlingen. I den nya regeringsbildningen i juli 2005 bevisades åter hur nordliga stammar flyttar fram sina positioner.

Bozizé störtades i en militärkupp i mars 2013 och ersattes av rebelledaren Michel Djotodia.[8]

Geografi

Centralafrikanska republiken

Geologi och landformer

Centralafrikanska republiken är en inlandsstat i gränszonen mellan savann och regnskog med tropiskt klimat. Landet utgörs till största delen av en savanntäckt högplatå, en berggrundströskel på 600–900 meter över havet, mellan Kongo- och Tchadbäckenen. Denna platå utgör vattendelare mellan tre av Afrikas största vattensystem: Kongofloden, Tchadsjön och Nilen. Landet dräneras mot norr av Charifloden med sina bifloder, och mot söder av gränsfloden Oubangui, som är en biflod till Kongofloden och en viktig kommunikationsled till Brazzaville. Högplatån omges av höjder, bland annat Bongomassivet i nordöst, som når 1 400 meter över havet. I öster finns stäpp, i söder regnskog vid gränsfloden Oubangui. Jordmånen består mestadels av röd lerjord och laterit.[9][10]

Den lägsta punkten är Oubanguifloden, 335 meter över havet, och den högsta Mont Ngaoui vid gränsen mot Kamerun, 1 420 meter över havet. Bland naturtillgångar märks diamant, uran, timmer, guld, petroleum och vattenkraft.[11]

Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt med varma, torra vintrar och mildare, regniga somrar. Nederbördsmaximum är i perioden april till oktober, medan perioden november till februari/mars är nederbördsfattig. Områdena längst i norr är torrare än de längre söderut och har torktid under denna period. De påverkas då ibland även av den torra, dammiga vinden harmattan.[11][12]

Årsnederbörden varierar mellan 1 200 och 1 800 mm, i norr ibland under 1 000 mm. Medeltemperaturen för året ligger mellan 24 °C och 27 °C, med liten skillnad mellan varmaste och kallaste månad.[12] Översvämningar är vanliga.[11]

Centralafrikanska republikens klimat[12]
Varmast Max Min Kallast Max Min Årsnederbörd Våtast mm Torrast mm
Bangui feb 34 21 jul-aug 29 21 1 545 juli 226 dec 5
Ndélé mar-apr 37 23 aug 29 21 1 420 jan 272 dec 0
Birao apr 39 20 dec 34 11 895 jan 274 nov-feb 0

Några av landets miljöproblem är brist på dricksvatten, ökenspridning och tjuvjakt, som hotar bestånden av vilda djur.[11]

Flora och fauna

Större delen av landet täcks av savann. Längs floderna växer galleriskog och i söder regnskog. Det finns omkring 200 däggdjursarter, 800 fågelarter och 130 kräldjursarter i landet.[13]

Politik

Centralafrikanska republiken är formellt byggd på ett system med en stark, verkställande statschef även om ett separat premiärministerämbete finns. En ny konstitutionen antogs genom en folkomröstning 5 december 2004 och 13 mars 2005 hölls nyval till Nationalförsamlingen. Enligt konstitutionen ändrades statsskicket från presidentialism till en semi-presidentiell republik med en regering ansvarig till den lagstiftande församlingen, och presidenten begränsades till två mandatperioder.[14] Den nyvalda Nationalförsamlingen röstade igenom en lag som ger presidenten möjlighet att styra genom dekret, vilket kan sägs vara en tillbakagång från den ökade makt som tilldelades parlamentet i konstitutionen. Möjligheten att styra genom dekret röstades fram i syfte att påskynda genomförandet av ekonomiska reformer.

Sedan kuppen 24 mars 2013 då rebellrörelsen Seleka tog makten styrs landet genom en övergångsregering.[11] Nationalförsamlingen löstes upp enligt ett avtal mellan rebellerna och regeringen i januari 2013 som också innebar att en enhetsregering bildades.[15][16] Två dagar efter kuppen avskaffades konstitutionen.[17]

Internationella relationer

Centralafrikanska republiken är medlem av FN och de flesta av FN:s viktigaste organisationer, bland annat Världsbanken, och dessutom av bland annat Världshandelsorganisationen (WTO) och Afrikanska unionen. Man har skrivit under Cotonou-avtalet.[18]

Rättsväsen

Rättsväsendet är löst baserat på fransk rätt. Det omfattar, förutom en författningsdomstol och en militärdomstol, en högsta domstol, en appellationsdomstol, en straffrättslig domstol och lokala domstolar. Domarna utnämns både av presidenten, nationalförsamlingens president och de övriga domarna.[19]

Demografi

Befolkningen beräknades år 2009 till 4,6 miljoner,[5] och den årliga befolkningstillväxten uppskattades år 2012 till 2,142 %.[11] Födelse- och dödstalen är höga, 34 respektive 19 promille (2005), vilket ger en ung befolkning: 42 % är under 15 år, och bara 4,2 % är 65 eller äldre. Den genomsnittliga livslängden är för kvinnor 41 år och för män 40 år.[20]

Befolkningen är mycket blandad och består av ett flertal etniska grupper med ibland mycket olika språk, kultur och samhällsformer. De största folkgrupperna är baya (33 %), som lever i landets västra del, och banda (27 %), som lever i de centrala delarna. I sydost lever azande och nzakara, och i norr olika muslimska folk, bland annat sara (10 %) och runga. Ngbandi, en grupp fiskar- och handelsfolk, som bland annat innefattar sango, lever längs Oubanguifloden i söder.[20] Övriga större folkgrupper är mandjia 13 %, mboum 7 %, m'baka 4 % och yakoma 4 %[11]

Befolkningstätheten är 6,9 per kvadratkilometer. Större delen av befolkningen lever i de södra och västra delarna av landet, medan det är mer glest befolkat i öst.[10][20] Största stad är huvudstaden Bangui med 670 000 invånare (2003) i staden och cirka 810 000 i storstadsområdet.[20]

2010 var knappt hälften av den vuxna befolkningen analfabeter. Ett stort hälsoproblem är aids. 2009 var 4,7 % av den vuxna befolkningen smittad.[11]

Språk

Franska är officiellt språk, men flertalet behärskar bara inhemska språk. Det mest utbredda inhemska språket är sango, som även används som lingua franca. Et annat utbrett språk är zande (azande). Båda tillhör niger-kongo-språkfamiljen.[10][20]

Religion

Cirka 35 % av befolkningen tillhör traditionella, lokala religioner. Omkring 50 % är kristna, och av dessa är omkring 25 % medlemmar av katolska kyrkan och 25 % protestanter. Animistiska trosuppfattningar och seder påverkar i hög utsträckning utövandet av kristendomen. Cirka 15 % är muslimer,[11] framför allt i norr.[10]

Ekonomi

Jordbruk och skogsbruk är huvudnäringarna i Centralafrikanska republikens ekonomi, och dessa står för hälften av BNP. Majoriteten lever av hackjordbruk (kassava, majs m.m.) i självhushåll. För export odlas kaffe och bomull. Diamantindustrin har tidigare givit över hälften av exportinkomsterna, men stora mängder diamanter smugglas ut ur landet. Man utvinner också guld.[10] Några hinder för landets ekonomiska utveckling är ett dåligt transportnät, dåligt utbildad arbetskraft och en misslyckad ekonomisk politik. Inkomstskillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är mycket stor. Ekonomisk hjälp från Frankrike och det internationella samfundet kan bara delvis lindra mänskliga behov.

Administrativ indelning

Centralafrikanska republiken är indelad i fjorton prefekturer (préfectures), två ekonomiska prefekturer (préfectures économiques) samt en autonom kommun (commune autonome). Prefekturerna och de ekonomiska prefekturerna är i sin tur indelade i 71 underprefekturer (sous-préfectures). Underprefekturerna är indelade i kommuner, 175 st totalt, som vidare är indelade i byar och stadsenheter.

Prefekturer
Se även: Centralafrikanska republikens prefekturer
Landets indelning i 14 prefekturer, 2 ekonomiska prefekturer samt 1 autonom kommun (Bangui).
Ekonomiska prefekturer
Autonom kommun

80 % av elektriciteten produceras av vattenkraft och resterande av fossila bränslen.

Kultur

Musik

Pygméfolken i landets södra delar (aka, efé, ba-bénzéle m.fl.) sjunger en musik med särpräglad och rik polyfoni ackompanjerad av enkla flöjter, som väckt uppmärksamhet genom flera skivutgivningar.[21][22][23] Övriga folkgruppers traditionella vokalmusik är oftast enstämmig, medan den instrumentala musiken präglas av polyfoni och polyrytmik. Vanliga instrument är olika xylofoner, tumpianon, harpor, rytminstrument samt flöjter och horn av trä.[21][24]

Populärmusiken domineras av afrokubansk, kongolesisk och kamerunsk musik samt västerländsk popmusik.[21][24] Några inhemska artister som satt sin prägel på landets musik är gitarristen Prosper Mayélé, gruppen L'Orchestre Centrafrican Jazz, Charlie Perrière, gruppen Tropical Fiesta och gruppen Zokela, som har gett sitt namn till en egen musikstil.[24]

Massmedier

I landet utkommer fem dagstidningar samt elva tidningar och tidskrifter som kommer varje vecka eller mer sällan. Så gott som all pressverksamhet är koncentrerad till Bangui. Tidningarna, som alla är privata, kan fritt kritisera regeringen, men på grund av de höga priserna och landets utbredda analfabetism har de mycket liten upplaga och därmed litet inflytande.[25]

Det statliga bolaget Radiodiffusion-télévision Centrafrique, grundat 1958, sänder radioprogram på franska och sango. TV-sändningar inleddes 1983. Landet har också några lokala radiostationer, en station som drivs av FN, en som drivs av katolska kyrkan och en kommersiell radiostation.[25]

Sport

Landet har deltagit i de olympiska spelen för första gången år 1968 och regelbundet sedan 1984. Landet har inte vunnit medaljer.[26]

Landets fotbollslandslag är på FIFA:s rankinglista på plats 146. Det finns 140 stycken lag i landet, och 8 400 registrerade spelare. [27]

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2016 168 av 178
World Bank Group Doing Business Report 2016 185 av 189
The Economist Democracy Index 2015 164 av 167
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2016 110 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2015 145 av 168
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2015 187 av 188

Källor

  1. ^ [a b] (PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (9., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2013. sid. 69. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/41146 
  2. ^ [a b c] ”Central African Republic”. The World Factbook. CIA. 3 november 2016. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ct.html. Läst 16 november 2016. 
  3. ^ ”Central African Republic (the) population statistics” (på engelska). GeoHive. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161021150228/http://www.geohive.com/cntry/cafr.aspx. Läst 16 november 2016. 
  4. ^ ”Human Development Index and its components” (på engelska). Förenta nationerna. 12 maj 2014. http://hdr.undp.org/en/content/table-1-human-development-index-and-its-components. Läst 16 november 2016. 
  5. ^ [a b] ”Centralafrikanska republiken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/centralafrikanska-republiken. Läst 10 april 2013. 
  6. ^ [a b] ”Sentralafrikanske republikk”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk. Läst 10 april 2013. 
  7. ^ Robert Holender (12 februari 2013). ”Få känner till världens näst värsta katastrof”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fa-kanner-till-varldens-nast-varsta-katastrof. Läst 10 april 2013. 
  8. ^ ”Rebelledare utropar sig till president i Centralafrikanska republiken”. Amnesty Press. http://amnestypress.se/notiser/14909/rebelledare-utropar-sig-till-president-i-centralaf. Läst 10 april 2013. 
  9. ^ ”Sentralafrikanske republikk – geologi og landformer”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk/geologi_og_landformer. Läst 10 mars 2013. 
  10. ^ [a b c d e] "Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon"
  11. ^ [a b c d e f g h i] ”Central African Republic”. The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ct.html. Läst 10 april 2013. 
  12. ^ [a b c] ”Sentralafrikanske republikk – natur”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk/natur. Läst 10 april 2013. 
  13. ^ Odd Bruce Hansen. ”Sentralafrikanske republikk – plante- og dyreliv”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk/plante-_og_dyreliv. Läst 10 april 2013. 
  14. ^ Elections in the Central African Republic African Elections Database
  15. ^ http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-20990671
  16. ^ http://edition.cnn.com/2013/03/24/world/africa/central-african-republic-unrest/index.html
  17. ^ http://www.cbc.ca/news/world/story/2013/03/26/rebels-central-african-republic.html
  18. ^ ”Sentralafrikanske republikk – internasjonale forbindelser”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk/internasjonale_forbindelser. Läst 11 april 2013. 
  19. ^ ”Sentralafrikanske republikk – rettsvesen”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk/rettsvesen. Läst 11 april 2013. [död länk]
  20. ^ [a b c d e] ”Sentralafrikanske republikk – befolkning”. Store norske leksikon. http://snl.no/Sentralafrikanske_republikk/befolkning. Läst 11 april 2013. 
  21. ^ [a b c] Ola Kai Ledang. ”Musikk i Sentralafrikanske republikk”. Store norske leksikon. http://snl.no/Musikk_i_Sentralafrikanske_republikk. Läst 11 april 2013. 
  22. ^ ”Central African Republic: Aka Pygmy Music”. Allmusic. http://www.allmusic.com/album/central-african-republic-aka-pygmy-music-mw0000606392. Läst 11 april 2013. 
  23. ^ ”Echoes of the Forest: Music of the Central African Pygmies”. Allmusic. http://www.allmusic.com/album/echoes-of-the-forest-music-of-the-central-african-pygmies-mw0000174050. Läst 11 april 2013. 
  24. ^ [a b c] ”Centralafrikanska republiken – musik”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/centralafrikanska-republiken/musik. Läst 11 april 2013. 
  25. ^ [a b] ”Massemedier i Sentralafrikanske republikk”. Store norske leksikon. http://snl.no/Massemedier_i_Sentralafrikanske_republikk. Läst 11 april 2013. 
  26. ^ ”Central African Republic”. Arkiverad från originalet den 9 december 2014. https://web.archive.org/web/20141209094724/http://www.sports-reference.com/olympics/countries/CAF/. Läst 17 december 2014. 
  27. ^ FIFA. ”Central African Republic”. http://www.fifa.com/associations/association=cta/index.html. Läst 17 december 2014. 

Externa länkar

v • r
Länkar till relaterade artiklar
v • r
Afrika
v • r
Afrikanska unionen (AU)
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Centralafrikanska_republiken&oldid=40082035”