Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, förkortat GUSP (engelsk förkortning CFSP, franska och andra romanska språk PESC) är ett politikområde inom Europeiska unionen (EU). GUSP utgjorde den så kallade andra pelaren inom EU-samarbetet från Maastrichtfördraget 1993 till Lissabonfördraget 2009, men slogs ihop med de övriga pelarna till en enda juridisk person, Europeiska unionen, den 1 december 2009. Samarbetet leds av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
Historia
1957-1993
GUSP har sitt ursprung i bildandet av europeiska politiska samarbetet (EPC) 1970. Europeiska politiska samarbetet var ett informellt samråd mellan medlemsstaterna i utrikespolitiska frågor, med målet att skapa en gemensam strategi för utrikespolitiska frågor och främja både EU: s egna intressen och det internationella samarbetet som helhet . Detta inbegriper främjande av internationellt samarbete, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen.
1993-2009
De jugoslaviska krigen ledde det till en önskan att stärka utrikespolitiken. Detta befästes i Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993 och upprättade Europeiska unionen. Medan de tidigare befintliga överstatliga Europeiska ekonomiska gemenskapen blev en av tre pelare, två pelare uppfördes. Den andra GUSP pelaren grundas på mellanstatlighet, vilket innebär enhällighet mellan medlemmar i ministerrådet och litet inflytande av de övriga institutionerna.
2009-
Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009, blev slutet på pelarsystemet. GUSP:s förlorade då status som självständig "pelare". Dessutom, i ett försök att säkerställa större samordning och konsekvens i EU: s utrikespolitik, skapade Lissabonfördraget en hög representant för unionen för utrikes frågor och säkerhetspolitik, i praktiken en sammanslagning av posten som hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och EU-kommissionär för yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken. Den höga representanten ansvarar för Europeiska utrikestjänsten som också skapades genom Lissabonfördraget.[1]
Samarbetsform
GUSP är ett mellanstatligt samarbete där alla frågor som rör EU:s säkerhet behandlas. Rådet ansvarar för utformandet och genomförandet av GUSP. Under rådet finns olika militära och politiska organ med uppgift att bestämma och bedriva utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Frågor som rör GUSP behandlas av unionens utrikesministrar. Europaparlamentet deltar inte i beslutsfattandet, men rådfrågas när det gäller kommande inriktning av politiken. Kommissionen förvaltar GUSP:s beslut. GUSP omfattar tre EU-byråer: Europeiska försvarsbyrån (EDA), Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier (ISS) och Europeiska unionens satellitcentrum (EUSC). De två senare inkorporerades 2002 från Västeuropeiska unionen (VEU).
Gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) utgör en del av GUSP. Några av de viktigare organen relaterade till politikområdet GUSP (inklusive GSFP) är EUMS, den militära staben, CIVCOM, Civilkommittén, Militärkommittén (EUMC) samt Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP).
Den militära staben, EUMS inrättades i juni 2001 och fungerar som en länk mellan EU:s politiska och militära organ, och de militära resurserna. Staben består av 200 officerare, från de olika medlemsländerna. De arbetar med strategiska lösningar, analys och sakkunskap. Underrättelser, policy och planering, logistik och resurser, kommunikation och informationssystem, operationer och övningar. Civilkommittén CIVCOM är ett organ för civil krishantering. 5000 poliser skall finnas till förfogande för internationella insatser, varav 1400 poliser inom 30 dagar. Militärkommittén, EUMC är högsta militära organ i EU och har till uppgift att ge råd och rekommendationer i militära frågor till KUSP. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP förbereder alla frågor som rör den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. De arbetar med omvärldsbevakning, och följer nog den internationella händelseutvecklingen. De utarbetar riktlinjer för EUMC. De ska även kunna ge strategiska riktlinjer när EU genomför civila och militära insatser. Den har stöd av de andra organen. KUSP är det centrala organet i EU:s krishantering, och samordnar militära och civila insatser. KUSP består av diplomater från unionens medlemsländer, och som är permanent stationerade i Bryssel.
GUSP utveckling
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har sin utveckling ursprungligen från den gemensamma handelspolitiken under 1950-talet men också det europeiska politiska samarbete som inleddes 1970. Den 1 november 1993 skapades GUSP genom unionsfördraget och även då inkluderades säkerhetspolitiken i den s.k. andra pelaren.
GUSP utvecklades ytterligare genom Amsterdamfördraget (1999). Då tillkom en enhet för politisk planering och tidig förvarning, ledd av en hög representant för GUSP som också var generalsekreterare i Europeiska unionens råd. Till innehavare av denna post utsågs 1999 NATO:s förre generalsekreterare, spanjoren Javier Solana. Genom Amsterdamfördraget införlivades dessutom de s.k. Petersbergsuppgifterna (humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med militär och polis vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder).
Federica Mogherini är hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik sedan 1 november 2014.
Folkligt stöd
Stödet för en gemensam utrikespolitik varierar stort inom Europeiska unionen. Enligt en undersökning från Eurobarometern i maj 2015 är stödet som största i Litauen, Tyskland och Rumänien. Stödet är lägst i de nordiska länderna och Storbritannien. Endast i Sverige är antalet motståndare till en gemensam utrikespolitik större än antalet anhängare.[2]
 |
”Vad är din åsikt kring följande påståenden? En gemensam utrikespolitik.”
Eurobarometer 83, maj 2015[2] |
Se även
Referenser
Externa länkar
- Regeringen.se: EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
- Europaordlista: Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |