Hermann Staudinger

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hermann Staudinger Nobelpristagare i kemi 1953
Hermann Staudinger.jpg
Född23 mars 1881[1][2][3]
Worms
Död8 september 1965[4][5]
Freiburg im Breisgau
NationalitetTysk
Alma materMartin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Blue pencil.svg
SysselsättningKemist, ingenjör, universitetslärare
ArbetsgivareFreiburgs universitet
Karlsruher Institut für Technologie
ETH Zürich
Make/makaMagda Staudinger
UtmärkelserFörbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset
Rudolf Diesel-medaljen
Nobelpriset i kemi (1953)[6][7]
Emil Fischer-medaljen (1930)
Fresenius-priset (1930)
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset med stjärna och axelrem
Redigera Wikidata
Hermann Staudinger
Hermann Staudingers grav i Freiburg

Hermann Staudinger, född i Worms, Hessen den 23 mars 1881, död i Freiburg im Breisgau, Baden-Württemberg den 8 september 1965, var en tysk kemist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha avlagt doktorsexamen vid universitetet i Halle 1903 tog Staudinger anställning vid universitetet i Strasbourg. Det var här han upptäckte ketener, en familj av molekyler som är uppbyggda av den allmänna formen som visas i figur 1. Ketener skulle visa sig vara en syntetiskt viktig mellanprodukt för framställning av ännu ännu ej upptäckta antibiotika såsom penicillin och amoxicillin.

Figur 1. Keteners allmänna struktur. R är en valfri grupp.

År 1907 började Staudinger som biträdande professor vid Tekniska universitetet i Karlsruhe. Här isolerade han framgångsrikt ett antal användbara organiska föreningar (inklusive syntetiska kaffearomämnen) som mer fullständigt granskats av Rolf Mulhaupt.

År 1912 intog Staudinger på en ny position på schweiziska federala tekniska institutet i Zürich. En av hans tidigaste upptäckter kom 1919, när han och kollegan Meyer rapporterade att azider reagerar med trifenylfosfin för att bilda fosfazid. Denna reaktion - allmänt kallad Staudinger-reaktionen ger ett högt fosfazidutbyte.

I Karlsruhe och senare i Zürich började Staudinger forskning inom gummikemi, där mycket höga molekylvikter hade mätts genom fysikaliska metoder av Raoult och van't Hoff. I motsats till rådande idéer föreslog Staudinger i en artikel publicerad 1920 att gummi och andra polymerer, såsom stärkelse, cellulosa och proteiner är långa kedjor av korta upprepande molekylära enheter kopplade genom kovalenta bindningar. Polymerer bildar kedjor av gem, som består av små beståndsdelar som är länkade från början till slut.

Hans forskning kring dessa makromolekyler och polymerer bidrog till den vetenskapliga grunden för plastindustrin.[förtydliga]

År 1953 erhöll Staudinger Nobelpriset i kemi för sina upptäckter inom makromolekylär kemi.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 9 april 2014, licens: CC0
  2. ^ data.bnf.fr : open data platform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: licence ouverte
  3. ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Hermann-Staudingertopic/Britannica-Online, omnämnd som: Hermann Staudinger, läst: 9 oktober 2017
  4. ^ Nobelprize.org, omnämnd som: Hermann Staudinger, läs online, läst: 13 oktober 2018
  5. ^ Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Hermann-Staudinger, omnämnd som: Hermann Staudinger GERMAN CHEMIST, läst: 13 oktober 2018
  6. ^ läs online,
  7. ^ läs online,

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]