Jean-Paul Sartre

Redigera länkar
Från Wikipedia
Jean-Paul Sartre Nobelpristagare 1964 (avböjde)
Jean-Paul Sartre 1950.
Jean-Paul Sartre 1950.
PseudonymJacques Guillemin[1]
FöddJean-Paul Charles Aymard Sartre
21 juni 1905
Paris, Frankrike
Död15 april 1980 (74 år)
Paris, Frankrike
Yrkeförfattare, journalist
NationalitetFransman Frankrike
SpråkFranska
Verksam1935–1960
Litterära rörelserExistentialismen
Noterbara verkÄcklet (1938), Muren (1939)
PriserNobelpriset i litteratur 1964 (avböjde)
HemortParis, Meudon, La Rochelle, Le Havre och Laon
PartnerSimone de Beauvoir, Michelle Vian, Wanda Kosakiewicz[2] och Olga Kosakiewicz[2]
Namnteckning
Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre på Himmelska fridens torg i Peking 1955.
Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre och Che Guevara 1960 på Kuba.
Jean-Paul Sartre 1967.

Jean-Paul Charles Aymard Sartre, född 21 juni 1905 i Paris, död 15 april 1980 i Paris, var en fransk författare, intellektuell och filosof. Han tilldelades men avböjde Nobelpriset i litteratur 1964.[3][4] I september 1975 gjorde dåvarande direktören för Nobelstiftelsen, Stig Ramel, gällande att en närstående till Jean-Paul Sartre via brev undersökt möjligheten att i efterhand få ta del av prispengarna.[5] Sartre dementerade kort därefter att han gett någon ett sådant uppdrag.[6]

Sartre är känd som en av grundarna till existentialismen. Debutromanen La Nausée (Äcklet) utkom 1938, och sedan producerade han en mängd filosofiska, skönlitterära och politiska verk fram till sin död. Efter andra världskriget började Sartre även ge ut en tidskrift, Les Temps Modernes, som han arbetade med tillsammans med sin livskamrat, filosofen och författarinnan Simone de Beauvoir. Både Sartre och de Beauvoir engagerade sig starkt politiskt mot den franska och internationella borgerligheten, och särskilt mot det franska kolonialstyret i Franska Algeriet.

Liv till andra världskrigets slut

Sartre föddes i Paris år 1905, och blev redan vid femton månaders ålder faderlös. Vid tidig ålder lärde hans morfar honom matematik och lät honom studera klassisk litteratur. Från att som liten varit mobbad i skolan blev han i gymnasiet en lysande men upprorisk elev som "...man talade om...". Han kom slutligen in på elitskolan École Normale Supérieure där han bland annat studerade filosofi tillsammans med Jean Hyppolite. På det andra examensprovet blev han bäst i kursen, tätt följd av Simone de Beauvoir. Dessa två kom sedan att inleda ett öppet förhållande som varade till Sartres död år 1980. Samtidigt som de stod vid varandras sida hade både ett ganska stort antal kärleksaffärer vid sidan om. Detta accepterades enligt överenskommelsen de hade sinsemellan. Sartre och Simone de Beauvoir kom att förkroppsliga "de intellektuella" under efterkrigstiden.

Efter examen 1931 tjänstgjorde han några år som gymnasielärare. Han lämnade det arbetet för att resa till Tyskland och studera Edmund Husserl.[7] Det tog honom fyra år av intensiva studier att helt förstå Husserl, och han blev därefter i flera år husserlit. Sartre hade genom hela sin ungdom haft en vision av att förena filosofi och skönlitteratur. Hans första försök, det som kom att bli romanen Äcklet, refuserades tre gånger av förlaget, Éditions Gallimard, innan den utgavs år 1938, då rejält omskriven. Året efter utgavs novellsamlingen Muren. Båda blev stora succéer i Frankrikes intellektuella kretsar. Samma år blev han inkallad till militärtjänst i andra världskriget, där han främst ägnade sig åt sitt författarskap. Han blev tillfångatagen av tyskarna men frisläpptes i april 1941.

Karriär

År 1945 grundade Sartre tillsammans med några andra existentialister tidskriften Les Temps Modernes. Denna tidning blev ett viktigt forum för den existentialistiska debatten. Samtidigt blev existentialism högsta mode i Paris. Man tog parti för eller emot olika schatteringar inom rörelsen, Sartre eller Albert Camus. Allt som ansågs som moraliskt förfall, till exempel den jitterbuggdansande ungdomen, kallades existentialistiskt. Det utvecklades ett existentialistiskt mode, där svart polo, basker samt mörk byxa och kavaj var de viktigaste plaggen. Det var också under denna tid som de litterära kaféerna fick sin glansperiod i Paris. Sartres stamkafé var Café de Flore i centrala Paris. [8][9]

Sartre lämnar dock det rent existentialistiska synsättet och försöker istället förena marxismen och existentialismen till en mer humaniserad marxism. Detta gör han i Critique de la raison dialectique ("Kritik av det dialektiska förnuftet") som utkom 1960. Den analys han gör där anses av vissa vara misslyckad, det var få existentialister som ville följa honom mot större politiskt engagemang och ta itu med den klassiska socialistiska idé- och samhällskritiken. Tanken om marxismen som en humanism, och det förnyade intresset för den tidige Marx och hans idéer provocerade fram ett motangrepp från de moskvatrogna intellektuella med Louis Althusser i spetsen. Sartre blev därför i likhet med sin elev André Gorz en företrädare för den så kallade "Nya vänstern" och blev vän med den amerikanske sociologen C. Wright Mills, som också utgick från den unge Marx och alienation. De unga intellektuella kring Mills på New Left Review i England, men även Jurgen Habermas och Frankfurtskolan i Västtyskland och Praxisfilosoferna i Jugoslavien och dissidenter i Östeuropa som Rudolf Bahro, stod Sartre nära.

Sartre engagerade sig under och efter kriget allt mer för socialismen. Han intog en position som var vänsterrevolutionär, men samtidigt tog han avstånd från de stalintrogna kommunisterna. Senare kom han att närma sig det Franska kommunistpartiet (PCF), men han blev aldrig medlem. Anledning var bland annat att han ville behålla sitt oberoende som fri skribent.

Under sitt arbete för frihetskampen i Franska Algeriet träffade han Arlette Elkaïm som han 1965 adopterade som sin dotter.[10] Detta ledde till konflikter mellan adoptivdottern Elkaïm och livskamraten de Beauvoir i fråga om publiceringsrättigheter efter Sartres död.[11]

Sartres intellektuella arv

Sartre skrev förutom filosofiska verk även mycket skönlitteratur, bland annat ett stort antal dramer. Han författade även ett stort verk om Gustave Flaubert. Dessa litterära framgångar gav honom 1964 Nobelpriset. Han avböjde, bland annat ville han inte klä ut sig i frack för borgerligheten.[källa behövs] Mot slutet av sitt liv blev Sartre blind, och kunde därför inte längre läsa. de Beauvoir var kvar vid hans sida till slutet. När han avled 1980 deltog 50 000 personer i begravningståget.[12]

Bibliografi i urval

Romaner

Novellsamlingar

Dramer

Filosofisk facklitteratur

Biografier

Övrigt

Referenser

Noter

  1. ^ Libraries Australia Authorities.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Sarah Bakewell, Au café existentialiste, Éditions Albin Michel, 2018, s. 490, ISBN 978-2-253-25783-7.[källa från Wikidata]
  3. ^ http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1964/index.html
  4. ^ http://www.ne.se/jean-paul-sartre
  5. ^ Madsen, Axel (2015). Hearts and Minds: The Common Journey of Simone de Beauvoir and Jean-Paul Sartre. Läst 20 oktober 2016 
  6. ^ ”Le Monde, 27 september 1975”. http://www.lemonde.fr/archives/article/1975/09/27/m-jean-paul-sartre-dement-avoir-demande-a-recevoir-le-montant-de-son-prix-nobel_2591235_1819218.html?xtmc=sartre&xtcr=3. Läst 20 oktober 2016. 
  7. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 8 april 2014. https://web.archive.org/web/20140408080141/http://hd.se/kultur/2005/07/04/sartre-tankens-oaendliga-frihet/. Läst 3 oktober 2009. 
  8. ^ http://www.virtualtourist.com/travel/Europe/France/Ile_de_France/Paris-99080/Restaurants-Paris-Cafe_de_Flore-BR-1.html
  9. ^ Lars Collin (11 september 2011). ”Fyra klassiska kaféer”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/fyra-klassiska-kafeer. Läst 9 juli 2017. 
  10. ^ http://www.imdb.com/name/nm0003436/bio
  11. ^ Jan Myrdal (26 maj 2006). ”Vem låg hon med? Och han?”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article10828542.ab. Läst 9 juli 2017. 
  12. ^ http://www.thenation.com/doc/20000605/singer

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jean-Paul_Sartre&oldid=40466021”