Stadsplanering i Göteborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fästningsstaden Göteborg 1644.

Denna artikel behandlar stadsplanering i Göteborg.

Stadsplaner[redigera | redigera wikitext]

När Gustav II Adolf valde platsen för det nya Göteborg, som han långt innan Sverige återfick Älvsborgs fästning hade bestämt sig för att grunda, föll hans ögon på den fuktiga, sanka strandängen mellan bergsknallarna vid Göta älvs mynning. Han såg hur en av hans drabanter klafsade omkring i gyttjan mellan grästuvorna, och frågade därför sina följeslagare, om där inte var alldeles för blött. En av dessa, Johan Pedersson Schult (efter adlandet Johan Adler Salvius), som hade studerat stadsbyggnadskonsten i Holland, lär då ha svarat: "Det tror jag inte alls, Eders Majestät. Man kan påla, och man kan dränera. Jag föreslår, att man avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och i stället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet och båtarna ligger minst lika bra. Så kan man bomma för kanalmynningarna också, nattetid och i krig."[1] Planen för Göteborg gjordes av Salvius, efter holländskt mönster med snörräta gator och kanaler.[2][3]

De tidigaste stadsplanerna, från 1619 och 1620,[4] var utformade av holländarna enligt regularitetens princip eller castra romana (det romerska härlägret), vilket man även tillämpat i Amsterdam och i Batavia – nuvarande Djakarta – med flera städer. Troligen var det holländaren, överbyggmästaren Hans Fleming ("Långe mäster Hans")[5] som tillsammans med ingenjören Johan Schultz[6] upprättade den "rutnätsplan" som låg till grund för den första stadsplanen, kallad "Kungl. Majt:s dessein".[7] Den besvärliga göteborgska berggrunden blev dock ett problem för stadsbyggarna, då Stora Hamnkanalen inte kunde dras rakt från öster till väster, främst på grund av Lilla berget (en utlöpare, bergsrevel från Kvarnberget)[8] som bland andra Tyska kyrkan och Rådhuset vilar på. Eftersom man önskade att de öst-västligt gående gatorna skulle vara parallella med kanalen, vreds gatunätet några grader motsols. En svensk kyrka måste dock ligga strikt i öst-västlig riktning, varför Domkyrkan idag till synes ligger snett på tomten.[9] I den ursprungliga stadsplanen från 1619 hade Fleming skissat på en hamnkanal kring Kvarnberget, med sin norra mynning vid nuvarande Lilla Bommen och sin utgång i nordväst vid nuvarande Stora Hamnkanalens mynning. Meningen var att hamnen på detta sätt skulle hållas isfri samt spolas ren genom Göta älvs genomströmning. Omfattande grävningsarbeten utfördes med start i slutet av 1619, men planerna fick överges då utlöparna från Kvarnberget kom i dagen redan på 4–5 meters djup. Resultatet av grävningarna blev "gropen" eller "pölen", ett cirka 150×90 meter stort område, som sträckte sig från Tyska kyrkan och uppemot Nedre Kvarnbergsgatan (där stadens första begravningsplats var lokaliserad 1624–44).[10] Först i slutet av 1630-talet lades gropen igen, men fortsatte att ställa till problem för husbyggare under många år.[11][12][13][14]

De mest sanka delarna inom nuvarande vallgraven fanns i ett område som avgränsades av Gullbergsvass, rakt söderut över Drottningtorget, därefter västerut och fram till Lilla Torget samt norrut mot Gullbergsvass. Träskartad mark var allt från Lilla Otterhällan (nuvarande Kungshöjd) i en rak linje till Gullbergsvass och sydost därom. Den enda marken som betraktades som fast, var då stråket som förband Lilla- och Stora Otterhällan med Kvarnberget och bergsreveln Lilla Berget.[15]

Den holländska metoden – att gräva kanaler parallellt med gatumönstret – syftade i Göteborg till att dränera terrängen, få fyllnadsjord till tomtbildningar samt att skapa hamnareal och kajlängder (lastagier) innanför fästningsgördeln.[16]

Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes 1637.[17] I samband med stadsplaneringen under 1650-talet gjordes omfattande mätningar av Göteborg innanför Vallgraven. Stadens omkrets uppmättes då till 7 000 alnar (cirka 4,1 kilometer), dess längd i öst-/västlig riktning var 1 758 alnar (cirka 1 040 meter) och dess längd i syd-/nordlig riktning var 1 080 alnar (cirka 640 meter).[18]

Sveriges första stadsplanetävling utlystes i december 1861 och gällde en utvidgning av staden, med områdena utanför Göteborgs vallgrav, de nuvarande stadsdelarna Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga. Vid tävlingstidens utgång var 23 förslag inlämnade. Inget förstapris delades ut, utan de två bästa förslagen fick dela på andrapriset. Förslagen var inlämnade av kaptenerna vid Väg- och vattenbyggnadscorpsen Josef Richert och Gustaf Nerman. Ett förslag av ingenjören J. Damm belönades också. En kommitté bestående av Edvard Melin, C. G. Prytz och August Kobb sammanställde de belönade förslagen till ett nytt planförslag, vilket godkändes av Göteborgs stadsfullmäktige 1864 och av Kungl. Maj:t 1866. Huvudaxeln bildades av Kungsportsavenyn, och den väst-östliga axeln av den trädplanterade Vasagatan och Nya Allén. Vid sekelskiftet 1900 var Göteborg utbyggt enligt planen från tävlingen 1861. Vasastaden, kvarteren kring Kungsportsavenyn och även stadsdelarna öster därom var i stort bebyggda. Nu behövdes en ny stadsplan som omfattade Kungsportsavenyns avslutning i söder, området öster om Heden mot Fattighusån och Mölndalsån samt vilken skulle ange riktlinjer för Landala och Johanneberg skulle bebyggas. I april 1901 utlystes en internationell stadsplanetävling och i november samma år hade 32 förslag lämnats in, varav 19 var utländska. Det vinnande förslaget var upprättat av Per Hallman och Fredrik Sundbärg. Andra pris gick till Nils Gellerstedt och Torben Grut.[19][20]

Uppbyggnadsskeden[redigera | redigera wikitext]

  • < 1620 - staden grundläggs i det gamla kulturlandskapet.
  • 1620–1800 - Kanal- och fästningsstaden Göteborg byggs av holländare. Den grunda hamnen gav ett bra skydd. Den nya handelsstaden behövde en djuphamn, varv och olika industrier. Förstäderna Masthugget och Majorna etablerades kring dessa verksamheter.
  • 1800–1850 - De forna fästningsverken raseras och staden utvidgas på befästningsområdet.
  • 1850–1910 - Industrialismens expansion sprängde de gamla stadsplanerna, och nya industrier lokaliseras kring Göta älv och längs åarna, mestadels utanför stadsgränsen. Landshövdingehusen sätter sin prägel på arbetarstadsdelarna.
  • 1910–1930 - Majorna, Lundby och Örgryte inkorporeras och staden kunde nu planera för vidare expansion. Stadsingenjör Albert Lilienberg sätter sin prägel på byggnadsverksamheten.
  • 1930–1945 - Funktionalismen bryter igenom och blir symbolen för en ny tid.
  • 1945–1960 - Folkhemmet etableras och efter andra världskriget satsas på ett utökat bostadsbyggande. Bostäder och stadsdelar får en hög boendestandard.
  • 1960–1975 - Det storskaliga stadsbyggandet. Bostadsbyggandet industrialiserades och det investeras i trafiksystem samt totalsanering av gamla stadsdelar.
  • 1975–1990 - Efter expansionsfasen växte intresset för kulturhistoria, stadsmiljöfrågor och en kretsloppsanpassning. Omfattande kontorsbyggen under 1980-talet.
  • 1990 > - Staden i samverkan. Allt starkare konjunkturer ledde till nya satsningar som Kollektivtrafikringen, stadsvård, bevarande och upprustning av byggnader. Begreppet "att bygga staden inåt" etableras.[21]

Stadsdelar[redigera | redigera wikitext]

Beskrivningen och omfattningen av så kallade stadsdelar i Göteborg under sent 1800- och tidigt 1900-tal varierar stort.

I Statistisk årsbok för Göteborg 1900 anges följande 7 områden såsom stadsdelar 1891-1900:

  1. 1:a till och med 10:e rotarna samt 6:e till och med 10:e kvarteren.
  2. 13:e, 14:e, 15:e, 16:e, 17:e och 18:e rotarna.
  3. 11:e roten samt Masthugget.
  4. 12:e roten.
  5. Haga (Nya, Östra och Vestra).
  6. Annedal och Landala
  7. Majorna: 1:a till och med 7:e roten.

[22]

I Statistisk årsbok för Göteborg 1910 anges följande 24 områden såsom stadsdelar:

  1. Stadens 1:a till 4:e med del av 5:e roten samt 7:e till 10:e kvarteren.
  2. Del av stadens 5:e samt 6:e till 10:e rotarna samt 6:e och Magasinskvarteret.
  3. Stadens 11:e rote.
  4. Stadens 12:e rote.
  5. Stadens 13:e rote.
  6. Stadens 14:e rote.
  7. Stadens 15:e rote.
  8. Stadens 16:e rote.
  9. Stadens 17:e rote.
  10. Stadens 18:e rote.
  11. Stadens 19:e rote.
  12. Stadens 20:e rote.
  13. Haga
  14. Annedal
  15. Landala
  16. Majornas 1:a rote.
  17. Majornas 2:a rote.
  18. Majornas 3:e rote.
  19. Majornas 4:e rote.
  20. Majornas 5:e rote.
  21. Majornas 6:e rote.
  22. Majornas 7:e rote.
  23. Lundby
  24. Tingstadsvassen

[23]

Enligt Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 bestod Göteborg 1909 (ungefär samtida med ovan, alltså) av 9 områden som benämndes stadsdelar:

  1. Nordstaden och Sydstaden (staden inom vallgraven)
  2. Masthugget och Olivedal
  3. Östra stadsdelarna (i huvudsak Gullbergsvass, Stampen, Olskroken, Bagaregården, Gamlestaden)
  4. Vasastaden, Lorensberg, Heden
  5. Haga
  6. Annedal
  7. Landala
  8. Majorna, Masthuggsbergen
  9. Lundby

Befolkningen i dessa anges uppgå till:

  1. 15 000
  2. 17 000
  3. 18 000
  4. 19 000
  5. 13 000
  6. 10 000
  7. 11 000
  8. 47 000
  9. 14 000

[24]

År 1915 uppger myndigheten att följande 14 områden är att räkna till stadsdelar:

  1. Nordstaden
  2. Sydstaden
  3. Masthugget m.m.
  4. Haga
  5. Annedal m.m.
  6. Landala m.m.
  7. 13—14 rotarna
  8. 15 roten
  9. Stampen
  10. Gullbergsvass
  11. Olskroken m. m.
  12. Masthuggsbergen
  13. Majorna
  14. Lundby

[25]

Dagens stadsdelar uppstår[redigera | redigera wikitext]

Göteborg var fram till 1920, administrativt indelat i kvarter och rotar (se nedan), med en planlagd tomtareal av 6,1 miljoner kvadratmeter. Stadens fastigheter hade ursprungligen beteckningar av typen "tomten N:o 20 & 21 i stadens 2:a rote" eller "tomten B,C,D,E N:o 2 i stadens 8:e kvarter". Redan vid stadens grundläggning uppstod alltså ett behov av en administrativ indelning av marken som entydigt kunde reglera åtminstone de bebyggda fastigheterna.[26] Vid 1917 års lagstiftning om fastighetsbildning och fastighetsregister för städer, ansågs det lämpligt att övergå till benämningen stadsdel för de områden som staden uppdelades i efter första indelningsgrund. Magistraten bröt helt med det gamla systemet då man 1923 fastställde en indelning i 52 stadsdelar. Utöver alla tidigare rotar innefattades då också de delar av staden som tidigare legat utanför roteindelningen, exempelvis Annedal, Tingstadsvassen, Krokslätt, Sannegården med flera.[27]

Den 30 januari 1920 fastställde Magistraten i Göteborg för första gången en indelning av staden i stadsdelar. Roteindelningen behölls därmed i huvudsak, medan uppdelningen i kvarter upphörde[28]. Idag finns endast rotarna kvar som stadsdelarna Majornas rotar 1-4, det vill säga området Majorna.

  1. Äldre staden, omfattande stadens 1—10 rotar, Magasinskvarteret samt 7—10 kvarteren.
  2. Stadens 11:te rote.
  3. Haga, med uppdelning i Östra, Västra och Nya Haga.
  4. Stadens 13:de rote.
  5. Stadens 14:de rote, begränsad till den del som är belägen mellan Vallgraven och Engelbrektsgatan.
  6. Stadens 15:de rote.
  7. Stadens 16:de rote.
  8. Stadens 17:de rote.
  9. Stadens 18:de rote.
  10. Stadens 19:de rote.
  11. Stadens 20:de rote.
  12. Kviberg, omfattande den oreglerade delen av 12:te roten, kvarter nr 1—8.
  13. Kålltorp.
  14. Nya Varvet.
  15. Sandarne, omfattande den oreglerade delen av Majornas l:sta rote.
  16. Kungsladugård, tidigare del av Majornas l:sta rote.
  17. Majornas 1:sta rote.
  18. Majornas 2:dra rote.
  19. Majornas 3:dje rote.
  20. Majornas 4:de rote.
  21. Majornas 5:te rote.
  22. Majornas 6:te rote.
  23. Majornas 7:de rote.
  24. Slottsskogen, tidigare del av Majornas 6:te rote.
  25. Annedal.
  26. Änggården.
  27. Landala och Gibraltar.
  28. Lorensberg, den del av 14:de roten, som i norr begränsas av Engelbrektsgatan samt i söder av Lärare-, Viktor Rydbergs-, Kungsbacka-, Bred- och Lennart Torstenssonsgatan med flera.
  29. Johanneberg.
  30. Tingstadsvassen.
  31. Lundbyvassen, tidigare del av Lundby landskommun.
  32. Lindholmen, tidigare del av Lundby landskommun.
  33. Sannegården, tidigare del av Lundby landskommun.
  34. Färjestaden, tidigare del av Lundby landskommun.
  35. Rödjan, tidigare del av Lundby landskommun.
  36. Bräckö, tidigare del av Lundby landskommun.
  37. Kyrkbyn, tidigare del av Lundby landskommun.
  38. Rambergsstaden, tidigare del av Lundby landskommun.
  39. Brämaregården, tidigare del av Lundby landskommun.
  40. Kvillebäcken, tidigare del av Lundby landskommun.
  41. Tolered, tidigare del av Lundby landskommun.
  42. Biskopsgården, tidigare del av Lundby landskommun.

[29]

Den 15 juni 1923 fastslogs dessa indelningar, namnändrades i huvudsak samt utökades (främst genom Örgryte landskommuns införlivning 1922 och dess municipalsamhällen) med tio stadsdelar, till:
Inom Vallgraven - Nordstaden - Gullbergsvass - Stampen - Heden - Lorensberg - Johanneberg - Krokslätt - Landala - Vasastaden - Pustervik - Masthugget - Stigberget - Olivedal - Haga - Kommendantsängen - Annedal - Änggården - Slottsskogen - Majornas 1:a rote - Majornas 2:a rote - Majornas 3:e rote - Majornas 4:e rote - Kungsladugård - Sandarna - Nya Varvet - Rödjan - Färjestaden - Bräckö - Biskopsgården - Tolered - Kyrkbyn - Rambergsstaden - Sannegården - Lindholmen - Lundbyvassen - Brämaregården - Kvillebäcken - Tingstadsvassen - Gamlestaden - Kviberg - Bagaregården - Olskroken - Gårda - Lunden - Kålltorp - Sävenäs - Delsjön - Torp - Bö - Skår och Kallebäck.[30]

Den 1 juli 1949 var stadsdelarna 54 till antalet, år 1955 var de 64 stycken[31] och 1965 var de 67 stycken[32]. Vid stadsfullmäktiges sammanträde i oktober 1967 beslöts om stadsdelsindelningen för de år 1967 införlivade områdena, och den 1 januari 1968 var antalet 81 stycken.[33] Den 1 november 1977, var antalet 84 stycken.[34]

Stadsområden[redigera | redigera wikitext]

Även begreppet "stadsområden" förekommer i Göteborg. Åren 1955-1965 anges dessa vara; innefatta stadsdelarna:

  1. Västra hisingsområdet: Rödjan, Färjestaden, Bräcke, Biskopsgården, Arendal, Syrhåla.
  2. Centrala hisingsområdet: Tolered, Kyrkbyn, Rambergsstaden, Sannegården, Lindholmen, Lundbyvassen, Brämaregården, Kvillebäcken, Tingstadsvassen.
  3. Backa
  4. Gamlestaden-Kviberg: Gamlestaden, Kviberg.
  5. Kortedala-Angered: Kortedala, Angered.
  6. Utby
  7. Bagaregården-Lundenområdet: Bagaregården, Olskroken, Gårda, Lunden.
  8. Kålltorp-Sävenäs: Kålltorp, Sävenäs.
  9. Sydöstra stadsdelarna: Delsjön, Torp, Bö, Skår, Kallebäck.
  10. Centrala staden: Inom Vallgraven, Nordstaden, Gullbergsvass, Stampen.
  11. Heden-Annedalområdet: Heden, Lorensberg, Landala, Vasastaden, Pustervik, Masthugget, Stigberget, Olivedal, Haga, Kommendantsängen, Annedal.
  12. Södra stadsdelarna: Johanneberg, Krokslätt, Änggården, Guldheden.
  13. Majorna-Nya Varvetområdet: Slottsskogen, Majorna 1, Majorna 2, Majorna 3, Majorna 4, Kungsladugård, Sandarna, Nya Varvet.
  14. Västra stadsdelarna: Älvsborg, Fiskebäck, Högsbo, Järnbrott, Näset, Rud, Tynnered, Önnered.

[35]

Under 1970-talet anges dessa i statistiska sammanhang vara:

  1. Centrala staden
  2. Södra stadsdelarna
  3. Majorna-Kungsladugård
  4. Bagaregården-Lunden
  5. Östra stadsdelarna
  6. Högsbo-Järnbrott
  7. Tynnered-Näset
  8. Älvsborg
  9. Torslanda-Björlanda
  10. Biskopsgården
  11. Centrala Hisingen
  12. Säve-Tuve
  13. Backa-Kärra
  14. Gamlestaden-Utby
  15. Kortedala-Bergsjön
  16. Angered-Bergum
  17. Askim
  18. Styrsö

[36]

Historik över införlivade och förvärvade områden (urval)[redigera | redigera wikitext]

Den 1 januari, där inget annat anges
  • 1813 - Från Nya Ostindiska kompaniet köptes sjöhamnen Klippan för 33 334 riksdaler banco.
  • 1868 - Carl Johans församling, genom Kungligt brev den 1 februari 1867 med tillhörande lägenheterna Majorna och Kungsladugård. Arealen var 670 hektar.[37]
  • 1868 - Egendomen Sannegården i Lundby socken - som staden hade haft som mudderupplagsplats - förvärvas 1867 för 24 250 kronor.[38]
  • 1871 - Genom Kungligt brev den 3 november 1870[39]; 3/80 mantal (7,22 hektar) av hemmanet Krokslätt Norgården - den så kallade Spekebergsängen[40] i Örgryte socken - till en kostnad av 15 000 riksdaler riksmynt[41].
  • 1876/77 - Åren 1876 och 1877 förvärvades områden i Landala och Gibraltar för 190 000 kronor. Den totala arealen utgjorde 96,26 hektar.
  • 1882 - Tingstadsvassen i Backa socken med cirka 135 hektar förvärvas 1876 genom Kungligt brev den 8 december 1881 och införlivas 1882[38]. Genom Kungligt brev den 3 mars 1882[39] och från 1883 års ingång; 1/12 mantal av Krokslätt Norregården, kallat Landala och 135,549/1,022,560 mantal av Krokslätt Kongegården, Gibraltar kallat.
  • 1892 - Egendomen Änggården i Örgryte socken förvärvas för 250 000 kronor. Arealen var 151,85 hektar.
  • 1895 - Egendomen Lärjeholm i Angereds socken köps för 308 000 kronor. Arealen var 1 099,94 hektar.
  • 1900 - Arendal i Lundby socken med 31/72 mantal samt delar av Vikan Mellan- och Bergegårdarna i Björlanda socken. Totalt 161,5 hektar för 313 087 kronor och 47 öre.
  • 1904 - Genom Kungligt brev den 21 augusti 1903, 2/5 mantal av Stora Änggården samt vissa delar (601/18,060 mantal) av Lilla Änggården[39].
  • 1904 - Egendomen Kålltorp i Örgryte köps in för 200 000 kronor. Arealen är 345,56 hektar.
  • 1906 - Lundby kommun inkorporeras genom Kungligt brev den 3 mars 1905. Arealen var cirka 2 787 hektar, varav 91 hektar vatten.
  • 1906 - Diverse egendomar på totalt 63,9 hektar i Partille socken för 129 443 kronor.
  • 1907 - 1/2 mantal Bräckö och 1/2 mantal Ulvegraven i Lundby för 360 000 kronor. Arealen var 76,72 hektar.
  • 1908 - 3/8 mantal (25,59 hektar) Västra Pilegården i Lundby till en kostnad av 150 000 kronor.
  • 1908 - 1/10 mantal (8,85 hektar) Fässberg Västergård i Fässberg.
  • 1908 - Sammanlagt 199,27 hektar av olika fastigheter i Västra Frölunda socken till en kostnad av 999 767 kronor.
  • 1909 - Genom Kungligt brev den 12 juni 1908[39]; delar av Kålltorp i Örgryte socken.
  • 1910 - Tre hektar (1/80 mantal) av Krokslätt Nordgården i Örgryte socken för 129 500 kronor.
  • 1910 - Egendomen Lilla Torp i Örgryte socken med 92,29 hektar till en kostnad av 218 800 kronor.
  • 1912 - Stora Änggården i Örgryte socken med 1/60 mantal (15 hektar) för 241 000 kronor.
  • 1912 - Olika fastigheter i Lundby, totalt 13,2 hektar för 42 565 kronor.
  • 1916 - Kärralund i Örgryte socken, 138,7 hektar för 300 000 kronor.
  • 1916 - 667 hektar av olika fastigheter i Partille socken för 1 009 500 kronor.
  • 1918 - Diverse fastigheter i Västra Frölunda socken, 306,5 hektar för 1 392 000 kronor.
  • 1918 - 201 hektar av diverse fastigheter i Askims socken för 549 000 kronor.
  • 1918 - Genom Kungligt brev den 14 april 1917[39]; delar av hemmanet Änggården nr 1 i Örgryte socken, del av det senare Guldheden.
  • 1920 - 65 hektar av Hökälla i Säve socken för 210 000 kronor.
  • 1921 - 65 hektar av Lingatan i Bro socken för 125 000 kronor.
  • 1922 - Genom Kungligt brev den 19 augusti 1921; hela återstoden av Örgryte kommun med municipalsamhällena Lunden, Gårda samt Krokslätt[39]. Den totala arealen utgjorde cirka 1 849 hektar, varav 101 hektar vatten.
  • 1923 - Överås 1/2 mantal och 1/32 mantal i Lunden med mera (totalt 24,8 hektar) i Örgryte socken för 563 700 kronor.
  • 1923 - 19,3 hektar (1/4 mantal) av Kärralund i Örgryte socken för 328 222 kronor.
  • 1928 - Genom Kungligt brev den 18 juni 1926, från Partille socken delar av Utby och Mellby byars skifteslag, tillhörande Gamlestads församling.
  • 1930 - Del av Angereds socken, genom Kungligt brev den 8 februari 1929.
  • 1931 - Nya Varvets socken. Enligt Kungligt brev den 16 maj 1919 skulle hela Nya Varvets socken införlivas med staden "fr.o.m dag, som framledes kommer att bestämmas" samt i kyrkligt avseende hänföras till Carl Johans församling. Socknens areal utgjorde cirka 76 hektar varav 27 hektar vatten.[38]
  • 1936 - En mindre del av Backa socken. När Götaälvbron skulle byggas, införlivades marken för brofästet.[42]
  • 1940 - Del av Björlanda socken.
  • 1945 - Genom Kungligt brev den 25 augusti 1944, Västra Frölunda socken.
  • 1948 - Backa socken (återstoden).
  • 1949 - Genom Kungligt brev den 16 januari 1948, del av Säve socken, enklaven Tagene.
  • 1950 - Genom Kungligt brev den 17 december 1948 enklaven Båtsmanstorp inom Mölndals kommun, belägen inom Västra Frölunda socken.
  • 1951 - Genom Kungligt brev den 3 mars 1950, delar av Mölndals kommun om totalt cirka 219 hektar: intill Botaniska trädgården, vid Lana samt del av område strax norr om sjön Långvattnet[förtydliga]
  • 1960 - Del av Björlanda socken, Vikans by och Halvorsäng.
  • 1967 - Angereds kommun och Bergums socken i Stora Lundby landskommun, samt Torslanda landskommun, Tuve landskommun och Säve landskommun. Stadens landareal ökade därmed från 14 029 till 36 350 hektar eller med 160%. År 1900 omfattade staden endast cirka 2 300 hektar[43]. Områdena utgjordes av, med areal i hektar (land/vatten): Angered (1 785/46), Bergum (680/3), Björlanda (4 115/1 639), Gårdsten (1 172/106), Hjällbo (900/23), Högsjön (659/51), Kärra (1 358/80), Säve (3 595/128), Torslanda (2 285/2 140), Trollsjön (895/86), Tuve (1 655/19), Tyrsjön (1 839/30), Varpekärr (771/1) samt Vättlefjäll (651/42).[44]
  • 1974 - Askims kommun och Styrsö kommun samt Rödbo församling i Kungälvs kommun. Stadens areal ökade då med 8 100 hektar till 44 500 hektar och befolkningen med 18 000 invånare[45].

[46][47][48][49][50]

De bortglömda markområdena

Göteborgs officiella landareal var 36 458 hektar år 1973. Men efter att man letat efter mer "göteborsk mark" i landet, visade det sig att ytterligare 3 792 hektar förvaltades av Göteborgs kommun i sexton andra kommuner:

Dessutom tillkom 610 hektar i Kungälv, gamla Hermansby kommun.[51]

Trakter[redigera | redigera wikitext]

En fastighetsbeteckningsreform genomfördes 1984, som innebar att kommunen delades in i så kallade trakter. I det äldre stadsområdet utgörs trakterna av stadsdelar och i de nyare områdena är grunden för indelning i huvudsak den gamla by- och hemmansindelningen. Trakterna uppgår till omkring 225 stycken.[52]

Nuvarande stadsdelar[redigera | redigera wikitext]

Karta över de 83 stadsdelarna i Göteborg.

Följande 83 stadsdelar gäller, i bokstavsordning och med stadsdelsnummer:

[53][54]

Kvarter[redigera | redigera wikitext]

Beteckningen kvarter i Göteborg avsåg ända fram till 1800-talets mitt snarare dagens stadsdelar, och rotar motsvarade dagens kvarter. Kvarter hette förr kvartal. Stadens kvartersindelning inom Vallgraven är ordnad motsols enligt följande (med nuvarande beteckningar på gator, platser, kanaler, med mera):

  • 1:a kvarteret - avgränsades av Lilla Torget och Stora Hamnkanalen i norr, Västra Hamngatan (-kanalen) i öster, nuvarande Södra Larmgatan i söder samt Ekelundsgatan/Otterhällan i väster.
  • 2:a kvarteret - avgränsades av Södra Hamngatan/Stora Hamnkanalen i norr, Östra Hamngatan (-kanalen) i öster, Södra Larmgatan, Kungstorget och Kungsportsplatsen i söder samt Västra Hamngatan (-kanalen) i väster.
  • 3:e kvarteret - avgränsades av Brunnsparken/Södra Hamngatan i norr, Vallgraven/Stora Nygatan i öster/sydost, Kungsportsplatsen i söder samt Östra Hamngatan (-kanalen) i väster.
  • 4:e kvarteret - (i huvudsak nuvarande Östra Nordstaden) avgränsades av Götaleden/Kanaltorgsgatan i norr, Nils Ericssonsgatan och Drottningtorget i öster, Norra Hamngatan (-kanalen) i söder samt Östra Hamngatan (-kanalen) i väster.
  • 5:e kvarteret - avgränsades av Götaleden/Sankt Eriksgatan i norr, Östra Hamngatan (-kanalen) i öster, Södra Hamngatan (-kanalen) i söder samt Götaleden i väster.
    [55][56][57][58]

Genom ett magistratsbeslut den 15 juni 1923 fick staden en ny kvartersindelning. Då indelades city i stadsdelarna Inom vallgraven, söder om Stora hamnkanalen och Nordstaden, norr därom. Inom den första stadsdelen fanns det 65 namngivna kvarter och inom den senare 36, där de olika tomterna inom kvarteret är numrerade.[59]

Rotar[redigera | redigera wikitext]

Från den 10 juni 1671[60] var Göteborg inom Vallgraven indelad i tio rotar, som var numrerade och hade namn efter den gata vars tomter de omfattade. Denna roteindelning behölls ända in på 1900-talet.[61]

  • 1:a roten - Vallgateroten, låg längst i söder
  • 2:a roten - Kungsgateroten
  • 3:e roten - Kyrkogateroten
  • 4:e roten - Drottninggateroten
  • 5:e roten - Stora Hamngateroten, omfattande såväl Södra som Norra Hamngatan
  • 6:e roten - Köpmansgateroten
  • 7:e roten - Sill- senare Postgateroten
  • 8:e roten - Kronhusgateroten
  • 9:e roten - Spannmålsgateroten
  • 10:e roten - Kvarnbergsgateroten

År 1923 hade följande rotar/motsvarande indelning tillkommit. Stadens totala areal var då 6 117 000 kvadratmeter:[62]

Rotar; 11:e, 13:e, 14:e, 15:e, 16:e, 17:e, 18:e, 19:e och 20:e. Magasinskvarteret (kvarter); 6:e, 7:e, 8:e, 9:e, 10:e. Västra Haga, Östra Haga, Nya Haga, Annedal och Änggården, Landala och Gibraltar. Majornas 1:a rote, 2:a, 3:e, 4:e, 5:e, 6:e kvarteret, 7:e kvarteret samt Lundby.

Gator[redigera | redigera wikitext]

De tidigaste gatunamnen fastställdes sannolikt i samband med Göteborgs andra stadsplan 1620, och domineras av holländarnas inflytande över den blivande staden. I motsats till vad som då var brukligt i Sverige, betraktade Göteborgs första styresmän gatuanläggningen som en offentlig angelägenhet. Därför anställdes en särskild gatuläggare (straatmaker), holländaren Jan Hendriksen som var verksam åtminstone 1621 och 1622.[63] Eftersom allt större del av befolkningen blev svensk, var de holländska gatunamnen både svåra att uttala och svåra att stava, så tog magistraten över ansvaret för gatunamnen den 12 februari 1666. Det blev Erick Gunnarsson som förordnades "att gå omkring och gifwa gaturne stadigwarande nampn", vilket skedde i stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden. Magistraten i Göteborg skötte namnfrågorna i staden fram till 1880 då Göteborgs stadsfullmäktige tillsatte en namnberedning som dock inte var permanent, utan endast sammankallades vid behov. Däremot tillkom 1919 "Göteborgs gatunamnsberedning", den första permanenta namnberedningen, vilken utsågs av drätselkammaren. Den var i funktion till 1958 då den istället kom att bestå av sju ledamöter; sex politiskt valda och en opolitisk sekreterare. Nuvarande namnberedningen har likadan sammansättning, men ändrade 1974 namn till "Göteborgs kommuns namnberedning".[64]

De äldsta gatorna kan med säkerhet utpekas att vara från perioden 1621-1624. Dessa tio är, med sitt ungefärliga ursprungsnamn:

  • Konungsgatan - högst trolig förebild var Koningstraat i Amsterdam från stadens utvidgning 1585.
  • Kyrkogatan - även Kyrkiogatun 1621–1639. Även här kan Kerkstraat i Amsterdam vara inblandad, men mer troligt är att det är den så kallade "Brädekyrkan" på domkyrkoplan, som gatan angränsar till, som givit namnet.
  • Sankt Jakobs gata - (sedan 1666 Drottninggatan), uppkallad efter Sint Jacob straat i Amsterdam. Aposteln Sankt Jacob är Nederländernas skyddshelgon.
  • Sankt Johannes gata - (nuvarande Södra- möjligen även Norra Hamngatan), efter Sint Jans straat i Amsterdam.
  • Köpmansgatan - Kiopmansgatun 1621–1644, även Myntaregatan (1659) eftersom stadens myntverk låg här (1630–1669).
  • Heringsgatan - (nuvarande Postgatan, Sillegatan från 1671), efter tyskans ord för sill, hering.
  • Wintergatan - sedan 1666 Kronhusgatan, efter Kronhuset som byggdes 1643, men även Gamle Kyrkogatan. Namnet troligen efter personnamnet Winter, vilket förekommer i handlingar.
  • Arentsgatan - egentligen Arendzgatun 1621–1639 (från 1666 Magasinsgatan), efter den i Göteborg verksamma, holländske vallmästaren Jan Arents (död 1629) som anses ha bott vid gatan.
  • Werdsgatan - (nuvarande Korsgatan), efter Jost van Werd (även Weertz, död 1633) som bodde vid gatan, och tillsammans med kollegan Jan Arents ansvarade för Göteborgs uppbyggnad.
  • Sankt Niklas gata - (sedan 1666 Torggatan), förebilden anses vara Sint Nikolaas straat i Amsterdam. Sinterklaas var skepparnas och köpmännens skyddsapostel.

Av de äldsta gatorna är Kungsgatan och Kyrkogatan de enda som aldrig haft något annat namn.[65][66][67][68]

Enligt en förordning som utfärdades av stadens magistrat den 8 maj 1639, skulle gatorna vara: "...med småkullrige och trinna gråstenar stensatte, at man medelst deras continuerliga renhållande, som hwar och en Husägare drager försorg om vid hwarie wekas slut, uti regnacktig wäderlek, utan at blifwa smutsig, kan gå helt beqwäm, förutan det at alt kommande regnwattn, och der af förorsakad orenlighet efwenwäl af gatornas slutning har sitt aflopp uti kanalerna".[69]

Först år 1809 började gatorna att förses med trottoarer. Det var den dåvarande Fattighusgatan (nuvarande Stampgatan), som längs med Fattighusån fick en "...Trottoir långs husen så bred som från husen till nämnda rännsten...". År 1837 byttes kullerstensbeläggningen mot gråstensflis på hamngatorna. Pengarna för ändamålet var insamlade av C F Kjellberg och J A Falck.[70] År 1855 hade gator och torg i Göteborg en areal på 36,2 tunnland (cirka 181 000 kvadratmeter).[71]

Gatu- och vägnätet utvecklades från år 1790 med en total längd av 24 kilometer (248 000 kvadratmeter) till 105 kilometer (2 090 000 kvadratmeter) år 1900,[72] 1920 till 170 kilometer, 1940 till 329 kilometer och 610 kilometer år 1960.[73] År 2008 var den totala längden av "körbanor" i Göteborg 1 370 kilometer, med en yta av 13,45 miljoner kvadratmeter. Samma år fanns det 1 387 kilometer "gång- och cykelvägar och cykelbanor" i staden.[74]

Antalet namnsatta gator, torg, platser, trappor med mera år 2012 i Göteborg är 6 650, varav inom vallgravarna 101 gator. Längden på dessa är 140,5 mil och ytan 14 miljoner kvadratmeter. Totalt finns cirka 20 379 mellanblåa namnskyltar med vit text uppsatta.[75]

Järnvågsgatan var den första gata i Sverige som "permanentades" med smågatsten — vilket skedde 1905. Sahlgrensgatan fick sin beläggning av smågatsten 1908 och behöll den fram till åtminstone 1951. Asfaltsbetong introducerades 1927. Gummiblandning i asfalten prövades första gången på Särövägen kring 1950. År 1951 utgjorde stadens körbanor 48 mil. Av deras areal på 4,5 miljoner kvadratmeter var 742 000 belagd med fältsten eller storgatsten — hamnområdena inräknade. Smågatsten täckte ett närmare 100 000 kvadratmeter större område, medan asfaltbetongen utgjorde närmare 500 000 kvadratmeter. Halvpermanenta asfaltbeläggningarna dominerade med 1,8 miljoner kvadratmeter. Kör- och gångbanor hade 1951 en total yta av 5,6 miljoner kvadratmeter.[76]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Gatubelysning[redigera | redigera wikitext]

År 1700 uppsattes 35 oljelyktor på bryggorna över kanalerna och senare också ett antal på de allmänna byggnaderna. 1776 skickade magistraten i Göteborg ut anvisningar gällande; "Lysande lyktors uppsättande i Götheborg, som efter ompröfvan och godtfinnande af Herr General Majoren, LandsHöfdingen etc. etc. Anders Rudolf Du Rietz [...]" Detaljerade föreskrifter lämnades om hur ljus- och oljelyktorna skulle placeras på husen, hur de skulle vara konstruerade och under vilka tider de skulle brinna. Men för smågatorna gällde följande särbestämmelse "På Otterhälls- och Qwarnbergen äro wäl åtskillige små Hus bygde, men som theras egare äro merendels fattige och ringe Personer, som ingen råd och lägenhet hafwa, och ther äfwen är ringa passage, så blifwa the ther boende från Lyktors anskaffande och underhållande å theras små Koyor förskonte." Den allmänna gatubelysningen ordnades genom så kallade reverberlyktor i gatukorsningarna, som monterades att en lykta kunde lysa upp fyra gator och efterhand ökades antalet gatlyktor, men trots det ansågs gatubelysningen otillräcklig.

Den undermåliga gatubelysningen diskuterades livligt, men fart på den blev det först 1842 efter en skrivelse från landshövdingen, där det bland annat stod "Det lärer icke kunna av någon med skäl motsägas, att stenläggningen å stadens gator befinnes i bedrövligt skick och att deras upplysande under aftnar och nätter, genom några här och där anbragta lyktor, saknar den fullständighet, som är nödvändig till beredande av säkerhet för person och egendom. Särdeles i avseende på de mindre gatorna inträffar detta senare förhållande och det förra i synnerhet å de större och mera besökta, och efter viss timme om natten försänkes hela staden i mörker, under vars skydd tjuvar och våldsverkare bedriva sitt ofog, utan att kunna fasttagas av brandvakt och patruller, vilka i saknad av tända lyktor, ingenting förnimma, och måste använda uppmärksamhet och varsamhet, för att icke i mörkret kullstörta i gropar och rännstenar eller falla i kanalerna."

Från år 1776 krävdes gatubelysning i Göteborg, då husägarna blev tvungna att ha lyktor med ljus eller oljelampor, framför sina hus. Undantaget var stadens "fattigkvarter" – Otterhällan och Kvarnberget. I kungörelsen "Borgmästares och Råds Publicationer angående lysande Lyktors inrättande här i Götheborg, gifne Götheborgs rådhus then 19 Januarii och 14 junii 1776," framgår efter kortare ingress att: "1:o Blifver thet Husägarnes skyldighet, at sjelfve anskaffa, widmagthålla och utan på Husen til lysning med ljus eller olja uptända och itända hålla dessa Lyktor den mörkaste tiden om året ifrån 1:o Octobris til ultimo Martii, och thet ifrån thet mörkt blifver om aftonen tils öfver Midnatten, därifrån dock undantagne the tider, då Månljuset är;--" Gatubelysningen behövde alltså inte tändas vid månljus![77] Göteborg blev sjuttio år senare den första staden i Sverige som införde gasbelysning, och var också först med elljus på gatorna, med början vid Skeppsbron 1887.[78]

På 1830-talet väcktes frågan om förbättrad belysning i staden. Borgerskapets Äldste föreslog "--att här i staden tillvägabringa en allmän lysningsanstalt medelst gas." - en verklig sällsynthet på den tiden. Detta resulterade i att Götheborg Gas-Aktie-bolag - med övervägande tyska intressen[79] - den 5 december 1846 kunde tända de första gaslyktorna i Göteborg. Det var 122 "flammor" som var på plats innanför Vallgraven och längs Skeppsbron, av de totalt 250 som staden beställt av den engelske ingenjören James Malam, som tillsammans med staden och utländska intressenter bildade det engelska bolaget "The Gothenburg Gas Company". Bolaget hade koncession ända till år 1888, då gasverket övertogs av staden.[80] Kontraktet stipulerade att lamporna skulle lysa minst 2 000 timmar per år samt förbruka minst fem engelska kubikfot gas i timman. Vidare "... att Fem Engelska kubikfot gas skola i styrka och klarhet motsvara Tolf vaxljus af den storlek, att Sex stycken väga omkring ett Svenskt skålpund, och hvartderas längd uppgår till vid pass Tretton tum."[41]

Rörnätet under gatorna hade 1853 en längd av cirka 36 000 fot i staden och 27 500 fot i förstäderna. Samtidigt fanns det i staden 294 gaslyktor och i förstäderna 130 stycken.[81] Kostnaden för stadens gasbelysning uppgick år 1855 till 18 400 riksdaler.[82] En lykttändares lön låg 1891 på cirka 1 krona och 90 öre per dag och var upplagt i skift. På kvällen skulle lyktorna tändas och vid midnatt skulle halva antalet i distriktet släckas och därefter i gryningen de övriga. Lykttändaren ansvarade för 50 lyktor och i arbetet ingick även att dagligen putsa av dem. Var de inte ordentligt putsade kunde han få böta.[83] I mars 1912 infördes fjärrtändning av gaslyktorna, varvid ett stort antal av de 51 lykttändarna blev överflödiga.[84]

Kanske var belysningen i Trädgårdsföreningen 1878 elektricitetens första framträdande i Göteborg. Dock hävdas i en tidningsartikel om Göteborg från den 8 september 1862 med rubriken "Staden och länet" att: "Experimenter med elektrisk belysning ha i lördags och igår afton anställts å härvarande Jernvägsstation af telegrafdirektören J. Stark med ändamål att utröna lämpligheten af ifrågavarande belysningspraktiska användning å sådana jernvägsstationer der gasbelysning ej finnes eller med svårighet kan anbringas. Experimentet (som lärer komma att förnyas i afton från kl omkring 8) har i afseende på ljusets jemnhet visat ett gynnsamt resultat, dock har ännu intet bestämt kunnat afgöras beträffande kostnaderna för den elektriska belysningens användande i och för det af sedda ändamålet."[85]

Under mars och april 1887 provades båglampor som belysning på Kungsportsavenyn och vid Skeppsbron. Göteborg var även först, då det gällde att installera elektrisk belysning och även här var det privata intressenter, som tog initiativet. Det var ingenjör Edvin Bildt som 1884 anlade en mindre elstation i en källarlokal i fastigheten Kyrkogatan 44. Den bestod av ett antal lokomobiler som drev små dynamomaskiner, och man levererade elström till ett antal affärer och restauranger i centrala staden. Men anslutningarna gick dåligt och redan 1886 tvingades han att avstå företaget till sina kreditorer, som då bildade Göteborgs Elektriska Aktiebolag. Leveranserna omfattade vid det tillfället ström till cirka 1 000 glödlampor. Redan samma år fick man dock konkurrens av ingenjör H. Hallin, som etablerade sig med ett elverk i fastigheten Kungsgatan 31. I början av 1914 började Elverket byta ut båglamporna i staden på flera ställen mot så kallade "halvwattlampor," -- vilka lysa med ett klart sken, fritt från blinkningar och osäkerhet. På Kungsportsbron sattes fyra halvwattlampor upp, på Vasabron två och på Lilla Torget två.[86]

Den allmänna elektrifieringen av gatubelysningen i Göteborg beslöts av stadsfullmäktige den 7 oktober 1921. Ett anslag på 1 375 000 kronor beviljades och styrelsen för elektricitetsverket utlyste därefter en tävlan "...för erhållande av lämpliga förslag till lyktstolpar för olika ändamål samt övriga upphängningsanordningar och utsåg en särskild prisnämnd för bedömande av de inkomna förslagen." Arbetet med elektrifieringen påbörjades i de sydöstra stadsdelarna och i delar av staden Inom Vallgraven.[87] Vid 1923 års slut fanns det 1 576 lampor uppsatta och 786 belysningsstolpar vid gator för ändamålet[88]. Den 22 november 1926 släcktes den sista gaslyktan på Göteborgs gator.[89][90][91]

Parkering[redigera | redigera wikitext]

De första parkeringsautomaterna i Göteborg sattes upp 1955 utanför BörshusetGustaf Adolfs torg. Under första året sattes sammanlagt 150 parkeringsmätare upp på sju platser i staden, vid Hamngatorna, Kungsgatan, Östra Larmgatan, Kungsportsavenyen och Gustaf Adolfs torg. Taxan var 25 öre för en halvtimma, 50 öre för en timma, 75 öre för en och en halv timma och en krona för två timmar. Göteborgs stadsfullmäktige beslöt den 19 februari 1959 om att anställa tio stycken parkeringsvakter hos Gatukontoret, vid en enhet som fick namnet Trafikvaktkåren. Dess första chef blev Rikard Carlsson, tidigare överkonstapel vid trafikpolisen. De första parkeringsvakterna var; Arvid Andersson, Yngve Bock, Nils Olov Johansson, Sven Magnusson, Evert Malm, Tage Mattsson, Bertil Nilsson, Erland Nilsson, Gustaf Svensson och Åke Tollén. Deras första tjänstgöringsdag var den 13 juli 1959. De första kvinnorna anställdes 1971, och de var; Marianne Bergqvist, Gerd Hurtig, Erna Lindqvist, Siv Karlsson, Gun Klumper, Elsy Rydén, Karin Sjöqvist och Else-Marie Sahlén. År 1991 var det premiär för att kunna betala med så kallat "bensinkort", på 25 av stadens 300 automater. År 2000 fanns det 80 parkeringsvakter i Göteborg.[92]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ "Det äldsta Göteborgs roteindelning"
  2. ^ Illustrerad vägvisare för Göteborg i Projekt Runeberg
  3. ^ Johan Adler-Savius i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
  4. ^ Lilienberg, (1928), s. 163
  5. ^ Göteborgs byggmästareförening 1968 : 75 år, utgiven av Göteborgs byggmästareförening, Göteborg 1968 s. 24
  6. ^ Göteborg i äldre och nyare tid, [: Bilder samlade och beskrifna af Carl Lagerberg], Wald. Zahrissons Förlag, Göteborg 1902 s. 2
  7. ^ Stadsbor i gångna tider: Släktforskaren och staden: Årsbok 1989, red. Bengt Hjord, Sveriges Släktforskarförbund, Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 ISBN 91-87676-03-6 s.148, "Det äldsta Göteborgs roteindelning" av Olga Dahl
  8. ^ Göteborg – uppkomst och äldre historia, (femte omarbetade och utökade upplagan) red. Stig Roth & Ralph Scander, utgiven av Göteborgs Historiska Museum och Göteborgs hembygdsförbund 1976, s. 45.
  9. ^ Göteborg, Sven Schånberg, utgiven av Riksförbundet för Hembygdsvård, Almqvist & Wiksell Förlag, Göteborg 1981 ISBN 91-20-06274-5 s. 51–53
  10. ^ Göteborgs kyrkogårdsförvaltning: Kyrkogårdsförvaltningen
  11. ^ Lilienberg (1928), s. 155–226
  12. ^ Äldsta planen öfver Göteborgs befästningar, Fortifikationsarkivet, III AAA 2
  13. ^ Schånberg (1975), s. 8–9
  14. ^ Befästnings- och stadsplan för Göteborg 1924, Fortifikationsarkivet II a. C n:r 9
  15. ^ Göteborg – porten mot väster, ett led i stormaktstidens politik, Per Nyström – Stadspalats och lantslott i ett konsolideringsskede; kring 1700-talet, Sten Åke Nilsson, Centrum för byggnadskultur i västra Sverige, Göteborg 1978 ISBN 91-85620-02-5 s. 28–30
  16. ^ Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: Ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, fil lic Arvid Bæckström, Svensk byggnadskultur II, Nordiska museet, Stockholm 1923 s. 16
  17. ^ "Göteborgs tomtägare 1637-1807."
  18. ^ Staden Göteborgs Historia och Beskrifning : Sednare Delen, P[er] A[dolf] Granberg, Elméns och Granbergs tryckeri, Stockholm 1815 s. 195
  19. ^ Göteborgs byggmästareförening... (1968), s. 33
  20. ^ Perspektiv : visioner av en stad, [Arkitekten och staden, skriftserie Nr 5. 2002], Region- och Stadsarkivet Göteborg och Göteborgs Stadsmuseum, 2002 ISBN 91-85488-62-3 s. 14-15, 20
  21. ^ Göteborg – att bygga staden, red. Einar Hansson; Stina Ejderoth-Linden, Jöran Bellman, Kjell-Ove Eskilsson och Kristian Pedersen, utgiven av Göteborgs stadsbyggnadskontor 2003 ISBN 91-89088-11-5 s. 32–33
  22. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg, [Första årgången 1900], Komitén för Göteborgs stads kommunalstatistik 1902, s. 12-13
  23. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg, [Elfte årgången 1910], Afd. I : Årsberättelser och allmän statistik, Komitén för Göteborgs stads kommunalstatistik 1910
  24. ^ Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:I, Göteborg 1863-1913, professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Göteborg 1963, s. 266f
  25. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg : Tredje allmänna bostadsräkningen i Göteborg den 31 december 1915, C. A. Tiselius, Kommitén för Göteborgs stads kommunalstatistik 1915
  26. ^ Donationsjorden i Göteborg och vissa närstående kameralistiska institut, Esbjörn Janson, Göteborgs Fastighetskontor, Göteborg 1988 ISBN 91-7970-264-3, s. 62
  27. ^ Donationsjorden i Göteborg och vissa närstående kameralistiska institut, Esbjörn Janson, Göteborgs Fastighetskontor, Göteborg 1988 ISBN 91-7970-264-3, s. 65
  28. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg 1959, red. Alvar Westman, Göteborgs stads statistiska byrå 1959, s. 3
  29. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg 1921, red. Werner Göransson, Göteborgs stads statistiska kontor 1921, s. 3f
  30. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg 1923, red. Werner Göransson, Göteborgs stads statistiska kontor, [Wald. Zachrissons Boktryckeri], Göteborg 1923 s. 2–5
  31. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg 1955, Göteborgs stads statistiska byrå 1955, s. 4
  32. ^ Statistisk årsbok : Göteborg 1965, utgiven av Göteborgs stads statistiska kontor 1965, "Stadens indelning".
  33. ^ Statistisk årsbok : Göteborg 1968, utgiven av Göteborgs stads statistiska kontor 1968, s. 26
  34. ^ Göteborgs kommunalkalender 1978, [årgång L], utgiven av Göteborgs Stadskansli 1978, s. 422
  35. ^ Göteborg - stad i förändring: data och synpunkter i kommunalpolitiken, Sigurd Möhlenbrock, ABF:s Göteborgsavdelning 1965, s. 17ff
  36. ^ Statistiska meddelanden från Göteborgs Stadskontor, nr 2, 1974, volym 22, s. 82
  37. ^ Göteborg : En översikt vid 300-årsjubileet 1923, Göteborgs Jubileumspublikationer, [del XX], huvudredaktör Nils Wimarson, utgiven av Stadsfullmäktiges Jubileumsberedning, Göteborg 1923, s. 13
  38. ^ [a b c] Göteborg : En översikt vid 300-årsjubileet 1923, Göteborgs Jubileumspublikationer, [del XX], huvudredaktör Nils Wimarson, utgiven av Stadsfullmäktiges Jubileumsberedning, Göteborg 1923, s. 14
  39. ^ [a b c d e f] Statistisk Årsbok för Göteborg 1949, red. Werner Göransson, Göteborgs stads statistiska byrå 1949, s. 1.
  40. ^ Efter Spekeberget (1777) med innebörden spík, 'torr, torka' som när strandängarna vid Mölndalsån låg torra. Källa: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län II : ortnamnen på Göteborgs Stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, [Tredje häftet], Hjalmar Lindroth, Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs Högskola, Göteborg 1929, s. 162
  41. ^ [a b] Göteborgs Stadsfullmäktiges handlingar år 1868, N:is 1 - 35, Göteborg 1868, N:o 26.
  42. ^ Göteborgs förorter : Från landsbygd till stadsbygd - Från isolerade småkommuner till integrerad storstadsregion, red. Christer Wigerfelt, utgiven av Konsultföretaget GF, Göteborg 1987 ISBN 91-7810-960-4, s. 78
  43. ^ Statistisk årsbok : Göteborg 1968, utgiven av Göteborgs stads statistiska kontor 1968, s. 22
  44. ^ Statistisk årsbok för Göteborg 1971, Olle Strandh, Margit Larsson, Göteborgs Stadskontor 1971, s. 35
  45. ^ Statistisk årsbok Göteborg 1975, Göteborgs Stadskontor 1975, s. 25
  46. ^ Göteborg : En översikt vid 300-årsjubileet 1923, Göteborgs Jubileumspublikationer, [del XX], huvudredaktör Nils Wimarson, utgiven av Stadsfullmäktiges Jubileumsberedning, Göteborg 1923, s. 274ff
  47. ^ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, Agne Rundqvist, Ralf Scander, Anders Bothén, Elof Lindälv, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1982, s. 75ff
  48. ^ Där! sa unge kungen, red. Sven Schånberg, utgiven av Göteborgs Byggnadsnämnd, Göteborg 1975, s. 99
  49. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg 1959, red. Alvar Westman, Göteborgs stads statistiska byrå 1959, s. 1ff
  50. ^ Göteborg : En översikt vid 300-årsjubileet 1923, Göteborgs Jubileumspublikationer, [del XX], huvudredaktör Nils Wimarson, utgiven av Stadsfullmäktiges Jubileumsberedning, Göteborg 1923, s. 12ff
  51. ^ GT, 3 maj 1973.
  52. ^ Statistisk årsbok : Göteborg 2000, red. Lutz Ewert, Lena Elander, Göteborgs stadskansli 2000 ISSN 0349-4365, s. 14
  53. ^ Göteborgs Gatunamn : 1621 t o m 2000, [4:e uppl.], red. Greta Baum, Tre Böcker Förlag, Göteborg 2001 ISBN 91-7029-460-7, s. 10
  54. ^ Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg: Ett program för bevarande, [del I & II], red. Gudrun Lönnroth, utgiven av Göteborgs Stadsbyggnadskontor 1999 ISBN 91-89088-04-2
  55. ^ Historiskt kartverk över Göteborg: Utvisande Göteborgs utveckling 1624–1921 (16 kartblad), upprättat för Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, av andre Stadsingenjör A. Södergren & kartograf Ch. Sandahl, Göteborg 1923
  56. ^ Charta Öfver Sjö- och Stapel Staden Götheborg med Planritningar öfver de förändringar som upkomma genom förstöringen af FÄSTNING=WERKET : upritad År 1810 af I Arnoldson
  57. ^ Karta öfver Göteborg : sammandragen år 1888 af Ludvig Simon, Rotekarta över Göteborg 1888, N P Pehrssons förlag och egendom, Skala 1:4 000, Original C 8675:1
  58. ^ Där! sa unge kungen, red. Sven Schånberg, utgiven av Göteborgs Byggnadsnämnd, Bergendahls Boktryckeri, Göteborg 1975 Artikel: "Historiskt kartverk över Göteborg" s. 101–120
  59. ^ Kvarteret Alströmer i Göteborg : Dess historia fram till våra dagar, Maja Kjellin, utgiven av Försäkringsaktiebolaget Svea 1966 s. 10
  60. ^ Olga Dahl (1989), s. 152
  61. ^ Kvarteret Bokhållaren i Göteborg, Maja Kjellin, Eric Lindgrens Boktryckeri, Göteborg 1955 s. 8–9
  62. ^ Statistisk Årsbok för Göteborg 1923, red. Werner Göransson, Göteborgs stads statistiska kontor, Wald. Zachrissons Boktryckeri, Göteborg 1923 s. 2–3
  63. ^ Göteborgs gatunamn, Carl Sigfrid Lindstam, Göteborgs Kommuns Namnberedning, Göteborg 1986 ISBN 91-7810-577-3 s. 11
  64. ^ Aktuella frågor inom ortnamnsvården, [Handlingar från DOVA:s och Göteborgs universitets symposium den 8-10 mars 1988], Serie: Skrifter utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, 0282-7417 ; 2, redigerade av Kristinn Jóhannesson, Hugo Karlsson och Bo Ralph, Göteborgs universitet 1989 ISBN 91-85740-04-7, s. 58f, "Göteborgs gatunamn", av Rutger Blidberg.
  65. ^ Göteborgs gatunamn II:a uppl., red.Carl Sigfrid Lindstam/Göteborgs gatunamnsberedning 1962
  66. ^ Göteborgs Gatunamn 1621–2000, Greta Baum 2001 ISBN 91-7029-460-7
  67. ^ Göteborgs historia 1619–1680/Gbg Jubileumspubl. I, Helge Almquist 1929
  68. ^ Göteborg genom tre sekler, Maja Kjellin 1950
  69. ^ Göteborg – en översikt vid 300-årsjubileet 1923 – Göteborgs Jubileumspublikationer XX, huvudredaktör Nils Wimarson, utgiven av Stadsfullmäktiges Jubileumsberedning 1923 s.83
  70. ^ Kronologiska Anteckningar rörande Göteborg, (andra utökade upplagan) Carl Gustaf Prytz, Wald. Zachrissons Boktryckeri, Göteborg 1898 s.111
  71. ^ Historisk-statistisk beskrifning öfver Göteborg : från dess anläggning till närvarande tid, Carl Magnus Rydquist, Göteborg 1860, s. 39
  72. ^ Wimarson (1923), s. 96
  73. ^ Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:2, Göteborg 1913-1962, [Näringsliv och ekonomisk utveckling], professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Göteborg 1963, s. 273
  74. ^ Statistisk årsbok : Göteborg 2010, red. Lutz Ewert, Lena Elander, Göteborgs stadskansli 2010 ISSN 0349-4365, s. 83
  75. ^ Göteborgs-Tidningen, 25 september 2012, "Från början fanns bara tio gator".
  76. ^ Göteborg av idag, [Gruppkorsband] nr 2, red. Hubert Lärn, Stadskollegiet, Göteborg 1951 ISSN 0039-7237, s. 16f
  77. ^ GHT, 18 november 1947, "Gatubelysningen i Göteborg tändes ej vid månsken 1776."
  78. ^ Det gamla Göteborg – historiskt längdsnitt, Oscar Jonsson & Gustaf Wilske, Göteborgs Allmänna Skolstyrelse, Göteborg 1963 s.21
  79. ^ Gasverket, igår, idag, imorgon, Energiverken i Göteborg 1988, s. 4.
  80. ^ Göteborgska kraftuttryck, Ove Gustafsson, Göteborg Energi AB, ST Tryck, Göteborg 1996 ISBN 91-630-4879-5 s.32-33
  81. ^ Göteborg under 300 år, Carl Lagerberg & Otto Thulin, Medéns Bokhandels AB, Göteborg 1923 s. 112
  82. ^ Göteborg – beskrifningar öfver staden och dess närmaste omgifningar, red. Octavia Carlén, Oscar L Lamms Förlag, Stockholm 1869 s. 118
  83. ^ Minnen från arbetsplatsen, (1991), s. 24
  84. ^ GT, 24 februari 1912, "Gaslyktornas fjärrtändning."
  85. ^ Minnen från arbetsplatsen, (1991), s. 6
  86. ^ GT, 14 februari 1914, "Halvwattlamporna."
  87. ^ Göteborgs stads elektricitetsverk: årsberättelse 1922, Göteborg 1923, s. 21
  88. ^ Göteborgs stads elektricitetsverk: årsberättelse 1923, Göteborg 1924, s. 17
  89. ^ Kronologiska Anteckningar rörande Göteborg, (andra utökade upplagan) Carl Gustaf Prytz, Wald. Zachrissons Boktryckeri, Göteborg 1898 s.173
  90. ^ Det gamla Göteborg – staden i väster, Första delen, C R A Fredberg (1921), Faksimil 1977, Sven Schånberg, Arvid Flygare, Bertil Nyberg, Walter Ekstrands Bokförlag 1977 ISBN 91-7408-015-6 s.801
  91. ^ Göteborgs hjärta : del I, Sven Gulin, Olga Dahl, Maja Kjellin, Arvid Flygare, Göteborg 1977 s. 22–27
  92. ^ Parkering i Göteborg genom ett halvt sekel, Peggy Sundvall, Gatubolaget, Göteborg 2006, s. 8ff
Källor
  • Minnen från arbetsplatsen, samlat av Pensionärsföreningens Studiecirkel, [Göteborg Energi], Göteborg 1991