Svenska

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 31 januari 2006 kl. 20.34 av 213.64.127.19 (Diskussion) (→‎Språkmyndigheter: stavning+blå länk)
svenska
svenska
Talas iSverige, Finland och Estland
RegionNorden
Antal talarestrax över 9 miljoner
Språkfamiljsvenska
Officiell status
Officiellt språk iFinland (tillsammans med finska), Åland (enspråkigt), EU, de facto även i Sverige
SpråkmyndighetSvenska språknämnden i Sverige (halvofficiell)
Svenska språkbyrån hos Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland
Språkkoder
ISO 639‐1sv
ISO 639‐2swe
ISO 639‐3–
SILSWD

Svenska är ett östnordiskt språk som talas främst i Sverige och delar av Finland och Estland av cirka 9 miljoner människor. Det är ömsesidigt begripligt med två av de andra nordiska språken, danska och norska. Rikssvenska är den gängse benämningen på det standardspråk som används i etermedia, press och vid kommunikation mellan personer från olika dialektområden, och är baserat på dialekterna kring Stockholm och Mälardalen. Även om distinkta regionala varianter baserade på lokala dialekter talas, så är både det talade och skrivna riksspråket standardiserat och mycket enhetligt i hela landet. Några av de mer traditionella glesbygdsdialekterna skiljer sig markant från rikssvenskan i grammatik, ordförråd och även fonologi, och vissa kan vara mycket svåra för utomstående att förstå. Dessa dialekter kallas av språkforskare bygdemål eller sockenmål och talas av relativt få människor i glesbygdsorter, ofta med låg social mobilitet. Även om många av dessa dialekter inte riskerar att dö ut inom en snar framtid, så har dialekternas utbredning successivt minskat under 1900-talet, trots att de är väl kartlagda och ofta uppmuntras av lokala myndigheter.

Svenskan särskiljer sig bland annat med sin prosodi, som kan variera rätt markant mellan olika dialektområden. I detta ingår både aspekter som betoning och i viss mån ton. Språket har ett relativt stort antal vokaler, med 9 olika fonem som har både korta och långa varianter och bildar sammanlagt 17 vokalfonem (kort [e] och [ɛ] sammanfaller). En unik aspekt av svenskan är också det så kallade sje-ljudet, som finns i många olika dialektala varianter. Även om liknande ljud, i synnerhet med tydliga labialiserade uttal, finns i världens språk, så är svenskan än så länge det enda språket som använder ljudet. Även svenskans uttal av den skrivna vokalen u (både som lång [ʉ] och kort [ɵ]) är internationellt sett ovanligt, även om uttalet i olika svenska dialekter varierar.


Klassificering och släktskap

Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av att norskan blivit kraftigt påverkad av i synnerhet danska under det senaste årtusendet och fjärmat sig från de övriga västskandinaviska språken.

Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken separata ortografier, ordböcker, grammatik och språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som en grupp närbesläktade dialekter av "skandinaviska", och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i västra Värmland, nära gränsen till Norge.

Geografisk spridning

Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5% (290 000 talare) av den totala befolkningen. Svenska förstås eller talas i någon grad även av de flesta finsktalande finländarna. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet. Även i Estland finns fortfarande något tusental personer med svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längst den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland). Bland övriga estländare räknar sig 2% som svenskspråkiga (2003). Tidigare har den svenskspråkiga delen av befolkningen i Finland och Estland uppgått till 15-25 % av befolkningen, men svenskarnas bosättning i det för krig och farsoter utsatta kustområdet samt svenskarnas högre emigrationsgrad har gjort att andelen minskat.

Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska, dock utan någon närmare specificering för hur väl man behärskar språket. Härutöver bör också svenska talas av de 200 000 svenskar som enligt Statistiska Centralbyrån är varaktigt bosatta utomlands.

Historiska språkminoriteter

Tidigare har det funnits större svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet på öarna Dagö, Ösel och Ormsö längs Östersjökusten. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1000 svensktalande ester till Ukraina där man grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten väl behandlad under mellankrigstiden. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och idag återstår endast en handfull äldre talare.

I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i t.ex. Bishopshill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.

Officiell status

Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samerna har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige. Senast den 6 december 2005 beslutade riksdagen, med röstsiffrorna 147 mot 145, att inte anta svenskan som officiellt majoritetsspråk utan att även fortsättningsvis endast benämna svenskan som huvudspråk. Beslutet har kritiserats, bland annat av Svenska Akademins ordförande Sture Allén.

Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95% av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.

Språkmyndigheter

Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Svenska språknämnden har dock halvofficiell status som språkorgan och bekostas av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Språknämnden består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning. Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.

I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.

Historik

Under 800-talet började fornnordiskan att delas upp i en västlig (Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Island) och en östlig (Sverige och Danmark) gren. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och benämns efter 1200-talet fornsvenska och forndanska. Båda de östnordiska språken blev starkt påverkade av lågtyska under medeltiden. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.

Fornnordiska

Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de orangea fornöstnordiska. Det rosa avser forngotländskans utbredning och det gröna de övriga germanska språken som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.

På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades; fornvästnordiska och fornöstnordiska.

Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.

Fornsvenska

Fil:Äldre Västgötalagen.jpg
Det tidigaste kända exemplaret av Äldre Västgötalagen från 1280-talet, en av de tidigaste exemplen på svenska skrivet med det latinska alfabetet.

Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte tyska, i synnerhet lågtyska, tydliga spår i svenskan. Hansans inflytande bidrog till att Sverige tog emot ett stort antal tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be- i början på dagens svenska ord kommer av tyska ge-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.

Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.

En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.

Nysvenska

Framsidan på Gustav Vasas bibel från 1541. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swensko. Tryckt i Upsala. 1541".

Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel (GVB). Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.

GVB anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk före kort vokal, nyheter som skilde den från den danska bibeln, troligen avsiktligt för fjärma svenskan från språket i Danmark, som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.

Även om GVB hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och man var mycket påverkad av tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav.

Några viktiga förändringar i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till /ɧ/ och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /j/ och /ɕ/ före främre vokaler. De dentala och velara frikativorna /ð/ och /θ/ ersattes gradvis av de motsvarande klusilerna /d/ och /g/.

Nusvenska

August Strindberg, som ofta anses vara en av grundarna till den moderna svenska litteraturen.

Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nya nationalspråket som utvecklades, varibland August Strindberg (1849-1912) ofta ses som den mest betydelsefulle.

Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig vid stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket, var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.

En viktig förändring i språket skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. Under sekelskiftet 1900 gjordes ett misslyckat försök att ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det bruk som finns än idag i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.

Ljud

Huvudartikel: Svensk fonologi

Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 fonem i de allra flesta dialekter (kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt /ɧ/ har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.

Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.

Vokaler

Standardsvenskans vokalfonem

Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvalitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat /ɛ/ uttalas som [ə] (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.

Konsonanter

Bilabial Labiodental Dental Alveolar Palatal Velar Glottal
Klusiler p b t d k g
Approximanter v l r j h
Frikativor f s ɕ ɧ
Tremulanter
Nasaler m n ŋ

Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av /ɧ/ är relativt lika så skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.

Det vanligaste uttalet är [ɧ]-liknande ljud med undantag för [ʂ] i Norrland och [ɕ] i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, [χ] , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.

Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna [ʐ] och [ʂ] och väldigt ofta som approximanten [ɹ] . Även tappar som [ɾ] är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som [ʀ] och [ʁ]. Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland så assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. /kɑrta/ uttalas alltså således [kaɑʁta].

Prosodi

Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:

  • formel /'fɔrməl/
  • formell /fɔr'mɛl/

De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.

Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ord använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:

  • and-en /ándən/
  • ande-n /àndɛn/
  • en steges steg är stegen (accent 1) på stegen (accent 2)

Fonotax

Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:

(K)(K)(K)V(K)(K)(K)

Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom /ŋ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ och /ŋ/ förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.

Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] [ɛ] och [ə].

Grammatik

Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:

  singular plural
obestämd form bestämd form obestämd form bestämd form
nominativ fisk fisken fiskar fiskarna
genitiv fisks fiskens fiskars fiskarnas

Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd och obestämd artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och einer/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:

hon – hennes – henne

Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv, men idag finns den nästan enbart i fasta fraser och idiom som "hon leve" och "om han vore här", men även dessa börjar bli mer sällsynta. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:

Perfekt particip: "en stekt fisk"
Presens particip: "en stinkande fisk"

Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).

Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.

Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.

Ordförråd

Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och ateljé" (fr. atelier).

Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".

Dialekter

Huvudartikel: Svenska dialekter

Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Dialekterna kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.

Karta över svenska dialekter
1. Överkalix, Norrbotten; yngre kvinna
2. Burträsk, Västerbotten; äldre kvinna
3. Aspås, Jämtland; yngre kvinna
4. Färila, Hälsingland; äldre man
5. Älvdalen, Dalarna; äldre kvinna
6. Gräsö, Uppland; äldre man
7. Sorunda, Södermanland; yngre man
8. Köla, Värmland yngre kvinna
9. Viby, Närke; äldre man
10. Sproge, Gotland; yngre kvinna
11. Närpes, Österbotten; yngre kvinna
12. Dragsfjärd, Åboland; äldre man
13. Borgå, Nyland; yngre man
14. Orust, Bohuslän; äldre man
15. Floby, Västergötland; äldre kvinna
16. Rimforsa, Östergötland; äldre kvinna
17. Årstad-Heberg, Halland; yngre man
18. Stenberga, Småland; yngre kvinna
19. Jämshög, Blekinge; äldre kvinna
20. Bara, Skåne; äldre man


Samtliga ljudfiler tillhör SweDia, ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.

Inspelningar från Ormsö, Runö och Rickull i Estlands svenskbygder finns på *Den Andra Stranden.

Rikssvenska

Huvudartikel: Rikssvenska

Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.

Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.

Finlandssvenska

Områden markerade med gult är där den övervägande majoriteten av finlandssvenskar bor.

Huvudartikel: Finlandssvenska

Finland var ursprungligen en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors. Exempel på denna slang är "stadilainen" (stadsbo) eller "vallesmanni" (befallningsman). Även en betydandel del av de finska ortsnamnen har ursprung i svenskan, till exempel "Helsinki" (Helsingfors) eller "Porvoo" (Borgå).

Estlandssvenska

Huvudartikel: Estlandssvenska

Estland har liksom Finland haft svensk befolkning åtminstone sedan bronsåldern. I Estland talades svenska allmänt längst den nordvästra kusten och på öarna, framförallt på Ormsö, Dagö, Nuckö, Rågöarna, Odensholm, Rickull, Sutlep, Vippal, Korkis, Nargö och Runö. Dagens Nuckö Kommun (sammanslagen av tidigare Rickull, Sutlep och Nuckö kommuner) är tvåspråkig.

Nya dialekter

Rinkebysvenska (efter den hårt segregerade Stockholmsförorten Rinkeby) är det vanligaste samlingsnamnet för de varianter av svenska som talas främst av andra och tredje generationens invandrare, i synnerhet bland yngre talare i invandrartäta förorter kring Stockholm, Malmö och i viss mån Göteborg.

Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas har beskrivit dessa varianter som främst använda av ungdomar som bor i invandrarförorter och mest utpräglad av tonårspojkar. I detta sammanhang kan rinkebysvenskan ses som ett uttryck av ungdomskultur specifik för dessa bostadsområden. Rinkebysvenska är dock inte begränsat till barnen till invandrare och är ofta förvånansvärt lik det som talas i relativt avlägsna förorter. I en undersökning genomförd av Kotsinas fick personer med svenska som andraspråk lyssna på inspelningar av ungdomar som talade rinkebysvenska och ombads gissa vilket modersmål ungdomarna hade. Undersökningen visade att de tillfrågade i allmänhet hade stora problem att avgöra ungdomarnas modersmål, och den enda talare som hade svenska som modersmål gissade endast 1,8% rätt på.

Se även

Källor

Externa länkar

v • r
Europeiska unionens officiella språk


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svenska&oldid=1566986”