Fäboddrift

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fäboddrift vid Axi fäbodar i Mora socken, foto av Karl Lärka.
Bastberget i Gagnefs kommun sommaren 1982 med kor på bete.

Fäboddrift, eller fäbodväsen, är drivning av boskap vid en fäbodvall i Skandinavien, antingen i en skog eller vid ett fjäll. Boskapen förs till vallar eller ängar en bra bit från, eller relativt nära, den egentliga jordbruksbygden för att beta under sommaren. Den kultiverade jorden användes i stället för att odla grödor och vinterfoder. En fäbodvall är en samling byggnader, som stugor, fähus och kokbodar.

Fäbodkultur[redigera | redigera wikitext]

Fäboddriften har givit upphov till en speciell kultur, fäbodkulturen, som omfattar allt från matlagning till traditioner, vidskepelse och musik. I Sverige är det framför allt i norra Dalarna, Härjedalen samt västra och södra Jämtland som fäbodkulturen har sitt kärnområde.[1] I vidare bemärkelse omfattas även Värmland, övriga Dalarna, övriga Jämtland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Norrbotten[2] och sydligaste Lappland.

Kulturen finns även i Norge där fäbodvall benämns för seter, sæter eller støl (besläktade med "sitta", "säte"), vilka betyder utmarksäng eller skogsäng.[3] Benämningen förekommer även i Värmland och i svenska ortnamn som Säter, Dvärsätt och Sätra. En liknande kultur finns i Alperna som där kallas Alm- eller Alpwesen, i Pyrenéerna, Karpaterna, på Brittiska öarna och på Balkan.

Fäboddriften har långa anor, men blev mindre vanlig då jordbruket effektiviserades och då skogen blev värdefull. Bastbergets fäbodvall i Gagnefs kommun var under 1800-talet Skandinaviens största med 100 hushåll och nära 600 djur. Här har bedrivits kontinuerlig fäboddrift i över 400 år. Idag finns här ca 150 gårdar fördelade på fem fäbodbyar.[4]

Fäbodvallar och fäbodar[redigera | redigera wikitext]

Fäbod i Ovikens socken
Fäbodar i Jämtland
Norsk støl i Seljord vintertid
Fittjebuan, jämtska för Fittjebodarna
Ärteråsens fäbodar i Rättviks kommun
Fäbogatan i Bastberget

En fäbodvall var en samlingsplats för fän (betande husdjur) som fritt eller med vallning (gjeting, gätning) fick beta på stället och/eller i dess omgivningar under sommarhalvåret. Fäboddriften var förr i tiden ett nödvändigt komplement till driften på hemgården, som vanligen inte kunde sörja för den mängd hö som behövdes under ett år. I synnerhet fjällbönder var normalt tvungna att ha flera vallar för att klara betesbehoven. Det typiska i exempelvis södra Jämtland var att en gård hade en buvøall (fäbodvall]) och en laongbuvøall (långfäbodvall), den senare belägen längre bort och för användning under den senare delen av vallsäsongen. Drivningen av fäna från hemgården till fäbodarna kallas i Jämtland för buføring (bodförning) och returen för heimbuføring (hem-). Ordformen buom i uttrycket i buom är inget annat än plural bestämd form dativ av bu (bod), dvs i buom motsvaras på svenska av 'i bodarna'.

En fäbodvall delades ofta mellan flera bondgårdar från samma by, men varje bondgård hade sin egen grupp av låga hus, s.k. fäbodar, i utkanten av den gemensamma betesmarken, avradslanden. Efter kvällsmjölkning var fäna normalt inhysta i ett sommarfähus (søammarfeus alternativt sommarfjøs), där de under nätter fick vila upp sig från myggor, knott och rovdjur. Förr i tiden brukade man om insekterna var för besvärliga tända s.k. maseldar, dvs små eldar i burkar med blöt mossa på, så att det rök duktigt i fähusen.

I bland annat Järvsö socken i Hälsingland, hade rika gårdar till och med början av 1900-talet bodelandgårdar. Dessa hade ungefär samma funktion som hemfäbodar i Dalarna, med den skillnaden att en bodelandgård inte alltid delades med någon. En bodelandgård kunde ligga bara ett halv mil från hemgården. Förutom bodelandgården fanns det även fäbodar och senare sambeten som låg längre bort från huvudgården där man hade betande djur under högsommaren. Motivet för att ha en bodelandgård var i princip detsamma som motivet för en fäbod. Det var enklare att flytta boskapen än att transportera fodret till huvudgården och de större gårdarna hade gott om skog som kunde användas till att timra hus som användes bara en del av året. Några av bodelandgårdarna utvecklades efter hand till självständiga jordbruk till exempel efter arvskiften.

I Uppland fungerade fäbodarna lite annorlunda. Den bästa jorden var upptagen av bebyggelse redan i början av medeltiden. Fäbodarna blev här ett sätt att utnyttja avlägsnare myrmarker för bete. Det förekom slåtter vid fäbodarna, men de utvecklades aldrig till några hemfäbodar som i Dalarna. Gödseln kördes hem från fäboden till den egna gården för att användas där[5].

Arbete vid fäbodar[redigera | redigera wikitext]

I fäbodarna var det normalt särskilt kontrakterade (ofta unga) kvinnor, benämnda fäbodstintor, fäbodjäntor, vallpigor eller som i Jämtland och Härjedalen butauser (uttal 'butøuser'), som skötte sysslorna. Detta berodde delvis på den lag som förbjöd vuxna män att valla kräk (dvs getter och kor). En annan förklaring var givetvis att många av sysslorna på en fäbod var likadana som de sysslor som kvinnor vanligen hade på sina hemgårdar, och karlarna behövdes ju hemma i jordbruket.

Således mjölkade fäbodtöserna kor och getter, samt ystade ost och kärnade smör. På fäbodvallen fanns i många fall även ett kokhus där man framställde kjesmus, grynost, messmör och dylikt. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. På vissa vallar fanns även härbren för förvaring av salt och kläder. Själva bodde fäbodtöserna ofta i enkla, timrade hus med spishällar.

En viktig del i arbetet på fäbodarna var alltså att omvandla det som djuren producerade till varor som kunde sparas till vintern. En vanlig syn på fäbodarna var stora grytor där mjölk kokades ihop för att omvandlades till olika mejeriprodukter enligt ovan.

Förekomster av fäbodar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fäbodgränsen

Fäbodvallar var i Dalarna, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland och i övriga Norrland i bruk på bred basis fram till ungefär tiden för andra världskriget. Fäbodvallarna har givit upphov till ortnamn som innehåller ortnamnslederna 'bodarna'/buan', 'sätern' eller 'vallen'.

Längre tillbaka fanns det dock många fäbodar även i andra delar av främst Mellansverige.

I nutid uppehålls fäbodstraditionen i ett stråk från norra Dalarna, över Härjedalen till Jämtland för att underhålla turister. De flesta av dessa överlevare brukas av folk med djupa och starka fäbodtraditioner inom familjerna och hemgårdarna. Ett exempel är gården Zakris i Skålan i södra Jämtland. De som växer upp på den gården skolas på ett naturligt och självklart sätt in i den fäbodskultur som odlas i Zakrisbuan.

Musik vid fäbodar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vallmusik

Fäbodskulturen är en viktig del av den svenska folkmusiken i och med de vallåtar som användes där. Flera av de folkliga nordiska instrumenten hör hemma i fäbodkulturen och då delvis för kommunikation på avstånd. Näverluren är det tydligaste exemplet, men även kohorn, bockhorn och enkla pipor och flöjter tillhörde fäbodslivet.

Det speciella sångsättet kulning, eller kauking (uttalet av 'au' är som i delar av Norge [öu]) som det benämns i Jämtland, är inget annat än det sätt på vilket man lockade på fäna och då speciellt inför mjölkningen varje kväll.

På senare år[redigera | redigera wikitext]

På senare år har bruket av fäbodar fått en förnyad aktualitet i och med det växande intresset för osttillverkning och annat, och då inte minst i relation till vad turister efterfrågar. Se till exempel Ultunarapporten[6] från år 2004, och sidan 39 i rapporten[7] till miljö- och jordbruksutskottet år 2005. I detta sammanhang brukar inte för intet Jämtland/Härjedalen räknas som ett ostrike, och då mycket tack vare de grundkunskaper som har bevarats i anknytning till fäbodbruken. Bl.a. har den för några decennier sedan nästintill utrotningshotade fjällkon gått på export söderut i Sverige till ställen där man startat lokala ysterier, och där man behöver den kvalité som rasen ifråga står för.

En faktor som har påskyndat utvecklingen mot småskaligt jordbruk (bl.a. fäboddrift) och mer förädling, är de EU-medel som (speciellt) initialt har underlättat för gårdar att ta upp bruket av fäbodar. Det är numera sålunda inte helt ovanligt med kor, tjurar, hästar, getter och fäbodtöser (ibland även män) ute på vallarna.

Flera familjer som inte längre har drift av boskap använder numera sina fäbodar som sommarstugor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anita Berglund Eriksson. ”Fäbodens historia”. Arkiverad från originalet den 2005-01-23. http://web.archive.org/web/20050123101751/http://web.telia.com/~u62202249/faboden.htm. Läst 3 maj 2008. 
  2. ^ http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/kulturreservat/hanhinvittikko/Pages/default.aspx
  3. ^ Säter i Svenska Akademiens ordbok
  4. ^ Utsälje om Bastberget
  5. ^ Upplands gamla fäbodar, John Frödin, Uppsala 1950
  6. ^ 2004-08-xx: Bönder och naturbetesmarker. Del 1: Bygdeperspektiv
  7. ^ 2005-10-13: Förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion – en uppföljning