Davis Cup

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Davis Cup
Davis Cup Praha ČRo 2012-11-28 cropped 1.jpg
Davis Cup
Plats hela världen
Tidpunkt cirka februari-november/december
År 1900-
Tidigare namn International Lawn Tennis Challenge (1900-1939)
Sport(er) tennis
Geografisk omfattning hela världen
Arrangör ITF

Davis Cup, DC, är en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ursprungligen kallades turneringen International Lawn Tennis Challenge, men från och med 1946 års turnering kallas den Davis Cup.

Davis Cup är världens största lagturnering inom herrtennisen och motsvaras inom damtennisen av Fed Cup. Davis Cup grundades av Dwight Davis och spelades första gången år 1900, då USA vann över Storbritannien i en turnering där bara dessa två lag deltog. De länder som segrat flest gånger i turneringen är USA (32) och Australien (28).

Turneringen sträcker sig över stora delar av kalenderåret, och de första matcherna spelas vanligtvis i början av februari. Finalomgången brukar spelas i november eller december.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

År 2005 deltog 134 nationer i Davis Cup, av vilka 16 lag var kvalificerade för slutspel i elitdivisionen, medan övriga lag spelade i en av de tre zonerna.

  • Elitdivisionen. I denna grupp, "slutspelsgruppen", består mötena mellan länderna av spel över tre dagar med två singlar vardera första och sista dagen (fredag och söndag) och en dubbelmatch (lördag). Matcherna spelas i bäst av fem set. Inom gruppen är åtta av lagen seedade (rangordnade) enligt beslut av DC-kommittén. De första åtta slutspelmatcherna spelas en helg i början på året, varefter segrande åtta lag möts i kvartsfinal, som spelas på sommaren månad. Förlorande åtta lag från matcherna i mars får spela kvalificeringsomgång mot segrarlagen från varje zon. Dessa matcher spelas på hösten i september, samtidigt som semifinalmatcherna spelas mellan de fyra kvarvarande lagen från kvartsfinalmötena. elitdivisionens final spelas i december månad.
  • Zonspelet. De tre zonerna (den amerikanska, den euro/afrikanska och den asiatiska/ocenaniska) är var och en indelad i fyra grupper, där grupp I är den högsta. Inom grupp I och II spelas matcherna mellan länderna som i elitdivisionen, men inom grupp III och grupp IV (tillkom år 1997) sker mötena som bäst av tre matcher och bäst av tre set. Resultatet av mötena mellan länderna avgör grupptillhörigheten inom varje zon. Två lag från varje zon (fyra lag från den euro/afrikanska zonen) får spela i kvalificeringsomgången till elitdivisionen (se ovan).

Historia[redigera | redigera wikitext]

1899 skänkte den amerikanske tennisspelande studenten vid Harvard University i Massachusetts, Dwight Davis, en 18 kilo tung guldkantad silverskål, ("Davis Cup" som rymmer innehållet i hela 37 Champagneflaskor) som vandringspokal till en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ända från starten var lag från hela världen välkomna att delta, men de första årens tävlingar kom att avgöras mellan USA och Storbritannien. År 1900 hölls den första tävlingen i Longwood, Boston. USA:s lag bestod av Dwight Davis själv som lagkapten och hans två studiekamrater Malcolm Whitman och Holcombe Ward, alla tre framstående spelare med tidigare titlar i Amerikanska mästerskapen. Ditresta från England kom britterna Arthur Gore (lagkapten), Herbert Roper Barrett och Ernest Black. Matchen avgjordes utomhus i extrem sommarhetta vilket sägs ha varit till nackdel för britterna, som oväntat förlorade med 3-0. Året därpå avstod britterna från att resa till USA, varför tävlingen ställdes in. 1902 reste britterna doktor Joshua Pim (under pseudonymen Mr. X) och Reginald Doherty över till USA, men förlorade också denna gång (2-3 i matcher). Britterna fick revansch 1903 med samma lag, förstärkt med Laurie Doherty, den spelstarkaste av de båda bröderna Doherty. Britterna vann med 4-1.

Från 1904 deltog flera nationer i tävlingen. Det året var fem länder anmälda, förutom de amerikanska och brittiska lagen också lag från Belgien, Frankrike och Österrike. USA drog sig dock ur tävlingen. Finalen, the Challenge Round, spelades mellan Belgien och Storbritannien i Wimbledon. Det brittiska laget vann med 5-0. Antalet deltagarländer ökade därefter årligen. Åren runt 1910 dominerade Australasien tävlingen med spelarna Norman Brookes och Anthony Wilding. Efter ett flerårigt uppehåll under det första världskriget deltog, från 1920, 24 länder i den återupptagna tävlingen. Mellan 1920 och 1926 dominerade USA med segrar genom tennisgiganterna Bill Tilden och Bill Johnston.

Sverige deltog för första gången 1925. Den match som brukar kallas "Undret i Varberg" spelades 1946 mellan Sverige och Jugoslavien. Sverige hade spelat sig fram till final i Europa-zonen och var bara en match ifrån den internationella finalen. Lennart Bergelin och Torsten Johansson utgjorde ett tvåmannalag som mirakulöst vände ett underläge med 2-0 till seger med 3-2. Sverige förlorade sedan finalen till USA med 5-0.

Fram till 1972 spelades turneringen som utmaningsturnering, där fjolårets segrare var direktkvalificerad till kommande års final. Tidigare spelade alla lag i samma grupp. 1923 introducerades ett "interzonsystem" , och turneringen delades upp i Amerikanska zonen och Europeiska zonen. Lag möttes inbördes i vardera zon, och de två bästa i sin zon gjorde upp i en zonfinal, där segrarna spelade interzonfinal. Segraren i interzonfinalen mötte därefter fjolårets segrare i Challenge Round (finalen).

Under perioden 1927-1932 hade Frankrike en storhetsperiod med de fyra musketörerna (Jean Borotra, Henri Cochet, Jacques Brugnon och René Lacoste) i det segrande laget. Under andra världskriget hölls inga tävlingar.

Under hela perioden 1950 till 1968 dominerade Australien Davis Cup. Under ledning av den legendariske tränaren Harry Hopman (tränare 1939-1967) vann Australien 16 gånger , varav femton från år 1950. I lagen deltog bland andra, spelare som Rod Laver, Roy Emerson, Fred Stolle och Neale Fraser.

1955 infördes Östra zonen. 1966 delades Europa in i en A-zon och en B-zon. Efter 1972 blev segraren i interzonfinalen automatiskt mästare. Den moderna Elitdivisionen, som saknar geografisk indelning och består av 16 lag per år, infördes 1981 och under den finns geografiskt indelade zoner.

Systemet med Challenge Round avskaffades från 1973. Till 1973 skulle också det segrande laget, det vill säga titelhållaren, ansvara för organisationen av det följande årets tävling. Detta ändrades så att tävlingen sedan dess organiseras av en särskild internationell Davis Cup-kommitté under International Tennis Federation (ITF), till vilken en årlig deltagaravgift erläggs.

1975 slutsegrade Sverige för första gången. Sveriges lag, som bestod av Björn Borg, Birger Andersson och Ove Bengtson, blev det första utanför den engelsktalande världen och Frankrike som vann tävlingen.

Politiska protester[redigera | redigera wikitext]

Eftersom Davis Cup spelas mellan landslag, har protester mot ett lands regim ibland kanaliserats som protester mot landets Davis Cup-lag.

Protesterna i Båstad 1968[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Båstadskravallerna

Under turneringen 1968 spelade Sverige mot det dåvarande Rhodesia i Båstad i maj, och matchen fick på grund av demonstrationer flyttas till Bandol i Frankrike, då de svenska demonstranterna ansåg Rhodesia styras av en "vit rasistisk" regim.

Protesterna i Båstad 1975[redigera | redigera wikitext]

Under turneringen 1975 spelades en semifinal mellan Sverige och Chile i Båstad 19–21 september. Detta var två år efter Augusto Pinochets militärkupp och många ville att matchen skulle ställas in, som protest mot juntans kränkningar av de mänskliga rättigheterna, medan andra menade att sport och politik bör hållas åtskilda. Sveriges regering försökte förhindra matchen, men den 12 september stod det klart att den skulle spelas. SSU arrangerade den 18 september en protestmarsch som slutade på Båstads torg, där Sveriges förre statsminister Tage Erlander och Sveriges förre Chile-ambassadör Harald Edelstam talade för cirka 3000 åhörare. Under matchdagen, som bevakas av 1300 poliser, samlades 7000 demonstranter på torget.[1] Sverige vann semifinalen mot Chile med 4–1 och senare även finalen mot Tjeckoslovakien med 3–2.

Protesterna i Malmö 2009[redigera | redigera wikitext]

Inför Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel 6-8 mars 2009 framfördes önskemål från vissa håll om att matchen skulle bojkottas, men Svenska tennisförbundet och det svenska Davis Cup-laget beslöt att spela matchen. Däremot bestämde sig den lokala politiska majoriteten i Malmö under ledning av Ilmar Reepalu för att matchen skulle spelas inför tomma läktare. Detta beslut motiverades av säkerhetsskäl, med tanke på de protester mot matchen som planerades. Polisen hade dock inte bedömt läget som ohållbart från säkerhetssynpunkt. Matchen spelades i Baltiska hallen i Malmö. Reepalu ville egentligen att matchen inte skulle spelas överhuvudtaget och hävdade i en artikel i Sydsvenskan att “över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin [i Gazakonflikten 2008-2009]”. Internationella Tennisförbundets ordförande Francesco Ricci Bitti kommenterade Malmös agerande med: "Säkerligen kommer vi inte välkomna Malmö stad att arrangera en sådan här match igen".

Under lördagen den 7 mars anordnades en fredlig demonstration med, enligt polisens uppgifter, omkring 6 000 deltagare.[2] Demonstrationen arrangerades av Nätverket mot Israels krig och ockupation.[3] Innan avgång hölls flera tal, av bland andra Per Gahrton (mp) och Lars Ohly (v). Väl framme vid Baltiska hallen bröt sig ett hundratal personer ut från demonstrationen och försökte ta sig in på arenan, men förhindrades av en massiv polisnärvaro; åtta personer greps och ett hundratal omhändertogs.[4]

Efterräkningarna till matchen blev än värre än Internationella Tennisförbundet förvarnat om. Davis Cup-organisationen bötfällde Svenska tennisförbundet med 25 000 US-dollar samt krävde ytterligare 15 000 US-dollar för uteblivna biljettintäkter. Malmö bannlystes samtidigt som eventuell arrangörstad av Davis Cupmatcher för de närmsta fem åren och om Sverige återigen inte kan garantera att allmänheten ges tillträde till en match kommer man att förlora rätten att välja hemmaarena.

Segrande nationer[redigera | redigera wikitext]

År Finalplats (underlag) Segrare Finalmotståndare Resultat
1900 Longwood Cricket Club (gräs)
Boston, USA
USA USA Storbritannien Brittiska öarna 3-0
1901 Ingen turnering
1902 Crescent Athletic Club (gräs)
Brooklyn, USA
USA USA Storbritannien Brittiska öarna 3-2
1903 Longwood Cricket Club (gräs)
Boston, USA
Storbritannien Brittiska öarna USA USA 4-1
1904 Warple Road (gräs)
London, England
Storbritannien Brittiska öarna Belgien Belgien 5-0
1905 Queen's Club (gräs)
London, England
Storbritannien Brittiska öarna USA USA 5-0
1906 Warple Road (gräs)
London, England
Storbritannien Brittiska öarna USA USA 5-0
1907 Warple Road (gräs)
London, England
Australien Australasien Storbritannien Brittiska öarna 3-2
1908 Albert Ground (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australasien Mall:Landsdata USA 1908 USA 4-1
1909 Double Bay Grounds (gräs)
Sydney, Australien
Australien Australasien Mall:Landsdata USA 1908 USA 5-0
1910 Ingen turnering
1911 Hagley Park (gräs)
Christchurch, Nya Zeeland
Australien Australien Mall:Landsdata USA 1908 USA 4-0
1912 Albert Ground (gräs)
Melbourne, Australien
Storbritannien Brittiska öarna Australien Australasien 3-2
1913 Worple Road (gräs)
London, England
USA USA Storbritannien Storbritannien 3-2
1914 West Side Tennis Club (gräs)
New York, United States
Australien Australasien USA USA 3-2
1915-
1918
Ingen turnering på grund av första världskriget
1919 Double Bay Grounds (gräs)
Sydney, Australia
Australien Australien Storbritannien Storbritannien 4-1
1920 Domain Cricket Club (gräs)
Auckland, Nya Zeeland
USA USA Australien Australien 5-0
1921 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
USA USA Japan Japan 5-0
1922 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
USA USA Australien Australien 4-1
1923 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
USA USA Australien Australien 4-1
1924 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
USA USA Australien Australien 5-0
1925 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
USA USA Frankrike Frankrike 5-0
1926 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
USA USA Frankrike Frankrike 4-1
1927 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
Frankrike Frankrike USA USA 3-2
1928 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
Frankrike Frankrike USA USA 4-1
1929 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
Frankrike Frankrike USA USA 3-2
1930 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
Frankrike Frankrike USA USA 4-1
1931 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
Frankrike Frankrike Storbritannien Storbritannien 3-2
1932 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
Frankrike Frankrike USA USA 3-2
1933 Stade Roland Garros (grus)
Paris, Frankrike
Storbritannien Storbritannien Frankrike Frankrike 3-2
1934 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, England
Storbritannien Storbritannien USA USA 4-1
1935 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, England
Storbritannien Storbritannien USA USA 5-0
1936 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, England
Storbritannien Storbritannien Australien Australien 3-2
1937 Centre Court, Wimbledon (gräs)
London, England
USA USA Storbritannien Storbritannien 4-1
1938 Germantown Cricket Club (gräs)
Philadelphia, USA
USA USA Australien Australien 3-2
1939 Merion Cricket Club (gräs)
Haverford, USA
Australien Australien USA USA 3-2
1940-
1945
Ingen turnering på grund av andra världskriget
1946 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australia
USA USA Australien Australien 5-0
1947 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
USA USA Australien Australien 4-1
1948 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
USA USA Australien Australien 5-0
1949 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
USA USA Australien Australien 4-1
1950 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
Australien Australien USA USA 4-1
1951 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
Australien Australien USA USA 3-2
1952 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
Australien Australien USA USA 4-1
1953 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australien USA USA 3-2
1954 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
USA USA Australien Australien 3-2
1955 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
Australien Australien USA USA 5-0
1956 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
Australien Australien USA USA 5-0
1957 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australien USA USA 3-2
1958 Milton Courts (gräs)
Brisbane, Australien
USA USA Australien Australien 3-2
1959 West Side Tennis Club (gräs)
New York, USA
Australien Australien Mall:Landsdata USA 1959 USA 3-2
1960 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
Australien Australien Italien Italien 4-1
1961 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australien Italien Italien 5-0
1962 Milton Courts (gräs)
Brisbane, Australien
Australien Australien Mall:Landsdata Mexiko 1934 Mexiko 5-0
1963 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
USA USA Australien Australien 3-2
1964 Harold Clark Courts (grus)
Cleveland, USA
Australien Australien USA USA 3-2
1965 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
Australien Australien Mall:Landsdata Spanien 1945 Spanien 4-1
1966 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australien Indien Indien 4-1
1967 Milton Courts (gräs)
Brisbane, Australien
Australien Australien Mall:Landsdata Spanien 1945 Spanien 4-1
1968 Memorial Drive Tennis Centre (gräs)
Adelaide, Australien
USA USA Australien Australien 4-1
1969 Harold Clark Courts (hardcourt)
Cleveland, USA
USA USA Mall:Landsdata Rumänien 1965 Rumänien 5-0
1970 Harold Clark Courts (hardcourt)
Cleveland, USA
USA USA Tyskland Västtyskland 5-0
1971 Olde Providence Racquet Club (grus)
Charlotte, USA
USA USA Mall:Landsdata Rumänien 1965 Rumänien 3-2
1972 Club Sportiv Progresul (grus)
Bukarest, Rumänien
USA USA Mall:Landsdata Rumänien 1965 Rumänien 3-2
1973 Public Auditorium (matta, inomhus)
Cleveland, USA
Australien Australien USA USA 5-0
1974 Sydafrika Sydafrika Indien Indien w.o.
1975 Kungliga Tennishallen (matta, inomhus)
Stockholm, Sverige
Sverige Sverige Tjeckoslovakien Tjeckoslovakien 3-2
1976 Estadio Nacional (grus)
Santiago, Chile
Italien Italien Chile Chile 4-1
1977 White City Stadium (gräs)
Sydney, Australien
Australien Australien Italien Italien 3-1[5]
1978 Mission Hills CC (hardcourt)
Rancho Mirage, USA
USA USA Storbritannien Storbritannien 4-1
1979 Civic Auditorium (matta, inomhus)
San Francisco, USA
USA USA Italien Italien 5-0
1980 Malá Sportovní Hall (matta, inomhus)
Prag, Tjeckoslovakien
Tjeckoslovakien Tjeckoslovakien Italien Italien 4-1
1981 Riverfront Coliseum (matta, inomhus)
Cincinnati, USA
USA USA Argentina Argentina 3-1[6]
1982 Palais des Sports (grus, inomhus)
Paris, Frankrike
USA USA Frankrike Frankrike 4-1
1983 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australien Sverige Sverige 3-2
1984 Scandinavium (grus, inomhus)
Göteborg, Sverige
Sverige Sverige USA USA 4-1
1985 Olympiahalle (matta, inomhus)
München, Tyskland
Sverige Sverige Tyskland Västtyskland 3-2
1986 Kooyong Stadium (gräs)
Melbourne, Australien
Australien Australien Sverige Sverige 3-2
1987 Scandinavium (grus, inomhus)
Göteborg, Sverige
Sverige Sverige Indien Indien 5-0
1988 Scandinavium (grus, inomhus)
Göteborg, Sverige
Tyskland Västtyskland Sverige Sverige 4-1[7]
1989 Schleyerhalle (matta, inomhus)
Stuttgart, Västtyskland
Tyskland Västtyskland Sverige Sverige 4-1
1990 Suncoast Dome (grus, inomhus)
Saint Petersburg, USA
USA USA Australien Australien 3-2
1991 Palais des Sports de Gerland (matta, inomhus)
Lyon, Frankrike
Frankrike Frankrike USA USA 3-2
1992 Tarrant County Center (hardcourt, inomhus)
Fort Worth, USA
USA USA Schweiz Schweiz 3-1[8]
1993 Exhibition Hall (grus, inomhus)
Düsseldorf, Tyskland
Tyskland Tyskland Australien Australien 4-1
1994 Olimpijskij (matta, inomhus)
Moskva, Ryssland
Sverige Sverige Ryssland Ryssland 4-1
1995 Olimpijskij (grus, inomhus)
Moskva, Ryssland
USA USA Ryssland Ryssland 3-2
1996 Malmömässan (hardcourt, inomhus)
Malmö, Sverige
Frankrike Frankrike Sverige Sverige 3-2
1997 Scandinavium (matta, inomhus)
Göteborg, Sverige
Sverige Sverige USA USA 5-0
1998 Fila Forum (grus, inomhus)
Milano, Italien
Sverige Sverige Italien Italien 4-1
1999 Acropolis Exhibition Hall (grus, inomhus)
Nice, Frankrike
Australien Australien Frankrike Frankrike 3-2
2000 Palau Sant Jordi (grus, inomhus)
Barcelona, Spanien
Spanien Spanien Australien Australien 3-1[8]
2001 Rod Laver Arena (gräs)
Melbourne Australien
Frankrike Frankrike Australien Australien 3-2
2002 Palais omnisports (grus, inomhus)
Paris, Frankrike
Ryssland Ryssland Frankrike Frankrike 3-2
2003 Rod Laver Arena (gräs)
Melbourne Australien
Australien Australien Spanien Spanien 3-1[8]
2004 Estadio Olímpico (grus, inomhus)
Sevilla, Spanien
Spanien Spanien USA USA 3-2
2005 Sibamac Arena (hardcourt, inomhus)
Bratislava, Slovakien
Kroatien Kroatien Slovakien Slovakien 3-2
2006 Olimpijskij (hardcourt, inomhus)
Moskva, Ryssland
Ryssland Ryssland Argentina Argentina 3-2
2007 Memorial Coliseum (hardcourt, inomhus)
Portland, USA
USA USA Ryssland Ryssland 4-1
2008 Estadio Polideportivo (hardcourt, inomhus)
Mar del Plata, Argentina
Spanien Spanien Argentina Argentina 3-1
2009 Palau Sant Jordi (grus, inomhus)
Barcelona, Spanien
Spanien Spanien Tjeckien Tjeckien 5-0
2010 Beogradska arena (hardcourt, inomhus)
Belgrad, Serbien
Serbien Serbien Frankrike Frankrike 3-2
2011 La Cartuja (grus)
Sevilla, Spanien
Spanien Spanien Argentina Argentina 3-1
2012 O2 Arena (grus)
Prag, Tjeckien
Tjeckien Tjeckien Spanien Spanien 3-2
2013 Beogradska arena (hardcourt, inomhus)
Belgrad, Serbien
Tjeckien Tjeckien Serbien Serbien 3-2

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anno 75 (1976), inrikeskalendarium.
  2. ^ Stökigt men under kontroll, polisen.se 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
  3. ^ Stoppa Matchen stoppade inte matchen, yelah.net 7 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
  4. ^ Men våldet tog över, sydsvenskan.se 8 mars 2009. Hämtat 10 mars 2009
  5. ^ Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 12-12 i första set. Australien hade ändå redan säkrat segern.
  6. ^ Den femte och sista matchen fullföljdes inte utan avbröts när det stod 11-10 till Roscoe Tanner (USA) mot Guillermo Vilas (Argentina) i första set. USA hade ändå redan säkrat segern.
  7. ^ Den femte och sista matchen vann Västtyskland på walkover.
  8. ^ [a b c] Den femte och sista matchen spelades inte.

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Davis Cup
Nuvarande lag i Elitdivisonen

Flag of Argentina.svg ArgentinaFlag of Belgium (civil).svg BelgienFlag of Chile.svg ChileFlag of Ecuador.svg EcuadorFlag of France.svg FrankrikeFlag of India.svg IndienFlag of Israel.svg Israel
Flag of Croatia.svg KroatienFlag of Russia.svg RysslandFlag of Switzerland.svg SchweizFlag of Serbia.svg SerbienFlag of Spain.svg SpanienFlag of Sweden.svg SverigeFlag of the Czech Republic.svg Tjeckien
Flag of Germany.svg TysklandFlag of the United States.svg USA

Davis Cup-turneringar

190019011902190319041905190619071908190919101911191219131914191519161917191819191920192119221923192419251926192719281929 | 19301931193219331934193519361937193819391940194119421943194419451946194719481949195019511952195319541955195619571958195919601961196219631964196519661967196819691970197119721973197419751976197719781979198019811982198319841985198619871988198919901991199219931994199519961997199819992000200120022003200420052006200720082009201020112012