FA-region

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges indelning i FA-regioner sedan 2005.

Funktionella analysregioner (förkortas FA-regioner) är en geografisk indelning av Sverige som införts av dåvarande Nutek (Tillväxtverket). En FA-region är en grupp av kommuner som i hög grad är självförsörjande vad gäller arbetstillfällen. Indelningen baseras på prognoser av arbetspendlingen över kommungränser. Om mer än 7,5 % av den förvärvsarbetande befolkningen i en kommun dagligen pendlar till andra kommuner så grupperas kommunen samman i samma FA-region som den grannkommun till vilken de flesta pendlar (med vissa undantag vid komplexa mönster).

FA-regioner är nytt namn på vad som tidigare kallats LA-regioner. Anledningen till namnbytet är förväxlingsrisk med en liknande indelning med namnet LA-regioner (lokala arbetsmarknadsregioner), som används av Statistiska Centralbyrån (SCB). Skillnaden är att vid FA-regionindelning tar man hänsyn till tendenser i pendlingsutvecklingen för att skapa en indelning som kan användas under en längre period.

Regionindelningen används vid planering av kommunikationer och vid statistiska prognoser och konsekvensanalyser av bruttoregionprodukt, sysselsättning, tillgång till social service och så vidare. Indelningen ansluter till kommunindelningar men kan till och med överskrida länsgränser. Indelningen revideras regelbundet.

Innehåll

Delregioner [redigera]

Flera av FA-regionerna är dessutom indelade i delregioner som var och en utgör en fungerande arbetsmarknad. Detta resulterar i totalt 93 delregioner.

FA-regionerna har kategoriserats i fem regionfamiljer:

  • Storstadsregioner
  • Större regioncentrum
  • Mindre regioncentrum
  • Småregioner – privat sysselsättning
  • Småregioner – offentlig sysselsättning

Indelningen från 2005 [redigera]

Tillväxtverket avser att låta FA-regionindelningen vara oförändrad i tio år. Sedan den senaste indelningens revideringen (2005) finns följande 72 FA-regioner (ordningsföljden är länsvis från Stockholm söderut längs ostkusten till Skåne och därefter västerut och norrut):

  1. Stockholm
  2. Nyköping
  3. Eskilstuna
  4. Linköping
  5. Värnamo
  6. Jönköping
  7. Vetlanda
  8. Tranås
  9. Älmhult
  10. Ljungby
  11. Växjö
  12. Kalmar
  13. Vimmerby
  14. Västervik
  15. Oskarshamn
  16. Gotland
  17. Karlskrona
  18. Kristianstad
  19. Malmö
  20. Halmstad
  21. Göteborg
  22. Borås
  23. Trollhättan
  24. Lidköping
  25. Skövde
  26. Strömstad
  27. Bengtsfors
  28. Årjäng
  29. Eda
  30. Karlstad
  31. Torsby
  32. Hagfors
  33. Filipstad
  34. Örebro
  35. Hällefors
  36. Karlskoga
  37. Västerås
  38. Fagersta
  39. Vansbro
  40. Malung
  41. Mora
  42. Falun
  43. Avesta
  44. Ludvika
  45. Gävle
  46. Söderhamn
  47. Hudiksvall
  48. Ljusdal
  49. Sundsvall
  50. Kramfors
  51. Sollefteå
  52. Örnsköldsvik
  53. Östersund
  54. Härjedalen
  55. Storuman
  56. Lycksele
  57. Dorotea
  58. Vilhelmina
  59. Åsele
  60. Sorsele
  61. Umeå
  62. Skellefteå
  63. Arvidsjaur
  64. Arjeplog
  65. Luleå
  66. Överkalix
  67. Övertorneå
  68. Haparanda
  69. Pajala
  70. Jokkmokk
  71. Gällivare
  72. Kiruna

Se även [redigera]


Externa länkar [redigera]

Källor [redigera]

  • Tempo nr 2 2005, Nutek