Nordiska passunionen

Från Wikipedia

Den nordiska passunionen omfattar Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland.

Nordiska passunionen innebär att de nordiska ländernas medborgare inte behöver pass eller annan reselegitimationshandling vid resa eller uppehållstillstånd vid vistelse. Fritt arbetstillstånd för nordiska medborgare ingår också. Detta gäller således inte utlänningar som är bosatta i något av länderna, utan de måste söka uppehållstillstånd vid flyttning i vanlig ordning. I dag har passunionen delvis uppgått i Schengenavtalet.

[redigera] Historik

I Sverige infördes passunionen genom riksdagsbeslut den 1 juli 1954 och ersatte protokollet om passfrihet från den 14 juli 1952. Dess fullständiga namn är Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd. Den omfattade från början Sverige, Danmark (utom Färöarna och Grönland), Norge och Finland. Island deltog från den 1 december 1955 och Färöarna från den 1 januari 1966.

Till unionen hör också överenskommelse om Upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna, som trädde i kraft den 1 maj 1958 för Sverige, Danmark (med undantag av Grönland och Färöarna), Finland och Norge (med undantag av Svalbard och Jan Mayen). Island anslöt sig den 24 september 1965, och Färöarna den 1 januari 1966.

Till den historiska bakgrunden kan påpekas att passtvång i modern mening, för resor mellan länder, infördes i Europa först vid första världskrigets utbrott 1914. Innan dess hade det rått full passfrihet i Norden, alltsedan de äldre lagarna om respass, som då krävdes även för inrikes resor, tagits bort (i Sverige 1860).^[1]

[redigera] Nuvarande ställning

Avtalen gäller fortfarande men är inte längre så unika, då de nordiska länderna ingår i Schengensamarbetet som i praktiken har ersatt passunionen i fråga om kontroll av pass/andra resehandlingar vid gränserna mellan Schengenländerna. När det gäller arbetstillstånd har unionens regler ersatts av EU:s regler om fri rörlighet. Ett särskilt avtal inkluderar Norge och Island i detta samarbete.

En skillnad är dock att Schengenavtalet kräver pass eller ett särskilt nationellt ID-kort utanför hemlandet medan den nordiska passunionen nöjer sig med valfri legitimation. Det är en stor skillnad för svenskar då få av dem har nationellt id-kort, medan många finnar har det.

En skillnad till är att den nordiska passunionen gäller bara nordiska medborgare, medan Schengensamarbetet gäller för alla besökare. Ett Schengenvisum gäller alla Schengenländer. Innan Schengen fanns gällde visum till ett nordiskt land bara det landet. En del som skulle till Malmö och kom med flyg till Köpenhamn fick flyga vidare till Stockholm och tillbaka till Malmö, då de med svenskt visum inte fick passera Köpenhamns passkontroll för att ta sig till färjan.

Schengensamarbetet saknar också motsvarighet till den nordiska överenskommelsen om befrielse från uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning. En nordisk medborgare kan fritt bosätta sig i ett annat nordiskt land utan att uppfylla några formaliteter. Efter att ha varit bosatt i över tre månader har denne också rätt att rösta i kommunalval utan att vara medborgare i landet. Så är inte fallet i andra EU-länder: EU-medborgare är sedan den 1 april 2006 befriade från skyldigheten att ha uppehållstillstånd i andra EU-länder, däremot är man skyldig att registrera sig (förutom vad gäller Storbritannien) inom tre månader från ankomsten i det andra EU-landet. Man måste även uppfylla vissa krav för att få vistas mer än tre månader i andra EU-länder, i huvudsak syftande till att man kan försörja sig själv.

Den nordiska passunionen kunde integreras i Schengenavtalet då avtal gjordes om att även ansluta Norge och Island. Norska och isländska medborgare har en liknande rättighet i förhållande till andra EU-länder, liksom andra EU-medborgare har till Norge och Island - genom EES-avtalet - men i de fallen måste man alltjämt inneha uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning, vilket dock i princip skall beviljas om man kan försörja sig själv.

I praktiken anses mycket vara som innan Schengen infördes i Norden, den nordiska passunionen gäller, medan för resor mellan Schengenländer anses pass behövas för de som inte har nationellt id-kort. Det senare är en stark rekommendation, då det ofta går bra med svensk legitimation, men inte alltid.

Den nordiska passunionen kan komma att upphöra på grund av internationella flygsäkerhetsregler. Det talas om att kräva pass eller nationellt id-kort (körkort skulle inte duga) vid mellannordiska flygresor, liksom redan mellan de övriga Schengenländerna. Som det ser ut nu räcker oftast valfritt nordiskt id-kort, men det kan variera med flygbolag.

[redigera] Se även

• Schengensamarbetet
• Schengen Information System
• Sveriges historiska unioner

[redigera] Källor

1. ^ Nordisk familjebok