Nordiska passunionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nordiska passunionen omfattar Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland.

Nordiska passunionen är en passunion mellan de nordiska staterna: Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Unionen innebär att de nordiska ländernas medborgare inte behöver pass eller annan legitimationshandling vid resa inom området eller uppehållstillstånd vid vistelse i en annan medlemsstat i passunionen. I vissa fall behövs ändå legitimationshandling, på samma sätt som i det egna landet. Även fritt arbetstillstånd för nordiska medborgare ingår i samarbetet. Detta gäller dock inte utlänningar som är bosatta i något av länderna, utan de måste söka uppehållstillstånd vid flyttning i vanlig ordning, och ha med sig pass eller EU:s nationella id-kort.

Den nordiska passunionen baseras på principen att inhemska medborgare i Norden formellt inte behöver någon legitimationshandling (utom då tjänster såsom bankuttag önskas), vilket utsträckts till alla nordiska medborgare. Åtskilliga medlemsländer i Schengensamarbetet (till exempel Frankrike, Belgien, Italien) kräver innehav av nationellt id-kort (eller pass) för alla sina medborgare, vilket alltså numera gäller alla EU-medborgare.

Nordiska passunionens bestämmelser om avskaffandet av passkontroller fyller inte samma funktion sedan de nordiska staterna anslöt sig till Schengensamarbetet, inklusive Schengenregelverket. Dock behövs fortfarande pass eller nationellt id-kort vid vistelse i de flesta Schengenländer (till exempel vid hotellincheckning) vilket inte behövs för nordbor i Norden enligt Nordiska passunionens bestämmelser.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I Sverige infördes passunionen genom riksdagsbeslut den 1 juli 1954 och ersatte protokollet om passfrihet från den 14 juli 1952. Dess fullständiga namn är Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd[1]. Den omfattade från början Sverige, Danmark (utom Färöarna och Grönland), Norge och Finland. Island deltog från den 1 december 1955 och Färöarna från den 1 januari 1966.

Till unionen hör också överenskommelse om Upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna[2], som trädde i kraft den 1 maj 1958 för Sverige, Danmark (med undantag av Grönland och Färöarna), Finland och Norge (med undantag av Svalbard och Jan Mayen). Island anslöt sig den 24 september 1965, och Färöarna den 1 januari 1966.

Till den historiska bakgrunden kan påpekas att passtvång i modern mening, för resor mellan länder, infördes i Europa först vid första världskrigets utbrott 1914. Innan dess hade det rått full passfrihet i Norden, alltsedan de äldre lagarna om respass, som då krävdes även för inrikes resor, tagits bort (i Sverige 1860).[3]

Samband med Schengenavtalet[redigera | redigera wikitext]

Avtalen gäller fortfarande men är inte längre så unika, då de nordiska länderna ingår i Schengensamarbetet som i praktiken har ersatt passunionen i fråga om kontroll av pass/andra resehandlingar vid gränserna mellan Schengenländerna. När det gäller arbetstillstånd har unionens regler ersatts av EU:s regler om fri rörlighet. Ett särskilt avtal inkluderar Norge och Island i detta samarbete.

En skillnad är dock att Schengenavtalet kräver pass eller ett särskilt nationellt ID-kort utanför hemlandet medan den nordiska passunionen inte formellt kräver legitimation. Det är av stor betydelse för svenska medborgare då få av dem har nationellt id-kort, till skillnad från i Finland där det är vanligt förekommande. Det gäller ännu mer för norrmän som inte kan få nationellt ID-kort eftersom det inte införs förrän tidigast 2015[4]. I praktiken rekommenderas man ha valfri legitimation, vilket gäller även inom sitt eget land, bland annat om medborgarskapet ifrågasätts. Dessutom bör man ha europeiskt sjukförsäkringskort om man inte har pass, annars är det inte säkert man får vård till låg kostnad[5].

En skillnad till är att den nordiska passunionen gäller bara nordiska medborgare, medan Schengensamarbetet gäller för alla besökare. Ett Schengenvisum gäller alla Schengenländer. Innan Schengen fanns gällde visum till ett nordiskt land bara det landet. En del som skulle till Malmö och kom med flyg till Köpenhamn fick flyga vidare till Stockholm och tillbaka till Malmö, då de med svenskt visum inte fick passera Köpenhamns passkontroll för att ta sig till färjan (eller flyga till en plats som Växjö och ta tåget).

Schengensamarbetet saknar också motsvarighet till den nordiska överenskommelsen om befrielse från uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning. En nordisk medborgare kan fritt bosätta sig i ett annat nordiskt land utan att uppfylla några formaliteter. Efter att ha varit bosatt i över tre månader har denne också rätt att rösta i kommunalval utan att vara medborgare i landet. Så är inte fallet i andra EU-länder: EU-medborgare är sedan den 1 april 2006 befriade från skyldigheten att ha uppehållstillstånd i andra EU-länder, däremot är man skyldig att registrera sig (förutom vad gäller Storbritannien) inom tre månader från ankomsten i det andra EU-landet. Man måste även uppfylla vissa krav för att få vistas mer än tre månader i andra EU-länder, i huvudsak syftande till att man kan försörja sig själv.

Den nordiska passunionen kunde integreras i Schengenavtalet då avtal gjordes om att även ansluta Norge och Island. Norska och isländska medborgare har en liknande rättighet i förhållande till andra EU-länder, liksom andra EU-medborgare har till Norge och Island - genom EES-avtalet - men i de fallen måste man alltjämt inneha uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning, vilket dock i princip skall beviljas om man kan försörja sig själv.

I praktiken anses mycket vara som innan Schengen infördes i Norden, den nordiska passunionen gäller, medan för resor mellan övriga Schengenländer anses pass behövas för de som inte har nationellt id-kort.

Legitimationsbehov[redigera | redigera wikitext]

Vid incheckning till flyg krävs legitimation, men i princip gäller valfritt nordiskt id-kort, eller EU-körkort eller nationellt id-kort från EU-länder inom Norden. Innan Schengen infördes fick man istället passera passkontroll efter flygresor mellan de nordiska länderna, men det räckte normalt med att visa biljetten för att passera. Även på tåg[6] och internationella färjor[7] behövs en legitimation.

Det kan vara ett problem att pass krävs av icke-nordiska medborgare men inte av nordiska, när pass är det bästa sättet att visa att man är nordisk medborgare. Danska polisen anklagades 2011 för att kräva pass av svenska medborgare med utländskt utseende, trots att de hade svensk id-handling, vilket kritiserades, men gavs också stöd från vissa partier i Danmark[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Förenta nationernas fördragssamling. ”Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd”. http://untreaty.un.org/unts/1_60000/5/32/00009566.pdf. Läst 17 mars 2009. 
  2. ^ Notisum. ”Överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna”. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19580122.HTM. Läst 27 maj 2013. 
  3. ^ uppslagsord pass Nordisk familjebok, 1888
  4. ^ Tor Risberg (15 februari 2013). ”– Hvor blir det av de nasjonale ID-kortene?”. NRK. http://www.nrk.no/helse-forbruk-og-livsstil/1.10910502. Läst 27 maj 2013. 
  5. ^ Reseinformation Danmark
  6. ^ Godkända id-handlingar
  7. ^ Pass-/visum och legitimationsbestämmelser
  8. ^ Nordisk passunion i fara i Danmark