Versaillesfreden
Wikipedia
- För fredsavtalet i Versailles 1783, se Parisavtalet.
Versaillesfreden (1919) var det fredsavtal som slöts efter Första Världskriget mellan västmakterna (Ententen) och Tyskland. Efter sex månaders förhandlingar på den segrande sidan inbjöds Tyskland och tvingades skriva på den färdigskrivna freden utan förhandlingar. Krigshandlingarna hade upphört i samband med vapenvilan som undertecknats den 11 november 1918 i en järnvägsvagn i Compiègneskogen.
Förhandlingarna startade den 18 januari 1919 i spegelsalen i Versailles. 26 stater deltog. De länder (Tyskland, Österrike, Ungern) som tillhört den förlorande sidan inbjöds inte. Inte heller Ryssland deltog. Innan förhandlingarna slutfördes lämnade flera länder förhandlingarna, varav de mest betydande var Japan och Italien. Fredsvillkoren kom till stor del att bestämmas av Frankrike, Storbritannien och USA, där Frankrike med sin konseljpresident Georges Clemenceau kom att väga tyngst.
Den tyska delegationen anlände till Versailles den 29 april. Delegationen leddes av Tysklands utrikesminister Ulrich Graf von Brockdorff-Rantzau. Den 7 maj erhöll tyskarna fredsvillkoren. Tyskarna protesterade mot de hårda villkoren som de ansåg orättvisa, och att de inte fick förhandla om dem, och lämnade Versailles. En ny tysk regering tillträdde 20 juni under kansler Gustav Bauer då den gamla regeringen under Philipp Scheidemann avgick. Den tyska riksdagen godtog freden i en omröstning den 23 juni med siffrorna 237 för och 138 emot.
Den 28 juni skrev den nya tyska utrikesministern Hermann Müller och kommunikationsministern Johannes Bell under freden. Freden antogs sedan av Nationernas förbund den 10 januari 1920. I Tyskland blev reaktionen hård på fredsvillkoren och de tyska undertecknarna kom att ses som förrädare. Fredsvillkoren innebar att Tysklands möjligheter att återhämta sig efter kriget blev dåliga, och kom indirekt att leda till Weimarrepublikens fall och det nazistiska maktövertagandet 1933 och det Andra världskrigets utbrott.
Ledare för delegationerna var från de viktigaste länderna den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, USA:s president Woodrow Wilson och den italienske premiärministern Vittorio Orlando.
Flera av de anglosaxiska delegaterna varnade redan under förhandlingarna för följderna av den hårda freden bl.a John Maynard Keynes, Walter Lippmann och Harold Nicolson, och Lloyd George försökte med begränsad framgång mildra villkoren då han fruktade att de kunde leda till ett nytt krig.
[redigera] Villkor
Tyskland var tvungna att acceptera att de hade det fulla ansvaret för att ha startat kriget, och betala ett stort krigsskadestånd till en del länder i Ententen, framförallt till Frankrike och Belgien. I januari 1921, blev summan bestämd av en av segermakternas komissioner till 269 miljarder guldmark (2790 guldmark motsvarade 1 kg guld). Det skulle ha krävt att Tyskland betalade av till 1984. Senare samma år reducerades summan till 132 miljarder guldmark, vilket fortfarande var ett astronomiskt belopp. Tyskland kom att betala 1/8 av det beslutade krigsskadeståndet.
Tyskland fick avstå från samtliga sina kolonier, Kamerun, Namibia satt under Nationernas förbund om man bortser ifrån Walvis Bay som tillhörde Sydafrika, norra delarna av Papua Nya Guinea som tilldelades Australien, Tanzania och Togo.
I Europa fick tyskarna avstå från
- Elsass-Lothringen, som återgick till Frankrike (area 14 522 km², 1,815,000 invånare (1905)),
- Nord-Slesvig inklusive de tysktalande städerna Tondern (Tønder), Apenrade, Sonderburg, Hadersleben och Lügum i Schleswig-Holstein, till Danmark (area 3 984 km², 163,600 invånare (1920)),
- Posen och Västpreussen, som avstods till Polen. Territoriet var redan under polsk kontroll efter ett polskt uppror (1918–1919)(area 53 800 km², 4,224,000 invånare (1931), inklusive 510 km² och 26,000 invånare från Övre Schlesien. En polsk korridor skapades till Östersjön med en tysk minoritetsbefolkning.
- Hlučínskoområdet Hulczyn i Övre Schlesien till Tjeckoslovakien (area 316 eller 333 km², 49,000 invånare),
- den östra delen av Övre Schlesien, till Polen (area 3 214 km², 965,000 invånare), trots att 60 % röstade för Tyskland i en folkomröstning.
- Städerna Eupen och Malmedy till Belgien
- Soldau i Ostpreussen (area 492 km²),
- Norra delen av Ostpreussen Memelland ockuperades av Frankrike, och överfördes senare till Litauen.
- Områdena Warmia and Masuria i Ost- och Västpreussen till Polen.
- Saarland hamnade under Nationernas förbunds kontroll i 15 år, varefter en folkomröstning skulle hållas om området skulle tillhöra Tyskland eller Frankrike. Fram till dess hade Frankrike rätt till hela områdets kolproduktion.
- Staden Danzig (nu Gdańsk, blev den fria staden Danzig (Freie Stadt Danzig) under Nationernas förbund. (area 1 893 km², 408,000 invånare (1929)).
Tyskland fick även erkänna det stympade Österrikes Tysk-Österrikes självständighet.
Den tyska koncessionen Shandong i Kina överfördes till Japan vilket fick Kina att avstå från att skriva under freden. Protesterna i Kina gav upphov till Fjärde maj-rörelsen. Kina skrev en separatfred med Tyskland 1921.
Tyskland förbjöds dessutom viss krigsindustri, speciellt offensiva vapen som u-båtar, flygplan begränsades, dock nämndes inte raketer vilket fick till följd att Wernher von Braun fick möjligheter att bedriva raketforskning.
[redigera] Nationernas förbund
Fredsförhandlingarna ledde även till att Nationernas förbund kom att bildas, vilket var ett av Woodrow Wilson huvudmål, och en av punkterna i hans fjortonpunktslista.
