Östliga schismen

Från Wikipedia
Version från den 28 november 2017 kl. 13.52 av 130.235.136.29 (Diskussion) (Jag har ändrat ett stavfel. Det stod ortoxa istället för ortodoxa.)
För den västliga påveschismen 1378-1417, se västliga schismen. Den stora schismen inom den ryska ortodoxa kyrkan 1666–1667, se Raskol

Östliga schismen, även kallad stora schismen 1054, är beteckningen på de händelser som separerade den östliga ortodoxin från den västliga katolicismen år 1054. De två delarna hade under lång tid glidit ifrån varandra språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår brytningen dem emellan.

De språkliga, politiska och geografiska skillnaderna hängde ihop med Romarrikets delning år 395. I det romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel, något som medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige potentaten kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten.

De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bland annat följande:

Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (ung. bannlysningar av respektive patriark) från dels påven Leo IX, dels Michael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram till turkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054.

Det finns ett antal kyrkor inom den östliga kyrkligheten som har sökt kommunion med påven, och därmed blivit del av den katolska kyrkan. Dessa kyrkor har behållit sin liturgi och är därmed del av den katolska kyrkan men med en östlig liturgi.

Externa länkar